Gott nytt år!
Vi har snart tagit oss ända in i år 2025. Det är framtiden mina vänner! Att det nu snart är närmare till 2030 än till 2020 är smått ofattbart att greppa. Det som får mig att förstå att tiden faktiskt har sprungit på är när jag går tillbaka och läser mina inlägg från 2004-2005 osv. Då märker jag att det hänt saker. På den tiden, innan iphone och liknande gjorde jag inlägg via wap och min Sony Ericsson-telefon. Bilderna såg verkligen skit ut, men det var så häftigt. Att kunna liveblogga när man var på semester i Grekland så att folket här hemma kunde följa en och se att man mådde bra. Det var ju annars bara vykortet som kom efter att man kommit hem som gav någon slags livstecken från en annars.
År 2025 är året då jag kommer fortsätta att använda mina Amigor såsom jag gör nu. I veckan som gått har jag flyttat om lite här på kontoret. Det gör att jag till vänster om min spel-PC har min Amiga 600, och till vänster om den min MorphOS-amiga. Till höger har jag min Vampire 4SA samt min Amiga 1200 och Amiga 500. Alla inkopplade och faktiskt uppkopplade allihopa! Just nu använder jag min Amiga 1200 mest, där jag försöker hitta den perfekta Workbenchen. Jag blandar lite mellan Amikit, Caffeine och Workbench 3.2.2.1. Jag vill ju inte ha en helt färdig distribution utan jag vill ha det till mitt. Men det är mycket jobb från scratch så att ta en färdig dist och skala av den så att den passar är min väg att gå. Och jag är snart i mål. Då kommer jag visa lite bilder härifrån.
Med dessa ord vill jag önska er ett riktigt gott nytt Amiga-år.
Kategorier: Amiga
Plipbox
Jag har gått och blivit med Plipbox. Det kanske du aldrig har hört talats om vad detta är. Ni ser den på bilden här ovan. En vacker liten sak som man sätter i Amigans paralellport. Och vips så har man ethernet rakt in i Amiga 500an från 1987! Hur coolt?
Men inte nog med det! Min Amiga 500 har även fått ett pistorm-kort i sig. Det innebär kort och gott att den har blivit ett par hundra gånger snabbare än den var en gång i tiden. Men inte bara det. Den har även fått en hdmi-utgång. Vilken innebär som syns på bilden, härliga 1920×1080! I Workbench 3.9!
Det är så coolt att kunna koppla upp den gamla maskinen på Internet för att sedan kunna surfa på webbsidor som om det vore 1995. Och att chatta med det legendariska programmet Amirc. Väntar även på en pistorm till min Amiga 1200 som jag beställde från en kille i Italien som sitter och plockar ihop sådana hemma på sitt kontor.
Så har du någonsin funderat på att återuppliva din gamla Amiga så är det helt klart rätt tid att göra detta nu. Om inte, så kanske jag är villig att köpa din oanvända Amiga 😁
Kategorier: Amiga, Retro
Mina tankar om 8Bitdo Gamepad
För ett litet tag sedan införskaffade jag en ny gamepad. Jag har tidigare köpt ett gäng Snes och Nes-kontroller från Ali Express och varit nöjd med dem. Så jag förstod inte riktigt varför jag skulle investera runt 400 kronor för något som jag nästan redan hade fast som kostade runt 20 kronor. Men efter att ha läst en mängd olika positiva omdömen så bestämde jag mig ändå för att införskaffa en. Jag försökte få tag i den europeiska varianten med färgglada knappar men lyckades inte hitta någon som hade den på lager. Eftersom jag inte orkade vänta så fick det bli den amerikanska med lila knappar.
