Heretic avklarat
Heretic är ett spel som jag får gåshud av att tänka på. Inte för att det var mitt favoritspel på 90-talet. Inte heller för att jag någonsin tidigare har kör igenom det. Utan för att det var min första multiplayerupplevelse någonsin. Det hela utspelade sig någongång 96-97 när jag och några klasskompisar hade råkat kännt på en dörr till en datasal på min gymnasieskola och döm av vår förvåning att dörren var olåst. Inte heller kunde vi ana vad för spel som låg installerat på ett gäng av skoldatorerna. Givetvis var det sharewareversionen av Heretic.
Och det var med förtjusning när jag kom till E1M5 och fick återuppleva banan som jag först ”fraggade” någon i. Upplevelsen att jag kunde skjuta någon som satt några meter i från mig och se dennes förtvivlan var obetalbar. En ny era hade uppenbarat sig för mig. Men faktum är att min historia med Heretic slutade ungefär där i datasalen denna dagen. Jag har lite småsporadiskt på senare år försökt ta mig igenom spelet men gett upp efter 2-3 nivåer. Så det var inte något givet val att jag skulle försöka mig på det igen.
Men vilken tur att jag ändå gav mig den på att köra igenom det. För vilket spel det verkligen är. Och här måste jag ju verkligen få säga att jag inte har några som helst rosaskimrande retroglasögon på mig eftersom jag aldrig tidigare kört igenom det. För visst håller det än idag?
Svaret på ovanstående fråga är ett rungande ja. Jag valde att köra spelet i källkodsporten GZDoom vilket gör att det är enklare att köra på moderna datorer. Jag körde det dock i mjukvaroläge så att det skulle se så riktigt ut som möjligt. Givetvis fick min nyinköpta 18.4″ CRT-skärm från Hyundai bekänna färg. Och vilka färger, och vilken grafik den här gamla skärmen återger. Ingen modern skärm återskapar något så fantastisk vacker grafik. Men grafiken är verkligen inte allt. Som vanligt i ID Softwares motorer så sitter spelkontrollen som en smäck.
Heretic har ofta benämnts vara ett Doom i fantasymiljö. Och jag kan till viss del hålla med där. Det är samma härliga action som vi är vana med från Doom. Bandesignen är liknande. Nyckelletandet är samma. Men det är även så mycket mer. Och det handlar om alla items man kan plocka upp och spara i sitt inventory. Det finns allt från hälsoflaskor, till vapenboost, till items som låter dig flyga fritt på banan. Och med det här så ändras hela det taktiska upplägget när du tar dig an nivåerna.
Spelet tog mig ungefär 12 timmar att ta mig igenom. Och jag njöt verkligen av varenda sekund. Så ibland sitter jag och funderar på vad jag ska göra med min dyrbara fritid egentligen. Ska jag köpa det där senaste, jättehäftiga spelet som jag kanske också får ut 10-12 timmar av, eller ska jag köra ett spel från 90-talet som jag har minst, om inte större glädje av? Ibland undrar jag vad jag håller på med när jag tvingar mig igenom senaste Tomb Raider. Nä, bättre att titta tillbaka och se vad som en gång var toppspel än att hoppas att någon ska kunna topp det Raven och ID Software en gång i tiden gjorde.
Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows
Kategorier: PC, Retro, Spelåret 2019
Quake 2 avklarat
Det var egentligen ett tag sedan jag klarade av Quake 2. Det har bara inte blivit att jag har skrivit om det. Kan det ha varit i februari kanske. Men där efter så har det varit en rejäl paus på spelandet från min lista. Jag har lagt till några spel i listan sedan dess. Det gäller Heretic, Hexen och Hexen 2. Vad det gäller Heretic 2 får jag se om jag hittar den gamla skivan någonstans på vinden eftersom det spelet inte sälja längre.
När det då gäller Quake 2 och dess 2 expansioner som jag kört igenom så tycker jag att det håller riktigt bra ännu. Det är något magiskt med just ID Softwares motorer som gör att spelkänslan alltid känns modern och uppdaterad.
