Är spelbranshen omogen?
När det händer något i illa i världen, såsom terrordåd, mord andra våldsdåd och så vidare tar det oftast inte lång tid innan blickarna vänds mot spelvärlden. Det är spel som Postal, Call of Duty, Gta och även World of Warcraft som får stå till svars inför folks handlande. Men jag tänker inte fortsätta på den vägen, utan vända på det hela en sväng. Det är med tanke på det absolut senaste som har hänt i London. I ett inlägg på GamePolitics.com står det att läsa att en polisman har lagt skulden på spelet GTA.
Men detta får mig att fundera, varför bryr vi oss om vad en enda polisman tycker? Det känns som att vi letar efter anledningar att bli upprörda för att det finns människor som tycker olika oss. Att vi söker konflikter och själva gör dem större än vad det egentligen är. Ibland får jag känslan av att spelare vinklar inläggen till att samhället hatar spel. Men när man gräver lite djupare i det så är det ju bara en och annan enstaka människa som ligger bakom uttalandena.
Jag tror nämligen inte att det är så otroligt många som verkligen vill lägga skulden på spelbranschen för att de vill den illa. Jag tror främst att det är för att de är osäkra på resultatet av många timmars spelande. Och där känner jag att spelbranschen är ganska omogen i sitt bemötande. Det vanligaste bemötande jag har stött på är att det inte finns någon forskning på att spel skulle vara skadligt. Men om man vänder på det så finns det ju lika mycket (enstaka) forskning som säger motsatsen. Vad jag vill ha sagt är att det har forskat för lite överhuvudtaget för att detta ska kunna användas som argument, oavsett vilken sida man står på.
Att människor är försiktiga är väl inte så konstigt? Att man tar det säkra före det osäkra och då det inte kan bevisas med 100% säkerhet att spel inte är skadliga, så förstår jag åtminstone de personer som anser att det kanske kan finnas en liten sanning bakom deras påstående.
Om vi vill komma någonstans måste vi mogna och inte direkt trycka taggarna utåt när vårt älskade fritidsintresse attackeras av kvällspress som hört någon på gatan säga något om ett visst spel. Att istället ta en mogen debatt är något som jag vet många spelbloggare gör, men samtidigt finns barnsligheten kvar emellanåt och man hugger tillbaka med samma vapen man nyligen blev nedstucken med.
Kategorier: ÅsiktKommentarer
8 kommentarer to “Är spelbranshen omogen?”
Nu kan jag förvisso inte svara för någon annan, men i mitt enkla sinne är det ganska enkelt.
De argument som används rörande TV-spels farlighet nuförtiden är precis samma (ignoranta) argument som användes i debatterna om videovåld, satanistisk rock'n'rollmusik och rollspel. Argumenten kom alltid från 'fel' generation, som inte förstod vad saken handlade om och agerade utifrån rädsla, för någonting som ungdomen kan vara intresserad av Kan Ju Inte Vara Hälsosamt(tm).
Det är bara tråkig att varje ny underhållningsform råkar ut från precis samma sakliga eller osakliga argument mot sig. Konstant. Har man upplevt fenomenet tre eller fyra gånger blir man ganska cynisk och kallar lätt "meningsmotståndarna" eller "de oförstående" för idioter, eller inskräkta.
(Och jag har spelat dator och/eller tv-spel i snart 24 år, rollspel i snart 20 år, lyssnat på satanistisk rockmusik från och till i 18 år, inmundigat ohälsosamma mängder videovåld i 20 år … och jag har fortfarande inte hittat det här hjärntvättande signalerna som ska programmera till att bli en psykopatisk massmördare, terrorist eller beväpnad revolutionär. 🙁 )
Jag tror det stora problemet är att människor med politisk eller samhällsauktoritet uttalar sig så lyssnar den stora massan, och tar det för sanning. När de utstickande elementet (vi spelare) uttalar sig så lyssnar ingen.
Därav de smått arga reaktionerna när en politiker, sociolog eller polisman uttalar sig i media. Ingen hade brytt sig om en tvspelare uttalat sig. Det säljer inga lösnummer, eller drar inga tittare.
Men det är ju bara min syn på det hela.
… Men helt klart har du rätt i att det är för tidigt att ropa 'hej' åt endera hållet, då det inte finns i närheten av tillräckligt många, långgående studier i ämnet.
En ganska kul bok nästan relaterad till ämnet är "Everything bad is good for you", http://en.wikipedia.org/wiki/Everything_Bad_Is_Go…
Där en av teorierna är att den ökade komplexiteten, multipla storylines och många karaktärer i tv-serier som introducerades i slutet av 80talet har fått oss att skriva om vissa neurala funktioner och därmed kan multitaska betydligt bättre. Vi har lärt oss att parallellisera pga media.
