Moonstone – En gammal klassiker?
När jag tänker tillbaka på Amigan och dess spel så är det många oförglömliga klassiker man minns. Spelet Moonstone från Mindscape är ett av de som lyser allra klarast. Därför var det extra kul när jag hittade en gammal recension från Datormagazin och började läsa i den för att se om man kände på sig redan 1992 vilken odödlig klassiker det skulle bli. Döm av min förvåning då jag läste den och slutsatsen var, jag citerar ”Att betyget ändå blivit något sånär beror ENDAST på grafik och ljud – övrigt är det trist.”
Spelet fick 69% av Göran Fröjdh med de positiva sakerna att manualen var tjusig, att spelet laddar snabbt och att man kan spela fyra spelare samtidigt. Ja, som avslutning rekommenderar han ett annat spel som heter Narco Police. Jag är lite nyfiken på hur många i dag som minns Narco Police i jämförelse med Moonstone?
Jag spelade ju Moonstone så sent som i höstas och håller givietvis med Göran om att spelet är sjukt svårt. Men vilka spel var inte svåra på den här tiden? Kanske var Göran i samma situation i livet som jag är nu när jag inte hinner nöta spelen på samma sätt som jag gjorde då? Oavsett vilket så tror jag inte att Göran kunde förutspå att spelet han bara gav 69%, och det på grund av dess grafik och ljud, skulle bli en sådan odödlig klassiker. Kul läsning var det i vilket fall som helst.
Kategorier: Amiga, Retro
Jag spelar Rick Dangerous på Amigan
Nu är listornas tid förbi för den här gången och bloggen kommer gå tillbaka till det vanliga lugna tempot med spelintryck från både nya och gamla spel. Och som vanligt så är det Amigan som står för de flesta retrokickarna. Det fanns ett spel när jag var liten som jag hatade mer än något annat och det var Rick Dangerous. Det är tillsammans med The Goonies 2 och Arabian Nights ett av mina sämsta köp någonsin och som jag blev så sjukt besviken på. Man hade ju inte råd med så otroligt många spel på den tiden innan jobb och andra inkomster.
Rick Dangerous kan närmast beskrivas som ett sadistiskt Giana Sisters. Varför jag jämför det med Giana Sisters är för att den har lite samma kontrollkänsla. Lite släpig och oprecis men som man ändå kan kontrollera i luftrummet efter ens tycke. Jag klarade aldrig det här spelet när det begav sig och på min omspelningsrunda här i går så bara dog jag hela tiden. Spelet inleds med att du blir jagad av en stenbumling. Där är det inga problem direkt, men det sätter liksom standarden på resten av spelet. Banan går i början vertikalt och när du gör hoppen ner ser du inte hur marken ser ut. Eftersom speltillverkarna är sjukt sadistiska så har de givetvis satt ut ett par spikar som man givetvis ramlar rakt på, om och om igen.
Jag hatade spelet då det begav sig och jag hatar det fortfarande i dag. Det är ett retrodoftande I wanna be that guy så för de som gillar att plåga sig själv med sådana här spel, go for it! Själv kommer jag hålla mig borta från det och får jag någon gång lusten igen skall jag läsa igenom det här inlägget så jag slipper skräcken som spelet faktiskt ger mig.
Kategorier: Amiga, Retro
Stunt Car Racer på Amiga givetvis! ;)
1989 släpptes ett av de bästa bilspelen någonsin. Och det är fortfarande inte många bilspel som är bättre än Stunt Car Racer. Det var kanske inte direkt känt för att vara speciellt verklighetstroget. Men var man ute efter ett dåtida Grand Tourismo så var man helt fel ute. Det här är bilracing på höga träbanor utan räcken. Man fick balansera bäst man kunde på de smala vägarna och ramlade man av fick man snällt vänta på en kran som lyfte upp en på banan igen.
