Vampire Hunters
Jag började för en vecka sedan följa en sida som lägger ut releasedatum på spel, film och annat. Den heter releases.com och den kan jag starkt rekommendera. Då kom för några timmar sedan upp ett spel som hette Vampire Hunters upp. Och det namnet reagerade jag ju direkt på. Kan det vara ett nytt Vampire Survivor?
Ett nytt Vampire Survivor var det inte. Eller ja, det var det egentligen. Det var ett Vampire Survivor i en 3D-värld. Och det var riktigt riktigt bra! Har iofs kanske bara lagt 2-3 timmar i det. Och eftersom jag var snabbt på det så låg jag ett tag etta i världen på både första och andra kartan. Nu någon timme senare är jag hopplöst förpassad till 200-300 platsen någonstans. Men om jag ska försöka beskriva spelet lite mer noggrant så tänk dig Vampire Survivor. Exakt så. Fast du ser från personens ögon. Du skjuter alltså inte med musknappen. Allt sker automatiskt när du siktar på fienderna. Kan kännas ovant i början eftersom man sedan Wolfenstein 3Ds dagar alltid har tryckt på någon knapp(då ctrl) för att skjuta.
Likt Vampire Survivor så plockar du upp ”pluppar” som ger dig XP. När du gått upp i level får du en ruta där du kan välja mellan fyra olika uppgraderingar. Precis som i Vampire Survivor med andra ord. Du kommer att dö mycket i början. Det kommer att ta tid innan du får vapen värda namnet. Mellan omgångarna kan du också uppgradera din karaktär så att den tex alltid börjar med 30% mer skada på samtliga vapen. Precis så som en rouge-lite ska vara.
Detta spelet är verkligen kaos från början tills du dör på en boss eller någon flygande elaking som har smugit upp bakom dig. För det är ju just detta som skiljer Vampire Hunters från Vampire Survivor. Du ser inte vad du har bakom dig förrän du vänder dig om, och då kan det redan vara för sent.
Jag rekommenderar starkt detta spel. Just nu är det dessutom nedsänkt releasepris på Steam. Kostar typ 120 spänn eller så. Finns även på konsol, såsom Switch. Men likt den PC-puritan jag är så ska ju givetvis FPS-spel spelas med mus och tangentbord. Spring och köp!
Kategorier: Nintendo, PC
Life Force – Vad händer?
Life Force är ett sådant där spel man älskade att spela, men aldrig kunde varva. Det var sjukt svårt på alla dess sätt. Är osäker på om jag ens klarade bana 2 när det begav sig någon gång i början av 90-talet. Såhär på senare år har jag förstått att det bara var 6 banor. Men det visste jag inte när jag spelade det på den tiden. Då hade jag inte heller rewind-funktionen som jag denna gången använda säkerligen 200 gånger eller så.
För är det något som Life Force är så är det oförlåtande. Det är inte alltid så att man känner att det är ens eget fel när man dör. Ibland så dyker det upp sjuka saker på skärmen som bara tar död på en. Som ni ser på skärmen här ovan så kastade sig en eldstorm upp över ytan för att flera gånger sluka mig utan att jag hann reagera. Det är väldigt många sådana här saker som sker i Life Force.
Det unika med Life Force som gör att det skiljer sig från typ alla andra shotemup-spel är att det utspelar sig både i sideled från vänster till höger, som typ Gradius och likande. Men varannan bana kör nerifrån till upp. Alltså typ som det gamla härliga PC-spelet Raptor. Detta gör att spelet aldrig blir långtråkigt då det varierar sig riktigt fint.
Nu ska vi inte snacka om långtråkigt i och för sig. För själva spelet drog jag väl igenom på kanske 25-30 minuter. Men då ska ni ha i åtanke att jag använde rewind-funktionen på min Anbernic RG351P typ hela tiden. Annars hade jag aldrig klarat det. Men det är trots det väldigt skönt att jag nu 31 år senare verkligen klarar mig igenom hela spelet. Visst, fusk, men ändå. Här hade ju även upp-upp-ner-ner-vänster-höger-vänster-höger-b-a-start funkat lika bra. Nästan.
