Spela Doom som det vore nytt
Jag skall fortsätta lite i mitt kall att berätta för världen varför PC’n är överlägsen vilken konsol som helst. Formeln för det här är: gammalt spel + open source + kärlek
Den formeln kan nämligen förvandla nedanstående Doom från 1994 med orginalgrafik
till den här högupplösta grafikfesten med riktig 3D! Att spela Doom 1 eller 2 i full HD-upplösning och alla dessa ljuseffekter är som att spela ett nytt spel. Att det går att titta både upp och ner gör att spelet känns lite mer 1997 och framåt 😉 
Allt det här är möjligt tack vare att John Carmack släppte källkoden till Doom-motorn fri. Det projektet som utvecklat den bäst anser jag vara Doomsday. Den stödjer båda Doomspelen samt Heretic och Hexen. Så gå in på deras sida och tanka ner Doomsday och även de addons som finns på sidan. Där finns de olika hirespaketen och även omsamplingar på allt ljud och musik så att det låter riktigt riktigt bra. Du behöver inte orginalspelet utan det fungerar med sharewareversionerna. Med det sagt så föredrar man ju givetvis hela spelet och eftersom det varit på rea ett antal gånger på Steam så har säkert en hel del det.
Och skulle du vara en sådan där konsolnisse som spelade Doom första gången på din Nintendo 64 finns det även en lösning för dig. Även om den inte inkluderar allt gott från addonsen från Doom 1,2 så har du ändå mycket att vinna. På doom2.net kan du nämligen tanka ner ett projekt som har återskapat samtliga banor från Doom 64.
Eftersom Duke Nukem Forever är på tapeten just nu så skall jag även tipsa om det paketet som gör om Duke Nukem 3D till nedanstående grafikfest.
De filerna du behöver till det här finns att hämta på duke4.net. Givetvis behöver du en kopia på orginalspelet också.
Jag tror säkert många skulle vilja återuppleva spel som Goldeneye och liknande stora fps-spel på konsol. Just i fallet med Goldeneye så kanske det var på gång dock, men man är beroende av utvecklarna och deras vilja och förmåga. På konsol fungerar alltså inte formeln jag gav er tidigare för det finns knappt något som heter open source och kärlek där. Något som finns är dock talesättet “money talks”…
Kategorier: Doom, PC, Retro
Spelar KalaspuffsExpressen på Amiga
Det har under åren kommit ett antal reklambaserade spel och det är ju knappast så att det finns mindre i dag än det gjorde för 20 år sedan. Det här underbara spelet gjorde reklam för dom underbart härliga kalaspuffarna som jag själv älskade som barn men nu på senare år inte har ätit på grund av olika hälsoskäl. Till skillnad mot MER klättring och andra reklamspel som kommit och gått så är det här faktiskt riktigt bra.
Spelet går ut på att du styr kalaspuffsbjörnen som är lokförare och som samlar ihop kalaspuffspaket. Till hans hjälp har han en geting som kan stänga av och öppna nya spår att ta för kalaspuffsbjörnen. Man stöter på hinder som stenar som skall sprängas med dynamit, träd som skall hoppas över och sand som skall grävas bort.
Jag måste faktiskt säga att själva spelidén håller än i dag och jag hade faktiskt riktigt skoj med det nu. Det enda som jag störde mig lite på var laddningstiden som kommer upp innan vissa animationer skall spelas upp. Det kommer upp laddningstid precis innan man “dör” och på så vis vet man det redan innan. En sådan grej borde dom gott kunnat lägga in i RAM-minnet redan vid inläsning av varje bana. Det gick att spela på Amiga 500 som som standard hade 512 Kb RAM och eftersom det ligger på en diskett känns det lite fattigt, men vad vet jag 😉
Spelet i sig är ett grafiskt mästerverk och kan gott och väl spelas även idag om man bara har överseende med de irriterande laddningstiderna. Spelet är släppt som freeware och finns även att få tag på till PC. Jag kommer för säkerhets skull inte länka till dessa sidor i fall just den sidan jag hittade det på inte skulle vara laglig. Men Google är din vän så att säga 😉
Kategorier: Amiga, Retro
Psygnosis, världens coolaste
Det fanns en gång i tiden ett företag i England som hette Psygnosis. Ta det namnet i gommen och rulla runt det med tungan ett par varv och njut hur det låter när du uttalar det. Psygnosis och deras logotype kändes sådär lagom coolt och inte mainstream för fem öre.
