Life Force – Vad händer?

Life Force är ett sådant där spel man älskade att spela, men aldrig kunde varva. Det var sjukt svårt på alla dess sätt. Är osäker på om jag ens klarade bana 2 när det begav sig någon gång i början av 90-talet. Såhär på senare år har jag förstått att det bara var 6 banor. Men det visste jag inte när jag spelade det på den tiden. Då hade jag inte heller rewind-funktionen som jag denna gången använda säkerligen 200 gånger eller så.

För är det något som Life Force är så är det oförlåtande. Det är inte alltid så att man känner att det är ens eget fel när man dör. Ibland så dyker det upp sjuka saker på skärmen som bara tar död på en. Som ni ser på skärmen här ovan så kastade sig en eldstorm upp över ytan för att flera gånger sluka mig utan att jag hann reagera. Det är väldigt många sådana här saker som sker i Life Force.

Det unika med Life Force som gör att det skiljer sig från typ alla andra shotemup-spel är att det utspelar sig både i sideled från vänster till höger, som typ Gradius och likande. Men varannan bana kör nerifrån till upp. Alltså typ som det gamla härliga PC-spelet Raptor. Detta gör att spelet aldrig blir långtråkigt då det varierar sig riktigt fint.

Nu ska vi inte snacka om långtråkigt i och för sig. För själva spelet drog jag väl igenom på kanske 25-30 minuter. Men då ska ni ha i åtanke att jag använde rewind-funktionen på min Anbernic RG351P typ hela tiden. Annars hade jag aldrig klarat det. Men det är trots det väldigt skönt att jag nu 31 år senare verkligen klarar mig igenom hela spelet. Visst, fusk, men ändå. Här hade ju även upp-upp-ner-ner-vänster-höger-vänster-höger-b-a-start funkat lika bra. Nästan.

Så kan jag rekommendera detta spelet nu då? Ja verkligen. Spelkänslan är på topp. Jag hade dock lite bekymmer att styra skeppet när jag hade uppgraderat ”speed” till max. Då var det riktigt svårt att styra igenom små trånga passager som fanns lite här och där på banorna. Men en riktig klassiker har vi verkligen här. Så kul att klara av detta gamla spel också.


  Kategorier:
Nintendo, Retro


  Duck Tales avklarat

Det var väl tvunget att bli en genomspelning av den här klassikern också. Jag minns än idag känslan när jag första gången höll i kassetten. Min kusin hade fått ett likadant spel. Också Duck Tales. För självklart hade vi båda önskat samma utan att tänka på att vi kan önska olika och sedan låna. Men jag tror det var speciellt med Duck Tales. Det här ville vi bara ha. Och det är jag glad för nu. Att jag har kvar min kassett i hyllan.

Till det här spelet så använde jag mig av en ny leksak att spela det på. Tidigare har jag kört på min Retroid Pocket 2 vilket har en perfekt 4:3-skärm för bästa återgivning av dessa gamla spel. Men nu valde jag faktiskt att köra igenom det på en Anbernic RG351P i härlig Gamecube-lila färg. Den har en aspekt på 3:2 vilket ger en lite bredare bild. Men va bra tänker du, då har den ju rätt förhållande om man spelar Gameboy Advanced-spel. Och japp, visst är det så.

Men jag tycker inte att det är så farligt att spela med en liten utsträckt bild när man får smidigheten i den här enheten som överglänser den i Retroid Pocket 2. Fördelen med ett snabbt och smidigt gränssnitt och mer kvalitativa knappar går före den lite bredare bilden. Men, nu var det ju inte apparaterna jag skulle prata om. Dom får jag ta i ett annat inlägg. Kanske. Just Duck Tales är ju frågan om det gamla spelet håller än idag. För det fick ju en remake för ett par år sedan som gjorde om spelet så att man knappt kände igen det. Tyckte det var kul en stund men det slår inte originalet ens i närheten. Känslan när man styr farbror Joakim med sin käpp är total överlägsen här.