Eftersom det var ett gäng månader sedan jag spelade så har jag inte allt i direkt färskt minne. Men expansionerna håller även dom hög kvalitet. Några nya fiender och lite annat tänk på bandesignen gör att det inte blir upprepning om och om igen. Jag spelade originalspelet i softwareläge, alltså utan 3D-accelerering. Detta gjorde att spelet såg underbart vackert ut på min CRT-skärm. Detta trots att jag körde på mitt Creative Voodoo 2-kort när det begav sig.
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows
Kategorier: PC, Retro, Spelåret 2019
Zelda i Doom
Det är verkligen precis som det låter. Någon har gjort originalzelda i originaldoom. Det är också precis som det låter något som inte Nintendo ligger bakom. Både Zeldas logotype samt musik används. Och typ allt annat också.
Men när man väl stod där, på den första spelskärmen utan något svärd så kände man igen sig direkt. Blev lite stressad när jag först inte hittade grottan med svärdet. Men det berodde mest på att jag började springa igenom spelet precis som jag gör när jag spelar Doom. Fast det är är ju inte Doom, fast allt känns så bekant.
När jag tillslut fick tag på svärdet gav jag mig ut på äventyr. Ett äventyr där jag åtminstone fick stöta på ett par kända ansikten. Men svärdet fungerade inte som det brukade när jag hade fullt liv. Jag fick ändå gå fram till fienderna och banka på dem för att dom skulle dö. Och skölden funkade inte heller som den brukade genom att blocka skott. Nej, den verkade mest hänga med för syns skull.
Och när jag hade sett de fem skärmarna som omger startskärmen, om man tänker på spelet på Nintendo, så hade jag sett allt. Det var inget mer. Spelet var över på ett par minuter. Det var slut innan det ens hade börjat.
Men då jag läste på lite om denna mod så hade den slutat att utvecklats för ett par år sedan och att den nu låg uppe för vem som helst att tanka ned och modifiera och kanske bygga vidare på. Detta var alltså egentligen ingen fullfjädrad mod utan mest en bas att kunna bygga vidare på. Men med tanke på vad det är, och hur Nintendo brukar göra med liknande projekt så är nog detta så långt jag kommer att komma i ett ZeldaDoom. Och kanske är det nog bäst så. Även om jag älskar bägge serierna, så vet jag inte riktigt om dom gör sig så bra så nära varandra.
Kategorier: Nintendo, PC, Retro
Quake 1 avklarat
Året var 1996 när nästa steg i spelhistorien skulle skrivas. ID Software som totalt ägde FPS-genren under ett tag här hade skrivit en ny motor, Id tech 2. Detta var det första steget mot äkta 3D som vi någonsin hade sett. Nu snackar vi inte bara en 2D-kuliss som vände rätt sida åt spelare oavsett var du stod, så som både Id tech 1 samt Build-motorn(Duke nukem 3D) fungerade. Nä, här snackar vi äkta 3D. Inte nog med det, vi hade fått funktionen att kunna hoppa, titta upp och ned samt bygga nivåer som gick ovanför en annan. En helt ny värld öppnades upp framför våra skärmar.
Tack vare att ID Software släppte koden på motorn fri så har det under åren dykt upp mängder av källkodsportningar som gör att du kan spela Quake på i princip vad som helst idag. Men som den retronörd jag är så försöker jag givetvis efterlikna hur spelet kändes och såg ut på den gamla goda tiden. Detta gjorde jag med porten Quakespasm som jag fick ställa ned alla grafiska inställningar till minimun, minska upplösningen till 640×480 och därefter var det perfekt! Jag vet att det finns mängder av HD-texturer och annat bös som får spelet att se mjukare och häftigare ut med snygga ljuseffekter osv. Men snyggare? Nä, mer plastigt om du frågar mig.