Kvalitén i själva gamepaden är riktigt bra. Känns som originalen från SNES. Så första intrycket är riktigt bra. När jag sedan börjar synka upp den mot min Mac där jag har installerat en Amigaemulator kommer den riktigt stora vinsten. Det är busenkelt att lira mina gamla favorit-lir helt trådlöst. Jag styr Ben E Factor på ett sätt som Tac-2an aldrig riktigt kom upp i. Denna insikt insåg jag dock aldrig då, men såhär i efterhand så är den här kontrollen mycket bättre lämpad att spela Amigaspel än Tac-2an.
Direkt efter att jag har lirat Benefactor på min Mac så med en enkel knapptryckning så synkar jag upp den till min gamla stationära dator som jag har kopplat till en CRT-skärm. Där drar jag igång en SNES-emulator och spelar Lost Vikings, lika smärtfritt som man mindes att det var att dra fram den gamla kassetten och trycka in den i SNES:en.
Den är inte bara bra på retrospel, utan efter Lost Vikings har fått gjort sitt på skärmen kopplar jag upp den mot min Switch och lirar lite Fifa 18 och vinner med mitt MFF mot Sirius med 4-1 i första matchen med 8bitdo’n. Det har faktiskt gått så långt så att jag inte längre använder den betydligt dyrare Pro controllern. 8bitdo’n har allt man vill ha av en kontroll idag. Så jag skulle lätt rekommendera alla som är ute efter en ny kontroll till valfri dator/konsol att införskaffa en. För även till Playstation går den att använda, fast då måste man dock köpa till en liten adapter.
Kategorier: Amiga, PC, Retro
Aftonstjaernas Tankar är nedlagd
Precis som titeln antyder så är det nu en epok(för mig) som går i graven. En webbsida/blogg som följt mig sedan det första inlägget en kall marsdag 2009. Men den dog egentligen inte i år utan började få sig en rejäl törn när jag började skriva för Eurogamer och inte längre skrev för att det var kul, utan för att jag var tvungen. För jag tycker ju egentligen att det är kul att både skriva och spela. Men när man inte får spela det man vill på sin dyrbara tid och inte skriva som man vill utan att få korrar på allt man gör så att man nästan undrar var min personliga stil tog vägen. Ja, då är det varken kul att spela eller skriva längre.
Mina starkaste minnen har jag från decembermånaderna när det i bloggosfären var dags att skapa en GOTY för året som varit i en mängd olika kategorier. Tack Malmer för detta! Men det var även stort att två år i rad bli nominerad till årets bästa spelblogg i Sverige. Så dessa minnen är inget som försvinner även om bloggen i sig försvinner. Eller?
Vid sidan av Aftonstjaernas tankar har jag även drivit min personliga blogg som mestadels har handlat om fotografier, men även en del träning och annat personligt. Båda dessa två bloggarna fick en törn av ”Eurogamergate”, ursäkta uttrycket. Så då tänkte jag i min stilla föräldraledighet att jag kanske skulle slå samman dessa två till en. Fortsätta pusha samma inlägg till de två olika kanalerna men att båda kanalerna, om de vill, kan nå bägge sortens inlägg. Och det är ju faktiskt så att jag även på Aftonstjaernas tankar blev mer och mer personlig ju mer min person kom fram bakom den i början dolda Aftonstjaerna. Så kanske är detta ett naturligt steg att ta. Att det blev min personliga blogg som tog över och inte tvärtom beror kort och gott på att den är betydligt äldre och det ligger mer arbete bakom den. Redan 1999 skrev jag mitt första inlägg här. Då var det dock via statisk html, för att sedan gå över till SSI, för att sedan köra en Accessdatabas för att sedan gå över till mySQL och en egen lösning. Därefter kom jag in i WordPress och det som du ser nu. Sidan kommer att anpassas ju längre tiden går. Alla inlägg från Aftonstjaernas tankar finns här för de som vill återgå och få några gamla tips om retrospel eller liknande 😉
Kategorier: Amiga, Mobilspel, PC, Playstation, Retro, Xbox
Elljis – En välbekant syn för Amigaägare
Elljis Trading i Uddevalla var en av de där stora återförsäljarna i Amigavärlden. I varje nummer av Datormagizin kunde man se deras, från början ganska små annonser, men därefter stora helsidesannonser. Själv var det från just Elljis som jag köpte min första Amiga. Det var en Amiga 500 plus som då kostade 4695 kronor.