Så kan jag rekommendera detta spelet nu då? Ja verkligen. Spelkänslan är på topp. Jag hade dock lite bekymmer att styra skeppet när jag hade uppgraderat ”speed” till max. Då var det riktigt svårt att styra igenom små trånga passager som fanns lite här och där på banorna. Men en riktig klassiker har vi verkligen här. Så kul att klara av detta gamla spel också.
Kategorier: Nintendo, Retro
Duck Tales avklarat
Det var väl tvunget att bli en genomspelning av den här klassikern också. Jag minns än idag känslan när jag första gången höll i kassetten. Min kusin hade fått ett likadant spel. Också Duck Tales. För självklart hade vi båda önskat samma utan att tänka på att vi kan önska olika och sedan låna. Men jag tror det var speciellt med Duck Tales. Det här ville vi bara ha. Och det är jag glad för nu. Att jag har kvar min kassett i hyllan.
Till det här spelet så använde jag mig av en ny leksak att spela det på. Tidigare har jag kört på min Retroid Pocket 2 vilket har en perfekt 4:3-skärm för bästa återgivning av dessa gamla spel. Men nu valde jag faktiskt att köra igenom det på en Anbernic RG351P i härlig Gamecube-lila färg. Den har en aspekt på 3:2 vilket ger en lite bredare bild. Men va bra tänker du, då har den ju rätt förhållande om man spelar Gameboy Advanced-spel. Och japp, visst är det så.
Men jag tycker inte att det är så farligt att spela med en liten utsträckt bild när man får smidigheten i den här enheten som överglänser den i Retroid Pocket 2. Fördelen med ett snabbt och smidigt gränssnitt och mer kvalitativa knappar går före den lite bredare bilden. Men, nu var det ju inte apparaterna jag skulle prata om. Dom får jag ta i ett annat inlägg. Kanske. Just Duck Tales är ju frågan om det gamla spelet håller än idag. För det fick ju en remake för ett par år sedan som gjorde om spelet så att man knappt kände igen det. Tyckte det var kul en stund men det slår inte originalet ens i närheten. Känslan när man styr farbror Joakim med sin käpp är total överlägsen här.
Att springa runt på de här fem olika nivåerna i den ordning man vill. Ibland får man åka tillbaka igen till ett ställe då det saknas nycklar för att komma åt vissa delar av andra banor. Men man hinner aldrig bli riktigt trött på det. För banorna är riktigt varierande. Och så har det här spelet en stor fördel som många andra på den här tiden. Det är kort. Jag skulle uppskatta den effektiva tiden jag spelade det till ungefär 60-70 minuter. Dessa var givetvis uppdelade under flera dagar då jag drog fram det och körde en nivå lite här och lite där. Detta är den största fördelen med bärbart retrospelande.
Jag klarade aldrig remaken. Om det berodde på att det var tråkigare eller svårare låter jag vara osagt. Men Duck Tales är verkligen inte ett svårt spel. Inte om man som mig alltid väljer att spela på lättaste svårighetsgraden pga att jag inte orkar eller har tid att nöta. Och jag spelar ju mest för nöjes skull. Och jag har inget nöje av att något är svårt. Tänk er själva att ni vill se på en film. Men för att kunna njuta av den måste ni lyckas trassla in hela magnetremsan på ett VHS-band innan ni kan få se det. Det är lite så jag känner det med svårighetsgrader i spel. Jag förstår verkligen inte njutningen av att självplåga sig. Med all respekt för er som gillar det. Jag gör det inte.
Och där var spelet slut och jag har inte ens nämnt den fantastiska musiken. Ikoniska startskärmen med den underbara titellåten. Den får mig att egentligen inte vilja spela, utan stanna på titelskärmen. Lite samma magi som Civilization 4 och 6 hade med mig. Man ville bara sitta och lyssna.
