Retro om trettio år
När jag för drygt ett år sedan flyttade till en ny stor lägenhet var en av de första sakerna jag gjorde att designa en retrohörna. I den har jag bland annat Segas och Nintendos 8-bitarsmaskiner. I dagsläget kan jag utan problem gå fram till NES:et och sätta igång spelet Golf. Detta trots att det har nästan trettio år på nacken! När jag gått sedan gått en en runda på golfbanan och vill slappna av lite framför min PS3a kör jag igång lite Flower och njuter lite.
Men vad händer om vi spolar fram ytterligare trettio år, ända fram till 2043? Mitt golfspel lär fortfarande fungera om maskinen inte lagt av. Har den gjort det kan jag köpa en begagnad eller spela spelet på en emulator. Och kanske till och med PS3an är intakt och fungerar som jag vill. Men vad händer om den gått sönder under åren? Det räcker inte med köpa en begagnad eftersom Sony sedan minst femton år tillbaka lagt ner servern som innehöll PS3-spel. Sonys DRM håller samtidigt Flower borta från eventuella emulatorer. Sedan att det bara släpptes digitalt på en låst plattform gör inte saken lättare.
Men vad vill jag då ha sagt? Vad har jag ännu inte tagit upp? Vilken plattform har jag missat? Vilken plattform kan jag idag spela fyrtio år gamla spel på befintlig maskinvara? Självklart snackar jag om PC(definitionen av PC som användes här är dator i allmänhet och inte IBM-kompatibel PC)!
Och på PC är digitalt att föredra då det alltid finns någon som har en extra kopia av något spel liggandes. Det finns en uppsjö av sidor på nätet där du kan ladda hem övergivna speltitlar ifrån. Jämför med PS4an där du inte ens kan köra dina nedladdade psn-spel som du köpte nya för ett år sedan. Arkitekturbyte säger du? På PC spelar det ingen roll. Jag spelar idag gamla i386-spel på min Amiga med Motorolas processor. DRM finns även på PC drar du till med. Inga problem, duktiga och hängivna programmerare har lösningar till de flesta spelen med ett par år på nacken och jag ser inte varför det skulle ändras i framtiden. Till och med onlinespel som World of Warcraft fungerar alldeles utmärkt att spela på en lokal dedikerad server som du kan ha i ditt sovrum.
Anledningen till att detta är möjligt är dessa hängivna spelare med programmeringskunskap som mer än gärna portar gamla spel, oftast helt gratis, till nya plattformar. Detta är inte möjligt på en låst plattform. Det är därför du idag måste bestämma dig om du vill kunna återgå till dina gamla spel om trettio år. Idag finns bara ett alternativ som möjliggör detta. Kom inte till mig år 2043 och säg att jag inte varnade dig när du inte kan visa dina barnbarn vad du ägnade dig åt på den gamla goda tiden.
Kategorier: PC, Retro
Brutal Doom är brutalt bra
Får be om ursäkt för den riktigt usla rubriken, men till mitt försvar så är den helt sann. Jag må vara sist på bollen med att spela Brutal Doom. Men oavsett så är jag i extas när den här texten textas ned.
Doom är en spelserie som inte behöver någon närmare beskrivning. Jag personligen har skrivit om den vid ett flertal tillfällen här på min blogg. Jag har tipsat om en mängd olika moddar som kan förlänga och förgylla spelet i fråga. Och det är ju här som PC som plattform totalt utklassar samtliga konsoler. Visst kan jag spela Super Mario World från ungefär samma tid och njuta av det. Men det är exakt samma spel som det var för 20 år sedan. Det moddar kan göra med spel på en öppen plattform är så mycket mer än att bara ge en möjlighet att spela samma spel 20 år senare(Virtual Console på Wii).
Brutal Doom tar originalspelet och gör det brutalt. Piffar upp vapnen och lägger till en hel del blod. Men det stora är att det även lägger till ett gäng nya förmågor. Vi snackar tex finishmoves när du använder händerna för att ha ihjäl en motståndare. Vi snackar att man kan rulla i sidled för att undvika attacker. Vi snackar brutala svårighetsgrader och en flod av monster som bara strömmar ut från vinklar som du aldrig tidigare har upplevt. Och detta i exakt samma spel som du spelade på din 486:a 33mhz för 20 år sedan. Fantastiskt!