År 2000 så kom det sista spelet ut med Psygnosis som tillverkare. Numera går dom under det inte lika spännande namnet SCE Studio London. Jag menar seriöst, hur kan man välja bort ett sådant sjukt vacker namn och cool logotyp? För mig är det en gåta. Jag tänkte i alla fall uppmärksamma några av Psygnosis bästa spel (som jag har spelat måste jag tillägga) som både tillverkare och utgivare.
Lemmings
En riktig klassiker som jag är lite rädd att dagens gamers inte känner till. Spelet har kommit i nya utgåvor som både blivit lyckade och totalt misslyckade. Men grundreceptet är lika genialt som det alltid varit. Att rädda dessa stackars IQ-badanka-lemmlar som inget annat kan än att bara gå rakt fram oavsett farorna som lurar när plattformen de går på tar slut.
Ett av de roligaste momenten i spelet var precis innan man blev game over och fick börja om igen. Nämligen knappen som ser ut som en atombomb och som ger varje lemmel en nedräkningssiffra innan de sprängs över skärmen. Det här skådespelet tyckte jag var så vackert att jag sprängde de stackarna om och om igen. Det var den här scenen som man visade upp för sina kompisar när man ville visa hur snygg grafik det var på Amigan.
Bill’s Tomato Game
I dag skulle ett spel aldrig kunna heta något så fräckt som Bill’s Tomato Game. Nä, i dag skall de heta coola mörka saker som Black Ops, Modern Warfare och vidare. Det här spelet köpte jag enbart av den anledningen att jag ville ha den lådan med det coolaste spelnamnet jag någonsin hört då. Här är det lite blandade spelmoment men i screenshoten här ovan går det ut att placera ut fläktar över banan för att sedan trycka på startknappen. Sedan skall fläktarna ta tomaten över banan till slutet. Gör man fel får man testa igen att placera om fläktarna. Dock är det ett begränsat antal gånger man får testa. Spelet i sig håller än i dag, testa mer än gärna 😉
Microcosm
Ett spel jag själv aldrig ägde, men jag spelade det hos en kompis Amiga CD32 och det var bara så sjukt snyggt. Man var ett litet rymdskepp som åkte in i en människas blodådrar och lungor och annan skit som vi har i våra kroppar. På senare år skaffade jag det här på PC men det blev aldrig lika magiskt som det en gång var. Det som var snyggt då var redan för 10 år sedan fult. Nu vågar jag inte ens titta på screenshots på det så att jag får ha kvar mina minnen av ett sjukt snyggt spel som inte var så bra egentligen.
Novastorm
![Novastorm [Disc1of2] [U] [SCUS-94404]-front](http://www.lackstrom.se/pics/afton/Psygnosisvrldenscoolastefretagsnamn_8A1F/NovastormDisc1of2USCUS94404front.jpg "Novastorm [Disc1of2] [U] [SCUS-94404]-front")
Ett spel som överraskade mig totalt när det kom. Jag fick med det i en stor samling av CD-skivor jag köpte för typ 400 kronor. Det var bara ett av mängden, men det hade allt som Microcosm hade i grafikväg samt att det faktiskt var ett riktigt roligt shoot-em-up-spel. Allt det egentligen gjorde var att sätta ett skepp ovanpå en film som gjorde att det verkligen kändes som att det var sjukt snygg grafik. Däremot så kom alltid fienderna på exakt samma ställe som de gjorde förra gången man spelade. Men detta höll mig ändå inte borta från att ha spelat igenom spelet minst 10 gånger. Håller antagligen inte idag.