Kategorier: Nintendo, Retro
Zelda 2 – Bättre än du minns
Jag får än i dag rysningar genom kroppen när jag tänker på den gången jag för första gången hittade flotten i Zelda 2 och kunde åka över vattnet till en helt ny värld. Vi snackar lite drygt 30 år sedan och även fast det var underbart att hitta flotten nu 2021 så känns det lite som om magin var borta. Men minnena från den här tiden är starka, så det gör inget.
Vad jag egentligen vill säga är det att Zelda 2 fortfarande hållet sjukt hög klass. Att jag spelade igenom det 2021 förstörde inte mina minnen av det från 1989. Vissa spel åldras inte direkt väl. Men Zelda 2 – The adventure of Link har åldrats förvånansvärt bra. Det har tagit många år innan jag vågade ta upp en omspelning av detta eftersom jag var rädd att mina minnen av spelet skulle förstöras. Men så blev inte fallet, tvärtom!
Spelet i sig är extremt unikt för att vara ett Zeldaspel. Zelda 1 och Zelda 3 var helt andra spel nästan. Där man från en top-down-view styrde Link genom Hyrule så kände Zelda 2 för att helt tänka om och göra någon blandning mellan Final Fantasy, Zelda och Metroid. För jag vet egentligen inget annat spel som är så unikt som just Zelda 2. Det utspelar sig ju i en top-down-view när man går runt på kartan. Men likt Final Fantasy så kommer det random fiender lite här och där. Förvisso ser man dem i detta spel, vilket jag tycker är skönt. Då är det lättare att undvika dem eller anfalla dem om man så vill.
Väl när man går på en fiende så ändras vyn helt plötsligt till någonslags 2D plattformsspel. Fast ändå inte. Spelkontrollen i det här läget är sjukt tight. Det är inte så att man tänker när man dör vilka usla kontroller det är. Likt Mario har man järnkoll på alla hopp och slag. Visst, när man blir träffad och ramla ner i lavan för 77 gången så är det klart att man blir frustrerad. Men det är ju mitt fel. Alla 77 gångerna var det för att jag var för dålig.
Och jag är för dålig allt för många gånger. Men det gör inget. För när jag dör så har jag lärt mig varför. Jag kan göra om. Jag kan göra bättre. Skrattet från Ganon när man dött av sig alla sina liv ekar i mina öron sedan 1989. Det är inte roligare att dö 2021. Men det är ikoniskt. Game Over-skärmen är rent och skär spelhistoria.
Så efter alla dessa spelhistoriska skärmdumparna jag har tryckt av så är jag klar. Äntligen. Det är med stor glädje jag har än en gång klarat det här svåra spelet från min barndom. Men visst är det lite fusk att använda ny teknik eller? Fast, ja, jag använder min Retroid Pocket 2 för att spela dessa gamla NES-spel. Och ja, jag vet att det är en gråzon om vad som är okey att göra eller inte. Men moraliskt sätt tycker jag det är ok så länge man äger spelet i original. Att som småbarnsförälder kunna plocka fram den här lilla underbara maskinen. Spela Zelda 2 i 7 minuter. Sen spara. Lägga undan. Och fortsätta med föräldraskapet. Det är magi. Jag hade inte klarat det här spelet på originalhårdvaran nu år 2021.
Jag är så sjukt imponerad av mig själv som 10-åring. Jag ser min egen dotter som nu är 10 år. Hade hon ens haft tålamodet att klara ett sådant här spel? Att hon är skicklig nog för att göra det är jag övertygad om. Om detta var enda spelet hon fick i julklapp att spela fram till sin födelsedag i September så är jag övertygad om att hon hade klarat det. Men riktigt så ser det ju inte ut nuförtiden. Spel finns överallt. Och är det för svårt, så går man till nästa. Så gör även jag. Idag.
Så har du chansen. Möjligheten att spela detta spel på en modern plattform i dag. Så gör det! Du kommer inte att förstöra dina minnen från 80-talet. Det håller än i dag. Och det håller riktigt riktigt bra! Den stora frågan är dock om jag kommer att klara spela igenom det igen om 30 år? Då är jag 71 år gammal och kanske inte lika rapp i fingrarna. Men om jag lever då, och kommer ihåg detta inlägg, och kanske till och med har kvar denna blogg, då ska jag ge mig på ett nytt försök. Det lovar jag!
