Gör spel oss aggressiva?
Jag låg och lyssnade på senaste avsnittet av P3 spel i går natt, där de talade om frågan om spel påverkar våra hjärnor. Utgångspunkten var de två stora händelserna i Oslo och London där spel som Modern Warfare 2, Grand Theft Auto och World of Warcraft har fått ta emot en del skuld.
Ett klipp i programmet lade fram fakta för att spel påverkar hjärnan och personen blir mer aggressiv. Den här faktan sköts ner i ett senare debattinlägg från dataspelsbranschen med argumentet att det inte är fler våldsdåd i dag än det var på 70-talet.
Och visst, jag kan ingen fakta angående våldsdåd i dag och på 70-talet, så vi antar att det är sant. Men handlar påverkan av ens aggressivitet enbart om att gå ut och mörda folk och tända eld på deras hem?
När jag hör forskningens inlägg angående att spel påverkar aggressiviteten så tänker jag i mycket mindre banor. För att den ska påverka aggressiviteten räcker det väl att jag kanske kastar handkontrollen i soffan för att det skall stämma? Räcker det inte att jag svär åt spelet som jag nyss dött i 30 gånger på samma ställe? Jag anser att det visst räcker med dessa små saker för att spelen ska kunna anses göra oss mer aggressiva.
Det känns nästan inte som att det skulle behövas någon forskning alls om det. Bara man ser sig om kring sina vänner så är det mycket svordomar och kastade handkontroller som förekommer. Både ett och annat tangentbord säljer jag till folk som slagit sönder dem av ilska.
Men varför är vi som spelare så rädda för att erkänna det här då? Så länge aggressiviteten stannar i stridens hetta med den kastade handkontrollen så är det ju inget direkt problem. De allra flesta av oss tar ju som sagt inte med aggressiviteten ut på gatorna och slår till pensionärer. Det är den här helt svart/vita skalan som jag har svårt att förstå. Antingen eller? Nej, jag tycker inte det är antingen eller. Jag tycker att ja, spelare blir aggressivare men nej, inte så aggressiva så att det syns i någon som helst brottsstatistik.
Samma aggressivitet upplever jag dock även existerar i andra spel, såsom Monopol eller Kubb. Den existerar även i fotboll där vi gång på gång ser föräldrar till barn nästan slå ihjäl varandra för deras barns lags skull.
I P3 spel anser de att debatten måste mogna och det håller jag med om. Samtidigt är det inte så bra att anse detta i ena meningen och därefter skjuta sig själv i foten genom att förutsätta att de som säger emot spelarna ”aldrig ens har hållit i en handkontroll”.
Kategorier: Åsikt
Spelet som förstörde Zelda
Jag minns det som i går. Det där spelet med guldkartongen stod och väntade på mig uppe på kompisens övervåning. Om jag bara kunde lyckas övertala honom att jag kunde få spela det, om än bara en kort stund. Han hatade det, han ville bara spela andra spel som hade svart eller grå kartong. Jag förstod inte hur man kunde ogilla spelet i guld. Spelet det handlade om var givetvis The Legend of Zelda till Nintendos 8-bitars maskin.
Jag fick aldrig spela det den där gången. Bara lukta på det och drömma mig in i spelen genom de få bilder som fanns på baksidan. Mitt främsta argument för att övertala min pappa när jag själv önskade mig det var att han skulle kunna ta hjälp av kartan så att han aldrig skulle komma vilse i spelet. Jag vet inte om det var det som övertalade honom och mamma att köpa spelet till mig den julaftonen för länge sedan.
Zelda är en spelserie som för mig alltid har handlat om upptäckarglädje. Att man får springa runt helt fritt i världen och upptäcka nya fantastiska platser. Jag kan aldrig glömma den kvällen när jag ropade på mamma och pappa att de skulle komma för att se när jag kunde åka flotte ut till ett palats. Jag hade letat efter den här flotten i så sjukt många timmar att det här tillfället var ett av de starkaste spelminnena jag någonsin har upplevt.