Så hur är spelet att spela nu såhär 23 år efter dess släpp. Om jag tyckte att Doom var hur spelbart som helst, så tar här Quake ytterligare ett par steg åt rätt håll. Jag upplever att här har vi ett spel som verkligen har stått emot tidens gång. Jag hade ärligt talat mycket roligare när jag spelade Quake 1 än när jag ganska nyligen drog igenom Far Cry 5, eller för den delen när jag strider i Battlefield 5 både i singleplayer samt multiplayer. Spelglädjen är mycket större i Quake 1 än dessa två storspel.
Men hur kommer det sig då att detta gamla spel står upp så väl mot de nya spelen? Eller vi kanske ska formulera om frågan rätt. Hur kommer det sig att nya spel misslyckas att uppnå det vi hade redan 1996? Kan det bero på att vi nu snackar om en spelindustri. En industri som spottar ut spel på löpande band för att göra en så stor vinst som möjligt? Kan det ha med de begränsade resurserna på 90-talet gjorde att speltillverkarna fick lägga ner mer tid på smarta lösningar än att ha det smörgåsbord av verktyg dom nu har? Var det kanske så att det fanns mer tekniskt kunnande rent generellt på den här tiden då inte vem som helst kunde utveckla sina egna spel samt att visionärerna var färre men större? Jag vet inte, men något var det ju som gjorde den stora skillnaden.
Jag stannade dock inte med att bara spela Quake 1, utan jag drog även igenom de bägge expansionerna Scourge of Armagon och Dissolution of Eternity. På den här tiden var expansioner lika stora som ett helt spel. Alltså inget DLC med ett nytt uppdrag och en ny grön hatt. Den största skillnaden mellan originalet och expansionerna tycker jag är svårighetsgraden. Det finns några nya monster som är en riktigt svåra att ta ned. Samtidigt är bandesignen lite annorlunda med flera mycket trevliga lösningar. Jag kommer absolut att spela igenom Quake och dess expansioner fler gånger. Har du inte nappat på Doom 1 och 2, men vill ändå testa något sjukt bra retrospel? Då är det bara att hoppa på tåget här!
Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows
Kategorier: PC, Retro, Spelåret 2019
Doom 2 avklarat
Efter Doom 1 kommer naturligtvis Doom 2. Spelet använder fortfarande samma underbara motor. Den absolut största skillnaden är här att vi fått ett dubbelpipigt hagelgevär att leka runt med. Detta hålls än i dag av väldigt många som ett av de bästa spel-vapnen någonsin. Och jag kan inte annat än hålla med. Allt från ljudet till tajmingen mellan fienderna och tiden det tar att ladda om. Allt är perfektion.
Nivådesignen känns även den lite mer utsvävande. Vi har större ytor, högre byggnader och mer crazy ideér om vad som är möjligt att skapa. Doom-motorn, eller Id tech 1 som den heter hade ett gäng begränsningar i dess originalutförande. Du kunde inte hoppa, du kunde inte titta upp eller ned samt att du aldrig kunde bygga en nivå ovanför en annan. Detta gjorde att när man tex åker hiss så kunde man vara säker på att utgången aldrig var från samma håll som man gick in i hissen.
I övrigt har jag egentligen inte mycket att tillägga från min recension av Doom 1. Allt är precis lika bra fast bara lite mer finputsat. Har du inte lirat något av dessa mästerverk så gör det någon gång. Detta är verkligen en del av spelhistorien. Det finns Mario, och det finns Doomguy.
Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows
Kategorier: PC, Retro, Spelåret 2019
Doom 1 avklarat
Då var det dags att stryka det första spelet på spellistan 2019. Det var förvisso innan jag skrev inlägget om spelåret 2019 som jag klarade Doom. Men det var lite senare efter att jag spelat det och Quake 1 som idén uppkom, så därför skriver jag om de första spelen någon vecka efter att jag har spelat dem.
Doom 1 är som det låter mycket riktigt det första spelet i Doomserien. Det släpptes redan 1993. Alltså för för mer än 25 år sedan. När en av spelets skapare(John Romero) bestämde sig för att släppa en ny expansion för det gamla spelet bestämde jag mig för att dra igenom de gamla ID Software-spelen från 90-talet för att vara i fas när det släpps gratis i februari.
