Retroåret 2015
Ungefär ett halvår kvarstår nu av min föräldraledighet. Men jag kommer även att hinna med ett sommarlov innan jag börjar jobba riktigt på riktigt, om man nu kan säga så. Det innebär att jag, i alla fall på kvällarna, kommer att hinna med lite spelande. Och eftersom jag har totalt dömt ut spelutbudet 2015 förutom vissa få undantag, så har jag bestämt att spela igenom ett antal gamla godingar. Vissa av dem, helt nya för mig, men de flesta välkomna återigenomspelningar. Tänkte kort och gott stapla upp spelen jag har tänkt att gå igenom under 2015 och en liten kort genomgång. Samtliga spel kommer att vara på PC och med hjälp av moddar uppsnyggat så att det håller kvaliten för ett spelsläpp idag.
Jag har faktiskt redan tjuvstartat lite med att börja spela Doom 64. Jag kommer att gå igenom varje spel mer ingående i separata inlägg där jag förklarar vad det är för moddar jag använder osv. Övriga spel jag har tänkt gå igenom är:
- Unreal 1 – När det kom var det inget som kom inärheten av dess grafiska skönhet, vi får se hur det står sig i år.
- Doom – Master levels, 20 nivåer som jag tidigare aldrig spelat. Släpptes bland annat på psx-utgåvan.
- Doom 1 och 2 – Givetvis måste även originalen gås igenom.
- Quake 1 – Möjligen med de två expansionspaketen också. Detta är höjdpunkten under året!
- Quake 2 – Även detta finns det en chans till att jag tar expansionspaketen till också.
- Heretic – Har jag aldrig klarat samtliga episoder, så det vore väl något att fixa till i år.
- Hexen – Fastnar alltid på typ samma ställe, men vi får väl se i år.
Det var väl de jag hade tänkt gå igenom. Som ni ser är det enbart FPS som gäller när det kommer till retro för min del. En av anledningarna som jag tror att det beror på är att dagens FPS inte är lika bra som gårdagens, kort och gott. Ta spel i andra genrer, tex strategi såsom Civilization. Där är dagens Civilization 5 minst lika bra som Civilization 1, vilket innebär att det inte finns någon direkt mening med att spela ettan längre. Pratar vi Fifa-spelen så är Fifa 15 bättre än Fifa 97 för att ta ett exempel. Jag kan nog hålla på här ett bra tag till och visa på att de flesta andra genrer är, i alla fall, lika bra som de var för 20 år sedan. Givetvis finns det undantag, men de är få, och då enstaka spel, inte en hel genre.
Kategorier: Bloggserie, PC, Retro
Top 5 – 1994
Spelåret 1994 hör till ett av de absolut bästa. Jag kan inte se att något spel de senaste 10 åren skulle platsa på min top 5-lista. Det här är året vi kommer att minnas för de unika titlarnas år. Det var här spelen skapades, inte efterapades.
Eftersom jag omöjligtvis kunde välja ut bara fem spel från det här året så börjar jag med att rada upp ett gäng spel som inte riktigt räckte hela vägen fram. Men det går inte att låta bli att nämna dem ändå. De skulle lätt ha tagit sig in på vilken top 5-lista som helst de senaste åren. Men nog med snack, här har vi de underbara spelen!
Beneath a Steel Sky (Amiga)
Det gigantiska spelet som kom på hela 15 disketter höll mig fången länge. Trots att jag aldrig klarade av det, och trots att jag fastnade flertalet gånger, så kunde jag inte sluta spela det. Det var ett av de första spelen att översättas till svenska, bara det gjorde sitt. Men en sak som gjorde att det stod ut från andra samtida äventyrsspel var miljöerna. De dystra framtidsmiljöerna var underbara att traska runt i.
Jazz Jackrabbit (PC)
Det var något magiskt med den här kaninen. Jag vet egentligen inte vad det var, men på något sätt var det befriande att få kunna spela ett riktigt bra plattformsspel på datorn. Och missförstå mig inte nu, det var inte enkom för att spelet släpptes för PC som jag gillade det, nej, det var lika mycket spelkänslan och den fantastiska grafiken.
Little Big Adventure (PC)
Gissa vem som hoppade högt när han fick reda på att en version av Little Big Adventure planerades till iPad? Spelet var som många spel på den här tiden, helt unika och nytänkande. Du styrde runt huvudkaraktären Twinsen genom ett gäng nivåer. Du kunde välja olika sätt att ta dig fram, smygande, snabbt eller i krigsberedskap. Hur du valde att spela påverkade hur spelet bekom.