Serien levde vidare i och med Zelda 2 där upptäckarglädjen var precis som i första spelet. Det var med en liten tvist eftersom halva spelet utspelades från sidan. Efter det kom ett av tidernas bästa spel, alla kategorier, Zelda – A Link to the past. Det var allt jag någonsin kunnat önska mig. Det var hur snygg grafik som helst, samma spelprincip som det första spelet. Och jag fick glädjen att utforska hela Hyrule ännu en gång, både i den ljusa världen och i mörkervärlden.
Efter det här spelet kunde väl ingenting gå galet. Nintendo visste ju hur de gjorde sjukt bra spel och överträffa dem gång på gång. Men sedan släpptes Ocarina of time. Det blev ett stort magplast för mig. Allt utforskarglädje var som bortblåst. Man var låst och inträngd i små trånga gångar. Visst var det liknande i de tre tidigare spelen. Men där fungerade illusionen att det var en öppen värld att utforska. I Ocarina of time fanns inget av det kvar. Nintendo hade lyckats förstöra mitt Zelda. Mitt Zelda som jag älskade nästan över allt annat. Jag hatade Nintendo.
Av denna anledning så köpte jag eller spelade jag aldrig uppföljaren Majoras Mask. Jag vägrade köpa en Gamecube för att spela Windwaker. Jag köpte ett Wii och gav Twilight Princess en chans. En chans jag tycker att spelet tog, men det var ändå långt i från de tre första spelen i serien. Efteråt har jag även spelat Windwaker som även det var ett bra spel kort och gott.
Men Zelda kommer aldrig att bli så bra som det en gång var. Det kommer aldrig att putta ner något av de tre första spelen från tronen. Jag kommer aldrig att förlåta Nintendo för att de förstörde en briljant spelserie med ett riktigt uselt spel vilket gjorde att spelserien aldrig tog sig tillbaka till sina rötter igen. Nintendo får gärna motbevisa mig, för jag kommer ändå att hålla mina korkgluggar öppna för kommande titlar. Tills dess spelar jag med glädje om A Link to the past, som inte behöver någon remake för att hålla rent grafiskt. Det är redan så fantastiskt som det kan bli, på samtliga plan.
Kategorier: Åsikt, Nintendo
Det var bättre förr
Jag läste ett mycket intressant inlägg borta hos Megazine angående huruvida de nya Starwarsfilmerna var mycket bättre än de gamla. Det fick mig att tänka på hur det ser ut på spelfronten i dag.
Jag fyller 32 år lite senare i år och har varit aktiv spelare från senare mitten av 80-talet. Jag var alltså ganska gammal (13 år) när det första Doom släpptes. Själva 90-talet är vad jag kallar den gyllene spelåldern. Det var under de här åren som de absolut bästa spelen som någonsin gjorts skapades. Vi snackar om stortitlar som tidigare nämnda Doom, men även Dungeon Keeper, Theme Park, Syndicate, UFO – Enemy Unknown, Quake, Baldurs Gate osv.
Spelen från den här tiden var kort och gott spel. Det var ett nöjessätt som man kunde använda sin fingerfärdighet för att klara av. Man fick givetvis tänka lite också. Men ingenstans fanns det några jäkla pilar som pekade åt vilket håll man skulle gå. Inte någonstans kunde man få tillbaka sin hälsa genom att bara gömma sig bakom en mossig sten. Spelen var hårda men rättvisa.
Jämför man till exempel Quake med Black Ops så är det helt sinnes att de båda spelen ändå räknas som samma genre. För jag ser inte likheten någonstans. Ingenstans i Black Ops finns den spelglädjen som fanns i Quake. Ingenstans finns den bandesignen som det låg så sjukt mycket kärlek bakom i Quake. Det är och känns bara som ett dussinspel som är utploppat för att tillfredställa de nya spelarna. Och vilka är då de nya spelarna?
Jo, det är dom som är just uppväxta med Modern Warfare. Dom som är vana vid att bli guidade genom spelet. Att ha någon att hålla i handen. Anna (@nordiclania) myntade i förrgår uttrycket curlingspel. Det är en helt sjuk klockrent beskrivning av dagens spel. Spelutvecklarna fullständigt sopar banan framför spelaren som sedan bara kan gå förbi en massa hinder och trycka på skjutknappen. Resten sköter spelmekaniken om så att du kan ta dig till mål.