Kategorier: Nintendo, Retro
Piff och Puff avklarat
Ännu ett Nintendo åttabitarsspel är avklarat. Om ni skulle fråga mig för en månad sedan så skulle jag aldrig tro att jag skulle köra igenom två gamla nintendospel på raken så här. Men mycket tack vare min nyfunna kärlek till små handhållna enheter med öppen källkod så har mitt retrospelande exploderat. Att kunna spara var som helst för att sedan ladda om är min räddning. Annars hade det aldrig gått.
Just tack vare min Retroid Pocket 2 med en perfekt 4:3-skärm så har mitt spelande av gamla spel verkligen tagit en ny fart. Jag kommer fortfarande ihåg julaftonen som jag fick Chip n’ Dale av min mormor och morfar i julklapp. Oftast önskade jag och min kusin oss ett NES-spel varje jul. Och det var oftast det spelet man hade det året. Just detta spelet var helt fantastiskt i spelkänsla och när man spelade två spelare.
Älskade verkligen att ta tag i min medspelare för att skydda denna från faror, eller om man kände för det, kasta ner i ett stup. Och jag måste verkligen säga det att spelet håller verkligen än i dag. Låter kanske galet, men spelkänslan är verkligen direkt. Alltså, svårt att beskriva, men när jag klickar vänster så styr figuren direkt till vänster. Och då menar jag verkligen direkt. Man har total kontroll på sin lilla ekorre? Eller vad nu Piff och Puff är för slags djur.
Själva spelet är uppbyggt genom en kartvärld som påminner ytterst lite om den i Super Mario Bros 3. Fast här är det bara två kartvärldar. Så spelet är betydligt mindre än Super Mario Bros 3. Men genom detta system så behöver man inte spela alla banor för att komma till sista bossen. Jag hoppade över bana B och E, så dom kommer jag inte ihåg hur dom är.
Det kanske tog 60-90 minuter för att klara av hela spelet. Helt klart ett perfekt spel för någon som mig som inte har jättemycket fritid för att spela. Och med tanke på att jag använder save states så tror jag att jag spelade igenom spelet på kanske 20-30 omgångar. Vilket ger 5-10 minuter per spelomgång. Och mycket mer än det hinner jag inte alltid. Så jag rekommenderar verkligen alla att införskaffa en bärbar lite underbar maskin som kör Retroarch eller liknande. Så kul att kunna återuppleva alla dessa gamla spel i ett smidigt bärbart format.
Kategorier: Nintendo, Retro
Årets första spel avklarat
Lite oväntat att årets första avklarade spel skulle bli Festers Quest! Det hade jag inte trott för bara 7-8 dagar sedan. Men sedan hände något fantastiskt! Något som fick mig att ta upp NES-spelandet på allvar igen. För mycket har på senare år handlat om Amigan och PCn. Vilket det iofs fortfarande handlar om till största delen. Speciellt nu när jag i morgon ska åka 35 mil söderut ”bara” för att hämta en 486a.
Så hur kom det sig då att jag började spela Festers Quest trots alla spel jag har i min backlogg. Jo, lite slump och lite genomtänkthet. Jag berättade ju på twitter för ett par dagar sedan att jag hade införskaffat en Retroid Pocket 2. Vilket kort och gott är en Androidtelefon med styrkors och knappar på, utan telefondelen och i det passande 4:3-formatet. Och förutom att det är ett otroligt kvalitetsbygge så är den även riktigt billig. Typ 800 kronor kostade den. Men jag får väl berätta mer om den i ett annat inlägg. Nu handlade det ju om Festers Quest. Jag köpte Festers Quest någongång 90-91 tror jag det var. Spelade igenom det då trots den höga svårighetsgraden. Och jag gillade det. Men sedan har det stått i hyllan och jag har satt i kassetten då och då för att köra lite och sen dö. Och dö i Festers Quest innebär att man får börja om från början. Inga extraliv här inte.