Destruction Derby
Ett av mina favoritspel när det kommer till bilgenren. Här gick det inte bara ut på att åka runt banan så fort som möjligt. Nä, här skulle man förstöra motståndarnas bilar så mycket som möjligt för att plocka poäng. Det här släpptes 1995 och Ni kan tänka er hur sjukt det här var i multiplayer på den tiden. Jag tror nämligen aldrig att det hade gjorts tidigare ett deathmatchläge i ett bilspel. Men jag kan ha fel 😉
Det här spelet kan hålla om man spelar det på en netbook med såpass liten skärm. Annars är det antagligen en pärla som man får ha kvar i det minne som Psygnosis lämnade kvar i många gamerhjärtan världen över.
Kategorier: Amiga, PC, Retro
Jag spelar One Step Beyond på Amigan
Det här är faktiskt ett av mina första spel som jag spelade på Amigan. Jag köpte det för att det såg ut lite som ett vanligt plattformsspel samt att det hade sjukt snygga bilder på baksidan av kartongen. Direkt när jag satte i gång det på min gamla Amiga märkte jag snabbt att det inte alls var ett plattformsspel av den skolan som jag trodde att det var. Jag ville ha ett spel som Super Mario Bros, inte ett pusselplattformsspel. Jag blev väldigt besviken att mina pengar hade gått åt något sådant här löjligt spel, jag gömde lådan långt in i garderoben för ett tag.
Eftersom jag ändå hade lagt nästan 400 kronor på spelet och jag kände dåligt samvete inför mina föräldrar att jag inte hade använt min veckopeng (25:-/veckan) på ett bättre sätt så valde jag än en gång att plocka fram det för att i alla fall ge det en ärlig chans.
Spelet gick ut på att man skulle hoppa mellan olika plattformar. Den första plattformen var beprydd med en chipspåse och den sista plattformen var även den beprydd med en chipspåse. Man skulle ta sig från chipspåse A till chipspåse B, hur svårt kunde det vara? Efter att man besökt en plattform så drog sig den in och kom aldrig ut igen. Så problemet i spelet var alltså att besöka plattformarna i rätt ordning.
Under de första nivåerna var det inte speciellt svårt, bara hoppa till chipspåse B. Men efter ett par nivåer började specialplattformarna dyka upp. Dom kunde öppna alla plattformar man nyss varit på igen så man fick ta sig tillbaka. De kunde även slunga en över halva skärmen så man var tvungen att räkna ut vart man skulle hamna. Därefter fanns det även sådana med siffror som gjorde att man blev tvungen att besöka dem i rätt ordning. Ja, ni vet allt det där som är möjligt för att göra livet surt för en chipsälskande hund.
Spelet kom snabbt att bli ett av mina favoritspel och spelet som introducerade mig till plattformspusselgenren. Och självklart var det tack vare One Step Beyond som gjorde att jag valde lägga mina nästa insparade 400 kronor på Benefactor.
Att jag skarpt rekommenderar det här spelet kommer kanske inte som en chock. Jag skriver inte om retrospel för att jag känner en plikt att upplysa och dessa. Jag skriver bara om retrospel eftersom jag tycker det är skoj att gå tillbaka och spela om mina många favoritspel från den tiden. Och givetvis är det bara spel jag tycker om och rekommenderar vidare. Jag tror jag kommer fortsätta att blicka tillbaka till äldre spel emellanåt. Eftersom väldigt många i min närmaste blogg och twittergemenskap skriver väldigt mycket om konsolspel så känner jag att min nisch i retrospelandet ligger hos Amiga och tidiga PC-spel.