Man kunde spela både singleplayer och multiplayer (med hjälp av en nollmodemskabel). I singleplayer gick tävlade man i olika serier (4 totalt). Kontrollen var med hjälp av en Tac-2 sticka total och jag kommer ihåg att jag nästan kände skakningar i stickan på samma sätt som rumble fungerar i dag. Givetvis kändes det ingenting utan det var antagligen bara en känsla av total kontroll i kurvorna och hoppen. En sak till som jag tyckte var hur cool som helst var att när man kraschade bilen så syntes det hål i glaset liksom på TV-rutan. Ja alltså typ som i Gears of War när det skvätter blod eller som i Unreal Tournement 3 då det kommer vatten på “kameran”. Stunt Car Racer var tidigt ute med den här effekten!
Spelet släpptes på en mängd olika datorer men som vanligt vid den här tiden så var Amigaversionen överlägsen PC’ns dassiga EGA grafik. Utvecklare och utgivare var inga andra än MicroProse (MicroStyle UK) som alla vet är en legendarisk utvecklare/utgivare med spelserier som Civilization, UFO – Enemy Unknown(Xcom), Railroad Tycoon, Pirates! med flera på sitt samvete.
Kategorier: Amiga, Retro
Jag spelar Duck Tales på Amigan!
1990 så släpptes ett spel som baserades på min favoritserie under den här tiden, Knatte, Fnatte och Tjatte. Ja, för så hette serien Duck Tales i Sverige innan den blev Ankliv. Det handlar alltså om Joakim von Anka och Kalles brorsöner Knatte, Fnatte och Tjatte.
Man utgår ifrån Joakims kontor där man på en världskarta ser olika platser om i världen dit man kan åka på uppdrag för att plocka hem en skatt före Flinthjärta kommer dit och snor den. Den som har fått mest pengar i slutet av spelet vinner. Men för att komma till de olika platserna måste man ge sig i väg på en flygtur med Sigge McKvack vilket alltid slutar med en krashlandning oavsett hur bra det än går 😉
Uppdragen som man kommer ut till är bland annat plattformshoppande i djungeln som ni ser på bilden nedan och bergsklättring.
Spelet släpptes även till PC men rent grafiskt så var Amigaversionen klart överlägsen (som i så många andra fall). Jag skulle nog inte rekommendera någon som inte har spelat det här spelet tidigare att testa det. För det är mycket retrokänslor som får mig att fortfarande tycka att det är ett bra spel. Inte för att det är dåligt, men mer för att det inte är tillräckligt bra i dagens mått mätt.
Kategorier: Amiga, Retro
Jag spelar Desert Strike på Amigan!
Desert Strike är ett spel som är skapat och utgivet av Electronic Arts. Det kom till de allra flesta systemen som var tillgängliga vid releaseåret 1992. Jag spelade det givetvis som det mesta den här tiden på min kära Amiga 500+. Nu rullar det dock på min Amiga 1200, tyvärr utan min gamla härliga Tac-2 som knapparna inte fungerar på så bra längre.
Spelet låter dig flyga en Apachehelikopter under ett fiktivt Gulfkrig. Du startar med din helikopter på en båt ute i vattnet för att ta dig in till ökenlandskapet och utföra uppdrag såsom att rädda fångar och förstöra fienders baser. Du utrustar din helikopter med olika vapen ju längre spelet fortlöper.
Jag kommer inte ihåg exakt hur det var, men nu när jag spelade så hade jag varken livsmätare eller bränslemätare synliga. Det kunde ju faktiskt varit trevligt att ha eftersom när bensinen tar slut så störtar man och dör. Samma sak givetvis om livet, eller i det här fallet, helikopterns sköld går sönder.
Efter det här spelet så släpptes det hela 4 uppföljare, Jungle Strike, Urban Strike, Soviet Strike och Nuclear Strike. Av dessa har jag bara spelat Jungle Strike vilket var exakt samma spel fast i andra miljöer. Men det var tillräckligt på den tiden för att motivera ett köp då de nya miljöerna var i otroligt vackra djungellandskap.
Som spel betraktat i dag är det nog bara till för oss som var med när det begav sig. Jag tycker att det är ett helt okey spel och blir faktiskt lite sugen på att testa Nuclear Strike som finns till PC med något upphottad grafik. Men helst av allt vill jag nog komma ihåg det som det sjukt bra spel det en gång var och hur äkta känslan kändes när man första gången lyfte från hangarfartyget mitt ute i havet.