Jag har försökt leta reda på lite fakta om Elljis men har haft väldigt svårt att hitta något vettigt. Det känns som att företaget bara har gått upp i rök. Jag lyckas dock förstå att företaget nu kallar sig LP Data och huserar på en privat adress i Uddevalla. I övrigt hittar man bara till ett CV till en person som har arbetat på lagret på Elljis.
Bilden ovan är då den magiska platsen där den då 12-åriga Aftonstjaerna köpte sin första dator och förstod vad en dator kunde göra som inte ett NES kunde. Jag försökte komma fram till dörren där man gick in men hela området är nu avspärrat för privatpersoner. Så min lilla nostalgitripp blev en liten besvikelse. Hade velat hitta betydligt mer information om ett av de företag som har ändrat mitt liv mest.
Kategorier: Amiga, Retro
Uppgraderat Amigan
Det här vackra kortet som ni nu ser är ett ACA1232-33-kort. Med andra ord ett accelerationskort till min Amiga 1200 som tar upp den till hissnande 33 mhz och 128 mb RAM. Samtidigt sitter det en ny CPU på kortet, så istället för Amigan ordinarie 68020 så får jag en 68030 på köpet.
Kortet kostade i runda slängar ungefär 1400 spänn och var helt klart värt det. Tack vare det sjukt stora minnet kan jag trycka upp typ varenda spel jag har genom Whdload. För er som inte har koll på vad Whdload är för något kan jag sammanfatta det som ett Steam utan onlinebutiken. Alltså ett ställe där jag kan starta alla mina spel ifrån. Även de spelen som inte är designade för att startas från hårddisk. Det innebär att jag kan använda min 21 år gamla dator på ett sätt som man är van vid i dag. Bara klicka och spela.
Spelen anpassar sig på så vis att du inte får effekten av att allt går mycket snabbare än tänkt. Jag vet när jag uppgraderade från min 486:a till en Pentium så var vissa spel helt ospelbara på grund av att de inte var skrivna till den snabbare processorn. Så är fallet alltså inte här, inte på det jag har hunnit testat ännu i alla fall.
Prestandan i själva Workbench är också den en betydligt trevligare upplevelse. Ikonerna laddar upp på några sekunder istället för typ 10-15 sekunder som man är van vid. Datorn ger ut nu 7.9 MIPS för de som har koll på sina Amigasiffror.
Det finns ytterligare en fördel med det här kortet. Man kan mjukvaruladda ROM-filer. Det är en stor fördel för de som har spel som kanske bara fungerar med 1.3 ROM men inte har en hårdvaruswitch för ROMs. Det innebär samtidigt att man kan mjukvaraboota datorn in i 3.1 ROMen även fast det “bara” sitter en 3.0 i den för närvarande. Många fördelar med andra ord!
Installationen av kortet var busenkelt. Man öppnade luckan under Amigan och förde in kortet på sin plats och sedan stängde man och allt var klart! Så, har du en Amiga 1200 som bara står där hemma och skrotar. Sälj den för allt i världen inte på Tradera! Nä, köp ett sådant här kort och njut åter av alla gamla härliga spel. Från tiden då spel var riktiga spel och inte några interaktiva filmer med låtsasval!
Kategorier: Amiga, Retro
Hårddiskbyte i Amigan
Tidigare i dag kom då äntligen ersättaren till min numera trasiga hårddisk som sitter i min Amiga 1200. Det hela består av en liten adapter från IDE-kabeln till CF-kortet. Det hela ser ut som på följande bild.