Kategorier: Amiga, Retro
Ett inlägg tillägnat Cannon Fodder
Här skall jag tipsa om en utgåva av Cannon Fodder som säkert många har missat under åren. Spelet i sig är som Ni säkert redan vet skapat av Sensible Software. Samma företag låg bakom det mycket populära fotbollsspelet Sensible Soccer. Vad kunde då inte vara bättre än att kombinera dessa två genrerna i vad som kan vara den konstigaste missmatchen i spelvärlden någonsin? Eller är det någon som kan utmana fotboll och krigsspel?
Den här utgåvan av spelet är en gratisversion som enbart kom ut på en diskett som följde med tidningen Amiga Formats julutgåva 1994. Man slogs alltså mot fotbollspelare utrustade med vapen och en och annan helikopter som försökte göra livet surt för en.
Jag har även letat fram ett antal spel till Amigan som jag kommer att skriva inlägg till här ett tag framöver. Ja, för vi snackar om en 30-40 spel som är väl värda ett eget inlägg. Så är du en riktig Amigahatare så är du varnad om du hade fortsätt läsa min blogg de närmaste veckorna/månaderna. Men den som hatar Amigan förstår sig inte på spel och läser därför antagligen inte min blogg 😉
Kategorier: Amiga, Retro
Jag kör Cannon Fodder på Amigan
När jag skall försöka göra en lista över de absolut bästa Amigaspelen man inte får missa så hamnar alltid Cannon Fodder på den listan. Det är ett spel från tillverkarna Sensible Software som släpptes 1993 först och främst till Amigan, men som även konverterades till i princip samtliga plattformar som var aktuella under den tiden.
Spelet går ut på att man styr ett visst antal soldater på olika uppdrag där man alltid i princip skall döda alla fiender, kort och gott. Man styr spelet med musen och klickar helt enkelt med vänster musknapp var sina soldater skall gå någonstans. Därefter använder man höger musknapp för att skjuta ner fienderna. Svårare än så är det inte.
Inför varje uppdrag blev man tilldelad ett visst antal soldater. Dog någon av sina soldater så var dom döda för alltid och de fick en fin gravsten vid uppdragsskärmen. Vissa uppdrag var uppdelade i flera faser och hade man blivit av med en soldat i första fasen så var man en man kort under resten av det totala uppdraget. Det här gjorde att spelet blev en hel del mycket svårare efter den enkla inledningen.
En av funktionerna som jag roade mig mest med när det begav sig var att man kunde skjuta vidare på en redan död motståndare så att de skrek och hoppade undan. Det här kunde man hålla på med så länge som man orkade. Givetvis var det här hysteriskt roligt när man var 13 år, när jag däremot testade det nu så var det kul i ungefär 1 sekund innan jag gick vidare till att döda nästa fiende.
Cannon Fodder är ett spel som absolut har återspelningsvärde än i dag. Och eftersom det är konverterat till varenda format som finns (nästan) så är det ett spel som är lätt att få tag på. Givetvis är det att föredra att spela med mus, så ni som sitter där med SNES eller Mega Drive, Jaguar och så vidare. Glöm bort det, skaffa det på PC, Amiga eller Atari istället!
Kategorier: Amiga, Retro
Världens bästa spelmusik!
Jag blev lite inspirerad av Svamprikets musiklista gjord av Tommy. Men jag tyckte det saknades något vitalt i en lista över spelmusik. I deras lista var det bara spelmusik tillhörande konsoler. Och det spelet som även finns på dator är multiplattform och finns även det på konsoler. Så här tänkte jag utan inbördes ordning lista fem av mina absoluta favoriter genom tiderna. Ja, vissa finns även på konsol men från början var de datorspel och det var även där på deras hemmaplan som jag upplevde dem.
Lotus Turbo Challenge 2 – Amiga
Vilket intro! Problemet med det här spelet var att man aldrig ville knappa sig vidare in i spelet utan fastnade varenda gång vid titeln. Spelet i sig tyckte jag var riktigt bra när det kom, dock var Lotus 3 snäppet vassare rent spelmässigt, men musikmässigt kom det aldrig i närheten.
