Ett avslutat kapitel
Jag har i dagarna skrivit min sista recension för svenska Eurogamer. Jag kände att med mitt nya jobb och allt annat som händer i mitt liv just nu att tiden inte riktigt fanns. Jag kommer istället att åter bli lite mer aktiv här på bloggen och skriva mycket om det som jag gillar bäst, nämligen retrospel och pc-spel.
Sedan ska jag i ärlighetens namn även säga att jag tappade en del av njutningen i att spela när man hade en tidspress på sig. De bra spelen ville man ju aldrig att de skulle ta slut. De dåliga spelen kändes bara jobbigt att komma hem till efter arbetet och förstöra kvällarna med.
Nä, jag trivs nog ändå bäst med mina gamla spel som jag kan få spela i lugn och ro samt dela med mig av mina upptäckter på retromarknaden i den takt jag vill.
Kanske ett totalt onödigt inlägg, men jag kände ändå att jag ville få ut det 😉
Kategorier: Åsikt
Theme Hospital till mobiler
Jag tycker att det har varit ganska mycket snack om en remake på Bullfrogs gamla storspel Theme Hospital i diverse podcast på sistone. Jag vet att för något år sedan så spelade jag en upphottad version som hette OpenTH. Den hade stöd för 1080p och nya menyer så att det så ok ut även på våra stora skärmar i dag.
Men därefter har jag knappt rört vid spelet som jag älskade när det begav sig. Tidigare i dag gjorde jag sak av det och sökte upp Open TH för att upptäcka att den porten har upphört. Men innan Ni sätter kvällskaffet i halsen kan jag lugna Er att sidan hänvisar till ytterligare ett projekt som levde parallellt med Open TH, nämligen CorsixTH.
Det fina med projekt som CorsixTH och liknande är att man kan spela spelet på otroligt många fler plattformar än det var ämnat för från början. CorsixTH fungerar i skrivande stund till Android, iOS, n900, HaikuOS, Wii och OpenPandora. Ja, det är dessa plattformar förutom de självklara Windows, Mac och Linux då.
Jag har spelat runt lite på min Samsung Galaxy S2 och tycker att det fungerar riktigt bra. Alla funktioner är inte riktigt på plats än, men ett par timmar har jag allt redan hunnit med. Menyerna är dock mycket små och det kan vara svårt att klicka rätt. Kan tänka mig att en läsplatta är det ultimata att spela det här spelet på.
Givetvis måste ni äga originalet för att kunna spela. Men vill Ni bara testa så kan man ladda ner demot inne i själva CorsixTH. Därefter kan ni bedöma om det är värt ett besök hos er närmaste spelhandlare.
CorsixTH hämtas till mobila enheter här.
Kategorier: Mobilspel, Retro
Top 5 – 1994
Spelåret 1994 hör till ett av de absolut bästa. Jag kan inte se att något spel de senaste 10 åren skulle platsa på min top 5-lista. Det här är året vi kommer att minnas för de unika titlarnas år. Det var här spelen skapades, inte efterapades.
Eftersom jag omöjligtvis kunde välja ut bara fem spel från det här året så börjar jag med att rada upp ett gäng spel som inte riktigt räckte hela vägen fram. Men det går inte att låta bli att nämna dem ändå. De skulle lätt ha tagit sig in på vilken top 5-lista som helst de senaste åren. Men nog med snack, här har vi de underbara spelen!
Beneath a Steel Sky (Amiga)
Det gigantiska spelet som kom på hela 15 disketter höll mig fången länge. Trots att jag aldrig klarade av det, och trots att jag fastnade flertalet gånger, så kunde jag inte sluta spela det. Det var ett av de första spelen att översättas till svenska, bara det gjorde sitt. Men en sak som gjorde att det stod ut från andra samtida äventyrsspel var miljöerna. De dystra framtidsmiljöerna var underbara att traska runt i.
Jazz Jackrabbit (PC)
Det var något magiskt med den här kaninen. Jag vet egentligen inte vad det var, men på något sätt var det befriande att få kunna spela ett riktigt bra plattformsspel på datorn. Och missförstå mig inte nu, det var inte enkom för att spelet släpptes för PC som jag gillade det, nej, det var lika mycket spelkänslan och den fantastiska grafiken.
Little Big Adventure (PC)
Gissa vem som hoppade högt när han fick reda på att en version av Little Big Adventure planerades till iPad? Spelet var som många spel på den här tiden, helt unika och nytänkande. Du styrde runt huvudkaraktären Twinsen genom ett gäng nivåer. Du kunde välja olika sätt att ta dig fram, smygande, snabbt eller i krigsberedskap. Hur du valde att spela påverkade hur spelet bekom.
Novastorm (PC)
Från företaget med världens coolaste namn, Psygnosis. Egentligen var det här spelet snyggare än bra. Men eftersom det var så sjukt snyggt så blev det bra med tiden. Du flög med ditt fartyg över en för förrenderad bakgrundsfilm. Varje genomspelning såg med andra ord exakt likadan ut. Fienderna poppade även dem upp precis på samma ställe varje gång. Ändå höll grafiken mig fången och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag varvade det minst 50 gånger.