Dags att vända upp och ned på Amigan för andra gången i mitt liv. Första gången var ju för ungefär en vecka sedan då jag var tvungen att se hur hårddisken ser ut då den hade börjat felat. Med det sagt är jag absolut ingen kunnig person när det gäller att gräva i Amigor. Det gör mig även lite ont i hjärtat att skala av skalet på den då den är så fin 😉
Men efter att dragit av samtliga skruvar och vänt datorn åt rätt håll igen var det bara att lyfta höljet och därefter vinkla upp själva tangentbordet. Så här ser alltså världens genom tidernas bästa dator ut! Plastpåsen i mitten är alltså den gamla hårddisken som är invirad på detta viset av den föregående ägaren. Det sitter även ett extrakort insatt (det mörka nere till höger) vilket jag förstått är 2 mb extra RAM.
Jag tog och drog bort den existerande hårddisken och lät IDE-kabeln vara kvar.
Den satte jag rakt in i adaptern och därefter tryckte jag in kortet. Jag halvt som halvt bröt sönder en av piggarna i adaptern. Men jag lyckades räta upp det hela och räddade dagen.
Eftersom det inte fanns några direkt skruvhål i adaptern fick jag ta till lite tejp som kunde hålla nere det hela. Jag fäste den i själva CF-kortet så att jag eventuellt inte skulle förstöra något känsligt.
På kortet var ScalOS redan förinstallerat. Det är ett 100% kompatibelt AmigaOS-system som vid första anblicken fungerar riktigt bra. En sådan enkel sak som att när man tar tag i ett fönster så ändrar den fokus till det automatiskt är underbart.
Till slut så körde jag igång ett gammalt härligt spel som jag har haft många roliga timmar till. Medan jag sitter och skriver det här går modulspelaren på fulla muggar och jag kör intron till spel som Lotus Turbo, Pinball Fantasier, The Settlers osv. Helt fantastiskt vilken maskin jag har här hemma 😉
Så kan jag då rekommendera att man installerar en CF-hårddisk i sin Amiga? Japp, lätt. Men förvänta er inte några jätteökningar i prestanda. Jag känner nog faktiskt ingen skillnad alls. Men en sak som är stor skillnad är ljudnivån. Jag hör inte längre hårddisken och det är riktigt grymt. Jag sitter numera vid en helt tyst dator. Av någon anledning har diskettstationen slutat att knäppa också då den letar efter diskar. Dock fungerar den fortfarande som den ska och drar igång läsningen när en diskett sätts in. Har antagligen med ScalOS att göra. Fantastiskt i vilket fall som helst!
Kategorier: Amiga, Retro
Ny hårddisk till Amigan
Vid varje julledighet tar jag mig ofta an någon gammal retromaskin. Det må vara ett NES, Snes eller Amigan. Oftast är det Amigan som ligger mig närmast om hjärtat. Men när jag i mitten av december slog på mig gamla trotjänare fick jag till min stora fasa se ett gäng felmeddelanden om att hårddisken inte mådde så bra som den borde. Jag hade aldrig tidigare öppnat upp en Amiga så det var med lite darriga händer jag tog mig an uppgiften.
Jag skruvade upp den utan några egentliga problem. Det jag ville se var hur hårddisken satt så att jag kunde införskaffa mig en ny. Det var en standard IDE 2.5 tumsdisk. Problemet är ju att sådana har jag inte liggandes på lagret, trots mitt ganska stora reservdelslager. Men så fick jag av en slump se på Tradera en liten fantastisk sak. Det är en compact flashkortsadapter till IDE.
Det innebär med andra ord att jag kan ta ett vanligt CF-kort och sätta in som hårddisk i Amigan. Coolt, typ en SSD i min gamla Amiga 1200! Men inte nog med det, för att göra det ännu lättare för mig är den redan förinstallerad med ScalOS. Det är ett operativsystem som är, ska vara, helt kompatibelt med Amigans originalsystem Amiga OS/Workbench. Samt att det från grunden ser mycket bättre ut.