En annan sak som skiljer dagens spel mot den gyllende speltidsålderns spel är allt som är runt omkring själva spelet. Och det är det här som jag personligen stör mig på mest. Jag skiter fullständigt i om den gröna sammansättningen pixlar har varit otrogen med den lika sammansättningen pixlar.
Med andra ord är jag så sjukt trött på all historia runt omkring själva spelandet. Jag vill använda min fingerfärdighet för att forcera fram på en bana. Jag vill inte gå och prata med en massa ointressanta pixelhögar som ska gnälla och gråta över att deras pixelbebis är bortrövad av pixelpiraten Anders. I Doom blir man nedsläppt i början på en bana. Man förstår att man behöver leta upp en röd, blå och en gul nyckel för att klara banan. Ingen säger åt mig att det är på det här viset, ingen säger åt mig hur färgen blå ser ut. Man bara vet det.
I dag känns det som att spelutvecklarna förutsätter att spelarna är dumma i huvudet. Att spelarna måste lära sig hur man gör för att skjuta med samtliga gevär som spelet innehåller. Man måste lära sig ducka och hoppa. Allt sånt här förstör spelupplevelsen för mig. Och nu säger jag inte att alla spel på 90-talet var fria från allt detta. Långt ifrån, men det är så mycket mer och tydligare nu.
Vi går mot en tid där själva spelandet försvinner och berättandet och samlandet tar över. Snart är spelens tid förbi och den interaktiva filmens tid börjar. Spelandet som jag minns det marginaliseras till ett viftande och historieberättande. Det är något jag mår dåligt av att få uppleva.
Men för att knyta an till Starwarsfilmerna och att de nyaste är de bästa. Jag tvivlar inte på att många nya filmtittare har denna åsikten även om jag inte delar den. På samma sätt förstår jag att spelare i dag inte vill ha den spelglädjen som fanns i spelen förr. De vill ha spelen precis som de är just nu. De vill att spelutvecklaren ska hålla dem i handen genom hela spelet så att de inte tappar suget och gör något annat.
Personligen är jag glad att ha fått uppleva den gyllene spelåldern. Och att jag på mina datorer och konsoler kan uppleva den gång på gång igen, utan att behöva bry mig om Modern Warfare 7.
Kategorier: Åsikt
Konsolspel på PC = Katastrof!
Det har kommit till min vetskap att spelet From Dust har en inbyggd låsning vid 30 fps även på PC. Inte nog med det, den har även inga som helst möjligheter att ställa om grafiken, såsom antialiasing. Sedan skall styrningen av spelet av en mängd forumposter att döma vara extremt dålig för att vara med mus. Jag har inte testat själv, men det får mig inte att bli lockad av det i vilket fall som helst.
Och vilket företag är det som återigen ger oss PC-användare vad vi förtjänar? Jo, Ubisoft förståss. Och självklart har dom klämt in sitt härliga online-drm i spelet, trots att de innan sade att det inte skulle återfinnas i From Dust. Jag var inne på det här för någon vecka sedan, om vilka det är som får känna på deras DRM. Inte är det de som olagligt tankar hem spelet, utan vi som ser till att spelutvecklarna får fortsatta möjligheter att göra det som de mest av allt älskar, utveckla nya spel.
Nu tänker jag inte gräva djupare in i DRM-djungeln ännu en gång, utan tänkte kasta lite skit på den urusla portningen. Vi har alltså att göra med ett konsolspel som är portat till PC. Det kan ju som bekant bli lite si och så med det. Ibland blir det helt ok, men oftast blir det ganska dåligt. Men det brukar nog sälla vara så katastrofalt dåligt som From Dust är. Vi snackar alltså om ett spel som inte tar vara på någon fördel överhuvudtaget en PC har gentemot en konsol. Eller jo, en fördel tar den nytta av, nämligen möjligheten att trycka in ett förbannat irriterande DRM-skydd!