Kategorier: Amiga, Retro
Spelar KalaspuffsExpressen på Amiga
Det har under åren kommit ett antal reklambaserade spel och det är ju knappast så att det finns mindre i dag än det gjorde för 20 år sedan. Det här underbara spelet gjorde reklam för dom underbart härliga kalaspuffarna som jag själv älskade som barn men nu på senare år inte har ätit på grund av olika hälsoskäl. Till skillnad mot MER klättring och andra reklamspel som kommit och gått så är det här faktiskt riktigt bra.
Spelet går ut på att du styr kalaspuffsbjörnen som är lokförare och som samlar ihop kalaspuffspaket. Till hans hjälp har han en geting som kan stänga av och öppna nya spår att ta för kalaspuffsbjörnen. Man stöter på hinder som stenar som skall sprängas med dynamit, träd som skall hoppas över och sand som skall grävas bort.
Jag måste faktiskt säga att själva spelidén håller än i dag och jag hade faktiskt riktigt skoj med det nu. Det enda som jag störde mig lite på var laddningstiden som kommer upp innan vissa animationer skall spelas upp. Det kommer upp laddningstid precis innan man “dör” och på så vis vet man det redan innan. En sådan grej borde dom gott kunnat lägga in i RAM-minnet redan vid inläsning av varje bana. Det gick att spela på Amiga 500 som som standard hade 512 Kb RAM och eftersom det ligger på en diskett känns det lite fattigt, men vad vet jag 😉
Spelet i sig är ett grafiskt mästerverk och kan gott och väl spelas även idag om man bara har överseende med de irriterande laddningstiderna. Spelet är släppt som freeware och finns även att få tag på till PC. Jag kommer för säkerhets skull inte länka till dessa sidor i fall just den sidan jag hittade det på inte skulle vara laglig. Men Google är din vän så att säga 😉
Kategorier: Amiga, Retro
Psygnosis, världens coolaste
Det fanns en gång i tiden ett företag i England som hette Psygnosis. Ta det namnet i gommen och rulla runt det med tungan ett par varv och njut hur det låter när du uttalar det. Psygnosis och deras logotype kändes sådär lagom coolt och inte mainstream för fem öre.
År 2000 så kom det sista spelet ut med Psygnosis som tillverkare. Numera går dom under det inte lika spännande namnet SCE Studio London. Jag menar seriöst, hur kan man välja bort ett sådant sjukt vacker namn och cool logotyp? För mig är det en gåta. Jag tänkte i alla fall uppmärksamma några av Psygnosis bästa spel (som jag har spelat måste jag tillägga) som både tillverkare och utgivare.
Lemmings
En riktig klassiker som jag är lite rädd att dagens gamers inte känner till. Spelet har kommit i nya utgåvor som både blivit lyckade och totalt misslyckade. Men grundreceptet är lika genialt som det alltid varit. Att rädda dessa stackars IQ-badanka-lemmlar som inget annat kan än att bara gå rakt fram oavsett farorna som lurar när plattformen de går på tar slut.
Ett av de roligaste momenten i spelet var precis innan man blev game over och fick börja om igen. Nämligen knappen som ser ut som en atombomb och som ger varje lemmel en nedräkningssiffra innan de sprängs över skärmen. Det här skådespelet tyckte jag var så vackert att jag sprängde de stackarna om och om igen. Det var den här scenen som man visade upp för sina kompisar när man ville visa hur snygg grafik det var på Amigan.
Bill’s Tomato Game
I dag skulle ett spel aldrig kunna heta något så fräckt som Bill’s Tomato Game. Nä, i dag skall de heta coola mörka saker som Black Ops, Modern Warfare och vidare. Det här spelet köpte jag enbart av den anledningen att jag ville ha den lådan med det coolaste spelnamnet jag någonsin hört då. Här är det lite blandade spelmoment men i screenshoten här ovan går det ut att placera ut fläktar över banan för att sedan trycka på startknappen. Sedan skall fläktarna ta tomaten över banan till slutet. Gör man fel får man testa igen att placera om fläktarna. Dock är det ett begränsat antal gånger man får testa. Spelet i sig håller än i dag, testa mer än gärna 😉
Microcosm
Ett spel jag själv aldrig ägde, men jag spelade det hos en kompis Amiga CD32 och det var bara så sjukt snyggt. Man var ett litet rymdskepp som åkte in i en människas blodådrar och lungor och annan skit som vi har i våra kroppar. På senare år skaffade jag det här på PC men det blev aldrig lika magiskt som det en gång var. Det som var snyggt då var redan för 10 år sedan fult. Nu vågar jag inte ens titta på screenshots på det så att jag får ha kvar mina minnen av ett sjukt snyggt spel som inte var så bra egentligen.