Men med Retroid Pocket 2 så har jag haft möjlighet att spara. Snabbspara när jag vill och snabbladda när jag vill. Jag hade aldrig klarat spelet i dag om det inte vore för denna funktionen. Bossarna i spelet är riktigt svåra och jag dog en hel del på dem. Skulle jag behöva börja från början efter 2-3 timmars spelande så hade jag aldrig gjort det. Men frågan är då egentligen om spelet håller än i dag? Och det tycker jag att det gör. Och det passar sig utmärkt i bärbart format där jag kan ta upp det och spela en kvart här och där. Jag gillar verkligen hur man kan uppgradera sitt ”skjutvapen” och piska. Enkelt men effektiv.
På bilden här nedan så minns jag att jag var helt förbluffad över hur vackert det var. Jag minns att jag gick fram och tillbaka på den här bryggan och ropade på både mamma och pappa för att dom skulle få se hur verklighetstrogna båtarna var. Och visst är det fortfarande ett par riktigt snygga båtar?
Inte nog med att det var vacker 2D-miljö. Innan bossarna fick man gå runt i en labyrint i ”äkta” 3D. Detta var ytterligare ett sådant där moment där jag ramla av sängen av hur snyggt det var. Japp, jag spelade oftast i sängen på min 20″ Goldstar-TV med högtalare sådär på höger sida som dom såg ut på den tiden.
Något som däremot inte var snyggt var bossfighterna. Vet inte riktigt om det är något konstnärligt drag som jag inte förstår eller om det var en tekniskt begränsning eftersom bossen rörde sig, jag rörde mig och missiler som jag sköt rörde sig. Men oavsett så var dom varken snygga eller roliga. Jag gillar ju egentligen aldrig bossar. Oftast förstör dom bara och gör att jag fastnar i spel som jag annars tycker är roliga(tänker senast på Fenyx).
Så, kan jag då rekommendera Festers Quest år 2021? Både ja och nej. Har du möjlighet att köra det via en emulator med sparningsfunktion så absolut ja! Har du bara originalkassetten på ditt NES så skulle jag svara nej. Såvida du inte gillar att plåga dig med att dö, börja om, dö, börja om och därefter dö igen innan du stänger av spelet och låter kassetten stå orörd i 10 år till.
Notering här är att det är en gråzon med emulatorer. Men eftersom jag en gång i tiden köpt spelet och har det kvar i min ägo så känns det moraliskt ok att spela spelet via emulator. Jag hade det till och med framme bredvid mig i soffan för att få den lite mer äkta känslan. Att titta på kassettens klisterlapp, dess glans och dess lukt är något speciellt. Att sedan bläddra i manualen och drömma sig bort på kartongens baksida på samma sätt som man gjorde när man stod där på Åhlens en höstdag 90-91 och valde just detta spelet. Det är något speciellt som inte går att uppleva av att bara spela ett icke köpt NES-spel.
Kategorier: Nintendo, Retro
Sigil är ett mästerverk
Sigil har jag spelat tidigare. Jag köpte det redan samma dag det släpptes så att jag skulle få med den äkta musiken som är skapad bara för spelet. Denna gången spelade jag dock igenom det på Nintendo Switch. Detta är alltså gratisexpansionen till Doom 1 som är gjord av John Romero. Närmare en officiell expansion än detta kommer man inte.
Första gången jag spelade det så uppskattade jag det riktigt mycket. Men den här gången så förstod jag verkligen vilken otrolig hjärna John Romero besitter. Detta är leveldesignperfektion. Det är helt sjukt vad imponerande bygge han har knåpat ihop i originalmotorn. Denna expansion går alltså att spela i vanilla doom. Inget GZ-Doom eller liknande behövs. Detta gör det givetvis ännu mer imponerande när man ser vad han hittat på.