Ett kort utdrag: http://www.nytimes.com/2005/04/24/magazine/24TV.h…
För det är de som lägger fram påståenden som ska ha belägg och argument för det de säger. Gäller naturligtvis båda sidor. Annars blir det lite som Gud-konflikten som råder. Dvs det finns inga bevis för att gud finns, men motståndarsidan säger att det inte finns några bevis på att en gud INTE existerar.
När det blev diskussion om spelblaming efter terroristattacken i Norge fick jag absolut känslan av att det mest var spelare som själva drev på diskussionen. Jag tycker att reaktionerna kändes ganska oproportionerliga med tanke på vad som faktiskt nämndes i media och även för att jag tycker det var en skitsak att hänga upp sig på i sammanhanget.
Som du skriver måste vi kunna diskutera innehållet i spel på ett sansat sätt, Susanne Möller på DN skrev något om hur hon fick en obehaglig känsla av de allt verkligare spelen, http://www.dn.se/blogg/spelblogg/2011/07/24/frukt…. Det är intressant att fundera över tycker jag. Till skillnad från våldsam krigsfilm så har ju spelaren agens i de situationer som spelet målar upp (även om man mycket sällan kan välja vad man ska göra).
För mig personligen går gränsen vid realistiska krigsspel. Jag tycker inte det är kul att spela dem även om jag gärna pangar aliens i Halo eller liknande spel. Inte för att jag tror att jag ska programmeras till att bli massmördare utan för att jag drar paralleller till verkliga världen som gör mig djupt obehaglig till mods. På samma sätt finns det scenarier som jag inte vill rollspela.
Jag tycker du har helt rätt. Det känns verkligen som att folk letar efter en anledning till att få inleda en debatt. Något som media också utnyttjar. Media vet att folk nappar på det, därför fiskar dom med det. Fan, dom behöver bara slänga en liten bit så blir det full huggning.
Fredrik: Håller med, det är ofta oinsatta som kommer med argument emot. Men jag tycker inte att man bara kan vifta bort något med att man själv aldrig tagit skada av det eller det. Men kanske kan någon framstående spelmakare typ Miyamoto uttala sig och folk lyssnar? Sedan känns givetvis en psykologs ord kanske tyngre än någon som har vinning i att sälja spel. Men ja, det är en svår diskussion, och jag hoppas den fortsätter så att den blir seriös snarast möjligt.
SpeLinnea: Jo precis, nu blir det påstående utan belägg från bägge håll och mer pajkastning av det hela. Och det gynnar inte någon, utom möjligen media som säljer lösnummer på stora och kraftiga rubriker.
Miamat: Ja men precis så kände jag också. Varför blåsa upp något som inte är så stort? Varför leta efter någon som känner någon som kanske har sagt något dåligt om spel. I de fallen är inte spelmedia på något sätt bättre än kvällstidningarna.
Susanne Möllers artikel är mycket intressant läsning, rekommenderar den till alla som inte läst den ännu.
Mattias: Japp, ger man någon ett finger ska de snart ha hela näven!
Problemet från min sida är just det att kritiken tenderar att komma från personer som inte förstår, eller generellt sett inte vill förstå, vad det hela handlar om. Responsen från spelbranschens håll, och från oss spelare, kan ju definitivt bli bättre och mer konstruktiv och förmodligen så är det som du säger, att det enbart är ett fåtal personer som anser att TV-spel är våldsframkallande i den här graden.
Lite sent om siders så kommenterar jag att jag håller med helt här, Jag upplevde det med som att tidningarna kastade ut några krokar och spelsverige nappade och gick in i försvarsställning direkt med taggarna utåt.
Explewd tar ju upp att de här "debatterna" inte är något nytt. Rockmusik (inte bara satanistisk), videovåld, rollspel o serietidningar med mera har allihop varit på tapeten.
Det roliga är dock om man ser till vilken effekt förskräckelsen fått… inte är det något konstigt idag med vare sig rockmusik, serietidningar eller videovåld. Och det kommer inte vara något konstigt med spel heller om några år. Oavsett vad folk häver ur sig just nu.
Explewd tar även upp en annan sak i den andra kommentaren som jag brukar reflektera över
"Där en av teorierna är att den ökade komplexiteten, multipla storylines och många karaktärer i tv-serier som introducerades i slutet av 80talet har fått oss att skriva om vissa neurala funktioner och därmed kan multitaska betydligt bättre. Vi har lärt oss att parallellisera pga media."
Vi spelare är ju ofta pigga på att påpeka allt positivt vårt spelande lett till. Vi är mer sociala, kan bättre engelska, är bättre på problemlösning eller multitasking osv.
Men kan spel påverka oss på ett positivt sätt… så kan de även påverka oss negativt. Det måste vi acceptera.