Novastorm (PC)
Från företaget med världens coolaste namn, Psygnosis. Egentligen var det här spelet snyggare än bra. Men eftersom det var så sjukt snyggt så blev det bra med tiden. Du flög med ditt fartyg över en för förrenderad bakgrundsfilm. Varje genomspelning såg med andra ord exakt likadan ut. Fienderna poppade även dem upp precis på samma ställe varje gång. Ändå höll grafiken mig fången och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag varvade det minst 50 gånger.
Raptor: Call of the Shadows (PC)
Det var en gång en spelmarknad som frodades och mådde riktigt bra. Storspelen släpptes i sharewareversioner där du fick en episod av tre helt gratis. Dlc var något främmande som aldrig skulle fungera under den här epoken. Fanservice var något som var gratis och inte kostade pengar. Det var innan man fick betala för backstagepass osv. Det var en lycklig tid, och det var tiden då ett av de absolut bästa shoot ‘em up-spelen släpptes, Apogee’s Raptor.
Sensible Golf (PC)
Sensible software var ofattbart stora i mitten av 90-talet. Med storsäljarna Cannon Fodder och Sensible Soccer fanns det ingen som kunde rubba dem. Mitt i den här hysterin släppte de ett ganska bortglömt golfspel. Sensible Golf använde Cannon Fodder-motorn med allt vad det innebar av fysisk komik, härlig grafik, och spelglädje före realism.
Transport Tycoon (PC)
Egentligen gillade jag A-train till Amigan mycket mer än Transport Tycoon. Men det hindrar inte TT från att vara ett av de bästa micromanagmentspelen som släppts. En sak som jag älskade med det här spelet var den relativt höga inkörströskeln. Det var inte bara att sätta sig och börja lira på det sättet det är i alla spel i dag förutom i dem från Paradox.
Wacky Wheels (PC)
Det är egentligen uppenbart vilken karbonkopia det här spelet är av Mario Kart. Men som så mycket annat är PC-versionerna överlägsna konsolversionerna eftersom hårdvaran är så mycket bättre. Istället för en trång splitscreen kunde man här koppla samman sina datorer i nullmodemsnätverk och spela på var sin “stor” skärm istället. Det kallar jag framtid!
5. Sid Meier’s Colonization (PC)
Sid Meier hade fått mig helt frälst i sitt Civilization ett par år tidigare. Nu var det dags igen med hans nästa mästerverk, Colonization. Det var kanske aldrig riktigt lika bra som Civilization, men det hade en eggande tvist som fick en att spela om och om igen. Just one more turn är i dag ett välkänt begrepp. Det här var ett av de revolutionerande spelen i den subgenren av strategispel. Nyutgåvan Civ 4 – Colonization är väl värd att spela för de som inte testat den här guldklimpen.
4. Theme Park (PC)
Barn av idag känner enbart till den Peter Molyneux som är utskälld av halva spelpressen för att ha lovat spelare över hela världen att man kunde hoppa över ett staket i Fable 1, vilket man sedan inte kunde. Men vi som var med sedan hans intåg på spelkartan vet att karln kan så mycket mer än det vi ser i dag. Theme Park skapades av det legendariska spelföretaget Bullfrog som likt Blizzard aldrig släppte något riktigt dåligt spel. Det här var också ett av mina allra första PC-spel, jag minns att det låg på 6 disketter. Än i dag får jag lite avundsjukkänslor när jag tänker på kompisen som hade CD-rom i sin dator och kunde köra CD-versionen av Theme Park. Enda skillnaden var att man kunde åka samtliga attraktioner genom en förrenderad filmsnutt.
3. Doom II: Hell on Earth (PC)
Spelet som fick mig att totalt kapitulera och sälja min Amiga och samtliga nummer av Datormagazin så att jag hade råd med den där Packard Bell 486:an utan CD-rom och ljudkort för 12999:- på Siba. Jag intalade mig att PC-speakerljudet inte lät så illa ändå och gick runt i de helt sjuka miljöerna som spelet ritade upp framför mina ögon. Jag minns speciellt en del av en bana där man går över en liten bro. Jag vet inte hur ofta jag fastnade på den och bara gick fram och tillbaka för att se hur sjukt snyggt spelet ritade upp miljöerna. Det kändes verkligen som att jag var där på riktigt. Det här var så fotorealistiskt man någonsin skulle kunna göra ett spel. Det här var framtiden redan i dag. Vilket spel!