Hårddisken bör dyka upp nu någon gång i mellandagarna så att jag kan sätta igång att leka igen redan till helgen. Jag får återkomma i ärendet när jag vet mer. Men jullovet ser ut att bli ett av de mest spännande på mycket länge!
Kategorier: Amiga, Retro
Amigan på Wii
En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.
Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.
Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…
I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.
Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!
Kategorier: Amiga, Nintendo, Retro
Top 5 – 1994
Spelåret 1994 hör till ett av de absolut bästa. Jag kan inte se att något spel de senaste 10 åren skulle platsa på min top 5-lista. Det här är året vi kommer att minnas för de unika titlarnas år. Det var här spelen skapades, inte efterapades.
Eftersom jag omöjligtvis kunde välja ut bara fem spel från det här året så börjar jag med att rada upp ett gäng spel som inte riktigt räckte hela vägen fram. Men det går inte att låta bli att nämna dem ändå. De skulle lätt ha tagit sig in på vilken top 5-lista som helst de senaste åren. Men nog med snack, här har vi de underbara spelen!
Beneath a Steel Sky (Amiga)
Det gigantiska spelet som kom på hela 15 disketter höll mig fången länge. Trots att jag aldrig klarade av det, och trots att jag fastnade flertalet gånger, så kunde jag inte sluta spela det. Det var ett av de första spelen att översättas till svenska, bara det gjorde sitt. Men en sak som gjorde att det stod ut från andra samtida äventyrsspel var miljöerna. De dystra framtidsmiljöerna var underbara att traska runt i.
Jazz Jackrabbit (PC)
Det var något magiskt med den här kaninen. Jag vet egentligen inte vad det var, men på något sätt var det befriande att få kunna spela ett riktigt bra plattformsspel på datorn. Och missförstå mig inte nu, det var inte enkom för att spelet släpptes för PC som jag gillade det, nej, det var lika mycket spelkänslan och den fantastiska grafiken.
Little Big Adventure (PC)
Gissa vem som hoppade högt när han fick reda på att en version av Little Big Adventure planerades till iPad? Spelet var som många spel på den här tiden, helt unika och nytänkande. Du styrde runt huvudkaraktären Twinsen genom ett gäng nivåer. Du kunde välja olika sätt att ta dig fram, smygande, snabbt eller i krigsberedskap. Hur du valde att spela påverkade hur spelet bekom.
Novastorm (PC)
Från företaget med världens coolaste namn, Psygnosis. Egentligen var det här spelet snyggare än bra. Men eftersom det var så sjukt snyggt så blev det bra med tiden. Du flög med ditt fartyg över en för förrenderad bakgrundsfilm. Varje genomspelning såg med andra ord exakt likadan ut. Fienderna poppade även dem upp precis på samma ställe varje gång. Ändå höll grafiken mig fången och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag varvade det minst 50 gånger.
Raptor: Call of the Shadows (PC)
Det var en gång en spelmarknad som frodades och mådde riktigt bra. Storspelen släpptes i sharewareversioner där du fick en episod av tre helt gratis. Dlc var något främmande som aldrig skulle fungera under den här epoken. Fanservice var något som var gratis och inte kostade pengar. Det var innan man fick betala för backstagepass osv. Det var en lycklig tid, och det var tiden då ett av de absolut bästa shoot ‘em up-spelen släpptes, Apogee’s Raptor.
Sensible Golf (PC)
Sensible software var ofattbart stora i mitten av 90-talet. Med storsäljarna Cannon Fodder och Sensible Soccer fanns det ingen som kunde rubba dem. Mitt i den här hysterin släppte de ett ganska bortglömt golfspel. Sensible Golf använde Cannon Fodder-motorn med allt vad det innebar av fysisk komik, härlig grafik, och spelglädje före realism.
