Gamla tidningar – PC Attack 1995
Jag och My stod framför alla mina tidningar igår och funderade på hur många tidningar jag egentligen hade. Som den pedagog jag är så räknade vi överslagsräkning och multiplikation för att komma fram till att jag har lite över 1000 tidningar. När vi sedan räknade att varje tidning i snitt kanske kostade 50 kronor blev det genast stora siffror att hålla koll på. Men jag tänkte i alla fall att börja med den första tidningen jag någonsin köpte som innehöll en CD-ROM-skiva! Detta var den brittiska tidningen PC Attack. Att på den här tiden(1995) få med en cd-skiva fanns inte ens på kartan för de svenska tidningsjättarna. Här var det på sin höjd en diskett som följde med. Sedan att cd-skivan som följde med här var 200 mb större än vad min dåvarande hårddisk var gjorde bara det hela ännu mer svindlande.
Jag tänkte också att det skulle vara kul att göra några sådana här inlägg lite då och då. Det är ju oftast så att jag tycker att det är roligare att läsa om gamla spel än att spela nya. Jag får mycket mer nöje av det samt att jag inte behöver lägga 20 timmar på att följa en pil som visar mig exakt var jag skall gå. Här behöver jag i alla fall kunna läsa för att förstå vad som står i tidningarna samt att minnas spelens guldålder som börjar sakta komma tillbaka med allt vad indiespel heter.
Jag kom ganska nyligen från Amigans värld och hade länge saknat ett spel att ersätta Sensible Soccer med. Här på skivan fick jag äntligen det som nästan nådde upp till Senible soccers nivåer, nämligen Football Glory. Bara det att det kallas football och inte soccer gav ju pluspoäng redan då. Två versioner fick det till och med plats med, en med ljud och en utan. Otroligt! Den största skillnaden på detta och Sensible Soccer minns jag var att alla glidspår liksom låg kvar. Så efter en halvlek glidande så var gräsmattan inte jättegrön längre. För glidtacklades var ju det mesta man gjorde i detta spel 😉
Lost Eden från det franska utvecklarteamet Cryo! Jag hade bara sett deras logga på en kompis Compaq Presario och det var nog bland det snyggaste jag hade sett då(efter Doom). Så att jag både spelade demot och köpte det kompletta spelet sedan var inte någon högoddsare. Spelet i sig var väl aldrig så där bra egentligen, men grafiken var det som fick mig att spela i timmar.
Jag spelade typ hur mycket Lemmings som helst på min gamla Amiga 500+ och min Commodore 1084S-skärm! Så när jag hade bytt till PC och fick se att det nu skulle komma i 3D så blev jag ju så glad att jag sålde min Amiga och skärm. Något som jag ångrat bedrövligt mycket senare, men som jag åtgärdat med att köpt in 3 nygamla Amigor.
Lemmings 3D tycker jag har fått oförtjänt mycket kritik genom åren. Jag tyckte riktigt mycket om det. Men kanske lite som med Lost Eden så var det antagligen mest för grafiken. För när jag har testat det på senare år så är ju kontrollen över kameran helt bedrövlig.
Vi bläddrar vidare i tidningen. Z står det. Detta var alltså innan Z hade släppts. Helt sjukt vad historiens vingslag slår emot mig för här är ett spel jag lagt många hundra timmar på. Och det håller faktiskt riktigt bra även idag. Har ju släppts några uppföljare också som är helt ok. Har ni inte spelat det så är det bara att sätta igång 😉
Tänk att dom hade rätt redan då! Att Doom är världens bästa spel behöver vi väl inte orda om längre? Det är ju fortfarande sant menar jag. Och idén här i tidningen att ha med ett gäng banor varje månad är ju helt fantastisk. Jag minns trixandet när man skulle få igång spelet med banorna och vilken hacker man kände sig som när man lyckades.
Fler ikoniska spel recenseras i tidningen. Tänk att man inte visste vad c&c var innan det här året. Det fick 93% i betyg och dom skrev om hur våldsamt det var. Jag minns att jag tyckte det var häftigt att i spelet så kunde man se rörliga filmer med riktigt ljud där folk pratade. Nu får man tänka på att det var bara något år sedan jag skaffade min 486a utan varken cd-läsare eller ljudkort. Så utveckligen var rasande snabb från blippandet i Doom till ljudmattan i c&c.
Nu tänkte jag avsluta det här inlägget här i soffan för att gå ut lite i solen och vila upp mig lite.