Att springa runt på de här fem olika nivåerna i den ordning man vill. Ibland får man åka tillbaka igen till ett ställe då det saknas nycklar för att komma åt vissa delar av andra banor. Men man hinner aldrig bli riktigt trött på det. För banorna är riktigt varierande. Och så har det här spelet en stor fördel som många andra på den här tiden. Det är kort. Jag skulle uppskatta den effektiva tiden jag spelade det till ungefär 60-70 minuter. Dessa var givetvis uppdelade under flera dagar då jag drog fram det och körde en nivå lite här och lite där. Detta är den största fördelen med bärbart retrospelande.

Jag klarade aldrig remaken. Om det berodde på att det var tråkigare eller svårare låter jag vara osagt. Men Duck Tales är verkligen inte ett svårt spel. Inte om man som mig alltid väljer att spela på lättaste svårighetsgraden pga att jag inte orkar eller har tid att nöta. Och jag spelar ju mest för nöjes skull. Och jag har inget nöje av att något är svårt. Tänk er själva att ni vill se på en film. Men för att kunna njuta av den måste ni lyckas trassla in hela magnetremsan på ett VHS-band innan ni kan få se det. Det är lite så jag känner det med svårighetsgrader i spel. Jag förstår verkligen inte njutningen av att självplåga sig. Med all respekt för er som gillar det. Jag gör det inte.

Och där var spelet slut och jag har inte ens nämnt den fantastiska musiken. Ikoniska startskärmen med den underbara titellåten. Den får mig att egentligen inte vilja spela, utan stanna på titelskärmen. Lite samma magi som Civilization 4 och 6 hade med mig. Man ville bara sitta och lyssna.


  Kategorier:
Nintendo, Retro


  Zelda 2 – Bättre än du minns

Jag får än i dag rysningar genom kroppen när jag tänker på den gången jag för första gången hittade flotten i Zelda 2 och kunde åka över vattnet till en helt ny värld. Vi snackar lite drygt 30 år sedan och även fast det var underbart att hitta flotten nu 2021 så känns det lite som om magin var borta. Men minnena från den här tiden är starka, så det gör inget.

Vad jag egentligen vill säga är det att Zelda 2 fortfarande hållet sjukt hög klass. Att jag spelade igenom det 2021 förstörde inte mina minnen av det från 1989. Vissa spel åldras inte direkt väl. Men Zelda 2 – The adventure of Link har åldrats förvånansvärt bra. Det har tagit många år innan jag vågade ta upp en omspelning av detta eftersom jag var rädd att mina minnen av spelet skulle förstöras. Men så blev inte fallet, tvärtom!

Spelet i sig är extremt unikt för att vara ett Zeldaspel. Zelda 1 och Zelda 3 var helt andra spel nästan. Där man från en top-down-view styrde Link genom Hyrule så kände Zelda 2 för att helt tänka om och göra någon blandning mellan Final Fantasy, Zelda och Metroid. För jag vet egentligen inget annat spel som är så unikt som just Zelda 2. Det utspelar sig ju i en top-down-view när man går runt på kartan. Men likt Final Fantasy så kommer det random fiender lite här och där. Förvisso ser man dem i detta spel, vilket jag tycker är skönt. Då är det lättare att undvika dem eller anfalla dem om man så vill.

Väl när man går på en fiende så ändras vyn helt plötsligt till någonslags 2D plattformsspel. Fast ändå inte. Spelkontrollen i det här läget är sjukt tight. Det är inte så att man tänker när man dör vilka usla kontroller det är. Likt Mario har man järnkoll på alla hopp och slag. Visst, när man blir träffad och ramla ner i lavan för 77 gången så är det klart att man blir frustrerad. Men det är ju mitt fel. Alla 77 gångerna var det för att jag var för dålig.

Och jag är för dålig allt för många gånger. Men det gör inget. För när jag dör så har jag lärt mig varför. Jag kan göra om. Jag kan göra bättre. Skrattet från Ganon när man dött av sig alla sina liv ekar i mina öron sedan 1989. Det är inte roligare att dö 2021. Men det är ikoniskt. Game Over-skärmen är rent och skär spelhistoria.