Så hur stor sig då ett 25 år gammalt spel idag? Faktiskt bättre än en kan tro. Idag finns det mängder av portar till detta spel som uppgraderar spelet till höga upplösningar, snygga effekter, mouselook, hoppfunktion osv. Men som den retronörd jag är kände jag att jag vill spela det så likt det bara går att spela det idag. Med porten Retro Doom inställd för att köra originalgrafiken med enda skillnaden att jag använder musen att titta vänster och höger (inte upp och/eller ned). Med en gammal hederlig CRT-skärm så var jag redo att återvända till 1993.
Tro det eller ej, det håller förvånansvärt bra! Det kanske inte har den fantastiska historien med 753 val som påverkar handlingen. Det kanske inte har en pil som berättar exakt var du ska gå. Men det som spelet har är äkta spelglädje med en exakt spelkontroll som är svårt att hitta idag. Känslan när du springer runt i de pixliga, mörka korridorerna är fantastisk. När du väl dör så är det inte för att kontrollen är dålig, det är för att du inte är tillräckligt bra ännu. Och det är helt okej. Bara att köra om banan från början eller om du sparat på vägen därifrån.
För att springa igenom spelet på lägsta svårighetsgraden är inte speciellt svårt, men ändå tillfredsställande. Vill du ha en rejäl utmaning finns det givetvis ett läge även för detta. Här finns Inga ”gömma-sig-bakom-lådor-till-hälsan-är-återställd”-fusk, utan får du ett bakslag på hälsan så är det så. I alla fall fram till du hittar en hälsolåda som kan ligga lite överallt på kartorna. Lite senare på de större banorna så intar en lite metrovania-känsla när du backtrackar nivån efter just den nyckeln du behöver för sista dörren. För är det något som knappast existerar i dagens spel så är det att behöva leta efter nycklar. Detta är dock något jag saknar, och jag älskar komma fram till en låst dörr utan nyckel med vetskapen att jag måste någon annanstans för att hitta den. Det är spelglädje för mig. Hoppas det är det för dig också.
Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows
Kategorier: PC, Retro, Spelåret 2019
Spelåret 2019
Jag har tack vare ett inköp av en gammal CRT-skärm(tjockskärm) fått upp ögonen för lite äldre speltitlar. Spel som jag tidigare har spelat givetvis, men även titlar som jag missat av en eller annan anledning. Jag tänkte därför skapa en liten lista på de spelen jag tänker att ta mig igenom under året. Listan kommer givetvis att vara levande beroende på att jag kommer på nya(läs: gamla) titlar, eller helt enkelt bara inte vill spela detta.
Så inte bara att jag kommer att tjäna pengar på att spela gamla spel som jag redan äger, jag kommer också att få en garanterad upplevelse av spelglädje som bara äldre spel kan ge. Ja, vissa nya lyckas med detta också, men det är verkligen inte fler än någon gång då och då. Så, listan ser ut som följande just nu!
Så, utan att kommentera varje spel just nu så kommer listan här. När jag klarar ett spel så kommer jag kanske att skriva ett inlägg om det. Men det är bara om jag orkar och/eller vill 🙂
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows
Kategorier: PC, Retro, Spelåret 2019
Nyårskarameller
Ännu ett år har passerat. Ännu ett fullt av upplevelser och givetvis bilder som har dokumenterat detta. Tänkte även att jag detta år skulle bjuda er på en bild för varje månad som gått med en liten kommentar om just den bilden. Någon bild kanske har varit uppe på bloggen tidigare, eller i något annat sammanhang. Men så är det.
Här har vi My som har klättrat upp i ett träd uppe på Emaus. Jag vet att det var en mycket vacker dag denna januaridag. Om inte annat skvallrar de 700 bilderna jag tog under dagen för det.
I februari var vi i väg upp till Branäs för att åka lite skidor. Bilden är tagen med min mobiltelefon från liften när jag var själv i den med My.