2. UFO: Enemy Unknown (PC)
Microprose… Sug på den utgivarkaramellen en liten stund. Se den röda logotypen sakta tona fram för att snart lysa i klarrött framför dig. Logotypen tonar bort och introscenen börjar. Det här är UFO- Enemy Unknown, även känt i USA som Xcom. Och det kanske även är med det namnet 90-talisterna känner igen det här spelet under. Jag har skrivit om det här spelet tidigare och min sammanfattning löd ungefär såhär: Spel som UFO görs inte längre. Och jag vidhåller min ståndpunkt. Det finns inget spel som just UFO. Det enda som kan komma i närheten är nyutgåvan som Firaxis i skrivande stund sitter och pillar med.
1. Benefactor (Amiga)
Världens bästa spel, alla kategorier. Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det (börjar ni tröttna på de här orden nu?). Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen. Rent grafiskt såhär 18 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Musiken håller klassisk Amigakvalitet vilket innebär den bästa spelmusik man någonsin kan önska sig.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
Top 5 – 1993
1. The Settlers (Amiga) 
Ett av världens absolut bästa spel någonsin som tyvärr inte gör sig speciellt bra i dag. Jag kommer ihåg det sjukt vackra introt på Amigan som bara det låg på en helt egen diskett. Fattar ni! 880 kilobyte ren och ram grafikporr! Man kunde om man ville hoppa direkt till nästa diskett, fast det ville man ju aldrig. Introt skapade den stämningen man ville ha inför varje spelomgång. Samtliga banor togs fram helt slumpmässigt. Man kunde dock skriva upp sina bästa banor med en 16-siffrig kod. Det var dessa koder som fans av serien skickade in till speltidningarna för att visa upp sina bästa banor. Det fanns 9 olika storlekar på banorna, från 1 som var minst, till 9 som var störst. På min Amiga 500+ hade jag “bara” 1 mb RAM. Det var iofs mycket ijämförelse med lillebror Amiga 500 och dess 512 kb. Men det räckte bara till att skapa banor upp till storlek 4. Självklart räckte inte det för 13-åriga mig, utan jag sparade helt enkelt ihop till ett helt megabyte extra RAM-minne för 999:- på Datic. Helt plötsligt kunde jag utforska oändligt stora banor på storleksgrad 9.
2. Doom 1 (Pc) 
Doom 1 var spelet som fick mig att konvertera från min kära Amiga till Pc. Jag var hemma hos en kompis som nyss hade skaffat Pc. Jag var egentligen emot Pc, dels för att det var dyrt, men även dels för att de tidigare Pc-maskinerna jag varit i kontakt med hade bara visat upp bedrövligt ful grafik och tjutigt ljud. Jämför det med introt på Pinball Fantasies på Amigan. Det är 30 år i utveckling emellan de maskinerna på den tiden. Men det här var något annorlunda, det här var en Compaq Presario – allt i ett dator. Med något sådant häftigt som CD-Rom. Jag hade aldrig sett en sådan mackapär tidigare inmonterad i en dator. Med svindlande 24 mb RAM-minne och 25mhz 486 processor färdades jag igenom de mörka och helt sjukt snygga korridorerna i Doom. Jag var tvungen att kapitulera. Det fanns ingen annan utväg. Jag sålde det mesta jag kunde för att få råd med en Pc. Amiga-tidningar, Nes-spel, gamla leksaker och även min gamla trotjänare Amigan… Tillslut hade jag 13000:- och kunde få tag i en 486:a med 50mhz, dock utan varken ljudkort eller Cd-rom, men det sket jag i just nu. Det enda som behövdes var Doom!
3. Cannon Fodder (Amiga) 
Ännu ett Amigaspel där introt bygger upp hela stämningen för spelet. Än idag måste introlåten hålla till ett av spelvärldens bästa. Spelet själv var simpelt, men otroligt roligt. Man gick runt och skjöt fiendesoldater med en enkel musklickning. Ett av de roligaste momenten var helt klart när fienderna hade dödats, att än en gång skjuta på dem, och se dem flyga över skärmen. Sedan kunde man skjuta på dem igen, och igen, och igen…
4. Simon the Sorcerer (Amiga) 
Tycker ni jag tjatar om jag tar upp introlåten i ännu ett Amigaspel? Givetvis inte! För med ett sådant sjukt bra musikchip kändes det som att speltillverkarna inte kunde misslyckas. Det bara låter så sjukt bra! Spelet då? Ja, i min skola slår det lätt Monkey Island. Det har verkligen allt. Men det bästa, och det som gör det lite likt The Book of Unwritten Tales är alla kopplingar till gamla sagor som man hela tiden känner igen sig i. Min favorit är helt klart scenen med trollet på bron, och de tre bockarna bruse. Jag ler än i dag när jag tänker på det.