Men det stannar inte här! När du installerat modden Brutal Doom kan du därefter installera texturepack så att du kan köra i 1080p med högupplösta texturer. Är du inte nöjd med originalmusiken finns gott om moddar för att installera ny musik. Allt detta gör att du kommer att få en ny upplevelse varje gång du installerar en ny mod.
Men, om det inte vore att gameplayet fortfarande höll så vore allt detta grafiska och audiovisuella lullullet ingenting! Och det är ju här som ID Software brilljerar återigen! Gameplayet inte bara håller, utan utklassar de flesta FPS som släpps idag. Känslan av att skjuta en imp med den dubbelpipiga hagelbössan slår det mesta än idag.
Så, det är bara att tanka Brutal Doom här: http://www.moddb.com/mods/brutal-doom
Kategorier: Doom, PC, Retro
Jag tycker för mycket för att vara tyst
Ja, jag tycker alldeles för mycket för att bara sitta och titta på allt erat tyckande överallt. För är det något som ni gör så är det just att tycka. Ni tycker i forum, ni tycker i bloggar, ni tycker på facebook och sist men inte minst så tycker ni även på twitter. Men inte nog med det, det värsta av allt är att ni oftast tycker fel.
Mitt liv har ändrats en hel del sedan jag drog i gång den här bloggen. Jag har dock aldrig tagit bort den eftersom jag någon dag tänkt att komma tillbaka i full karriär. Sedan bloggen föddes har jag slutat att plugga, blivit pappa och fått ett heltidsjobb som är mycket krävande. Med andra ord så har min tid för spel reducerats något så extremt så att jag kanske på sin höjd spelar 1-2 timmar i veckan.
Men bara för att jag i princip har slutat spelat så har ju inte ni slutat att tycka om allt mellan himmel och jord. Att ligga där på kvällen och kika igenom allt ert tyckande om hur Halo är guds gåva till mänskligheten, FPS uppfanns med GoldenEye på N64, Diablo 3 suger osv osv. Det är plågsamt! Och jag känner inte att jag riktigt orkar tycka till på twitter. Nä, för tycker man till på twitter när man ligger och halvsover blir det oftast lite tokigt. Samtidigt startar det ibland igång en diskussion som jag inte kan följa då jag måste sova. Så var kan jag få tycka som jag vill utan att känna mig stressad? Jo, på min blogg!
Så jag ska med jämna mellanrum försöka spy ut allt mitt samlade tyckande här istället. Känns som att en blogg är mer ämnad för mitt mål också med tanke på de 140 tecken man är begränsad till på twitter.
Innan jag får alla tyckare på mig så får jag förtydliga att mitt resonemang med att ni tycker fel givetvis är med glimten i ögat och inte på något sätt tänkt att göra er som eventuellt läser detta upprörda till den milda grad att ni börjar tycka en massa här i kommentarerna 😛
Kategorier: Åsikt, PC, Retro
Uppgraderat Amigan
Det här vackra kortet som ni nu ser är ett ACA1232-33-kort. Med andra ord ett accelerationskort till min Amiga 1200 som tar upp den till hissnande 33 mhz och 128 mb RAM. Samtidigt sitter det en ny CPU på kortet, så istället för Amigan ordinarie 68020 så får jag en 68030 på köpet.
Kortet kostade i runda slängar ungefär 1400 spänn och var helt klart värt det. Tack vare det sjukt stora minnet kan jag trycka upp typ varenda spel jag har genom Whdload. För er som inte har koll på vad Whdload är för något kan jag sammanfatta det som ett Steam utan onlinebutiken. Alltså ett ställe där jag kan starta alla mina spel ifrån. Även de spelen som inte är designade för att startas från hårddisk. Det innebär att jag kan använda min 21 år gamla dator på ett sätt som man är van vid i dag. Bara klicka och spela.
Spelen anpassar sig på så vis att du inte får effekten av att allt går mycket snabbare än tänkt. Jag vet när jag uppgraderade från min 486:a till en Pentium så var vissa spel helt ospelbara på grund av att de inte var skrivna till den snabbare processorn. Så är fallet alltså inte här, inte på det jag har hunnit testat ännu i alla fall.
