Det var bättre förr

stock-vector-old-computer-game-illustration-26637721

Jag läste ett mycket intressant inlägg borta hos Megazine angående huruvida de nya Starwarsfilmerna var mycket bättre än de gamla. Det fick mig att tänka på hur det ser ut på spelfronten i dag.

Jag fyller 32 år lite senare i år och har varit aktiv spelare från senare mitten av 80-talet. Jag var alltså ganska gammal (13 år) när det första Doom släpptes. Själva 90-talet är vad jag kallar den gyllene spelåldern. Det var under de här åren som de absolut bästa spelen som någonsin gjorts skapades. Vi snackar om stortitlar som tidigare nämnda Doom, men även Dungeon Keeper, Theme Park, Syndicate, UFO – Enemy Unknown, Quake, Baldurs Gate osv.

Spelen från den här tiden var kort och gott spel. Det var ett nöjessätt som man kunde använda sin fingerfärdighet för att klara av. Man fick givetvis tänka lite också. Men ingenstans fanns det några jäkla pilar som pekade åt vilket håll man skulle gå. Inte någonstans kunde man få tillbaka sin hälsa genom att bara gömma sig bakom en mossig sten. Spelen var hårda men rättvisa.

Jämför man till exempel Quake med Black Ops så är det helt sinnes att de båda spelen ändå räknas som samma genre. För jag ser inte likheten någonstans. Ingenstans i Black Ops finns den spelglädjen som fanns i Quake. Ingenstans finns den bandesignen som det låg så sjukt mycket kärlek bakom i Quake. Det är och känns bara som ett dussinspel som är utploppat för att tillfredställa de nya spelarna. Och vilka är då de nya spelarna?

Jo, det är dom som är just uppväxta med Modern Warfare. Dom som är vana vid att bli guidade genom spelet. Att ha någon att hålla i handen. Anna (@nordiclania) myntade i förrgår uttrycket curlingspel. Det är en helt sjuk klockrent beskrivning av dagens spel. Spelutvecklarna fullständigt sopar banan framför spelaren som sedan bara kan gå förbi en massa hinder och trycka på skjutknappen. Resten sköter spelmekaniken om så att du kan ta dig till mål.

En annan sak som skiljer dagens spel mot den gyllende speltidsålderns spel är allt som är runt omkring själva spelet. Och det är det här som jag personligen stör mig på mest. Jag skiter fullständigt i om den gröna sammansättningen pixlar har varit otrogen med den lika sammansättningen pixlar.

Med andra ord är jag så sjukt trött på all historia runt omkring själva spelandet. Jag vill använda min fingerfärdighet för att forcera fram på en bana. Jag vill inte gå och prata med en massa ointressanta pixelhögar som ska gnälla och gråta över att deras pixelbebis är bortrövad av pixelpiraten Anders. I Doom blir man nedsläppt i början på en bana. Man förstår att man behöver leta upp en röd, blå och en gul nyckel för att klara banan. Ingen säger åt mig att det är på det här viset, ingen säger åt mig hur färgen blå ser ut. Man bara vet det.

I dag känns det som att spelutvecklarna förutsätter att spelarna är dumma i huvudet. Att spelarna måste lära sig hur man gör för att skjuta med samtliga gevär som spelet innehåller. Man måste lära sig ducka och hoppa. Allt sånt här förstör spelupplevelsen för mig. Och nu säger jag inte att alla spel på 90-talet var fria från allt detta. Långt ifrån, men det är så mycket mer och tydligare nu.

Vi går mot en tid där själva spelandet försvinner och berättandet och samlandet tar över. Snart är spelens tid förbi och den interaktiva filmens tid börjar. Spelandet som jag minns det marginaliseras till ett viftande och historieberättande. Det är något jag mår dåligt av att få uppleva.

Men för att knyta an till Starwarsfilmerna och att de nyaste är de bästa. Jag tvivlar inte på att många nya filmtittare har denna åsikten även om jag inte delar den. På samma sätt förstår jag att spelare i dag inte vill ha den spelglädjen som fanns i spelen förr. De vill ha spelen precis som de är just nu. De vill att spelutvecklaren ska hålla dem i handen genom hela spelet så att de inte tappar suget och gör något annat.

Personligen är jag glad att ha fått uppleva den gyllene spelåldern. Och att jag på mina datorer och konsoler kan uppleva den gång på gång igen, utan att behöva bry mig om Modern Warfare 7.