5. Syndicate (Amiga) 
Ok mina vänner. Så här såg det ut. Och så här ska det se ut när det görs på rätt sätt. Det här är Syndicate när det är som bäst. Jag tycker att övrig information om det här spelet är överflödigt. Ni som aldrig har spelat det kommer säkert ha kul med “uppföljaren” som endast delar titeln med originalet. Övriga som mig själv göre sig icke besvär.
Bubblare:
Star Wars – X-Wing (Pc) 
Jag har egentligen aldrig varit mycket för flygspel. Men när det kommer till Star Wars så brukar det gå lättare att smälta för mig. Nu är det inte bara ett Star Wars-thema över ett tomt skal vi har att göra med här, utan ett riktigt kompetent, och snyggt spel!
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
Top 5 – 1992
1. Sensible Soccer (Amiga)
Det här är fotboll när det är som roligast. Jag spelade mycket fotbollspel redan på den här tiden, men det var inte många som kunde slå Sensible Soccer. Fifaserien hade ännu inte kommit (1994) och tog många många år innan den skulle bli bra. Men vad gjorde det när Sensible Soccer fanns? Det var verkligen ingen perfekt simulation av fotboll på något sätt, men det hade något helt annat. Det där som vi kallar spelglädje.
2. Wolfenstein 3D (PC)
Jag hade inte själv en PC på den här tiden, utan jag var hemma hos en kompis och spelade det här fantastiska labyrintspelet på hans 386:a. Förvisso var ljudbilden med PC-speakern helt värdelös, men det gjorde inget. Den fantastiska världen man fick uppleva i Wolfenstein 3D liknade inget jag tidigare hade spelat. Och det innebar början på mitt sug att gå över från Amiga och SNES till PC. Men det kom att dröja något år till innan spelet som tog mig hela vägen kom.
3. Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time (SNES)
Ett fantastiskt spel på många sätt. Det var det absolut roligaste coop-spel jag hade spelat sedan Snake Rattle ‘n Roll på NES. Kontrollen var perfekt, allt var perfekt. Och så var det ju så sjukt snyggt när man kunde kasta ut fienderna genom TV’n. Ett av de spelen på SNES som jag gjorde absolut flest omspelningar av. Vi snackar kanske 15-20 gånger. Lite stilla undrar jag, vilket spel slår de antalet omspelningar idag?
4. Dune II (Amiga)
Ännu ett spel som satte en ny standard för mig. RTS hade jag aldrig hört talats om tidigare. Men om det var så här roligt så visste jag att det skulle komma att bli en favoritgenre i framtiden. Dune 2 är på många sätt än i dag ett av de bättre RTS:en som släppts. De enda som har slagit det enligt mig är Red Alert 1 och Warcraft 2.
5. Pinball Fantasies (Amiga)
Våra svenska hjältar i Digital Illusions (DICE) släppte i början av sin tid ett gäng flipperspel till Amigan. Fantasies var det bästa enligt mig och innehöll helt fantastisk musik. Alla som spelat det vet vad jag pratar om. Sådan musik görs inte längre idag. Jag lade många timmar i sträck på det här spelet när det släpptes. I dag har jag dock svårt att sitta så länge när jag återupplivar det, inte för att det är sämre, men mer för att det är flipper. Så kul är det inte längre.
Bubblare:
Desert Strike (Amiga)
Flyga helikopter tyckte jag bara var så coolt när jag var 12 år gammal. Som vanligt var musiken grym på Amigan. Man skulle utföra olika uppdrag i en ökenmiljö. Rädda ett gäng civilister från elaka människor. Det hade verkligen allt.
Flashback (Amiga)
Det gör mig nästan ont att jag var tvungen att lägga det här spelet utanför topp 5-listan. Det hör egentligen hemma där, men det släpptes helt enkelt för många bra spel under det här året. Flashback var en slags uppföljare på Another World, men enligt mig ännu bättre. Kanske för att Another World var, även i den tidens mått, fruktansvärt svårt. Flashback kunde man lätt klara ett par skärmar utan att dö.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo, PC
Top 5 – 1991
Det känns ovant för mig att rada upp konsoltitel efter konsoltitel såhär på en topplista över bra spel. Men faktum är att förr i tiden var faktiskt konsoler riktigt bra, eftersom man spelade konsolspel på dem. Dagens konsoler(förutom Wii) vill vara PC-datorer och spela PC-spel. Det är en ekvation som inte går ihop och det blir pannkaka av det hela. Låt konsoler göra det dom är bäst på och låt datorer köra de spelen de är bäst på.