Prestandan i själva Workbench är också den en betydligt trevligare upplevelse. Ikonerna laddar upp på några sekunder istället för typ 10-15 sekunder som man är van vid. Datorn ger ut nu 7.9 MIPS för de som har koll på sina Amigasiffror.
Det finns ytterligare en fördel med det här kortet. Man kan mjukvaruladda ROM-filer. Det är en stor fördel för de som har spel som kanske bara fungerar med 1.3 ROM men inte har en hårdvaruswitch för ROMs. Det innebär samtidigt att man kan mjukvaraboota datorn in i 3.1 ROMen även fast det “bara” sitter en 3.0 i den för närvarande. Många fördelar med andra ord!
Installationen av kortet var busenkelt. Man öppnade luckan under Amigan och förde in kortet på sin plats och sedan stängde man och allt var klart! Så, har du en Amiga 1200 som bara står där hemma och skrotar. Sälj den för allt i världen inte på Tradera! Nä, köp ett sådant här kort och njut åter av alla gamla härliga spel. Från tiden då spel var riktiga spel och inte några interaktiva filmer med låtsasval!
Kategorier: Amiga, Retro
Hårddiskbyte i Amigan
Tidigare i dag kom då äntligen ersättaren till min numera trasiga hårddisk som sitter i min Amiga 1200. Det hela består av en liten adapter från IDE-kabeln till CF-kortet. Det hela ser ut som på följande bild.
Dags att vända upp och ned på Amigan för andra gången i mitt liv. Första gången var ju för ungefär en vecka sedan då jag var tvungen att se hur hårddisken ser ut då den hade börjat felat. Med det sagt är jag absolut ingen kunnig person när det gäller att gräva i Amigor. Det gör mig även lite ont i hjärtat att skala av skalet på den då den är så fin 😉
Men efter att dragit av samtliga skruvar och vänt datorn åt rätt håll igen var det bara att lyfta höljet och därefter vinkla upp själva tangentbordet. Så här ser alltså världens genom tidernas bästa dator ut! Plastpåsen i mitten är alltså den gamla hårddisken som är invirad på detta viset av den föregående ägaren. Det sitter även ett extrakort insatt (det mörka nere till höger) vilket jag förstått är 2 mb extra RAM.
Jag tog och drog bort den existerande hårddisken och lät IDE-kabeln vara kvar.
Den satte jag rakt in i adaptern och därefter tryckte jag in kortet. Jag halvt som halvt bröt sönder en av piggarna i adaptern. Men jag lyckades räta upp det hela och räddade dagen.
Eftersom det inte fanns några direkt skruvhål i adaptern fick jag ta till lite tejp som kunde hålla nere det hela. Jag fäste den i själva CF-kortet så att jag eventuellt inte skulle förstöra något känsligt.
På kortet var ScalOS redan förinstallerat. Det är ett 100% kompatibelt AmigaOS-system som vid första anblicken fungerar riktigt bra. En sådan enkel sak som att när man tar tag i ett fönster så ändrar den fokus till det automatiskt är underbart.
Till slut så körde jag igång ett gammalt härligt spel som jag har haft många roliga timmar till. Medan jag sitter och skriver det här går modulspelaren på fulla muggar och jag kör intron till spel som Lotus Turbo, Pinball Fantasier, The Settlers osv. Helt fantastiskt vilken maskin jag har här hemma 😉
Så kan jag då rekommendera att man installerar en CF-hårddisk i sin Amiga? Japp, lätt. Men förvänta er inte några jätteökningar i prestanda. Jag känner nog faktiskt ingen skillnad alls. Men en sak som är stor skillnad är ljudnivån. Jag hör inte längre hårddisken och det är riktigt grymt. Jag sitter numera vid en helt tyst dator. Av någon anledning har diskettstationen slutat att knäppa också då den letar efter diskar. Dock fungerar den fortfarande som den ska och drar igång läsningen när en diskett sätts in. Har antagligen med ScalOS att göra. Fantastiskt i vilket fall som helst!