Så efter alla dessa spelhistoriska skärmdumparna jag har tryckt av så är jag klar. Äntligen. Det är med stor glädje jag har än en gång klarat det här svåra spelet från min barndom. Men visst är det lite fusk att använda ny teknik eller? Fast, ja, jag använder min Retroid Pocket 2 för att spela dessa gamla NES-spel. Och ja, jag vet att det är en gråzon om vad som är okey att göra eller inte. Men moraliskt sätt tycker jag det är ok så länge man äger spelet i original. Att som småbarnsförälder kunna plocka fram den här lilla underbara maskinen. Spela Zelda 2 i 7 minuter. Sen spara. Lägga undan. Och fortsätta med föräldraskapet. Det är magi. Jag hade inte klarat det här spelet på originalhårdvaran nu år 2021.

Jag är så sjukt imponerad av mig själv som 10-åring. Jag ser min egen dotter som nu är 10 år. Hade hon ens haft tålamodet att klara ett sådant här spel? Att hon är skicklig nog för att göra det är jag övertygad om. Om detta var enda spelet hon fick i julklapp att spela fram till sin födelsedag i September så är jag övertygad om att hon hade klarat det. Men riktigt så ser det ju inte ut nuförtiden. Spel finns överallt. Och är det för svårt, så går man till nästa. Så gör även jag. Idag.

Så har du chansen. Möjligheten att spela detta spel på en modern plattform i dag. Så gör det! Du kommer inte att förstöra dina minnen från 80-talet. Det håller än i dag. Och det håller riktigt riktigt bra! Den stora frågan är dock om jag kommer att klara spela igenom det igen om 30 år? Då är jag 71 år gammal och kanske inte lika rapp i fingrarna. Men om jag lever då, och kommer ihåg detta inlägg, och kanske till och med har kvar denna blogg, då ska jag ge mig på ett nytt försök. Det lovar jag!


  Kategorier:
Nintendo, Retro


  Piff och Puff avklarat

Ännu ett Nintendo åttabitarsspel är avklarat. Om ni skulle fråga mig för en månad sedan så skulle jag aldrig tro att jag skulle köra igenom två gamla nintendospel på raken så här. Men mycket tack vare min nyfunna kärlek till små handhållna enheter med öppen källkod så har mitt retrospelande exploderat. Att kunna spara var som helst för att sedan ladda om är min räddning. Annars hade det aldrig gått.

Just tack vare min Retroid Pocket 2 med en perfekt 4:3-skärm så har mitt spelande av gamla spel verkligen tagit en ny fart. Jag kommer fortfarande ihåg julaftonen som jag fick Chip n’ Dale av min mormor och morfar i julklapp. Oftast önskade jag och min kusin oss ett NES-spel varje jul. Och det var oftast det spelet man hade det året. Just detta spelet var helt fantastiskt i spelkänsla och när man spelade två spelare.

Älskade verkligen att ta tag i min medspelare för att skydda denna från faror, eller om man kände för det, kasta ner i ett stup. Och jag måste verkligen säga det att spelet håller verkligen än i dag. Låter kanske galet, men spelkänslan är verkligen direkt. Alltså, svårt att beskriva, men när jag klickar vänster så styr figuren direkt till vänster. Och då menar jag verkligen direkt. Man har total kontroll på sin lilla ekorre? Eller vad nu Piff och Puff är för slags djur.

Själva spelet är uppbyggt genom en kartvärld som påminner ytterst lite om den i Super Mario Bros 3. Fast här är det bara två kartvärldar. Så spelet är betydligt mindre än Super Mario Bros 3. Men genom detta system så behöver man inte spela alla banor för att komma till sista bossen. Jag hoppade över bana B och E, så dom kommer jag inte ihåg hur dom är.

