Jag varvar knappt några spel

super_mario_bros_end1

Det var en intressant diskussion borta hos mina vänner på Spelkriget i veckan angående att spela klart spel. Det fick mig att fundera på hur många spel som jag själv spelar helt klart under ett år. Visst, det handlar mycket om recensioner och att spela klart dom spelen, men det tänkte jag inte nämna mer här än att de spelen som jag recenserar har jag klarat av innan recensionen börjar skrivas.

Men förutom de spel som jag har recenserat i år tror jag faktiskt inte att det är ett enda som jag har klarat av helt och hållet. Och eftersom jag inte är en sådan som letar achivements, utan mest kör huvudstoryn och därefter är nöjd så borde det att klara ett spel vara ganska enkelt. Men jag vet inte vad det är med mig, jag fastnar på bossar, klarar inte av vissa passager och så vidare. Dead Space 2 är ett exempel där jag bara dör, dör och dör. Och då ska sägas att jag spelar på lättaste nivån. Visst, det kanske är pinsamt att erkänna det, men nu är det som det är.

Men varför klarar jag då av de spelen jag ska recensera? Vad skiljer en sådan spelomgång mot en annan. Hade jag klarat av Dead Space 2 om det vore ett spel som skulle recenseras? Faktum är att jag tror det. På något sätt spelar jag igenom spelet med mer beslutsamhet att jag ska klara ett visst antal banor/nivåer innan jag får gå och lägga mig. Allt för att deadlinen ska kunna hållas. Och tack vare det så blir det som dunderhonung för mig och jag blir ett antal snäpp bättre på spelet.

Alice Madness Returns anser jag vara ett av de bästa spelen som släppts i år. Det spelet har jag fastnat på i första kapitlet och dött hur många gånger som helst på en boss där. Just nu känns det väldigt hopplöst att komma vidare i det, men jag kommer nog att ta upp det efter jag löst ut Red River (som om det skulle hända).

Men innan jag ger upp ett spel tänker jag oftast så här att det ska vara kul att spela. Jag vill inte att spelandet ska bli ett jobb. Därför släpper jag spel som jag fastnar i, oavsett hur bra de än må vara. För det är inte kul att stånga huvudet in i väggen ens i världens bästa spel, det finns tillräckligt många andra som kan underhålla mig bättre.

  Kategorier: Åsikt

  Kommentarer

12 kommentarer to “Jag varvar knappt några spel”

  1. Holmberg den 16 juli 2011 21:09

    Jag håller med dig helt här.

    Spelandet ska ju vara en underhållning och då får det inte bli förenat med massa krav.

    Jag är brukar inte heller spela igenom så mycket spel och det brukade störa mig så tillsammans med arbetskamraterna slöt jag en deal som gick ut på att vi skulle spela igenom fler spel… med resultatet att man fortsatte spela ett spel när man egentligen tappat lusten för det.

    Idag nöjer jag mig med att spela så långt att jag känner mig färdig med det om det börjar ta emot.

    Det finns ju mycket spel.. och ont om tid.. och det är tyvärr inte jättemånga spel som håller upp spelglädjen hela dess livslängd.

  2. Aftonstjaerna den 17 juli 2011 15:26

    Nämen precis! Tid är något man inte får mer av desto äldre man blir, iaf inte jag 🙂

    När man väl blir pensionär kanske man har ett gigantiskt spelberg att gå igenom, men då kanske tiden finns.

    Det svåraste jag tycker är att släppa spelen, men jag har börjat lära mig att göra det. Jag måste, jag har inte mer än några få timmar "fritid" efter jobb/skola/föräldraskap och annat som skall göras. Då gäller det att prioritera det som är roligt 😉

  3. Sebastian Åker den 16 juli 2011 21:20

    För mig beror det på vilken plattform jag spelar på. Spel till min 360 spelar jag nästan alltid igenom, åtminstone efter ett tag; medan det är betydligt osäkrare om jag gör det när jag köper PC-spel. Till viss del beror det nog på att det är enklare att få tag i udda spel på PC än på 360, och eftersom spel generellt sett är dyrare till 360 så blir det väl att man är lite mer kräsen där. Kanske. Eller nåt. Typ.

  4. Aftonstjaerna den 17 juli 2011 15:27

    Jag tror också att priset kan ha en viss del i vad man spelar. Så minns jag när jag var liten iaf när jag köpte Goonies 2 som enligt mig är ett av de sämsta spelen jag någonsin spelat. Men trots det körde jag igenom skiten, eftersom det var mycket pengar för mig på den tiden.

