Life Force – Vad händer?
Life Force är ett sådant där spel man älskade att spela, men aldrig kunde varva. Det var sjukt svårt på alla dess sätt. Är osäker på om jag ens klarade bana 2 när det begav sig någon gång i början av 90-talet. Såhär på senare år har jag förstått att det bara var 6 banor. Men det visste jag inte när jag spelade det på den tiden. Då hade jag inte heller rewind-funktionen som jag denna gången använda säkerligen 200 gånger eller så.
För är det något som Life Force är så är det oförlåtande. Det är inte alltid så att man känner att det är ens eget fel när man dör. Ibland så dyker det upp sjuka saker på skärmen som bara tar död på en. Som ni ser på skärmen här ovan så kastade sig en eldstorm upp över ytan för att flera gånger sluka mig utan att jag hann reagera. Det är väldigt många sådana här saker som sker i Life Force.
Det unika med Life Force som gör att det skiljer sig från typ alla andra shotemup-spel är att det utspelar sig både i sideled från vänster till höger, som typ Gradius och likande. Men varannan bana kör nerifrån till upp. Alltså typ som det gamla härliga PC-spelet Raptor. Detta gör att spelet aldrig blir långtråkigt då det varierar sig riktigt fint.
Nu ska vi inte snacka om långtråkigt i och för sig. För själva spelet drog jag väl igenom på kanske 25-30 minuter. Men då ska ni ha i åtanke att jag använde rewind-funktionen på min Anbernic RG351P typ hela tiden. Annars hade jag aldrig klarat det. Men det är trots det väldigt skönt att jag nu 31 år senare verkligen klarar mig igenom hela spelet. Visst, fusk, men ändå. Här hade ju även upp-upp-ner-ner-vänster-höger-vänster-höger-b-a-start funkat lika bra. Nästan.
Så kan jag rekommendera detta spelet nu då? Ja verkligen. Spelkänslan är på topp. Jag hade dock lite bekymmer att styra skeppet när jag hade uppgraderat ”speed” till max. Då var det riktigt svårt att styra igenom små trånga passager som fanns lite här och där på banorna. Men en riktig klassiker har vi verkligen här. Så kul att klara av detta gamla spel också.
Kategorier: Nintendo, Retro
Duck Tales avklarat
Det var väl tvunget att bli en genomspelning av den här klassikern också. Jag minns än idag känslan när jag första gången höll i kassetten. Min kusin hade fått ett likadant spel. Också Duck Tales. För självklart hade vi båda önskat samma utan att tänka på att vi kan önska olika och sedan låna. Men jag tror det var speciellt med Duck Tales. Det här ville vi bara ha. Och det är jag glad för nu. Att jag har kvar min kassett i hyllan.
Till det här spelet så använde jag mig av en ny leksak att spela det på. Tidigare har jag kört på min Retroid Pocket 2 vilket har en perfekt 4:3-skärm för bästa återgivning av dessa gamla spel. Men nu valde jag faktiskt att köra igenom det på en Anbernic RG351P i härlig Gamecube-lila färg. Den har en aspekt på 3:2 vilket ger en lite bredare bild. Men va bra tänker du, då har den ju rätt förhållande om man spelar Gameboy Advanced-spel. Och japp, visst är det så.
Men jag tycker inte att det är så farligt att spela med en liten utsträckt bild när man får smidigheten i den här enheten som överglänser den i Retroid Pocket 2. Fördelen med ett snabbt och smidigt gränssnitt och mer kvalitativa knappar går före den lite bredare bilden. Men, nu var det ju inte apparaterna jag skulle prata om. Dom får jag ta i ett annat inlägg. Kanske. Just Duck Tales är ju frågan om det gamla spelet håller än idag. För det fick ju en remake för ett par år sedan som gjorde om spelet så att man knappt kände igen det. Tyckte det var kul en stund men det slår inte originalet ens i närheten. Känslan när man styr farbror Joakim med sin käpp är total överlägsen här.
Att springa runt på de här fem olika nivåerna i den ordning man vill. Ibland får man åka tillbaka igen till ett ställe då det saknas nycklar för att komma åt vissa delar av andra banor. Men man hinner aldrig bli riktigt trött på det. För banorna är riktigt varierande. Och så har det här spelet en stor fördel som många andra på den här tiden. Det är kort. Jag skulle uppskatta den effektiva tiden jag spelade det till ungefär 60-70 minuter. Dessa var givetvis uppdelade under flera dagar då jag drog fram det och körde en nivå lite här och lite där. Detta är den största fördelen med bärbart retrospelande.
Jag klarade aldrig remaken. Om det berodde på att det var tråkigare eller svårare låter jag vara osagt. Men Duck Tales är verkligen inte ett svårt spel. Inte om man som mig alltid väljer att spela på lättaste svårighetsgraden pga att jag inte orkar eller har tid att nöta. Och jag spelar ju mest för nöjes skull. Och jag har inget nöje av att något är svårt. Tänk er själva att ni vill se på en film. Men för att kunna njuta av den måste ni lyckas trassla in hela magnetremsan på ett VHS-band innan ni kan få se det. Det är lite så jag känner det med svårighetsgrader i spel. Jag förstår verkligen inte njutningen av att självplåga sig. Med all respekt för er som gillar det. Jag gör det inte.