1. The Legend of Zelda: A Link to the Past (SNES)
Det är inte bara årets bästa spel, utan ett av tidernas absolut bästa spel någonsin. Jag älskade både ettan och tvåan så när A Link To The Past skulle komma på Super Nintendo var jag riktigt taggad. Och givetvis var det allt som en liten tolvåring kunnat önska sig. Äventyrslusten att upptäcka hela världen var större än någonsin tidigare. Att inte Nintendo fortsatte på den här stilen istället för att förstöra världens bästa spelserie i och med Ocarina of Time är för mig ännu en gåta. Hoppas dock att de kommer att falla i retrotänk och skapa ett nytt A Link To The Past!
2. Lemmings (Amiga)
Med en nyinköpt A1084S (14″ skärm) så släpptes det här spelet som alla snackade om det här året. Lemmings var ett sådant sjukt beroendeframkallande spel och det första spelet som jag kände bara-en-bana-till-känslan. Jag minns dock än fadäsen med Amigans strömknapp som sitter på AC-adaptern och hur den låg i min hylla där jag hade fötterna när jag brukade spela. Utan att ha skrivit upp lösenordet på ett helt gäng banor så råkade jag trycka av hela datorn och allt var borta. Jag var tvungen att starta om igen. Tänk nu att på den här tiden var internet fortfarande många år borta så några nya lösenordskoder fick jag allt själv fixa fram genom att spela om.
3. Speedball 2: Brutal Deluxe (Amiga)
Det är som handboll, fast brutalare. Det här är spelet som alltid spelades när man hade kompisar över. Med hjälp av alla bonusar man fick genom att studsa bollen på rätt ställen på planen samlade man poäng. Mest poäng i slutet på matchen vann. Och det behövde inte vara den som gjorde mest mål. Därefter kunde man uppgradera sitt lag i bästa RPG-stil.
4. Super Mario World (SNES)
Plattformsperfektion har aldrig varit bättre än så här. Minnena till det här spelet rör sig mer än till bara spelet själv. Mina föräldrar hade nyligen skilt sig och jag när jag spelar spelet i dag så fungerar det som en tidsmaskin. Helt plötsligt är jag tillbaka på mitt rum hos mamma, ett rum som jag älskade, men i ett område som jag vantrivdes i. Jag känner doften från palmolivtvålen som jag nyss tvättat händerna med innan jag sätter mig framför min Goldstar 20″ TV och spelar ett av världens bästa plattformsspel. Rysning!
5. Castles (Amiga)
Efter att ha funderat en stund så förstår jag först nu varför det här spelet var så sjukt beroendeframkallande. Det är ju tower defencens urfader. Fast så mycket bättre. Man byggde upp sitt slott med murar och torn. Därefter satte man ut bilbågeskyttar och andra soldater för att få ett så bra skydd som möjligt. När detta var gjort började fienden anfalla ens slott. Att jag aldrig har tänkt på liknelsen tidigare. Jag rekommenderar detta spelet starkt till alla som älskar tower defence.
Bubblare:
Vissa år berikas med så många spel att det är synd att de inte ens kan komma med i min topplista. Därför tänkte jag i alla fall nämna de titlarna som kom precis utanför topplistan.
Moonstone: A Hard Days Knight (Amiga)
Ett sjukt svårt spel som jag dog och dog och dog på hur många gånger som helst. Dock ett riktigt roligt spel när man är ett gäng som spelar. Har för mig att man kunde spela fyra personer samtidigt, men då jag bara hade två stycken tac-2 så har jag aldrig kunnat testa det.
Lotus Turbo Challenge 2 (Amiga)
En kompis till mig visade mig det här spelet när det var nytt. Han sa att i det här spelet håller inte bilarna på och fjanta sig med att ta skada och sånt löjligt. Här var det bara till att köra på. Och han hade rätt, det var bara att köra! Soundtracket till spelet är numera legendariskt, så trots att det känns mer som att banan rör sig mot bilen istället för tvärtom är det helt klart värt att spela det igen.
Another World (Amiga)
Jag vet inte riktigt vad det är med mig och dessa sjukt svåra spel. Redan i andra skärmbilden i denna klassiker dog man av en mask som sprätte sönder benet på en. Och det hände säkert 30-40 gånger innan man fick in tajmingen att komma förbi den. Och då var det dags för nästa svåra fiende att ha ihjäl en. Och så fortsatte det. Jag har aldrig klarat det här spelet, men det förtjänar ändå en plats här.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo
Topp 5 – 1990
Nu har det varit lite dåligt med uppdateringar här på bloggen under ett par veckor. Detta beror på att jag har varit på semester i Norrland och i Finland. Nu är jag dock tillbaka på västkustmark och är redo att börja sommarjobba och blogga vidare! Jag tänkte här under sommaren ha en återkommande bloggserie där jag går igenom mina fem toppspel under varje år på nittiotalet. Det kan även hända att spelet jag skriver om inte släpptes just i Sverige under rätt år, men det har åtminstone haft release någonstans i världen under rätt år. Tyvärr kommer jag ju inte själv ihåg när spelen släpptes utan jag får lita på diverse spelsajter på nätet.