Kategorier: Retro, Tidningar
Dags för den årliga genomspelningen av Doom 2
Nu är det sommar igen och jag har mer eller mindre bosatt mig ute i sommarstugan. Har förvisso ett par veckor kvar att jobba innan jag går på sommarlov men redan under den här helgen har jag tjuvstartat lite. Här i sommarstugan har jag ju lite av mitt retromecka där det står en Windows 98-dator, en Megadrive, en Psx, en Sega Master System, en Amiga 600 och datorn jag just nu sitter vid, en Macbook Pro som inte får installeras några spel nyare än typ 2005 på. Den klarar nog inte nyare heller btw.
Varje år brukar jag ju spela igenom de båda Doom-spelen, något av Quake-spelen. I år får vi se vad vi kommer att hinna med. Jag har tjuvstartat lite med att ta de första levlarna av Doom 2 nu redan. Och detta gör jag i den fenomenala motorn Doom Retro som nu är uppe i version 2.4.5. Här får man uppleva Doom i dubbla upplösningen från vad som var tänkt från början. Alltså i hisnande 640×400! Högupplöst på riktigt med andra ord. För utom detta så är det inte mycket som har rörts från originaldoom. Det är samma härliga grafik, samma härliga sound och samma härliga känsla som det varit ända sedan 93, eller 94 i Doom 2’s fall.
Så frågan jag ställer mig varje år kvarstår även i år. Är Doom 2 världens bästa spel även i år? Lite kort kan man ju säga att det har tagit hem GOTY varje år sedan 93-94. Fast eftersom GOTY tänks egentligen vara årets bästa spel så faller det lite. Men varför kan man inte få ha med förra årets bästa spel i årets bästa spel om nu förra årets spel är way bättre? Jag gillar inte att tvångsmässigt krysta ut ett GOTY om det inte slår förra årets spel. Eller året där före igen osv. Med det sagt ska jag nu kasta mig in i Doom 2 igen och ta några levlar innan sonen hinner vakna från sin dagssömn.
Kategorier: Retro
Monster Hunter till Doom 2
Jag har testat två nya banor till Doom 2. Det kanske inte låter speciellt mycket i dagens mått mätt. Men dessa två banor höll mig underhållen under i alla fall 1.5-2 timmar. Och med tanke på att det är gratis underhållning så är det aktuella ämnet underhållning per krona väldigt bra till det här spelet. Då räknar jag givetvis att de allra flesta har Doom 2 sedan 20 år tillbaka. Annars finns det säkert att köpa för någon 20-lapp eller så.
Banorna som jag nu har testat sitter egentligen ihop. Det skulle ha varit en bana från början men eftersom den blev såpass stor så fick den delas upp i två separata delar. Övergången sker dock i samma rum och vissa av båda banorna är samma för igenkänningens skull. Som synes på bilden är detta inte en vanlig Doombana som sig bör i trånga korridorer. Nej, här är det stora vidder som gäller. Det är en smart design som aldrig blir tråkig när man springer runt bland monster. Det är de gamla härliga vanliga monstrena som vi ser förutom två nya tillägg. Dessa är dock sparsamt använda, men man hoppar ändå till lite när man ser något nytt.
Jag har spelat igenom dessa med hjälp av GZDoom-motorn eftersom jag tyckte det var skönt att kunna titta upp och ner när det fanns så mycket vackert att titta på. Annars körs banan med fördel på Retrodoom-motorn. Klicka här för att tanka ner de båda banorna och njut av ett FPS-spel på det sättet det var tänkt att vara!
Kategorier: PC, Retro
Retroåret 2015
Ungefär ett halvår kvarstår nu av min föräldraledighet. Men jag kommer även att hinna med ett sommarlov innan jag börjar jobba riktigt på riktigt, om man nu kan säga så. Det innebär att jag, i alla fall på kvällarna, kommer att hinna med lite spelande. Och eftersom jag har totalt dömt ut spelutbudet 2015 förutom vissa få undantag, så har jag bestämt att spela igenom ett antal gamla godingar. Vissa av dem, helt nya för mig, men de flesta välkomna återigenomspelningar. Tänkte kort och gott stapla upp spelen jag har tänkt att gå igenom under 2015 och en liten kort genomgång. Samtliga spel kommer att vara på PC och med hjälp av moddar uppsnyggat så att det håller kvaliten för ett spelsläpp idag.