Kategorier: Amiga, Retro
Ny hårddisk till Amigan
Vid varje julledighet tar jag mig ofta an någon gammal retromaskin. Det må vara ett NES, Snes eller Amigan. Oftast är det Amigan som ligger mig närmast om hjärtat. Men när jag i mitten av december slog på mig gamla trotjänare fick jag till min stora fasa se ett gäng felmeddelanden om att hårddisken inte mådde så bra som den borde. Jag hade aldrig tidigare öppnat upp en Amiga så det var med lite darriga händer jag tog mig an uppgiften.
Jag skruvade upp den utan några egentliga problem. Det jag ville se var hur hårddisken satt så att jag kunde införskaffa mig en ny. Det var en standard IDE 2.5 tumsdisk. Problemet är ju att sådana har jag inte liggandes på lagret, trots mitt ganska stora reservdelslager. Men så fick jag av en slump se på Tradera en liten fantastisk sak. Det är en compact flashkortsadapter till IDE.
Det innebär med andra ord att jag kan ta ett vanligt CF-kort och sätta in som hårddisk i Amigan. Coolt, typ en SSD i min gamla Amiga 1200! Men inte nog med det, för att göra det ännu lättare för mig är den redan förinstallerad med ScalOS. Det är ett operativsystem som är, ska vara, helt kompatibelt med Amigans originalsystem Amiga OS/Workbench. Samt att det från grunden ser mycket bättre ut.
Hårddisken bör dyka upp nu någon gång i mellandagarna så att jag kan sätta igång att leka igen redan till helgen. Jag får återkomma i ärendet när jag vet mer. Men jullovet ser ut att bli ett av de mest spännande på mycket länge!
Kategorier: Amiga, Retro
Amigan på Wii
En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.
Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.
Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…
I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.
Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!
Kategorier: Amiga, Nintendo, Retro
Theme Hospital till mobiler
Jag tycker att det har varit ganska mycket snack om en remake på Bullfrogs gamla storspel Theme Hospital i diverse podcast på sistone. Jag vet att för något år sedan så spelade jag en upphottad version som hette OpenTH. Den hade stöd för 1080p och nya menyer så att det så ok ut även på våra stora skärmar i dag.
Men därefter har jag knappt rört vid spelet som jag älskade när det begav sig. Tidigare i dag gjorde jag sak av det och sökte upp Open TH för att upptäcka att den porten har upphört. Men innan Ni sätter kvällskaffet i halsen kan jag lugna Er att sidan hänvisar till ytterligare ett projekt som levde parallellt med Open TH, nämligen CorsixTH.
Det fina med projekt som CorsixTH och liknande är att man kan spela spelet på otroligt många fler plattformar än det var ämnat för från början. CorsixTH fungerar i skrivande stund till Android, iOS, n900, HaikuOS, Wii och OpenPandora. Ja, det är dessa plattformar förutom de självklara Windows, Mac och Linux då.
Jag har spelat runt lite på min Samsung Galaxy S2 och tycker att det fungerar riktigt bra. Alla funktioner är inte riktigt på plats än, men ett par timmar har jag allt redan hunnit med. Menyerna är dock mycket små och det kan vara svårt att klicka rätt. Kan tänka mig att en läsplatta är det ultimata att spela det här spelet på.
Givetvis måste ni äga originalet för att kunna spela. Men vill Ni bara testa så kan man ladda ner demot inne i själva CorsixTH. Därefter kan ni bedöma om det är värt ett besök hos er närmaste spelhandlare.
CorsixTH hämtas till mobila enheter här.
Kategorier: Mobilspel, Retro
Settlers 1 – En tillbakablick
Jag kanske må vara en bakåtsträvare, men när andra tittar framåt så älskar jag att titta bakåt. Att minnas tiden och spelen som varit, att ta upp dem och inandas dem. Dofter som man förknippar med gamla minnen kan få mig att rysa av välbehag på ett sätt som inget nytt kommande spel någonsin kan göra. Oavsett hur snyggt eller bra det verkar vara. Jag tänkte här skriva ett inlägg om ett av mina favoritspel alla kategorier. Det handlar om ett gammalt Amigaspel vid namn The Settlers.