Det är även kanske den svåraste episoden av dom alla. Episoden består av 8 banor totalt plus en hemlig nivå(som jag inte spelat). Vissa nivåer tog mig upp mot en halv timme att klara av. Men det är inte på grund av att jag letar efter en nyckel eller så, utan mest för att banan är designad att ta lång tid pga monster, knepiga passager, snygga detaljer att studera osv.
Sigil är ett måste i alla Doomälskares bibliotek. Och med tanke på att Doom Eternal är på ingång alldeles strax så vad är bättre än att spela igenom originalspelen ännu en gång. Jag kan inte lova att det är sista gången i år som jag spelar igenom dem. Vad jag brukar säga är världens bästa spel, levererar även i år!
Kategorier: Doom, Nintendo, Retro
Spelar vidare i Doom
Det finns få spel som kan ge mig sådan spelglädje som Doom 1 och Doom 2. Lite tidigare i höstas så släpptes båda underverken till Nintendo Switch. Doom 2 spelade jag klart under jullovet när vi var på resande fot i Branäs. Nu sitter jag som fastklistrad framför Doom 1 igen. Switchen ligger vanligtvis perfekt bredvid sängen och det är sådär perfekt lagom att bara plocka upp den och köra en eller två banor innan det är dags för att sova.
Sedan den nya uppdateringen där man får samtliga expansionspack till både Doom 1 och Doom 2 helt gratis så är det bland de bästa spelen till hela Nintendo Switch. Att kunna få spela Romeros fantastiska femte episod Sigil till Doom 1 är helt underbart. Jag har självklart redan köpt det direkt hos Romero så att man fick med den högkvalitativa musiken till det.
Men att nu även kunna spela detta vid sängen är ju helt perfekt. Det ända jag skulle vilja önska mig mer fanns på Switchen är egentligen bara Quake 1 och 2. Då skulle nog Switchen passera SNES som min favoritkonsol någonsin. Fast frågan är egentligen om den sjutton inte redan med Doom 1 och 2 har gjort det. Jag tror jag får suga på den karamellen lite till medan jag spelar vidare. Episod 2 börjar närma sig sitt slut och jag älskar verkligen varje sekund av det.
Kategorier: Doom, Nintendo, Retro
Zelda i Doom
Det är verkligen precis som det låter. Någon har gjort originalzelda i originaldoom. Det är också precis som det låter något som inte Nintendo ligger bakom. Både Zeldas logotype samt musik används. Och typ allt annat också.
Men när man väl stod där, på den första spelskärmen utan något svärd så kände man igen sig direkt. Blev lite stressad när jag först inte hittade grottan med svärdet. Men det berodde mest på att jag började springa igenom spelet precis som jag gör när jag spelar Doom. Fast det är är ju inte Doom, fast allt känns så bekant.
När jag tillslut fick tag på svärdet gav jag mig ut på äventyr. Ett äventyr där jag åtminstone fick stöta på ett par kända ansikten. Men svärdet fungerade inte som det brukade när jag hade fullt liv. Jag fick ändå gå fram till fienderna och banka på dem för att dom skulle dö. Och skölden funkade inte heller som den brukade genom att blocka skott. Nej, den verkade mest hänga med för syns skull.
Och när jag hade sett de fem skärmarna som omger startskärmen, om man tänker på spelet på Nintendo, så hade jag sett allt. Det var inget mer. Spelet var över på ett par minuter. Det var slut innan det ens hade börjat.
Men då jag läste på lite om denna mod så hade den slutat att utvecklats för ett par år sedan och att den nu låg uppe för vem som helst att tanka ned och modifiera och kanske bygga vidare på. Detta var alltså egentligen ingen fullfjädrad mod utan mest en bas att kunna bygga vidare på. Men med tanke på vad det är, och hur Nintendo brukar göra med liknande projekt så är nog detta så långt jag kommer att komma i ett ZeldaDoom. Och kanske är det nog bäst så. Även om jag älskar bägge serierna, så vet jag inte riktigt om dom gör sig så bra så nära varandra.
Kategorier: Nintendo, PC, Retro
Amigan på Wii
En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.
Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.
Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…
I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.
Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!
Kategorier: Amiga, Nintendo, Retro