Raptor: Call of the Shadows (PC)
Det var en gång en spelmarknad som frodades och mådde riktigt bra. Storspelen släpptes i sharewareversioner där du fick en episod av tre helt gratis. Dlc var något främmande som aldrig skulle fungera under den här epoken. Fanservice var något som var gratis och inte kostade pengar. Det var innan man fick betala för backstagepass osv. Det var en lycklig tid, och det var tiden då ett av de absolut bästa shoot ‘em up-spelen släpptes, Apogee’s Raptor.
Sensible Golf (PC)
Sensible software var ofattbart stora i mitten av 90-talet. Med storsäljarna Cannon Fodder och Sensible Soccer fanns det ingen som kunde rubba dem. Mitt i den här hysterin släppte de ett ganska bortglömt golfspel. Sensible Golf använde Cannon Fodder-motorn med allt vad det innebar av fysisk komik, härlig grafik, och spelglädje före realism.
Transport Tycoon (PC)
Egentligen gillade jag A-train till Amigan mycket mer än Transport Tycoon. Men det hindrar inte TT från att vara ett av de bästa micromanagmentspelen som släppts. En sak som jag älskade med det här spelet var den relativt höga inkörströskeln. Det var inte bara att sätta sig och börja lira på det sättet det är i alla spel i dag förutom i dem från Paradox.
Wacky Wheels (PC)
Det är egentligen uppenbart vilken karbonkopia det här spelet är av Mario Kart. Men som så mycket annat är PC-versionerna överlägsna konsolversionerna eftersom hårdvaran är så mycket bättre. Istället för en trång splitscreen kunde man här koppla samman sina datorer i nullmodemsnätverk och spela på var sin “stor” skärm istället. Det kallar jag framtid!
5. Sid Meier’s Colonization (PC)
Sid Meier hade fått mig helt frälst i sitt Civilization ett par år tidigare. Nu var det dags igen med hans nästa mästerverk, Colonization. Det var kanske aldrig riktigt lika bra som Civilization, men det hade en eggande tvist som fick en att spela om och om igen. Just one more turn är i dag ett välkänt begrepp. Det här var ett av de revolutionerande spelen i den subgenren av strategispel. Nyutgåvan Civ 4 – Colonization är väl värd att spela för de som inte testat den här guldklimpen.
4. Theme Park (PC)
Barn av idag känner enbart till den Peter Molyneux som är utskälld av halva spelpressen för att ha lovat spelare över hela världen att man kunde hoppa över ett staket i Fable 1, vilket man sedan inte kunde. Men vi som var med sedan hans intåg på spelkartan vet att karln kan så mycket mer än det vi ser i dag. Theme Park skapades av det legendariska spelföretaget Bullfrog som likt Blizzard aldrig släppte något riktigt dåligt spel. Det här var också ett av mina allra första PC-spel, jag minns att det låg på 6 disketter. Än i dag får jag lite avundsjukkänslor när jag tänker på kompisen som hade CD-rom i sin dator och kunde köra CD-versionen av Theme Park. Enda skillnaden var att man kunde åka samtliga attraktioner genom en förrenderad filmsnutt.
3. Doom II: Hell on Earth (PC)
Spelet som fick mig att totalt kapitulera och sälja min Amiga och samtliga nummer av Datormagazin så att jag hade råd med den där Packard Bell 486:an utan CD-rom och ljudkort för 12999:- på Siba. Jag intalade mig att PC-speakerljudet inte lät så illa ändå och gick runt i de helt sjuka miljöerna som spelet ritade upp framför mina ögon. Jag minns speciellt en del av en bana där man går över en liten bro. Jag vet inte hur ofta jag fastnade på den och bara gick fram och tillbaka för att se hur sjukt snyggt spelet ritade upp miljöerna. Det kändes verkligen som att jag var där på riktigt. Det här var så fotorealistiskt man någonsin skulle kunna göra ett spel. Det här var framtiden redan i dag. Vilket spel!
2. UFO: Enemy Unknown (PC)
Microprose… Sug på den utgivarkaramellen en liten stund. Se den röda logotypen sakta tona fram för att snart lysa i klarrött framför dig. Logotypen tonar bort och introscenen börjar. Det här är UFO- Enemy Unknown, även känt i USA som Xcom. Och det kanske även är med det namnet 90-talisterna känner igen det här spelet under. Jag har skrivit om det här spelet tidigare och min sammanfattning löd ungefär såhär: Spel som UFO görs inte längre. Och jag vidhåller min ståndpunkt. Det finns inget spel som just UFO. Det enda som kan komma i närheten är nyutgåvan som Firaxis i skrivande stund sitter och pillar med.
1. Benefactor (Amiga)
Världens bästa spel, alla kategorier. Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det (börjar ni tröttna på de här orden nu?). Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen. Rent grafiskt såhär 18 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Musiken håller klassisk Amigakvalitet vilket innebär den bästa spelmusik man någonsin kan önska sig.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