 

  Kategorier: Åsikt

  Kommentarer

11 kommentarer to “Det var bättre förr”

  1. Johan den 25 augusti 2011 21:03

    Jag har också spelat PC och Tvspel i hela mitt liv sedan tidigt 80tal och har fortfarande väldigt kul med de nya PC-spelen.

    Jag har gett upp i princip alla spel som riktar sig till konsollspelare då de spelen allt för ofta är för dumma, tråkiga och kretsar runt en historia.

    Och framtiden ser ljus ut för mig som är PCspelare och gillar den gamla skolans spel.. Diablo3, Hard Reset, Dota2, BF3, StarCraft 2 osv.

    Om du gillar spel som inte håller dig i handen så finns det mängder men dom syns/hörs inte i media och dom finns absolut inte på konsollmarknaden.

  2. Aftonstjaerna den 26 augusti 2011 17:49

    Du har så rätt så. De spelen finns fortfarande kvar, men de syns som sagt inte så mycket längre. Det är synd, för jag tror de skulle uppskattas rejält!

  3. Oskar Källner den 26 augusti 2011 13:50

    Hehe…

    Jag kan faktiskt uppskatta både och.

    Jag var också tonåring under 90-talet och jag håller med om att det på sätt och vis var en gyllene era. De teknologiska framstegen var enorma, vartenda år blev man helt begeistrad över vad spelproducenterna lyckades göra. Samtidigt vågad man göra spel som hela tiden var innovativa och fräsha.

    Det finns spel som gjordes då, vars like det inte finns idag. Kolla in klassiker som Tie-Fighter eller Xcom-Enemy unknown. Den komplexitet och det djup som de plöjde ner i de spelen återfinns inte idag.

    Samtidigt tycker jag det är roligt med den nya spelåldern. Jag har en xbox och njuter av den. Jag gillar spel med bra historier, även om jag också ofta tröttnar när de försöker hålla en väl mycket i handen.

    Jag tror det kan finnas något gott i båda spelåldrarna, både på PC och konsol, om man bara tittar efter ordentligt.

  4. Aftonstjaerna den 26 augusti 2011 17:50

    Jag blir så ledsen när jag tänker på Xcom-spelen. Var är de nu? Det enda som får mig att bli lite glad är att ingen har tagit bort dem, de gamla spelen finns ju fortfarande kvar för mig att avnjuta 😉

  5. SpeLinnea den 26 augusti 2011 16:54

    Vi är barn av vår tid. Människor tenderar att gilla den perioden i sitt liv när det mesta var kravlöst, kompisarna fanns där och man inte behövde tänka så mycket. Tonårsperioden brukar glorifieras av många i kulturväg. All musik var bra, alla spel ägde, och filmerna var de bästa som nånsin skapades. Till viss del är jag likadan.

    Upplevelsen av ett spel är så vidsträckt olika för olika människor i olika åldrar. FPS är ju en genre som har utvecklats enormt åt olika, spretiga håll. Där du ser utforskande hitta nycklar-uppdrag ser någon annan ett korridorsspäckat labyrint med en radda fetchquest. Att jämföra Doom med Modern Warfare är svårt, för de är i princip varandras ytterligheter inom genren.

    Är det så farligt att spelutvecklare vill låta mindre oerfarna spelare in i leken också? Vad förstör en tutorial (som man i många av spelen idag kan skippa helt) eller en indikation vad man ska trycka, egentligen? Jag tror att det har att göra med att man har fler olika sorts styrningar idag, alla spel är olika och människor spelar fler och vitt skilda genrer. Förr, och särskilt på pc kunde man ju ändra till vad tusan man ville, eller så fanns det fyra knappar och det var allt. Nu, för att inte få spelaren oengagerad och ge upp måste en fingervisning om vad man ska trycka finnas. Det är väl snarare att folk ger upp för lätt som är problemet.

  6. Aftonstjaerna den 26 augusti 2011 17:56

    Fast var verkligen allt så bekymmerslöst i tonåren? 😛 Jag vet inte om jag kan hålla med dig där.

    En indikation om vilken knapp jag ska trycka på förstör min illusion av världen. Och jag ser inte varför ett spel som inte har en tutorial skulle vara bra för nybörjare? Jag ser inte motsättningen. Förr fanns ju manualerna till för att gå igenom det för dem som behövde.