Det kanske tog 60-90 minuter för att klara av hela spelet. Helt klart ett perfekt spel för någon som mig som inte har jättemycket fritid för att spela. Och med tanke på att jag använder save states så tror jag att jag spelade igenom spelet på kanske 20-30 omgångar. Vilket ger 5-10 minuter per spelomgång. Och mycket mer än det hinner jag inte alltid. Så jag rekommenderar verkligen alla att införskaffa en bärbar lite underbar maskin som kör Retroarch eller liknande. Så kul att kunna återuppleva alla dessa gamla spel i ett smidigt bärbart format.


  Kategorier:
Nintendo, Retro


  Årets första spel avklarat

Lite oväntat att årets första avklarade spel skulle bli Festers Quest! Det hade jag inte trott för bara 7-8 dagar sedan. Men sedan hände något fantastiskt! Något som fick mig att ta upp NES-spelandet på allvar igen. För mycket har på senare år handlat om Amigan och PCn. Vilket det iofs fortfarande handlar om till största delen. Speciellt nu när jag i morgon ska åka 35 mil söderut ”bara” för att hämta en 486a.

Så hur kom det sig då att jag började spela Festers Quest trots alla spel jag har i min backlogg. Jo, lite slump och lite genomtänkthet. Jag berättade ju på twitter för ett par dagar sedan att jag hade införskaffat en Retroid Pocket 2. Vilket kort och gott är en Androidtelefon med styrkors och knappar på, utan telefondelen och i det passande 4:3-formatet. Och förutom att det är ett otroligt kvalitetsbygge så är den även riktigt billig. Typ 800 kronor kostade den. Men jag får väl berätta mer om den i ett annat inlägg. Nu handlade det ju om Festers Quest. Jag köpte Festers Quest någongång 90-91 tror jag det var. Spelade igenom det då trots den höga svårighetsgraden. Och jag gillade det. Men sedan har det stått i hyllan och jag har satt i kassetten då och då för att köra lite och sen dö. Och dö i Festers Quest innebär att man får börja om från början. Inga extraliv här inte.

Men med Retroid Pocket 2 så har jag haft möjlighet att spara. Snabbspara när jag vill och snabbladda när jag vill. Jag hade aldrig klarat spelet i dag om det inte vore för denna funktionen. Bossarna i spelet är riktigt svåra och jag dog en hel del på dem. Skulle jag behöva börja från början efter 2-3 timmars spelande så hade jag aldrig gjort det. Men frågan är då egentligen om spelet håller än i dag? Och det tycker jag att det gör. Och det passar sig utmärkt i bärbart format där jag kan ta upp det och spela en kvart här och där. Jag gillar verkligen hur man kan uppgradera sitt ”skjutvapen” och piska. Enkelt men effektiv.

På bilden här nedan så minns jag att jag var helt förbluffad över hur vackert det var. Jag minns att jag gick fram och tillbaka på den här bryggan och ropade på både mamma och pappa för att dom skulle få se hur verklighetstrogna båtarna var. Och visst är det fortfarande ett par riktigt snygga båtar?

Inte nog med att det var vacker 2D-miljö. Innan bossarna fick man gå runt i en labyrint i ”äkta” 3D. Detta var ytterligare ett sådant där moment där jag ramla av sängen av hur snyggt det var. Japp, jag spelade oftast i sängen på min 20″ Goldstar-TV med högtalare sådär på höger sida som dom såg ut på den tiden.

Något som däremot inte var snyggt var bossfighterna. Vet inte riktigt om det är något konstnärligt drag som jag inte förstår eller om det var en tekniskt begränsning eftersom bossen rörde sig, jag rörde mig och missiler som jag sköt rörde sig. Men oavsett så var dom varken snygga eller roliga. Jag gillar ju egentligen aldrig bossar. Oftast förstör dom bara och gör att jag fastnar i spel som jag annars tycker är roliga(tänker senast på Fenyx).

Så, kan jag då rekommendera Festers Quest år 2021? Både ja och nej. Har du möjlighet att köra det via en emulator med sparningsfunktion så absolut ja! Har du bara originalkassetten på ditt NES så skulle jag svara nej. Såvida du inte gillar att plåga dig med att dö, börja om, dö, börja om och därefter dö igen innan du stänger av spelet och låter kassetten stå orörd i 10 år till.