Cannon Fodder – Amiga
Med en sjukt bra musiksnutt gjort på ett mycket humoristiskt sätt som bara sätter sig bak i huvudet och vägrar släppa. Än idag kan jag komma på mig själv stå i duschen och sjunga på refrängen.
Civilization 4 – PC
Jag tog upp den här musiken i inlägget med Civilizationserien. Samma effekt här som i Lotus Turbo 2. Man kommer aldrig in och spela. Istället höjer man volymen och bara insuper stämningen av den här vackra sången. Det är så här spelmusik skall användas, få igång en i den stämningen som spelet vill ge. Att den här sången ger en episka känslor och viljan att ta över världen råder ingen tvivel om. Jag lyssnar på den medan jag skriver här och hårstråna på armarna står upp och jag känner rysningar i hela kroppen. Ett nutida mästerverk!
Duke Nukem 3D – PC
Jag valde Megadeths version av den här som är sanktionerad av 3D Realms. Den är bara så sjukt bra och jag hoppas verkligen vi kommer att få se mera av vår kära Duke.
Simon The Sorcerer – Amiga
Min pappa tvingade mig att ta pianolektioner när jag var liten. Jag hatade det och lärde mig heller aldrig något vettigt. Kan spela typ Den blomstertid nu kommer om jag får ha noter. Men det är inte bättre än så och har heller aldrig varit. Den här melodin till Simon the Sorcerer var däremot en som jag envist försökte spela av och skriva ut noter till. För en som är relativt tondöv var detta en svår uppgift även om den halvt normalbegåvade tycker det är jätteenkelt då melodin är ganska simpel. Men den har en melodi liksom glassbilen som sätter sig på hjärnan.
Kategorier: Amiga, PC, Retro
Jag spelar Benefactor på Amigan
Det finns ett spel som jag inte döljer att det är ett av mina absoluta favoritspel. Dess huvudkaraktär Ben E. Factor har varit min avatar i väldigt många år nu och jag har aldrig bytt bort honom. Jag har också ett screenshot från första banan i min logotype (spegelvänd för designens skull :P). Spelet i fråga är Benefactor och släpptes 1994 av Digital Illusions (nuvarande DICE).
Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det. Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen.
I screenshotset ovanför ser Ni ett exempel när jag är tvungen att ställa mig på en röd knapp för att öppna en dörr åt en Merry Men så att han kan gå in och dra i en spak så att den plattformen rakt över den blåa “valen” skjuter ut och går att använda så att man kan komma vidare. Det här är själva stommen i spelet. Du hjälper Merry Mens genom att trycka på knappar och dom hjälper även dig i motsvarande situationer när du inte kan göra något mer. Otroligt smart spelupplägg. Och kul är det också!
Rent grafiskt såhär 16 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Det finns som sig bör, ett antal olika monster i spelet som mer än gärna ser till att ditt liv blir så kort som möjligt. Här ovan ser vi en Yeti som motar en stor snövägg preparerad med sylvassa spikar mot Ben. Det är en grym och omedelbar död som blir kontentan av kontakt med snöspikmattan. Och som i de flesta äldre spel ger detta en direkt Game Over-skärm. Som tur kan man trycka på Continue så att man kan fortsätta.
Jag fick svar från Patrick Liu, Producer på DICE angående om en eventuell remake av Benefactor. Tyvärr verkar det på samma sätt som med andra äldre spel att spelet befinner sig i rättighetslimbo som Patrick utryckte sig. På den tiden var det gamla härliga Psygnosis som gav ut spelet och dom är om jag inte är fel ute nu, SCE Studio Liverpool vilka ägs helt utav Sony. Men man hoppas ju alltid att sådana “småsaker” skall lösa sig för ens favoritspel från förr.