Personligen tycker jag att spel som detta gott kunde vara konsolexklusivt. För vad är meningen från Ubisofts sida med ett släpp av ett sådant här spel? Visst, portningen kostade väl knappt något och ett gäng spel säljs det säkert till de som inte kollat upp fakta först. Men den otroligt dåliga ryktet som adderas på Ubisofts redan ganska tunga rykte gör inget gott alls för dem.
Nä, jag är besviken! Känner mig blåst på ett spel som jag sett fram emot. Ett spel som kunde ta över efter Popolous. Ett spel som inte är stöpt i något mall som alla andra spel är. Nä, Ubisoft, skärpning!
Kategorier: Åsikt
Är spelbranshen omogen?
När det händer något i illa i världen, såsom terrordåd, mord andra våldsdåd och så vidare tar det oftast inte lång tid innan blickarna vänds mot spelvärlden. Det är spel som Postal, Call of Duty, Gta och även World of Warcraft som får stå till svars inför folks handlande. Men jag tänker inte fortsätta på den vägen, utan vända på det hela en sväng. Det är med tanke på det absolut senaste som har hänt i London. I ett inlägg på GamePolitics.com står det att läsa att en polisman har lagt skulden på spelet GTA.
Men detta får mig att fundera, varför bryr vi oss om vad en enda polisman tycker? Det känns som att vi letar efter anledningar att bli upprörda för att det finns människor som tycker olika oss. Att vi söker konflikter och själva gör dem större än vad det egentligen är. Ibland får jag känslan av att spelare vinklar inläggen till att samhället hatar spel. Men när man gräver lite djupare i det så är det ju bara en och annan enstaka människa som ligger bakom uttalandena.
Jag tror nämligen inte att det är så otroligt många som verkligen vill lägga skulden på spelbranschen för att de vill den illa. Jag tror främst att det är för att de är osäkra på resultatet av många timmars spelande. Och där känner jag att spelbranschen är ganska omogen i sitt bemötande. Det vanligaste bemötande jag har stött på är att det inte finns någon forskning på att spel skulle vara skadligt. Men om man vänder på det så finns det ju lika mycket (enstaka) forskning som säger motsatsen. Vad jag vill ha sagt är att det har forskat för lite överhuvudtaget för att detta ska kunna användas som argument, oavsett vilken sida man står på.
Att människor är försiktiga är väl inte så konstigt? Att man tar det säkra före det osäkra och då det inte kan bevisas med 100% säkerhet att spel inte är skadliga, så förstår jag åtminstone de personer som anser att det kanske kan finnas en liten sanning bakom deras påstående.
Om vi vill komma någonstans måste vi mogna och inte direkt trycka taggarna utåt när vårt älskade fritidsintresse attackeras av kvällspress som hört någon på gatan säga något om ett visst spel. Att istället ta en mogen debatt är något som jag vet många spelbloggare gör, men samtidigt finns barnsligheten kvar emellanåt och man hugger tillbaka med samma vapen man nyligen blev nedstucken med.
Kategorier: Åsikt
Fördelar med konsoler?
Som många av er som läser den här bloggen vet är att jag föredrar att spela på PC framför alla andra format. Men ändå äger jag samtliga stationära konsoler den här generationen. Jag tänkte här försöka förklara varför eftersom jag i de flesta inlägg alltid har en kritisk underton mot konsoler i allt jag skriver.
PC är något som alltid funnits hemma hos mig som spelmaskin. Men någongång under 2006 började jag bli intresserad av Nintendos konsol. Jag ville också stå och vifta i tennis och slänga iväg bowlingklot i bowling. Det var ju som om man spelade det på riktigt. Och som många andra så inhandlade jag mig ett Wii under vintern 2006. Min första konsol sedan Playstation 1.
Men tiden gick och jag började tröttna på att vifta över tennisbollar till andra sidan nätet. Jag började bli sugen på att spela fotbollsspel. Köpte ett Fifaspel till Wii men boev så besviken att jag ganska snart efteråt köpte ett ps3 så att jag kunde avnjuta Fifa som det skulle avnjutas.