När man trycker i den första disketten i Amigans hungriga diskettstation startar efter ett litet tag en av dåtidens absolut vackraste introanimationer. Det var så vackert att se riddaren komma hem till sin by och sitt slott. Allt akomponerat till underbart vacker amigamusik. Efter introsekvensen var spelad var man tvungen att byta diskett då inget mer än introt fick plats på den första disketten. Givetvis kunde man sätta in diskett två direkt, men då missade man ju det stämningsbyggande förspelet.
I min Amiga 500+ hade jag hela 1 mb minne. Det innebar att jag kunde få mycket större kartor att spela på än vad mina kompisar hade. Men inte nog med det, efter att min kusin köpt en A1200 och fått ännu mer minne och ännu större kartor än mig att spela på var jag tvungen att skaffa extraminne. Det fanns nu otroliga 2 mb minne i min maskin och jag kunde spela på de största banorna som spelet erbjöds. Det var en enorm upplevelse att nästan ha en oändligt stor värld att spela i.
Men det mest fantastiska med spelet var kanske dess multiplayerdel. På en och samma Amiga kunde man nämligen koppla in 2 stycken möss och därefter spela splitscreen med eller mot varandra. Det här var något helt utöver det vanliga. Tidigare hade man bara kört bilspel och liknande i splitscreen. Men nu ett strategispel som man kunde spela mot en kompis. Framtiden var här!
Jag minns att en av de roligaste buggarna som fanns i spelet var att man kunde bygga vägar nära en grannes vägar och därefter dra in dennes vägnät i ens eget. Det innebar att om man satte en massa byggnader på denna vägen och inte hade det ihopkopplat med ens eget vägnät togs en massa resurser från grannen för att bygga upp ens eget imperium. I bland kunde det ta någon timme innan ens kompis kom på vad man hade gjort och då var skadan redan såpass stor att man hade ett klart överläge inför nådastöten.
Spelserien The Settlers har fortsatt att utvecklas och är nu uppe i version 7. Det har varit en något brokig väg och femman och sexan är några som jag helst vill glömma att de fanns. De må vara helt ok RTS-spel, men de borde inte ha använt namnet Settlers till dem, för något Settlers var de aldrig. Sjuan som kom förra året satte jag som årets spel vilket jag ansåg var tack vare att det tog spelet tillbaka till rötterna. Att blicka tillbaka i tiden kanske är det bästa sättet för att komma framåt?
Kategorier: Amiga, PC, Retro
Zelda 2–Ett av de bästa
Ett spel som jag personligen tycker ha fått ta emot mycket skit är uppföljaren till The Legend of Zelda, nämligen Links Adventure. Det hade en tuff uppgift att fylla föregångarens skor och många tycker att det misslyckades. När man radar upp vilna spel i Zeldaserien som är bäst hamnar Zelda 2 oftast sist, endast CD-i-spelen hamnar längre nrr, men de räknas väl inte?
När jag gör min lista över Zeldaspelen hamnar Zelda 2 på en mycket hedrande andraplats efter det fantastiska A Link to the past. Ni läste rätt, inget Ocarina of Time här inte. Det hamnar istället ganska långt ner på min lista. Om inte tom sist? Nu har jag aldrig spelat Majoras Mask så med wn viss reservation att det kan hamna allra sist.
Det fantastiska med just Zelda 2 var den översiktsvärlden man hade för att sen gå in och slåss i äkta 2D när det blev fight. Det var en blandning mellan det första Zeldaspelet och traditionella Jrpgn. Men det fanns även en hel del Metroid i spelets palats.
Jag minns mycket väl när man bara strövade runt i landskapen och kunde gå in i de små byarna för att prata med byinnevånarna. Atmosfären var magiskt på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt.
Jag tycker det är synd och skam att Nintendo inte fortsatte på den här banan med att blanda top-vyn med en mer traditionell Metroidvy. Ett nutida Zelda med samma koncept kanske kunde varit en med dels topdown-vy först för att sedan komma in i en 3D-vy när det är dags för fight. Jag får nog fortsätta drömma eller trycka i den gamla guldiga kassetten med mina gamla sparfiler i och bara njuta.
Kategorier: Nintendo, Retro
« Föregående sida — Nästa sida »