1990 var året då jag började snegla mot datorernas fantastiska värld. Men fortfarande släpptes det ett par riktigt grymma spel på konsol som lyckades slå sig in på min lista.
1. Civilization 1 (Amiga)
Ett spel som jag fortfarande håller som ett av världens bästa spel. Dess uppföljare har förfinat konceptet, men det var fortfarande här det startade. Det släpptes på fyra disketter för Amigan och tog ungefär 15 minuter att ladda in när spelet slumpmässigt arbetade fram den kartan man sedan skulle spela på. Det gjordes under en magisk musikslinga som gjorde att man kom i helt rätt stämning inför spelomgången. Jag undrar om det skulle godkännas med att ett spel tar 15 minuter att starta i dagens stressade samhälle? Med twittringar om hur jobbigt det är att installera ett spel på tex Playstation 3s hårddisk, har jag svårt att tro att detta skulle släppas igenom otwittrat.
2. Duck Tales (NES)
Jag önskade mig det till julafton det här året. Jag fick det också mycket riktigt av min mormor och morfar. Det var ingen jätteöverraskning eftersom jag brukade få ett spel varje jul av mormor och morfar. Och därför önskade jag mig just också bara ett spel så jag visste vilket jag skulle få. I Nintendo Magasinet hade de recenserat det här spelet på sedvanligt vis under den här tiden. Nämligen genom att ha bilder som var ihopklistrade från ett antal banor och med kommentarer till dessa. Spoilervarning utannonserades inte, och jag brydde mig inte heller. Under hela december satt jag med pappas negativförstorningsglas över bilderna och fantiserade att jag styrde Joakim von Anka över de utvalda banorna.
3. Secret of Monkey Island (Amiga)
Det första äventyrsspelet som jag någonsin kom i kontakt med var det första Monkey Island. När jag spelade det då på Amigan klarade jag aldrig av det helt och hållet. Jag kom nog bara 20-30% in i spelet innan jag fastnade. Jag hade inga kompisar som heller spelade det här spelet så det var bara att ge upp. Och det är alltid lika tråkigt att ge upp ett spel man tyckte var så roligt bara för att man fastnade på ett ställe. Nu på senare år har jag dock klarat ut en 80% av spelet, men därefter formaterade jag om datorn innan jag sparade sparfilen och sedan dess har jag inte orkat ta upp det igen. Men det ligger installerat på ipaden för att spelas igen, kanske redan denna sommaren?
4. Piff och Puff (NES)
Tillsammans med Ducktales var dessa två fantastiska spel. Jag såg givetvis allt med just Ducktales och Piff och Puff på TV vid den här tiden. Men jag skulle inte säga att det var därför jag gillade Piff och Puff. Det var mer det roliga man kunde ha när man spelade två personer. Man kunde nämligen lyfta tag i den andre spelaren och bära iväg på denne utan att den personen kunde göra något åt detta. Antingen kunde man hjälpa personen över något svårt hinder. Men oftast var det roligast att se vem som kunde plocka upp vem och kasta ned för ett stup först som gällde.
5. Railroad Tycoon (PC)
Det här spelet köpte jag enbart för dess tjocka instruktionsboks skull. Jag tyckte det var tufft att ha ett spel med en tjock manual man var tvungen att läsa för att kunna spela spelet. Nu var det ju inte bara för instruktionsbokens skull som jag gillade det här spelet. Jag hade tidigare spelat A-Train till Amigan som är typ samma spel och gillat det. Sid Meier tog allt som var bra med A-train och gjorde det på sitt eget vis till något mycket bättre.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo
Speltriss vecka 22
I veckans speltriss kör Emmy på temat “tillsammans”. Jag har valt ut tre stycken spel som jag anser hör hemma i den kategorin. De är följande:
Snake Rattle n’ Roll vilket förövrigt är det absolut bästa coopspelet någonsin i mitt tycke. De två maskarna kan hjälpas åt att klara de svåra banorna tillsammans, men de kan även stjälpa varandra på flera helt underbara sätt.
Bubble Bobble är ännu ett fantastiskt nintendospel i coop. Här hjälps man åt att blåsa små söta bubblor på de elaka fienderna.
Black and White är ett väldigt underskattat spel skulle jag faktiskt våga mig på att säga. Här tänker jag på scenen där alla djuren står på rad tillsammans i en stor härlig grupp. Sedan kommer jag in i scenen och väljer en av dem. Deras ansiktsuttryck och kroppsspråk när de dels blir valda, dels när de blir bortvalda är obetalbara!
