Quake 1 avklarat
Året var 1996 när nästa steg i spelhistorien skulle skrivas. ID Software som totalt ägde FPS-genren under ett tag här hade skrivit en ny motor, Id tech 2. Detta var det första steget mot äkta 3D som vi någonsin hade sett. Nu snackar vi inte bara en 2D-kuliss som vände rätt sida åt spelare oavsett var du stod, så som både Id tech 1 samt Build-motorn(Duke nukem 3D) fungerade. Nä, här snackar vi äkta 3D. Inte nog med det, vi hade fått funktionen att kunna hoppa, titta upp och ned samt bygga nivåer som gick ovanför en annan. En helt ny värld öppnades upp framför våra skärmar.
Tack vare att ID Software släppte koden på motorn fri så har det under åren dykt upp mängder av källkodsportningar som gör att du kan spela Quake på i princip vad som helst idag. Men som den retronörd jag är så försöker jag givetvis efterlikna hur spelet kändes och såg ut på den gamla goda tiden. Detta gjorde jag med porten Quakespasm som jag fick ställa ned alla grafiska inställningar till minimun, minska upplösningen till 640×480 och därefter var det perfekt! Jag vet att det finns mängder av HD-texturer och annat bös som får spelet att se mjukare och häftigare ut med snygga ljuseffekter osv. Men snyggare? Nä, mer plastigt om du frågar mig.
Så hur är spelet att spela nu såhär 23 år efter dess släpp. Om jag tyckte att Doom var hur spelbart som helst, så tar här Quake ytterligare ett par steg åt rätt håll. Jag upplever att här har vi ett spel som verkligen har stått emot tidens gång. Jag hade ärligt talat mycket roligare när jag spelade Quake 1 än när jag ganska nyligen drog igenom Far Cry 5, eller för den delen när jag strider i Battlefield 5 både i singleplayer samt multiplayer. Spelglädjen är mycket större i Quake 1 än dessa två storspel.
Men hur kommer det sig då att detta gamla spel står upp så väl mot de nya spelen? Eller vi kanske ska formulera om frågan rätt. Hur kommer det sig att nya spel misslyckas att uppnå det vi hade redan 1996? Kan det bero på att vi nu snackar om en spelindustri. En industri som spottar ut spel på löpande band för att göra en så stor vinst som möjligt? Kan det ha med de begränsade resurserna på 90-talet gjorde att speltillverkarna fick lägga ner mer tid på smarta lösningar än att ha det smörgåsbord av verktyg dom nu har? Var det kanske så att det fanns mer tekniskt kunnande rent generellt på den här tiden då inte vem som helst kunde utveckla sina egna spel samt att visionärerna var färre men större? Jag vet inte, men något var det ju som gjorde den stora skillnaden.
Jag stannade dock inte med att bara spela Quake 1, utan jag drog även igenom de bägge expansionerna Scourge of Armagon och Dissolution of Eternity. På den här tiden var expansioner lika stora som ett helt spel. Alltså inget DLC med ett nytt uppdrag och en ny grön hatt. Den största skillnaden mellan originalet och expansionerna tycker jag är svårighetsgraden. Det finns några nya monster som är en riktigt svåra att ta ned. Samtidigt är bandesignen lite annorlunda med flera mycket trevliga lösningar. Jag kommer absolut att spela igenom Quake och dess expansioner fler gånger. Har du inte nappat på Doom 1 och 2, men vill ändå testa något sjukt bra retrospel? Då är det bara att hoppa på tåget här!
Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows