Hemsedal
En vecka kan gå snabbt när man har roligt. När man är sjuk och ligger inne och tittar ut på alla som åker skidor utanför så går tiden inte speciellt snabbt. För roligt är det inte. Och det är väl ganska typiskt att man skulle bli sjuk inför just den här resan. När jag lite kommer hem igen. För det är i Hemsedal som jag har åkt mest skidor. Det är här vi åkte oftast när jag var liten för att åka skidor. Så det känns lite som att komma hem. Men nu har jag inte varit här på vintern på 21 år. Och det är lång tid att vara ifrån sitt favoritställe.
För det har hänt en hel del i backarna sedan dess. Det har försvunnit liftar, vissa har flyttats och vissa är nya. Backarna har förbättrats på många sätt, dragningen av backarna känns smartare än tidigare. Ett par nya backar har tillkommit, och det är kul att få testa lite nya backar bland alla gamla välkända som man kan åka med mössan nedragen över sina ögon.
Något som slår mig varje gång jag är här uppe, så är det hur galet vackert det är oavsett vilket håll man än tittar. Att det är riktigt kallt, och ganska blåsigt gör det ännu mer magiskt. Naturen är kraftfull och man känner sig mycket liten när man står och tittar ut över fjällvärlden. Nu längtar jag tillbaka hit och en full vecka där jag får vara frisk.
Och eftersom barnen inte har några nationella prov nästa år så hoppas jag att kunna åka hit redan nästa år, och då under en vanlig vecka och inte sportlovet som typ är dubbelt så dyrt. Jag var även rädd att det skulle vara fullt med folk här denna vecka, men det har det inte varit. Eller ja, det har varit mycket folk, men eftersom det är ett så otroligt stort liftsystem här så har folket spridits ut väldigt bra, och det var aldrig att man riktigt stod i kö för länge. Avslutar med en bild från i går, det var vackert, blåsigt och alldeles underbart kallt!
Kategorier: Bilder, Resa
Roguecraft DX
Det är inte varje dag det släpps nya spel till en över 40 år gammal dator. Men om det är någon dator som får nya spel och program så är det datorer som skapades av företaget Commodore. Det släppts nya spel till både deras gamla C64 från 1982, likt deras Amigor från 1985-1994. För år 1994 så gick företaget i konkurs och inga nya datorer har släppts sedan dess. (sanning med viss modifikation då Commodore nyss blev uppköpta och släppte en uppdaterad C64). Men det här inlägget ska inte handla om gamla datorer, utan om det spelet jag köpte för en vecka sedan. Det släpptes den 2 februari 2026, och heter Roguecraft DX.
Det hela går att spela på en Amiga 500 med extraminne. Ja, inte 16 gigabyte RAM som man kanske är van vid idag, utan 2 megabyte RAM. Har man inte det så finns Roguecraft utan tillägget DX som du kan köra på en enklare dator. Men vad som är viktigt är att det flyter på bra på den maskinen man kör det hela på. Jag har spelat det på min Amiga 1200 med en 68030 cpu och 128mb RAM. Så att det flyter är det inget snack om.
Det hela börjar med att du får välja en hjälte som du vill spela med. Jag valde warrior då den var bäst och enklast att börja med. Annars gillar jag mest att spela som wizard. Men då den är den svåraste klassen att spela med och jag är ny i detta spel så fick valet gå på warriorn.
Det hela går ut på att man utforskar olika våningar i ett djupt grottkomplex. Tänk Diablo 1 där man startar på ytan och går ner i underjorden. Allt sker turordningsbaserat. Vilket ger en mindre stress när man försöker tänka ut sitt nästa drag. Likt Diablo 1 så skapar varje spel en ny upplevelse åt dig eftersom det finns massor färdiga rum, men hur dom sätts ihop är nytt varje gång du spelar. Vilket ger att ingen genomspelning är den andre lik.
Du kan samla på livpotions för att klara av de svårare partierna. Och du går även upp i styrka desto fler fiender som du har ihjäl. Så även om man kan speedrunna igenom spelet, så kommer man tillslut stöta på patrull när det blir alldeles för svårt i slutet, om man inte haft ihjäl tillräckligt många monster för att gå upp i level.
Något som gör det hela lite extra häftigt är att musiken är delvis komponerad av min gamla mod-favorit-artist Jogeir Liljedahl. Det ger spelet den där klassiska 80-90-talskänslan som ett nytt spel på den tiden kunde ge. Klicka gärna på hans namn här och lyssna igenom hans alster från tiden då spel och musik var på riktigt.
Inget spel med ordet rogue i sin titel hade varit värdig just den titeln om man inte dog om och om igen. Det gör man ofta, och även om det inte handlar om en roguelike, så dör man likt förbannat ändå. Men man tar nya tag, höjer volymen på spelmusiken lite till och kör ett varv till. Såpass beroendeframkallande är detta. Och de 6 dollarna som dom vill ha för spelet är kanske de bäst spenderade pengarna du någonsin kommer att spendera.
Kategorier: Amiga