Så att få tag i och spela det här underbara spelet i dag är väldigt svårt eller antagligen olagligt (emulator). Själv köpte jag en Amiga 1200 för några år sedan där jag kan uppleva alla mina barndomsminnen på det sättet de var menade att upplevas. Men har du möjlighet att få tag i det här spelet så kan jag inte annat än att ge det mina största rekommendationer, för det här är verkligen ett bortglömt guldkorn och en del av svensk spelhistoria.
Kategorier: Amiga, Retro
Försökte spela Moonstone
Det är söndagsmorgon och vad är bättre att börja en söndagsmorgon än en runda Moonstone på Amigan? Ja, i dag skulle jag säga typ att det mesta vore bättre. Efter att ha tittat igenom det sjukt vackra introt så stod jag där i världen med min röde riddare. Jag försökte hålla mig undan de andra riddarna eftersom jag hade för mig att jag bara åkte på stryk när jag mötte dem. Så jag tog mig upp till vänster på kartan där det är ett vanligt bondeland med åkrar och fina slott. Tänkte att där kan ju inget farligt hända.
När jag väl kom fram dit så envis som jag är körde jag samma “bana” om och om igen. Jag mötte här ett par blåklädda orcer? Dom hade stora farliga vapen med en räckvidd som jag inte kunde matcha. Men jag var ju morgonpigg och rapp i tanken trodde jag. Det här skulle bli en lätt match.
Och som så många andra gånger man har spelat Moonstone slutar varje “bana” på samma vi som bilden här ovan så brutalt illustrerar. Min röde riddare får sitt stackars huvud avhugget igen, igen och igen. Tillslut ger jag upp och stänger av Amigan snabbare än kvickt. Det här var inget roligt spel tänkte jag. Men efter jag satt mig ner och börjat skriva på det här inlägget minns jag mig tillbaka till den tiden då man satt och nötte det här spelet till döddagar. Spelet är egentligen fantastiskt bra och upplägget lika så. Jag hade dock nu på lite äldre dagar föredragit ett svårighetsgradsval så att man ändå kunde få uppleva spelet som man gjorde på den tiden då man hade all tid i världen.
Kategorier: Amiga, Retro
Bullfrog, jag saknar dig!
Det fanns en gång i tiden ett spelföretag som skapade spel som de själva ville spela och som ingen annan tidigare hade skapat. Det kanske låter otroligt för nytillkomna spelare på den här sidan av millenniumskiftet där allt mer eller mindre handlar om uppföljare till storsäljande FPS. Eftersom jag redan avslöjat i titeln att det är Bullfrog jag snackar om så skall jag inte hålla er längre på sträckbänken. Jag tänkte här göra ett nedslag i de spelen som jag själv rankar högst av deras kreationer. Och det gör jag bara för att jag blev sugen på det efter mitt inlägg i går om det nya Dungeons.
Syndicate (1993)
Ett spännande actionspel där man efter att ha fått sett en sjukt vacker introscen som man kunde se om och om igen fick olika uppdrag som man skulle genomföra. Det kunde handla om att ha ihjäl vissa karaktärer till att rädda andra från deras öden. Mellan uppdragen kunde man skaffa nya vapen för att kunna genomföra sina uppdrag på ett mer effektivare sätt. Det här är det enda av de Bullfrogspel som jag listar som jag aldrig har återvänt till efter att jag spelade det då det begav sig. Varför det har blivit så vet jag inte, men det kan bero på att uppföljaren Syndicate Wars aldrig blev så bra som jag hade förväntat mig.
Theme Park (1994)
Nu börjar vi snacka om besatthet för spel. Spelet släpptes på 6 disketter eller en CD-skiva. På den här tiden satt jag med en 486 SX2 50mhz med 4MB RAM och inget ljudkort eller cd-rom som då var rena lyxprylarna. En kompis hade dock både CD-läsare och ljudkort samt cd-versionen av det här spelet. Den enda skillnaden egentligen var att man kunde gå in i attraktionerna och åka dem. Fast nu så här efteråt så tänker man att det egentligen inte var så häftigt. Det enda som hände var att spelet startade i gång en renderad sekvens med mig i första personsvy åkandes en attraktion som såg lika dan ut oavsett hur jag byggt den.