Kategorier: Bloggserie, Nintendo, PC
Veckans speltriss
Jag tänkte jag skulle hoppa på Emmys idé om att varje vecka posta ett inlägg i en speltriss. Det innebär i praktiken ett inlägg med tre bilder från något spelrelaterat tema som alla bloggar kör samma varje vecka. Den här veckan är det grönt som är temat. Jag har valt ut tre spel under temat som inte bara är gröna utan tre av mina absoluta favoritspel någonsin.
Den stackars gröna tentaclen från Day of the Tentacle var den snälla tentacklen som hjälpe mig mot den elaka lila tentaclen.
Lemmings var det första jag tänkte på när jag tänkte grönt spel. Självskriven i spelhistorien!
Sedan givetvis min bloggs egen husgud, Ben E Factor med hans gröna vackra onepeicedräkt 😛
Kategorier: Amiga, Bloggserie, PC
Årets spel: 1:a plats
Det är nu dags att runda av den här nedräkningen till det bästa spelet under 2010. Vi har nu kommit fram till julafton och spelet som slog alla andra på fingrarna. Jag tror att många som känner mig hade förväntat sig det andra stora Blizzardspelet här, nämligen Starcraft 2. Men det placerade sig precis utanför min topp 5 lista i förmån för de spelen jag räknat upp tidigare men även för det här fantastiska lilla spelet från Tyskland (andra spelet på topplistan från Tyskland).
Årets bästa spel alla kategorier heter The Settlers 7 – Paths to a Kingdom. Spelet är som säkert många vet ett RTS i en mysig medeltidsmiljö. Men till skillnad från andra RTS så ligger inte huvuddelen av spelandet på krigsföring mot andra, utan det hela handlar om byggande. Det är inte så olikt Anno 1404 som hade en expansion som kvalificerade in på fjärde placeringen av årets bästa spel här på bloggen. Skillnaden ligger dock i mysigheten och att Settlers inte är lika komplext och man låser inte in sig så mycket som man lätt gör i Anno-spelen där det materialet man skall ha alltid finns på en ö som man inte har tillgång till.
The Settlers har nu kommit i 7 utgåvor och även i den här serien (liksom Civilization) har jag följt med sedan första delen på Amigan. Jag har sett hur en av mina favoritspelserier har gått från att vara ett sjukt bra spel till att bli ännu bättre men för att därefter gå ner i en rejäl svacka. Och det är precis i den här svackan vi stod innan spel nummer 7 släpptes. För dem som är intresserade av att spela igenom de gamla spelen innan de ger sig i kast med sjuan bör hoppa över femman och sexan. De är riktigt usla och man mår dåligt när man ser att det faktiskt står Settlers på dem.
För några år sedan så släpptes dock The Settlers 2 10th anniversity och alla i Settlersvärlden fick en chock när de fick se att Blue Byte faktiskt kunde skapa riktigt bra spel. Jag vet inte, men jag tror att efter den succén med återutgivningen av Settlers 2 fick de verkligen höra att det var ett sådant här Settlers fansen ville ha. Sagt och gjort, tillslut kom spelet som tog Settlersserien tillbaka till de första spelen. Där glädjen och den speciella settlerskänslan infinner sig.
Det finns en stor anledning till att jag i det här inlägget trycker in mängder av bilder. Jo, för spelet är inte bara årets bästa spel, utan det är även det vackraste av dem alla som släppts i år. Det vann min bloggs grafikkategori på knockout. Och grafiken är ganska viktig i ett sådant här spel. För emellan att man satt sina settlers på att börja hyvla plankorna och hugga ner mer träd så är det just grafiken som talar. Man sitter och zoomar in på sina settlers för att se att dom sköter sig. Man njuter av att se sitt samhälle byggas upp och fungera.
Att få sitt samhälle att fungera är dock inte alltid det lättaste. Man behöver mängder av naturresurser för att få det att gå runt. Men det gäller att vara smart, att bygga en liten miniby i byn där dom helt och hållet sköter allt som har med skog och planktillverkning är ett bra tips. Att satsa på en massa sådana här småbyar som massproducerar vissa varor gör att ditt samhälle kommer att växa lite lättare. För det handlar även om transportion av alla varorna. Att frakta timmer över halva riket för att få ned dem till plankor är inget tidseffektivt tillvägagångssätt och ditt samhälle kommer att stanna upp då plankbristen sätter in sina spår. Och det är med liknande avvägande beslut som hela Settlers är uppbyggt runt. Du bestämmer hur bra ditt samhälle skall fungera. Är du dålig på att planera, så får du ett dåligt fungerande samhälle.