    Ett indiespel för 70 spänn kanske man inte trycker lika hårt som ett fullprisspel för 500 spänn, jag gör det nog inte iaf.

  5. SpeLinnea den 17 juli 2011 01:36

    Jag känner att den tid jag lagt på ett spel för att sen lägga av blir förslösad, och försöker därför alltid ända in i det sista klara spelen. Om jag dör på något skitstörande, som en boss, har jag som mål för den spelsessionen att klara av det, för annars bär det emot att starta spelet igen. Att lämna spelet vid en irriterande boss gör det svårare att komma tillbaka. Då blir det en börda som du nämner. Men aldrig har jag känt mig så nöjd som när jag kämpat mig igenom och når målet. Det är ju lite som en skolgång med vissa spel, det är inte skitkul alltid, men att nå dit man vill är en sjukt bra känsla.

  6. Aftonstjaerna den 17 juli 2011 15:30

    Håller med dig att det är sjukt frustrerande att fastna på tex en boss. Jag känner dock inte att tiden jag lagt är förslösad, jag har ju ändå haft skoj under resans gång. Men visst, en viss frustration och jobbighet infinner sig helt klart när man inte till 100% kan lägga spelet i färdiglådan.

  7. Spel-Malmer den 17 juli 2011 15:01

    Jag spelar i stort sett igenom alla spel, eller också så ger jag upp dem på väldigt tidigt stadium. Jag spelar också bara ett spel åt gången och börjar inte på något nytt fören det förra är klart.

  8. Aftonstjaerna den 17 juli 2011 15:33

    Jag försökte ju det här med ett spel åt gången tidigare i år. Men det fungerade inte på mig tyvärr. Som när jag för några kvällar sedan satt med Red River och hade fastnat, visste att jag bara kunde spela typ 30 min till innan det var läggdags. Att lägga den sista halvtimmen på att komma loss istället för att uppleva något roligt i ett annat spel känns bortkastat för mig. Dagen efter kom jag loss under första spelomgången i Red River och kunde fortsätta.

    Jag tror att för min egen del har jag hittat en balans genom att köra en 3-4 spel samtidigt. Nu kanske det är lättare när man inte gräver in sig i story och personer hit och dit utan bara kör på 🙂 Jag har ju svårt att följa med mer än i en TV-serie samtidigt, för då rör jag ihop det 😉

  9. Familjenspel den 17 juli 2011 16:38

    Jag har svårt att inte spela klart spel och de jag lämnar ligger som öppna sår i mig. Är exempelvis inte klar med Metal Gear Solid 4 och det var år sedan. Ändå kan jag än idag få ångest över att det är ofärdigt…

  10. Aftonstjaerna den 18 juli 2011 16:49

    Jag hade också öppna sår i mig tidigare. Men det blev för jobbigt, det gick till en överdrift där jag slutade gilla spel helt och hållet. Och då blev det inget spelat istället. Jag bara satt och stirrade tomt in i skärmen och flyttade runt ikonerna på skrivbordet. Men jag är egentligen lite smånyfiken hur du hinner med att spela så mycket som du gör med heltidsjobb och ungar 😉

  11. Internetblogg den 18 juli 2011 13:57

    Känner igen mig i det här väldigt mycket.

    Det finns spel som man verkligen rycks med i, Planescape Torment är nog det bästa exemplet för mig i den kategorin, och de spelen är ju generellt sett relativt lätta att spela ut, om inte annat för att jag inte kan slita mig ifrån dem.

    Dock så finns det ju undantag, alla dessa FPS (Just nu försöker jag klara Black Ops.) tär på krafterna och eftersom storyn inte är det drivande elementet där så finner jag att det går tämligen snabbt att lägga ner spelen, och jag är ändå känd för min envishet. Det här med att det hela börjar kännas som ett arbete är jag helt och hållet med om, vilket nog är största anledningen till att jag slutar spela så många spel som jag faktiskt gör.

  12. Aftonstjaerna den 18 juli 2011 16:52

    Precis! Fps:er är ett ganska intressant fenomen. Jag älskade FPS under 90-talet och körde allt från bra spel som Quake till urdåliga spel som Klingon Honor Guard. Så länge det var FPS så körde jag det. Men nu är FPS de spelen som jag försöker att undvika, men är de tillräckligt bra så kanske jag orkar spela halvvägs i dem. Det är egentligen bara BF3 och kommande ID Softwarespel som jag ser framemot i FPS-genren.

    RPG-n är förvisso längre historier, men eftersom man hela tiden vill ha bättre vapen osv är det lätt att man fastnar och rycks med i de spelen.