Jag har faktiskt redan tjuvstartat lite med att börja spela Doom 64. Jag kommer att gå igenom varje spel mer ingående i separata inlägg där jag förklarar vad det är för moddar jag använder osv. Övriga spel jag har tänkt gå igenom är:
- Unreal 1 – När det kom var det inget som kom inärheten av dess grafiska skönhet, vi får se hur det står sig i år.
- Doom – Master levels, 20 nivåer som jag tidigare aldrig spelat. Släpptes bland annat på psx-utgåvan.
- Doom 1 och 2 – Givetvis måste även originalen gås igenom.
- Quake 1 – Möjligen med de två expansionspaketen också. Detta är höjdpunkten under året!
- Quake 2 – Även detta finns det en chans till att jag tar expansionspaketen till också.
- Heretic – Har jag aldrig klarat samtliga episoder, så det vore väl något att fixa till i år.
- Hexen – Fastnar alltid på typ samma ställe, men vi får väl se i år.
Det var väl de jag hade tänkt gå igenom. Som ni ser är det enbart FPS som gäller när det kommer till retro för min del. En av anledningarna som jag tror att det beror på är att dagens FPS inte är lika bra som gårdagens, kort och gott. Ta spel i andra genrer, tex strategi såsom Civilization. Där är dagens Civilization 5 minst lika bra som Civilization 1, vilket innebär att det inte finns någon direkt mening med att spela ettan längre. Pratar vi Fifa-spelen så är Fifa 15 bättre än Fifa 97 för att ta ett exempel. Jag kan nog hålla på här ett bra tag till och visa på att de flesta andra genrer är, i alla fall, lika bra som de var för 20 år sedan. Givetvis finns det undantag, men de är få, och då enstaka spel, inte en hel genre.
Kategorier: Bloggserie, PC, Retro
Far Cry håller än!
För exakt 10 år sedan släpptes Far Cry 1. Det var ett så kallat ”öppen värld-spel” där man kan springa runt lite bäst man vill och skjuta på lite vad som helst. Det som var det stora med just det här spelet var dess grafik. Den var bedårande vacker. Bilden ovan är från just det här spelet utan några som helst modifikationer. Det var så här det såg ut för 10 år sedan. Träden rör sig lite lätt i vinden vilket var en stor bedrift på den här tiden, men träden rör sig ju fortfarande i dagens spel. Så, har det egentligen hänt speciellt mycket?
Jag har under sommaren kört en 10 timmar av det för att kunna få mig en uppfattning. Parallellt har jag även kört Far Cry 3. Och faktum är att jag tycker inte att det här hänt så sjukt mycket på 10 år. Visst, det man tyckte var en öppen värld var inte så öppen som den är i dag. På ont och gott. Det finns inte lika många springa runt och hämta 1300 fjädrar eller liknande uppdrag som bara är där för att de som vill maxa spelet. Det är positivt! Men i övrigt, grafiken håller än, spelmekaniken håller än och är ibland till och med bättre än dagens spel. Ljudbilden håller. Ja, allt håller. Så har ni inte kört igenom det här så rekommenderar jag det varmt i väntan på Far Cry 4 som släpps senare i höst.
Kategorier: PC, Retro
Aftonstjaernas Tankar är nedlagd
Precis som titeln antyder så är det nu en epok(för mig) som går i graven. En webbsida/blogg som följt mig sedan det första inlägget en kall marsdag 2009. Men den dog egentligen inte i år utan började få sig en rejäl törn när jag började skriva för Eurogamer och inte längre skrev för att det var kul, utan för att jag var tvungen. För jag tycker ju egentligen att det är kul att både skriva och spela. Men när man inte får spela det man vill på sin dyrbara tid och inte skriva som man vill utan att få korrar på allt man gör så att man nästan undrar var min personliga stil tog vägen. Ja, då är det varken kul att spela eller skriva längre.
Mina starkaste minnen har jag från decembermånaderna när det i bloggosfären var dags att skapa en GOTY för året som varit i en mängd olika kategorier. Tack Malmer för detta! Men det var även stort att två år i rad bli nominerad till årets bästa spelblogg i Sverige. Så dessa minnen är inget som försvinner även om bloggen i sig försvinner. Eller?
