Äntligen Witcher 3
Jag har äntligen klarat av The Witcher 3. Ett spel som släpptes redan 2015, och som jag började att spela på PC men aldrig orkade köra klart det. Spola fram några år och det släpptes på Nintendo Switch. Denna fantastiska konsol som är ett ständigt suveränt komplement till en PC.
Nu kanske någon ojar sig över grafikdumpningen som krävs för att få detta spelet att kunna rulla på den betydligt svagare maskinvara som Nintendo har i jämförelse med den hemsnickrade PC-datorn jag har med ett RTX2080 som kronan på verket. Ja, det är inte lika snyggt. Men det är snyggt tillräckligt. Och det är snyggare än det spelet som på PC som aldrig startas eftersom det är så mycket smidigare som tvåbarnsfar att spela på Switchen där jag är fysiskt för stunden.
Själva spelet tycker jag är ett bra rollspel. Jag skulle dock inte höja det till skyarna på samma sätt som de allra flesta verkar göra dock. Då tyckte jag The Witcher 2 var betydligt bättre när det kom. Detta är egentligen bara mer av samma vara. Och detta med betoning på mer. För det var alldeles för långt och utdraget i slutet.
Och då vet jag att spelet har fått jättegod kritik för att just inte vara utdraget, eller långtråkigt någon gång. Detta upplevde jag inte. Om jag får dra en parallell till Assassins Creed – Odyssey som jag ramlade in på ungefär 100 timmar, vilket var betydligt längre än detta, så var AssCreed aldrig långtråkigt på samma sätt. Jag vet inte om det är att jag har varit otåligare denna gången eller vad det beror på. Men det är den känslan som jag lämnar när avslutningstexten rullar på skärmen.
Jag tror det är tveksamt att jag kommer orka spela igenom de bägge expansionerna. Men låter det ändå ligga kvar på micro-SD-kortet för att se hur det känns till sommaren. Dock vet jag ju att sommaren brukar ägnas åt retrospel ute i stugan. Ska se om jag inte kan köra igenom något RTS denna gången. Red Alert eller Tiberian Sun är två som lockar lite extra. Vi får se vad sommaren på landet kommer att ge.
Kategorier: PC
Ion Fury avklarat
Ion Fury hette tidigare Ion Maiden innan Iron Maiden tyckte att det var lite väl likt deras namn. Sedan dess har det hetat Ion Fury. Och som spel är det exakt samma som det som en gång hette Ion Maiden. Så, vad är det här då för spel tänker ni? Ja, självklart är det ett nytt retrospel gjort i en motor som Ken Silverman själv snickrade ihop från 1993-1996. Den har använts tidigare i inte helt okända spel som Duke Nukem 3D, Shadow Warrior, Blood och Redneck Rampage för att nämna de mest kända.
Trenden att skapa nya FPS med äldre motorer fortsätter alltså. Och ingen är gladare än jag. Detta är perfektion från första början till sista bomben ner i slutbossen. Känslan när man rör sig är så perfekt som den en gång var. Och det är just den där känslan som är så svår att få i dagens nya spel. Allt satsas på häftig grafik så att känslan nästan glöms bort.
Det som dock är riktigt häftigt och som många glömmer är att detta spelet är hur sjukt snyggt som helst. Och det är något som verkligen håller än idag med sin pixelperfektion. Jämför man den här motorn från 96 med tex Mario 64 eller liknande så håller den här sjukt mycket bättre än Marios utslätade fula ytor. Jag vågar tom säga att Mario 64 inte ens var snyggt när det begav sig.
Hela spelet tog mig ungefär 16 timmar att klara av. Det är uppdelat i 7 episoder med 3-6 banor i varje episod. Men man kan göra lite backtracking på vissa banor om man önskar. Jag tog typ bara 23% av alla hemligheter så för den som älskar att 100%-a spelen så är detta en guldgruva. För mig är jag sjukt nöjd och ser framemot WRATH – Aeon of ruin som släpps någon gång senare detta år, men som är ett nytt spel men byggt i Quake 1-motor. 2020 är ett bra år att vara gamer i!
Kategorier: PC, Retro
Dishonored avklarat igen
Är det något som Dishonored inte är så är det fult. Det nu åtta år gamla spelet har fått en lätt uppsnyggning i form av en definitive edition och släppts på Gog.com. Detta var tillräckligt för att jag skulle köpa hela paketet en gång till. 70% rabatt hjälpte även det till.
Som ni ser på bilderna så är dom i extremt widescreenformat. Min skärm har ett förhållande på 32:9 vilket är som två stycken 27″(16:9) bredvid varandra. Allt detta gottiga på 49″. Men det är verkligen inte alla spel som gör sig på detta formatet. Settlers 3, detta och Assassins Creed är de jag har bäst erfarenhet av på denna enorma skärm. Alla tre mycket bildsköna.