Och där var spelet slut och jag har inte ens nämnt den fantastiska musiken. Ikoniska startskärmen med den underbara titellåten. Den får mig att egentligen inte vilja spela, utan stanna på titelskärmen. Lite samma magi som Civilization 4 och 6 hade med mig. Man ville bara sitta och lyssna.
Kategorier: Nintendo, Retro
Zelda 2 – Bättre än du minns
Jag får än i dag rysningar genom kroppen när jag tänker på den gången jag för första gången hittade flotten i Zelda 2 och kunde åka över vattnet till en helt ny värld. Vi snackar lite drygt 30 år sedan och även fast det var underbart att hitta flotten nu 2021 så känns det lite som om magin var borta. Men minnena från den här tiden är starka, så det gör inget.
Vad jag egentligen vill säga är det att Zelda 2 fortfarande hållet sjukt hög klass. Att jag spelade igenom det 2021 förstörde inte mina minnen av det från 1989. Vissa spel åldras inte direkt väl. Men Zelda 2 – The adventure of Link har åldrats förvånansvärt bra. Det har tagit många år innan jag vågade ta upp en omspelning av detta eftersom jag var rädd att mina minnen av spelet skulle förstöras. Men så blev inte fallet, tvärtom!
Spelet i sig är extremt unikt för att vara ett Zeldaspel. Zelda 1 och Zelda 3 var helt andra spel nästan. Där man från en top-down-view styrde Link genom Hyrule så kände Zelda 2 för att helt tänka om och göra någon blandning mellan Final Fantasy, Zelda och Metroid. För jag vet egentligen inget annat spel som är så unikt som just Zelda 2. Det utspelar sig ju i en top-down-view när man går runt på kartan. Men likt Final Fantasy så kommer det random fiender lite här och där. Förvisso ser man dem i detta spel, vilket jag tycker är skönt. Då är det lättare att undvika dem eller anfalla dem om man så vill.
Väl när man går på en fiende så ändras vyn helt plötsligt till någonslags 2D plattformsspel. Fast ändå inte. Spelkontrollen i det här läget är sjukt tight. Det är inte så att man tänker när man dör vilka usla kontroller det är. Likt Mario har man järnkoll på alla hopp och slag. Visst, när man blir träffad och ramla ner i lavan för 77 gången så är det klart att man blir frustrerad. Men det är ju mitt fel. Alla 77 gångerna var det för att jag var för dålig.
Och jag är för dålig allt för många gånger. Men det gör inget. För när jag dör så har jag lärt mig varför. Jag kan göra om. Jag kan göra bättre. Skrattet från Ganon när man dött av sig alla sina liv ekar i mina öron sedan 1989. Det är inte roligare att dö 2021. Men det är ikoniskt. Game Over-skärmen är rent och skär spelhistoria.
Så efter alla dessa spelhistoriska skärmdumparna jag har tryckt av så är jag klar. Äntligen. Det är med stor glädje jag har än en gång klarat det här svåra spelet från min barndom. Men visst är det lite fusk att använda ny teknik eller? Fast, ja, jag använder min Retroid Pocket 2 för att spela dessa gamla NES-spel. Och ja, jag vet att det är en gråzon om vad som är okey att göra eller inte. Men moraliskt sätt tycker jag det är ok så länge man äger spelet i original. Att som småbarnsförälder kunna plocka fram den här lilla underbara maskinen. Spela Zelda 2 i 7 minuter. Sen spara. Lägga undan. Och fortsätta med föräldraskapet. Det är magi. Jag hade inte klarat det här spelet på originalhårdvaran nu år 2021.
Jag är så sjukt imponerad av mig själv som 10-åring. Jag ser min egen dotter som nu är 10 år. Hade hon ens haft tålamodet att klara ett sådant här spel? Att hon är skicklig nog för att göra det är jag övertygad om. Om detta var enda spelet hon fick i julklapp att spela fram till sin födelsedag i September så är jag övertygad om att hon hade klarat det. Men riktigt så ser det ju inte ut nuförtiden. Spel finns överallt. Och är det för svårt, så går man till nästa. Så gör även jag. Idag.
Så har du chansen. Möjligheten att spela detta spel på en modern plattform i dag. Så gör det! Du kommer inte att förstöra dina minnen från 80-talet. Det håller än i dag. Och det håller riktigt riktigt bra! Den stora frågan är dock om jag kommer att klara spela igenom det igen om 30 år? Då är jag 71 år gammal och kanske inte lika rapp i fingrarna. Men om jag lever då, och kommer ihåg detta inlägg, och kanske till och med har kvar denna blogg, då ska jag ge mig på ett nytt försök. Det lovar jag!
Kategorier: Nintendo, Retro