I mars var jag iväg på en jobbresa till södra Tyskland. Tyvärr fick jag egentligen inga bra bilder alls denna resa, men detta huset får representera resan som jag trodde skulle ge mig tidigt vårväder men istället gav mig snö och 5 grader kallare än Sverige.
Ute på gården övar Alve för fullt för att lära sig balansera på sin ”springcykel”.
I början av maj trodde vi nog inte att det här varma vädret var här för att stanna. Men helt underbart var det när jag och Alve var ute en sväng i stugan ensamma och fick blåsa bubblor.
Efter att haft det en del kämpigt med att komma igång med löpningen så gjorde jag denna dagen ett försök. På väg till jobbet från stugan var jag bara tvungen att stanna och njuta av det vackra vid vägen. Där borta ser ni bron över till Orust.
I juli åkte vi åter igen in i vårt vackra grannland Norge. Att bara välja en bild av alla dessa tusen är egentligen en omöjlighet. Men den här gillade jag mycket. En solnedgång när jag gick en sväng runt på campingen medan Anna såg till att barnen skulle få mat.
Tillbaka i Sverige och stugan. En vacker dag när vattnet låg alldeles stilla.
Ett får som äter löv på andra sidan stängslet när jag en dag i september promenerade hem med My från skolan.
I oktober begav vi oss söder ut till Rhodos för att få lite till värme om vi inte hade fått nog av den i somras. Det blev väl kanske inte jättevarmt utan regnade ett par dagar istället, men det var riktigt skönt att bara komma bort från vardagen.
Av diverse olika anledningar så har jag knappt tagit några bilder i november. Så det här biobesöket med My var antagligen höjdpunkten. Filmen vi såg var Halvdan Viking.
Med denna bild på årets absolut sista dag avslutar jag det här inlägget. Jag kommer att titta tillbaka på 2018 som en vändpunkt. Mitt wake-up call.
Kategorier: Bilder
Massa Norgebilder
Jag vet inte riktigt hur jag skall kunna sammanfatta årets Norgebesök i ett litet blogginlägg. Visst kunde jag dela upp det i ett gäng baserat på vilken plats de är tagna på, men jag tänkte att det kanske är lika bra att dra av dem direkt. Ovan ser vi en del av Aurlandsfjorden som likt Geirangerfjorden är så sjukt svårfångad att den bara måste upplevas. Detta var mitt bästa försök till det hela. Vad som inte framkommer av bilden är dock att bakom mig håller Alve på att springa ut i vägen med Anna i full fart efter honom knuffande på tyska turister för att nå fram. Hisnande på två plan.
Här har vi nyss lämnat ett mycket vacker fjäll och är på väg ner igen.
Ibland överaskar mobilkameran mig rejält med dess klarhet och snabbhet att fånga tex vattensplash.
Uppe på Strynfjället möttes vi av en otroligt tät dimma. När vi minuterna senare körde igenom den så såg vi inte mer än någon meter framför bilen. Det innebar att vi totalt missade Strynbackarna denna gången. Vi såg någon pistmaskin som stod metern bredvid vägen, men det var det ända spåret av backarna som jag för många år sedan åkte nedför mitt i sommaren när det fortfarande var 2-3 meter snö här under den varmare delen av året.
På väg ner från Strynfjället fick vi se en fantastisk grön dal uppenbara sig bakom dimman som legat över hela fjället. Det var en sjukt vacker syn som även den är riktigt svår att fånga på bild.
När vi kommit ner från Strynfjället så vände vi våra blickar uppåt igen och fick se ett otroligt vackert fjäll breda ut sig precis överallt.
Utsikten från vår camping i Skjåk var inte så pjåkig alls. Här stannade vi i två dagar.
När jag vände mig åt andra hållet såg campingen ut såhär. Poolen vid forsen uppskattades av ungefär 50% av familjen. Vi andra fick dock följa med in ändå som support.