    Men du sätter verkligen fingret på vad jag också tror är problemet. Nämligen att folk ger upp för lätt. Min uppfattning (högst personliga) är att folk ger upp för lätt i dag när de fastnar. Det kanske beror på att det finns för mycket annat som lockar ifall de skulle fastna. Fast det talar lite emot sig också. Jag hade alltid något annat spel eller film att spela eller titta på om jag skulle fastna någonstans. Men ändå fortsatte jag. Jag vet inte, jag tycker bara det är trist med alla spel som ser likadana ut och fungerar på samma sätt och likt förbannat måste jag lära mig att hoppa och ducka.

    Tur är väl att PCn är så sjukt bra på bakåtkompatibilitet iaf 😉

  7. SpeLinnea den 26 augusti 2011 21:37

    Nej, det var inte bra i tonåren, men illusionen av det är stark hos många. Att nästan bara minnas bra saker är vanligt. Fokus läggs på det som är bra. Vem minns en svindålig film 10 år senare?

    För att läsa spelregler istället för att spela spelet är tråkigt. T.o.m brädspel var skittråkigt att behöva förklara och läsa regler hela tiden. Däremot gillar jag manualer av en mängd andra anledningar. Kan också fungera som en påminnare när man senare kommer tillbaka till ett spel man inte spelat på länge. Ska ett spel man tappat bort manualen till bli ospelbart? Ska man behöva avbryta sitt spelande för man glömt en knappkombination?

    Det är en kombination av vad jag nämnde tidigare och layouter som inte är så självklara längre. Förr fattade man att hoppa är hoppa och skjuta är skjuta. Nu är det håll inne rt plus blå plus escape plus penis för att göra en tårta och dansa tango samtidigt.

    Facebook and iPhone destroyed the video games. ;P Gratisappar, slit och släng, minispel man inte ägnar mer än nån minut åt i taget och är lika lätta att glömma bort. Attention spanet är inte långt alltså. Folk vill inte heller va sist med att hoppa på en fluga, vill dela sina känslor etc att det kan bli överväldigande.

  8. Aftonstjaerna den 27 augusti 2011 20:51

    Ja mycket slit och släng har det blivit. Och som du sa, latheten. Men nu kan jag bara prata för mig själv, men jag minns ju att förr gav jag mig in i både det ena och andra svåra spelet utan att kika i manualen, dels för att jag ville sätta igång med en gång, men dels för att jag var sämre i engelska på den tiden.

    Och som PC-gamer har jag minst 102 knappar att lista ut vad man gör vad med, men som sagt, man löste det då, man borde kunna lösa det även i dag, kan man tycka 😉

  9. Holmberg den 26 augusti 2011 23:23

    En del saker var bättre förr.. en del saker är bättre nu. Det jag tänker på först och främst är tillgänglighet och utbud.

    Även om det är mycket likriktning inom AAA-titlarna så är det idag enklare än någonsin att se vid sidan av stortitlarna och njuta av udda och ofta utmärkta skapelser.

    Jag spelar inte många spel som dyker upp på några försälningslistor under ett år men ändå köper och prövar jag många spel som jag aldrig ser några blogginlägg om. Spelen finns där nu med (beroende på vad man gillar kanske) men det är inte längre de spelen som syns på löpsedlarna.

    Men gillar man inte fördummande Tutorials eller manualer heller för den delen så kan man ju dyka in Paradox Interactive spelen. Tex Hearts of Iron-spelen. Källner får ursäkta men X-com känns ytligt i jämförelse om man nu vill prata komplexitet och djup.

    Själv gillar jag ju handlingar så har inget problem med historieberättande i spel. Iaf inte så länge man kommer ihåg att faktiskt ha med spelmoment (ja L.A. Noire jag tittar på dig).

    Ang just Syndicate så chansar jag på att Paradox kommer annonsera ett "syndicate-inspirerat" spel någon gång under natten eller morgondagen 🙂

    Avslutar en rörig kommentar med att länka till ett klassiskt blogginlägg på temat "svåra kontra förenklade spel" 🙂

    http://www.aftonstjaerna.se/2010/08/viljan-att-ku

  10. Aftonstjaerna den 27 augusti 2011 20:52

    Touche! 😉

  11. Frances den 28 oktober 2011 22:41

    Jag har aldrig tänkt på det så som du beskriver. Tycker du har rätt.

    Men jag är en sucker för story och tycker det är ofta väl utfört i dagens spel. Jag är även ett par år äldre än dig och behöver spel-rullator nu förtiden. Det var roligt svårare förr, men skönare flyt nu.

    Jag borde väl gilla åttiotalets spel då enligt era teorier, men det gör jag inte. Nittiotalet hade helt klart de hitills bästa spelen.