Men hur är då spelet? Jag kommer ju från den gamla skolan där Thief(originalet) var det bästa som hänt sedan potatismos på pulver. Jag kunde även uppskatta det första Splinter Cell. Men sedan var det inte så mycket mer. Ja, förutom Thief 2 och 3 då. Men rebooten var aldrig någon hit. Så, hur står sig då Dishonored i jämförelse? Jo, faktiskt ganska bra. Det enda jag egentligen har något att påpeka på är att om man inte väljer att smyga, eller blir upptäckt, så kan man likt Rambo meja ner alla fiender med sina vapen och förmågor. Och riktigt så var det inte i originalthief. Blev man upptäckt där var man nästan lika med död direkt.
Men om man bortser från att det har blivit enklare så har spelet alla de rätta ingredienserna för ett perfekt smygarspel. Man kan ta sig an uppdragen på flertalet olika sätt. Det finns ganska många olika spelstilar man kan använda sig av tack vare förmågorna. Jag hade tex aldrig spelat med förmågan av att ta över en annans kropp(ja, förutom i Messiah, tack Shiny!) tidigare. Det öppnade upp ännu fler vägar då jag kunde smyga in i små utrymmen som en råtta för att sedan förvandla mig tillbaka till mig själv igen.
Jag kommer att spela vidare i Dishonored – Death of the Outsider som är, vad jag förstått, ett fristående spel men som ändå är en slags uppföljare på Dishonored 2. Och eftersom det inte var jättelängesedan jag körde igenom Dishonored 2 så känner jag mig inte lika sugen på det igen först. Blir säkert en omgång lite längre fram trots jag nog uppskattar del 1 som lätt starkast.
Kategorier: PC
En gratis dator
Har man tur så kan man lyckas få tag i gamla datorer helt gratis. För några veckor sedan så såg jag en annons på Facebook för just en gratis dator. Och inte nog med det, även en gratis CRT-skärm i prima kvalitet. Så den enda kostnaden för hela paketet var lite tid och en resa 3 mil österut. Helt klart värt!
Den var en riktigt stor dator. En gammal serverlåda av något slag. En Pentium 3 450mhz satt i den som jag klockade ner till 266 för att kunna köra mina gamla spel i rätt hastighet. Först installerade jag en 160gb IDE-hårddisk i den i hopp om att den skulle ta den, men det gjorde den inte. Lite efterforskning på nätet och jag kom fram till att en uppdatering av BIOS var nödvändig. Detta fungerade dock inte med det rekommenderade programmet i Windows, utan jag fick hitta någon tredjepartsapplikation och boota in i Dos med en Windows 98-skiva. Därefter fixade jag det. Så nu sitter det en 8gb och en 160gb-disk i den.
Det satt något konstigt ljudkort i den som jag inte blev riktigt klok på. Hade velat sätta in ett SB16-kort men fick nöja mig med ett Soundblaster Audigy 2 som jag hade liggandes i min byrålåda. I burken satt redan ett Riva TNT2-kort så det lät jag sitta kvar men kompletterade det med mitt gamla Creative Voodoo 2 kort på 12mb ram.
Som operativsystem slängde jag in mitt gamla favorit-OS på Windowssidan, Windows 2000. Det var en fröjd att få se den vackra gamla startbilden som man sett så många gånger tidigare.
Även inloggningskärmen värmde varmt i mitt gamla hjärta. Så otroligt vackra inloggningsrutor görs inte längre. I dag är det bara en massa face-id och annan modern skit som ser skit ut också.
Skärmsläckaren som jag nästan hade glömt bort ställdes givetvis in och jag hänfördes över den snabba grafiken. Kan tänka mig att även 266mhz är lite för snabbt för den här datorn. Får se om jag gör något åt det så småningom.
Det första spelet som jag installerade och började att spela var Dune 2000. Ett spel som jag aldrig riktigt gav en chans. Det kom liksom lite för sent. Jag var mer inne i uppföljaren Emperor: Battle for Dune som jag minns hade sjuk grafik när det kom. Nu tycker jag dock att detta var riktigt snyggt på den nyinköpta gratis CRT-skärmen.
Till min frus stora glädje rotade jag fram den gamla skivan till Backpacker 3 som jag inte har spelat sedan typ gymnasiet. Det låg ju installerat på alla våra datorer i skolan som någon äldre elev hade varit snällt att installera. Jag försökte få jobb som fiskhandlare. Det gick sådär.
Som sista spel så installerade jag Unreal. Detta spel köpte jag tillsammans med det Voodoo 2-kort som just nu sitter i denna datorn. Har för mig att det var till en Pentium 2 350mhz. Så det var kul att få frågan om det sitter ett 3DFX-kort i datorn när jag startade upp spelet. Hänfördes av den vackra grafiken i början på spelet.
Kategorier: PC, Retro