Transport Tycoon (PC)
Egentligen gillade jag A-train till Amigan mycket mer än Transport Tycoon. Men det hindrar inte TT från att vara ett av de bästa micromanagmentspelen som släppts. En sak som jag älskade med det här spelet var den relativt höga inkörströskeln. Det var inte bara att sätta sig och börja lira på det sättet det är i alla spel i dag förutom i dem från Paradox.
Wacky Wheels (PC)
Det är egentligen uppenbart vilken karbonkopia det här spelet är av Mario Kart. Men som så mycket annat är PC-versionerna överlägsna konsolversionerna eftersom hårdvaran är så mycket bättre. Istället för en trång splitscreen kunde man här koppla samman sina datorer i nullmodemsnätverk och spela på var sin “stor” skärm istället. Det kallar jag framtid!
5. Sid Meier’s Colonization (PC)
Sid Meier hade fått mig helt frälst i sitt Civilization ett par år tidigare. Nu var det dags igen med hans nästa mästerverk, Colonization. Det var kanske aldrig riktigt lika bra som Civilization, men det hade en eggande tvist som fick en att spela om och om igen. Just one more turn är i dag ett välkänt begrepp. Det här var ett av de revolutionerande spelen i den subgenren av strategispel. Nyutgåvan Civ 4 – Colonization är väl värd att spela för de som inte testat den här guldklimpen.
4. Theme Park (PC)
Barn av idag känner enbart till den Peter Molyneux som är utskälld av halva spelpressen för att ha lovat spelare över hela världen att man kunde hoppa över ett staket i Fable 1, vilket man sedan inte kunde. Men vi som var med sedan hans intåg på spelkartan vet att karln kan så mycket mer än det vi ser i dag. Theme Park skapades av det legendariska spelföretaget Bullfrog som likt Blizzard aldrig släppte något riktigt dåligt spel. Det här var också ett av mina allra första PC-spel, jag minns att det låg på 6 disketter. Än i dag får jag lite avundsjukkänslor när jag tänker på kompisen som hade CD-rom i sin dator och kunde köra CD-versionen av Theme Park. Enda skillnaden var att man kunde åka samtliga attraktioner genom en förrenderad filmsnutt.
3. Doom II: Hell on Earth (PC)
Spelet som fick mig att totalt kapitulera och sälja min Amiga och samtliga nummer av Datormagazin så att jag hade råd med den där Packard Bell 486:an utan CD-rom och ljudkort för 12999:- på Siba. Jag intalade mig att PC-speakerljudet inte lät så illa ändå och gick runt i de helt sjuka miljöerna som spelet ritade upp framför mina ögon. Jag minns speciellt en del av en bana där man går över en liten bro. Jag vet inte hur ofta jag fastnade på den och bara gick fram och tillbaka för att se hur sjukt snyggt spelet ritade upp miljöerna. Det kändes verkligen som att jag var där på riktigt. Det här var så fotorealistiskt man någonsin skulle kunna göra ett spel. Det här var framtiden redan i dag. Vilket spel!
2. UFO: Enemy Unknown (PC)
Microprose… Sug på den utgivarkaramellen en liten stund. Se den röda logotypen sakta tona fram för att snart lysa i klarrött framför dig. Logotypen tonar bort och introscenen börjar. Det här är UFO- Enemy Unknown, även känt i USA som Xcom. Och det kanske även är med det namnet 90-talisterna känner igen det här spelet under. Jag har skrivit om det här spelet tidigare och min sammanfattning löd ungefär såhär: Spel som UFO görs inte längre. Och jag vidhåller min ståndpunkt. Det finns inget spel som just UFO. Det enda som kan komma i närheten är nyutgåvan som Firaxis i skrivande stund sitter och pillar med.
1. Benefactor (Amiga)
Världens bästa spel, alla kategorier. Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det (börjar ni tröttna på de här orden nu?). Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen. Rent grafiskt såhär 18 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Musiken håller klassisk Amigakvalitet vilket innebär den bästa spelmusik man någonsin kan önska sig.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