Att valet föll på ps3 istället för en 360 var enbart för det kommande Final Fantasy 13 som skulle revolutionera allt jag visste. Jag var under den här tiden ganska inne i konsolsfären. Jag köpte till och med ett fps till den(Killzone 2). Men, det var nog någonstans här som jag började förstå atr alla spelgenrer gör sig inte lika bra på konsol som till PC.
Killzone 2 var på sin höjd nästan lika snyggt som det flera år gamla Doom 3. Spelkänslan var betydligt sämre och jag hatade att inte kunna sikta så snabbt som jag föreställer mig att man kan med ett gevär. Istället var man på konsol fast med en styrspak som gjorde att det kändes som att styra en byggkran istället för ett smidigt litet vapen.
Efter en personlig tragedi så köpte jag mig en 360 för att plåstra såren lite och komma på andra tankar. Spelet som lockade mest där var Fable 2 och Gears of War. Spel som jag gillade riktigt mycket och som funkade hur bra som helst med en gamepad.
Nu när jag sitter och tänker tillbaka på mina felsteg och analyserar lite omkring dem har jag lärt mig att var spelmaskin har sina fördelar och nackdelar. Givetvis finns de flesta fördelarna på PC eftersom man med en enkel Xboxkontroll kan göra om den till en 360 med snygg grafik. Men spelen är ofta exklusiva på konsolerna. Så för de glada stunderna med Mario och Zelda är ett Nintendo ett måste även i framtiden. Xboxen och Playstationet känns inte som att de har tillräckligt starka spelserier för att berättiga ett köp av båda konsoler i framtiden. Och det mesta av Xboxens spel verkar komma till PCn förr eller senare ändå. Intressant är det också om ryktet att spela 360-spel i Windows 8 blir verklighet. Då är steget lätt att dumpa hårdvaran Xbox helt och hållet ganska lätt.
Så vad är det egentligen jag vill ha sagt med det här inlägget? Egentligen kan jag väl sammanfatta det med att sportspel och tredjepersonsspel spelas utmärkt på konsol(men minst lika bra med PC och 360-kontroll) medan FPS och strategispel spelas bäst på PCn.
Kategorier: Åsikt
DRM som väcker piraten i oss
Jag har funderat lite på det här med DRM och varför det finns. Det står för Digital Rights Management och är till för att kontrollera spridningen av bland annat musik, film och spel. Men fungerar den verkligen eller är den bara ett irritationsmoment?
När det gäller musik var det för ett tag sedan ett stort rabalder över CD-skivor som inte gick att spela i vissa datorer och i bilstereos. Den bakomliggande funktionen DRM hade här satt stopp för oss laglydiga människor som vill stödja de artister vi gillar. Däremot de som tankade ner sin musik, kunde enkelt bränna ut den på skiva och lyssna obehindrat på sin musik. Nu för tiden vet jag att musikbranschen har bättrat sig och till och med tagit bort DRM på vissa musiktjänster där man kan köpa musik online.
I filmbranschen fungerar det ungefär liknande. Kopieringsskyddade DVD-filmer måste man kringgå skyddet på för att skapa sig en kopia av filmen för. Och detta är enligt lag olagligt, även för enskild kopiering. Så det som lagliga filmköpare får stå ut med är en massa reklam för antipiratbyrån i början av filmerna, något som piraterna slipper. Rent spontant borde det väl vara just piraterna antipiratbyrån ska visa sin film för och inte oss som faktiskt köper filmerna?
I spelvärlden har vi sedan länge haft en mängd olika DRM-skydd. En av de äldsta var den där man var tvungen att skriva in ett visst ord, som stod i manualen på en viss sida, och en viss rad. Där var problemet uppenbart i fall man råkade tappa bort sin manual. Kopieringsmaskiner runt om på kontor i Sverige användes flitigt under den här tiden för att kopiera stora tjocka spelmanualer.