Notering här är att det är en gråzon med emulatorer. Men eftersom jag en gång i tiden köpt spelet och har det kvar i min ägo så känns det moraliskt ok att spela spelet via emulator. Jag hade det till och med framme bredvid mig i soffan för att få den lite mer äkta känslan. Att titta på kassettens klisterlapp, dess glans och dess lukt är något speciellt. Att sedan bläddra i manualen och drömma sig bort på kartongens baksida på samma sätt som man gjorde när man stod där på Åhlens en höstdag 90-91 och valde just detta spelet. Det är något speciellt som inte går att uppleva av att bara spela ett icke köpt NES-spel.


  Kategorier:
Nintendo, Retro


  Raven Keep

Jag har precis spelat igenom en sjukt imponerande karta till Quake 1. Japp, ni läste rätt. En karta till Quake 1 vilket släpptes 1996. Ja, ni ser bilderna och dom är korrekt återgivna i Quake 1-motorn. Den här kartan är så här vacker.

Men att bara kalla det för en karta gör den egentligen inte helt rättvis. För här finns förutom en vacker karta även nya vapen samt nya fiender, blandat med lite gamla favoriter från originalet.

Även fast det bara är en karta så ser du säkert på bilderna att det finns en hel del att göra här. Mängder av rum som är låsta från en början men som det finns nycklar till att hitta. Mängder av nya spännande fiender som kommer att ge dig en rejäl utmaning. Nämnde jag att det hela slutar i en stor bossfight?

Det bästa av allt med sådana här kartor är ju att dom är helt gratis. Det är bara att tanka ner och köra. Ja, förutsatt att du har originalspelet. Men det känner jag att typ alla har i säkert 5-10 upplagor nu. Annars finns det är köpa för en billig peng på typ gog.com.

Du kommer att behöva en motorport som klarar hålla fler saker i minnet än vad original quake.exe klarade av. Så jag rekommenderar starkt Quakespasm. Själva Raven Keep hittar du här. Och en sista varning, akta dig för korparna…


  Kategorier:
PC, Quake, Retro


  C&C Avklarat

Då var även Command & Conquer – Remastered avklarat och lagt på listan över avklarade spel 2020. Jag kommer säkert att spela lite på expansionerna till både originalet samt Red Alert. Men detta gav verkligen blodad tand!

Ett bättre RTS än detta är svårt att hitta. Men samtidigt kom jag på att Age of Empires 3 kommer i en Definitive edition om en dryg månad. Så många bra spel att lira, så lite tid. Tur att det inte kommer så många bra nya.

Men jag är sugen på mer C&C. Hoppas verkligen dom tar tag i Tiberian Sun också! Och när dom ändå är på gång Red Alert 2 samt Generals. Det är väl dom jag mest vill se i uppdaterad version.


  Kategorier:
PC, Retro


  Måste begränsa spelen

Jag har upptäckt att jag inte har all tid i världen längre. Eller det har jag väl i och för sig inte haft sedan jag bodde hemma och pluggade. Men jag tror att jag levt vidare med samma tro på att jag har all tid i världen. Att jag kan spela alla spel som kommer ut som jag tycker ser bra ut. Ett tag jag fått för mig att jag skulle lira alla FPS som kom ut. Nu snackar vi kanske tidigt 2000-tal då det inte kom ut så värst många sådana. Eller ja, det gjorde det ju, men inte i alls samma utsträckning som idag.

Så jag har bestämt mig att jag ska spela ett spel i taget. Antingen såpass att jag klarar spelets singleplayer-kampanj eller att jag tröttnar på spelet för att det är för svårt, eller för dåligt. Just nu håller jag på att köra igenom Doom Eternal. Jag köpte ju detta direkt det kom ut och spelade en 6-7 timmar. Men sedan kom flytten och jag bestämde mig även för att installera om min dator med en ny snabb SSD. Och jag förlitade mig på att molnet skulle ta hand om mina sparfiler. Icke Bethesdas launcher. Så nu spelar jag det igen, och har nyligen kommit förbi det stället jag var på innan jag installera om datorn.