Men så finns det även dina fiender som du vill besegra för att de inte skall få ett bättre och finare samhälle än dig. Modellen man slåss på påminner väldigt mycket om den i The Settlers 3. Man väljer bara antalet soldater man vill anfalla med och klickar vart man vill anfalla och så sköter de resten själv. Inriktningen är som sagt inte på krig, men spelet har ändå en fullt fungerande krigsföringsmekanik som väl täcker de behoven man eventuellt har om man måste ta över en mark från en fiende. Ja, man kan ju inte låta sin granne ha det där fina berget fullt med guld i.
The Settlers 7 är en värdig vinnare av årets spel just eftersom det förmedlar en spelglädje som många spel i dag saknar. Det är ett hantverk som är skapat med kärlek och det lyser igenom och smittar av sig på den som spelar. The Settlers 7 ger mig kärlek och jag ger det kärlek. Det är e
n ömsesidig kärlekshistoria som kommer att pågå i hela dess livslängd. PCn behöver fler spel som det här för att sticka ut och bevisa att spel säljer bra även på PC. Vi behöver inte en massa multiplattformspel som är dåligt klonade, nä vi behöver bra spel som är skapade av PC-spelare som brinner för formatet. Från PC-spelare som älskar att spela på PC och vet vad som är unikt med plattformen och utnyttjar det till fulla. Tack Blue Byte och välkommen tillbaka i matchen!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets spel: 2:a plats
Vi har nu kommit till ett av de absolut bästa spelen i år. Jag vågar nog till och med säga att det här spelet tillhör en av de bästa och finaste spelserierna någonsin. Många förväntade sig nog att jag skulle placera det här spelet på första plats i år, vilket jag också länge tänkte göra. Det är nämligen väldigt svårt att särskilja de båda bästa spelen i år så att det blev så här handlade nog mer om dagsformen än om något annat. Delad förstaplats var aldrig något alternativ så därför fick det bli så här.
Mannen bakom spelet heter Sid Meier och är även en av världens största spelskapare någonsin. Vilka andra spelskapare kan och vågar sätta sitt eget namn på ett spel? Det är några få förunnat, och ta ett tag och sug på denna titeln: Sid Meiers Civilization 5. Det låter bara så rätt och hur skönt som helst. Jag funderar lite på hur Bleszinskis Gears of War 2 skulle låta men nä, det hör Ni ju hur fel det låter. Civilization är en serie jag har följt sedan första delen släpptes 1991. Det är nästan 20 år sedan och det är skrämmande att tänka att så många år har gått sedan jag första gången satte in diskett 1 i min Amiga och fick njuta av det fantastiska introt och musiken som tillhörde Sid Meiers Civilization.
Civilization 5 fortsätter i dess föregångares fotspår och gör allt lite mer lättillgängligt utan att fördumma det för mycket som så många andra tillverkare av spel har en dålig vana att göra. En sak är att skapa ett lättillgängligt UI för nybörjare men att det fortfarande finns ett djup i spelet. En annan sak är att fördumma samtliga delar i ett spel så att det skall kunna spelas med en gamepad med ett begränsat antal knappar. Nu var Sid Meier och rotade lite i den förenklade konsolvärlden för 2 år sedan och många med mig var nog rädda att han skulle fastna där eftersom det finns mycket pengar att hämta där. Samtidigt kanske det är en fördom, men konsolspelare anser jag går med på mycket mer än PC-spelare gör. De tycker det är ok att lägga ut 1200 MSP för 3 nya banor och några gamla för ett FPS till exempel. Så jag förstår tillverkare som bara ser pengar att de gärna vill stanna där pengarna finns. Men kärleken, den finns på PC och om Sid Meier fortsätter att ge Pcn kärlek kommer hans spel att få kärlek tillbaka.
Med det sagt så känns det lite smått tråkigt att det bara är ett inlägg kvar att skriva i den här underbara bloggsatsningen. Ett spel kvar som står över alla andra i år. Jag vill vara lite förutseende och försöka mig på en kvalificerad tippning på vilket spel som kommer pryda de flesta andra bloggarna i morgon. Jag tror nämligen att Biowares Mass Effect 2, i och för sig ganska oförtjänt kommer att ta hem förstaplatsen. Varför, ja det kan inte jag svara på utan det får Ni läsa hos dem som motiverat det. Vi får se om jag har rätt eller fel, på min lista är det dock ett helt annat spel som väntar i morgon. Ett spel som tillsammans med Civilization 5 bjudit på sjukt mycket kvalitet och en sanslös spelkontroll under året som gått. I morgon får Ni veta vilket det är!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets spel. 2:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