Novastorm
![Novastorm [Disc1of2] [U] [SCUS-94404]-front](http://www.lackstrom.se/pics/afton/Psygnosisvrldenscoolastefretagsnamn_8A1F/NovastormDisc1of2USCUS94404front.jpg "Novastorm [Disc1of2] [U] [SCUS-94404]-front")
Ett spel som överraskade mig totalt när det kom. Jag fick med det i en stor samling av CD-skivor jag köpte för typ 400 kronor. Det var bara ett av mängden, men det hade allt som Microcosm hade i grafikväg samt att det faktiskt var ett riktigt roligt shoot-em-up-spel. Allt det egentligen gjorde var att sätta ett skepp ovanpå en film som gjorde att det verkligen kändes som att det var sjukt snygg grafik. Däremot så kom alltid fienderna på exakt samma ställe som de gjorde förra gången man spelade. Men detta höll mig ändå inte borta från att ha spelat igenom spelet minst 10 gånger. Håller antagligen inte idag.
Destruction Derby
Ett av mina favoritspel när det kommer till bilgenren. Här gick det inte bara ut på att åka runt banan så fort som möjligt. Nä, här skulle man förstöra motståndarnas bilar så mycket som möjligt för att plocka poäng. Det här släpptes 1995 och Ni kan tänka er hur sjukt det här var i multiplayer på den tiden. Jag tror nämligen aldrig att det hade gjorts tidigare ett deathmatchläge i ett bilspel. Men jag kan ha fel 😉
Det här spelet kan hålla om man spelar det på en netbook med såpass liten skärm. Annars är det antagligen en pärla som man får ha kvar i det minne som Psygnosis lämnade kvar i många gamerhjärtan världen över.
Kategorier: Amiga, PC, Retro
Jag spelar One Step Beyond på Amigan
Det här är faktiskt ett av mina första spel som jag spelade på Amigan. Jag köpte det för att det såg ut lite som ett vanligt plattformsspel samt att det hade sjukt snygga bilder på baksidan av kartongen. Direkt när jag satte i gång det på min gamla Amiga märkte jag snabbt att det inte alls var ett plattformsspel av den skolan som jag trodde att det var. Jag ville ha ett spel som Super Mario Bros, inte ett pusselplattformsspel. Jag blev väldigt besviken att mina pengar hade gått åt något sådant här löjligt spel, jag gömde lådan långt in i garderoben för ett tag.
Eftersom jag ändå hade lagt nästan 400 kronor på spelet och jag kände dåligt samvete inför mina föräldrar att jag inte hade använt min veckopeng (25:-/veckan) på ett bättre sätt så valde jag än en gång att plocka fram det för att i alla fall ge det en ärlig chans.
Spelet gick ut på att man skulle hoppa mellan olika plattformar. Den första plattformen var beprydd med en chipspåse och den sista plattformen var även den beprydd med en chipspåse. Man skulle ta sig från chipspåse A till chipspåse B, hur svårt kunde det vara? Efter att man besökt en plattform så drog sig den in och kom aldrig ut igen. Så problemet i spelet var alltså att besöka plattformarna i rätt ordning.
Under de första nivåerna var det inte speciellt svårt, bara hoppa till chipspåse B. Men efter ett par nivåer började specialplattformarna dyka upp. Dom kunde öppna alla plattformar man nyss varit på igen så man fick ta sig tillbaka. De kunde även slunga en över halva skärmen så man var tvungen att räkna ut vart man skulle hamna. Därefter fanns det även sådana med siffror som gjorde att man blev tvungen att besöka dem i rätt ordning. Ja, ni vet allt det där som är möjligt för att göra livet surt för en chipsälskande hund.