Och visst är det ett sjukt bra spel! Älskar musiken och det okomplicerade med att bara kunna skjuta på allt som rör sig utan att behöva ta någon moralisk ställning för mina val. Så, tanken är att jag nu kör klart detta spelet. Därefter tar jag ett annat. Just nu ligger Command and Conquer remastern riktigt bra till. Har ju kört klart Red Alert remastered redan så det är nog dags att köra originalet också. Därefter har jag inga spel jag tänker mig ligga i pipelinen. Det är bra. Att jag liksom klipper banden med alla spel jag har dåligt samvete för att jag inte kört klart och bara börjar om från noll.

Spel jag tänker köra direkt när dom släpps är än så länge Doom Eternals expansion, The Settlers(8) och Assassins Creed Valhalla. Samt några mindre retrodoftande FPS som jag backat eller förköpt redan. Dessa är Gloomwood och Wrath: Aeon of Ruin. Sedan får vi se vad spelgudarna har att bjuda på framöver.


  Kategorier:
Doom, PC, Retro


  Settlers 3 ändå

Jag har som ni säkert vet en liten förkärlek till spel som skapades på 90-talet. Ibland kan jag känna att det är bara för att jag upplevt dem själv när dom var nysläppta. Men när det gäller Settlers 3 så kan jag inte känna riktigt så. Grafiken är lika snygg som om det vore släppt år 2020. Spelkänslan är bättre än spel som släpps nu(lågoddsare).

Ubisoft släppte 2018 en nyversion av spelet. Denna version uppdaterade inte grafiken. Men den gjorde den möjlig att köra på upplösningar högre än 800×600. Detta utan att uppdatera själva grafiken i sig. För varför uppdatera något så perfekt som Settlers 3? I dag körde jag första familje-LAN:et på fyra personer. Det var alldeles underbart. Kändes som att man var tillbaka i sommarstugan 1998 och spelade med sin kusin och syssling. Underbart var bara förnamnet!


  Kategorier:
PC, Retro


  Årets sommarstugedator

Jag har i år bytt dator ute i stugan. Tidigare hade jag en fullstor towerlåda som säkert vägde 20 kilo. Nackdelen med detta är att jag inte vågar ha kvar den under vintern då det inte är säkert att den klarar vinterkylan i stugan även om vi håller temperaturen på plus hela året.

Så i år har jag fixat en dator som är betydligt lättare att bära med sig. En Mac Mini med en i5a 2.5ghz, 8gb RAM och 500gb hårddisk. Med adapter så kör den ut VGA i 1024×768 till min fina CRT-skärm. Till detta min gamla underbara spelmus Logitech G9 samt ett trådlös Appletangentbord. Jag har med andra ord blandat lite nytt med lite gammalt och fått en bra kompromiss tycker jag.

Rent prestandamässigt ligger den med Windows 7 installerat på lagom för att klara spel från runt 2003-2005 någonstans. C&C Generals funkar ok om man drar ner grafiken lite medan Red Alert 3 hackar sig fram på lägsta inställningen. Detta gör att jag alltså har en perfekt speldator att dra igenom de tidiga Command & Conquerspelen. Jag passade på att köpa hela serien för 149 spänn på Origin precis. Råkade göra sönder min originalskiva till Generals när jag skulle städa lite bland spelen tidigare idag.

Såg att det fanns en icke officiell patch till de tre första spelen i serien(c&c, red alert och tiberian sun) som gör att scrollen i spelet inte sticker iväg till andra sidan kartan direkt man rör på musen. Detta är ju ett vanligt problem när man kör dessa äldre, sämre programmerade, spelen på nyare hårdvara än va det var tänkt på. Så nu ser jag riktigt mycket framemot sommarlovet!


  Kategorier:
PC, Retro


Nästa sida »