I Jølster precis innan en lång lång tunnel blickade vi ut över otroligt höga berg. Vilket givetvis inte riktigt syns här men dessa var ett par riktiga giganter.
Jag blandar snart ihop alla ställen vi stannade på för att fota. Detta var ytterligare en i högen av ställen som är så sjukt vackert i Norge.
Kvällsutsikten från en av våra stugor som vi sov i när vi var lite trötta på tältet. Denna gången gick jag dock enbart på priset ovh högg på det billigaste jag kunde hitta. Det visade sig senare att det var det ställe med bäst utsikt.
My sitter på ett par stenar och begrundar det otroligt klara vattnet. Mycket tjat från hennes sida om att bada här och där. Jag var inte lika intresserad av bad så än så länge medans hon är relativt liten så vann jag den striden.
En dag fick vi för oss att bara åka iväg mot en av de där skyltarna som det står att det finns något intressant på. Helt ovetandes åkte vi upp på ett fint och i princip orört fjäll. Vi mötte nästan inga andra människor alls. Här fanns bara vi, några kor och ett gäng elbilsladdstolpar förstås.
Otroligt vackert igen. Precis bakom mig höll ett gäng husbyggare på att bygga upp sina hus. Tänk att vakna upp till den här tavlan varenda morgon. Det skulle funka för mig!
En av de allra sista bilderna under sista riktiga dagen i Norge. Fortfarande höga berg och djupa dalar. Lite synd på elstolparna bara. Tänker att om ett gäng år så har tekniken löst detta trådlöst eller nått så då kan jag åka tillbaka och ta om bilden.
Kategorier: Bilder, Resa
Östersund
Mycket i Östersund kom att kretsa kring regnbågen som kom fram under kvällen. Varenda campare på campingen drog fram sin systemkamera och bokstavligt talat sprang ur sina tält och husvagnar som om dom aldrig tidigare i sitt liv hade sett en regnbåge eller i sin stämningsberusning hade misstagit ljusfenomenet med ett norrsken. Vad vet jag? Allt detta bara för att föreviga det vackra som helt plötsligt hade uppenbarat sig på himlen. Stämningen på campingen blev otroligt familjär under dessa fåtal minuter. Alla med sina kameror i högsta hugg började prata med varandra. Ja, prata. Vi hälsade på varandra likt båtägare gör när dom möts i fjordarna, bussförarna i de trånga gränderna samt de röda byxmännen under 80-talet på deras yachter. Alla på campingen kändes som en enda stor och härlig familj under ett fåtal euforiska minuter.
Jag var inte sämre jag dock. På med systemkameran på ryggen, ut i regnet och fotade på som om det inte fanns någon morgondag. Men som så ofta på sistone var det ändå mobilbilderna som jag tyckte blev bäst och systemkamerabilderna får ligga på någon server i Amerika någonstans tills jag kommer på vad jag kan använda dem till. 
En otroligt underskattad funktion på mobiltelefoner nuförtiden är ju just att dom mer än ofta är vattentäta. Därför behöver jag inte behöva vara rädd för att vatten skall tränga sig in i kameran och eventuellt förstöra den. Så precis som dom gamla grekerna sade, att kameran du har med dig är den bästa kameran i världen, så följer jag detta visdomsord slaviskt. Det är nog dags att pensionera min gamla trotjänare.
I kväll har vi, tro det eller ej, tagit in på ett hotell. Eller ja, campingstuga iaf, men i jämförelse med ett tält är det värsta lyxhotellet. Egen vattenkran, elektricitet så att jag kan ladda mobil/dator/switch osv samt mycket annat. Detta hör dock till ovanligheterna och det som ligger till grund för detta är ett gammalt löfte en gammal man för många år sedan gav sin fru, att om det regnar på våra framtida semestrar lovar jag högt och heligt att du ska slippa sova i tält. Så, inte mycket diskussion kvar där. Gäller att njuta nu och svälja sin stolthet. I morgon räknar jag med tält med nya liggunderlag.
Kategorier: Bilder, Resa
« Föregående sida — Nästa sida »