Men om vi hoppar lite längre fram, ända till nutid. Då har vi Ubisoft som går i bräschen med sitt konstanta internetuppkopplings-drm. Det innebär att man under hela speltiden måste vara uppkopplad mot nätet. Tappar du uppkopplingen så avslutas spelet. Det kanske många inte tycker är några problem, alla har väl internetanslutning? Ja, det kanske de flesta har, men det finns faktiskt de som inte har detta. Jag är en av dem som inte har anslutning under de 3 sommarmånaderna då jag tillbringar den mesta tiden ute i vår sommarstuga.
Problemet för mig och många andra ute vid den Bohuslänska kusten är att det är en helt sjukt mängd stora berg överallt. Det ställer till stora besvär både vid telefoni, internet, tv, radio osv. Allt tar bergen och behåller för sig själva. Jag brukar kunna hålla en någorlunda knakig GPRS-anslutning igång, men den försvinner titt som tätt. Hade jag bara behövt koppla upp mig i början av spelets gång (såsom Blizzard och Steam har löst det) så hade jag kunnat stå ut med att springa runt lite i huset för att få en uppkoppling och starta igång spelet.
Men som det är nu kommer jag aldrig att kunna spela ett Ubisoftspel ute i sommarstugan. Men vet ni vad? Gissa vilka som utan problem kan spela Settlers 7 och kommande Annospelen? Jo, precis! Piraterna som inte har betalat för sig. Jag tycker att det är förkastligt av företag som bekämpar pirater att de enda de rår på är de lagligt betalande människorna som vill göra rätt för sig i samhället.
Det är som att jag som betalande konsertbesökare får ställa mig på taggtråd bakom en bajamaja längst bak, medan de som plankar in får sitta i en skön fåtölj på främsta raden och avnjuta musiken så som den var tänkt att avnjutas, nämligen utan några som helst problem.
Kategorier: Åsikt
Jag varvar knappt några spel
Det var en intressant diskussion borta hos mina vänner på Spelkriget i veckan angående att spela klart spel. Det fick mig att fundera på hur många spel som jag själv spelar helt klart under ett år. Visst, det handlar mycket om recensioner och att spela klart dom spelen, men det tänkte jag inte nämna mer här än att de spelen som jag recenserar har jag klarat av innan recensionen börjar skrivas.
Men förutom de spel som jag har recenserat i år tror jag faktiskt inte att det är ett enda som jag har klarat av helt och hållet. Och eftersom jag inte är en sådan som letar achivements, utan mest kör huvudstoryn och därefter är nöjd så borde det att klara ett spel vara ganska enkelt. Men jag vet inte vad det är med mig, jag fastnar på bossar, klarar inte av vissa passager och så vidare. Dead Space 2 är ett exempel där jag bara dör, dör och dör. Och då ska sägas att jag spelar på lättaste nivån. Visst, det kanske är pinsamt att erkänna det, men nu är det som det är.
Men varför klarar jag då av de spelen jag ska recensera? Vad skiljer en sådan spelomgång mot en annan. Hade jag klarat av Dead Space 2 om det vore ett spel som skulle recenseras? Faktum är att jag tror det. På något sätt spelar jag igenom spelet med mer beslutsamhet att jag ska klara ett visst antal banor/nivåer innan jag får gå och lägga mig. Allt för att deadlinen ska kunna hållas. Och tack vare det så blir det som dunderhonung för mig och jag blir ett antal snäpp bättre på spelet.
Alice Madness Returns anser jag vara ett av de bästa spelen som släppts i år. Det spelet har jag fastnat på i första kapitlet och dött hur många gånger som helst på en boss där. Just nu känns det väldigt hopplöst att komma vidare i det, men jag kommer nog att ta upp det efter jag löst ut Red River (som om det skulle hända).
Men innan jag ger upp ett spel tänker jag oftast så här att det ska vara kul att spela. Jag vill inte att spelandet ska bli ett jobb. Därför släpper jag spel som jag fastnar i, oavsett hur bra de än må vara. För det är inte kul att stånga huvudet in i väggen ens i världens bästa spel, det finns tillräckligt många andra som kan underhålla mig bättre.
Kategorier: Åsikt
Kravmärkta spel?