Men det tänkte jag inte på den tiden. Då var de här sekvenserna de häftigaste som hade hänt i spelvärlden. Jag byggde min nöjespark och på sant affärsmässigt sätt så lät jag pommes fritesbodarna sälja sina pommes frites med extra salt för att sedan sälja cola med extra is i. Allt för att ekonomin skulle blomma än mer.
Hi-Octane (1996)
Inget typiskt Bullfrogspel men jag tycker det är värt att nämna då det var mitt Wipeout. Under samma tid så så släpptes nämligen Wipeout till Playstation, men eftersom jag inte hade en sådan maskin just då hade jag aldrig möjlighet att uppleva snabb racing med urläcker grafik. Här kom dock Hi-Octane till räddningen eftersom jag nu äntligen haft råd att köpa en ny dator. En Pentium 150 mhz med både cd-romläsare och ljudkort i. Och jag skojar inte att mina kompisar med 486or då blev gröna i ansiktet av avund när jag drog igång det här grafikundret på min 14” Samtron.
Dungeon Keeper (1997)
Ett helt fantastiskt spel som jag inte kan beskriva utan att lägga till sjuhundra superlativ i samma mening. Men det tror jag skulle bli ganska tröttsamt att läsa så jag skall försöka hålla mig kort. Spelet går ut på att du som ond härskare i underjorden skall bygga upp ett grottsystem innehållandes mängder av olika hemska monster som du skall använda emot de fina vackra hjältarna som kommer från landet ovanför ytan och inte vill annat än ha bort dig från jordens “yta”.
Man gräver själv ut var rummen skall vara innan man bestämmer vad rummen skall innehålla. Det gäller att hålla isär vissa monster som annars äter upp varandra eller hamnar i bråk. Man skall se till att alla monster har tillräckligt med mat och att de tränar på daglig basis så att de inte är några n00bs när väl hjältarna tränger in i dina domäner. Nä, jag kan inte fortsätta skriva om det här utan att jag vill installera det igen och köra på. Så jag går vidare istället annars blir det inga mer Bullfrogspel 😉
Theme Hospital (1997)
Samma år som Dungeon Keeper släpptes kom även det här bokstavligt talat sjuka spelet. Du skulle bygga ett eget sjukhus med olika rum och olika doktorer. Här skulle sedan all världens mest konstiga och humoristiska sjukdomar släppas in genom dörren och du som överläkare fick ta beslut om hur sjukhuset skulle lösa de uppblåsta patiensernas problem. Eller var dom osynliga skulle vi då måla någon färg på dem? Med mycket speltekniskt gemensamt med Theme Hospital så var det här ett koncept som gick väl hem hos mig.
Dungeon Keeper 2 (1999)
Spelet släpptes efter att Peter Molyneux lämnat Bullfrog och förespåddes inte bli lika bra som det första spelet. Visst, magin med att spela det för första gången var borta men det är ju bara att titta på hur vacker grafiken är för att se att det spelar ingen roll. Det här var ett nytt Dungeon Keeper med en saftig grafikpatch. Och det var allt som jag någonsin kunde önska då. Jag skrev nog om detta förra året då jag faktiskt gjorde en komplett genomspelning av det men jag tycker det är värt att nämna igen. Spelets grafik håller än idag med lite tweakning. Det är inte jättemånga spel från 3Dns vagga som håller såpass väl. Så har Ni aldrig testat ett Dungeon Keeperspel eller ens något Bullfrogspel så finns det inga ursäkter längre. Skaffa!
Kategorier: PC, Retro
« Föregående sida — Nästa sida »