Spelet kom snabbt att bli ett av mina favoritspel och spelet som introducerade mig till plattformspusselgenren. Och självklart var det tack vare One Step Beyond som gjorde att jag valde lägga mina nästa insparade 400 kronor på Benefactor.
Att jag skarpt rekommenderar det här spelet kommer kanske inte som en chock. Jag skriver inte om retrospel för att jag känner en plikt att upplysa och dessa. Jag skriver bara om retrospel eftersom jag tycker det är skoj att gå tillbaka och spela om mina många favoritspel från den tiden. Och givetvis är det bara spel jag tycker om och rekommenderar vidare. Jag tror jag kommer fortsätta att blicka tillbaka till äldre spel emellanåt. Eftersom väldigt många i min närmaste blogg och twittergemenskap skriver väldigt mycket om konsolspel så känner jag att min nisch i retrospelandet ligger hos Amiga och tidiga PC-spel.
Kategorier: Amiga, Retro
Ett inlägg tillägnat Cannon Fodder
Här skall jag tipsa om en utgåva av Cannon Fodder som säkert många har missat under åren. Spelet i sig är som Ni säkert redan vet skapat av Sensible Software. Samma företag låg bakom det mycket populära fotbollsspelet Sensible Soccer. Vad kunde då inte vara bättre än att kombinera dessa två genrerna i vad som kan vara den konstigaste missmatchen i spelvärlden någonsin? Eller är det någon som kan utmana fotboll och krigsspel?
Den här utgåvan av spelet är en gratisversion som enbart kom ut på en diskett som följde med tidningen Amiga Formats julutgåva 1994. Man slogs alltså mot fotbollspelare utrustade med vapen och en och annan helikopter som försökte göra livet surt för en.
Jag har även letat fram ett antal spel till Amigan som jag kommer att skriva inlägg till här ett tag framöver. Ja, för vi snackar om en 30-40 spel som är väl värda ett eget inlägg. Så är du en riktig Amigahatare så är du varnad om du hade fortsätt läsa min blogg de närmaste veckorna/månaderna. Men den som hatar Amigan förstår sig inte på spel och läser därför antagligen inte min blogg 😉
Kategorier: Amiga, Retro
Jag kör Cannon Fodder på Amigan
När jag skall försöka göra en lista över de absolut bästa Amigaspelen man inte får missa så hamnar alltid Cannon Fodder på den listan. Det är ett spel från tillverkarna Sensible Software som släpptes 1993 först och främst till Amigan, men som även konverterades till i princip samtliga plattformar som var aktuella under den tiden.
Spelet går ut på att man styr ett visst antal soldater på olika uppdrag där man alltid i princip skall döda alla fiender, kort och gott. Man styr spelet med musen och klickar helt enkelt med vänster musknapp var sina soldater skall gå någonstans. Därefter använder man höger musknapp för att skjuta ner fienderna. Svårare än så är det inte.
Inför varje uppdrag blev man tilldelad ett visst antal soldater. Dog någon av sina soldater så var dom döda för alltid och de fick en fin gravsten vid uppdragsskärmen. Vissa uppdrag var uppdelade i flera faser och hade man blivit av med en soldat i första fasen så var man en man kort under resten av det totala uppdraget. Det här gjorde att spelet blev en hel del mycket svårare efter den enkla inledningen.
En av funktionerna som jag roade mig mest med när det begav sig var att man kunde skjuta vidare på en redan död motståndare så att de skrek och hoppade undan. Det här kunde man hålla på med så länge som man orkade. Givetvis var det här hysteriskt roligt när man var 13 år, när jag däremot testade det nu så var det kul i ungefär 1 sekund innan jag gick vidare till att döda nästa fiende.
Cannon Fodder är ett spel som absolut har återspelningsvärde än i dag. Och eftersom det är konverterat till varenda format som finns (nästan) så är det ett spel som är lätt att få tag på. Givetvis är det att föredra att spela med mus, så ni som sitter där med SNES eller Mega Drive, Jaguar och så vidare. Glöm bort det, skaffa det på PC, Amiga eller Atari istället!
Kategorier: Amiga, Retro
« Föregående sida — Nästa sida »