Jag köper alltid kravbananer eftersom att bananodlingarnas arbetare annars far illa ut med alla gifter som icke kravbananerna besprutas med. Rättvisemärkt är ännu ett steg åt rätt riktning för humanare arbetsförhållanden. Men då jag ser förhållandena mellan kravbananer och vanliga i butikerna så förstår jag att ekonomin i många familjer styr framför andra, helt okända människors arbetsförhållanden. Och det är något som gör mig ledsen. För det skulle inte behöva vara så att pengar är viktigare än människors liv.
Vad har då detta med spel att göra kanske du tänker nu? Självfallet har det med Rockstarpubliserade spelet L.A Noire att göra. I det fallet har det framkommit att utvecklarens personal har fått jobba häcken av sig under orimligt många timmar under dygnet (upp till 110 timmar per vecka!). Sedan när de tuppat av och lämnat företaget har deras insats för spelet helt strukits ur eftertexterna så att det dom gjort inte betydde vatten för ressigören Brendan McNamara.
Det jag funderar på, i jämförelse med kravbananerna, är hur många av spelarna som är beredda att visa sin avsky mot ett företag som behandlar sina anställda som vatten, och helt enkelt bojkotta spelet. Personligen tänker jag bojkotta spelet när det kommer till PC oavsett hur bra recensioner spelet än har fått.
Kanske borde man ta med en etisk aspekt i recensioner. Eller helt enkelt kravmärka spel, antingen på kartongen eller i recensionen. Visst är det svårt att veta allt om hur det står till bland speltillverkarna, men ett visst ansvar att ta reda på vad vi stödjer tycker jag ändå att man som konsument har.
Jag tycker att detta är en intressant fråga som ännu är ung i den här branschen. Men jag vet att det finns många som bryr sig i samhället. Frågan är bara om de är villiga att offra en liten del av sitt spelintresse för den goda sakens skull?
Kategorier: Åsikt
Genresättande spel
Jag fick mig en liten tankeställare härom dagen när jag skrev en tweet om den kommande doomklonen Duke Nuken Forever. Jag reflekterade inte direkt över det då innan jag fick påbackning om vad jag menade med doomklon. För mig är det ganska naturligt vad en doomklon är. Det är ett spel där man rör sig i tre dimensioner, oftast med ett vapen i handen. Men det stannar inte där, doomklon är/var ett mycket bredare uttryck än vad dagens motsvarighet FPS är.
Och för att Ni inte ska tro att det är något uttryck som jag själv har hittat på så kan jag bara säga att doomklon var ett väl vedertaget genrebeskrivande ord i både svensk och utländsk spelpress under mitten av nittiontalet. Men även spel som Descent och Quarantine gick i genren doomkloner.
Det här är givetvis det största erkännandet en spelstudio någonsin kan få. Att en hel genre blir uppkallad efter deras spel. ID Software var på den här tiden helt klart före alla andra spelstudios. Så med all rätt tycker jag de kan ta åt sig denna äran.
Men jag funderade även vidare lite på vad det kan finnas för andra spel som har satt namn på en hel genre. Det var svårt att komma på några direkta kandidater. @Thermoptic hintade om Qix och tetriskloner kanske varit ett vedertaget begrepp någon gång. Personligen har jag själv aldrig använt mig av de begreppen, men kanske har det varit så?
Det närmaste jag kommer är att man kallat spel som Benefactor för Lemmingsliknande, men det har aldrig varit en lemmingsklon. Inte heller storspel som Super Mario Bros har någon gång slått tillbaka plattformsspel i förmån till mariospel/mariokloner.
Jag tror att doomkloner som vedertaget namn dog någonstans vid släppet av Quake 1, men det fick i alla fall leva i ungefär tre år. Jag kan komma på mig själv i bland, speciellt när jag pratar, att jag säger doomklon om någon ny fps som är på väg. I skriven form blir det dock mer sällan, även om jag tycker doomklon är ett lite mysigare sätt att beskriva en genre som fick mig att sälja min Amiga (ångern som ligger kvar än i dag är stor!) i förmån för en 486 som kunde driva Doom 1.
Kategorier: Åsikt, PC
« Föregående sida — Nästa sida »