Vid sidan av Aftonstjaernas tankar har jag även drivit min personliga blogg som mestadels har handlat om fotografier, men även en del träning och annat personligt. Båda dessa två bloggarna fick en törn av ”Eurogamergate”, ursäkta uttrycket. Så då tänkte jag i min stilla föräldraledighet att jag kanske skulle slå samman dessa två till en. Fortsätta pusha samma inlägg till de två olika kanalerna men att båda kanalerna, om de vill, kan nå bägge sortens inlägg. Och det är ju faktiskt så att jag även på Aftonstjaernas tankar blev mer och mer personlig ju mer min person kom fram bakom den i början dolda Aftonstjaerna. Så kanske är detta ett naturligt steg att ta. Att det blev min personliga blogg som tog över och inte tvärtom beror kort och gott på att den är betydligt äldre och det ligger mer arbete bakom den. Redan 1999 skrev jag mitt första inlägg här. Då var det dock via statisk html, för att sedan gå över till SSI, för att sedan köra en Accessdatabas för att sedan gå över till mySQL och en egen lösning. Därefter kom jag in i WordPress och det som du ser nu. Sidan kommer att anpassas ju längre tiden går. Alla inlägg från Aftonstjaernas tankar finns här för de som vill återgå och få några gamla tips om retrospel eller liknande 😉
Kategorier: Amiga, Mobilspel, PC, Playstation, Retro, Xbox
Vad är old school gaming?
Med spel som Wolfenstein och nya Doom så har nätet blivit väldigt vurmande för den gamla spelstilen. Spelstilen som fanns innan Gears of War lärde dig att du kunde gömma dig bakom en trälåda och få nytt liv på 5 sekunder. Det har har sedan dess(eller tidigare?) blivit något utav en branschstandard. Personligen tycker jag det är otroligt tråkigt och att det ska räcka att gömma sig för att sedan komma tillbaka i full karriär mot fienderna.
Det är på inget sätt mer realistiskt att det ligger healthpacks flygande i luften runt om på banan, men det blir sjukt mycket mer intressant spelande. Det räcker liksom inte att bara satsa allt tills man har 5% liv kvar för att sedan vila i fem sekunder och sen hamna på 100% igen. Nu när nya Doom nyligen har visats upp fick vi reda på att det skulle vara old school till det sättet med medpacks.
Dock blev jag lite orolig när jag hörde att banorna skulle vara linjära. Missförstå mig rätt nu, jag är verkligen inget fan av open world-spel. Eller jo, när Delta Force visade vägen älskade jag det. Men någonstans efter det första Far Cry så dog det lite och det spännande med att kunna göra vad man ville blev mest jobbigt och tidsödande. Men det finns faktiskt något där mitt emellan. Jag tänker på Doom 1 och Doom 2 där banorna var stora men inte öppna. De var samtidigt inte linjära.
Det bästa exemplet är nog ändå Hexen där banorna var typ som de i Doom men man kunde gå tillbaka och fram i dem lite hursom. Quake 2 var även inne lite på det spåret. Men därefter dog det helt. Jag hoppas att ID Software verkligen levererar oavsett. Men tills dess har jag mängder av moddar och förbättringar till de ursprungliga spelen att spela. Och oavsett om det blir en riktig flopp så vad gör det. Doom 1 och Doom 2 blir knappast sämre med åren tack vare dess öppna källkod som entusiaster förbättrar för var dag som går. Det Doom 1 är i dag kommer knappast Battlefield 4 vara om 20 år.
Kategorier: PC, Retro
Duck Tales – Remastered
Jag minns det som för någon vecka sedan bara. Det var julafton och jag och min kusin var som vanligt hemma hos mormor och morfar för att fira jul. I år såg vi dessutom lite extra framemot julklappsutdelningen då vi båda hade önskat oss spelet Duck Tales till våran Nintendo. Jag vet att efter vi båda upptäckt att vi fått spelet så började världens längsta väntan till att få åka hem och spela. Jag tror att det i verklig tid kan ha rört sin om 4-5 timmar. Men för oss 11-åringar var det flera år.
Jag minns att jag satt och polerade kassettens mycket vackra bild med mina tummar och tyckte att den för varje timmes polerande blev ännu lite snyggare. När det väl var dags att åka hem och slänga i kassetten i Nintendot möttes jag av den bästa spelmusiken jag någonsin hört och ett av de snyggaste spelen jag någonsin sett samt den tightaste spelkänsla jag någonsin känt. Det var fullständig perfektion.
Nu spolar vi fram tiden en tjugo år och ser vad som har hänt sedan dess. När Duck Tales Remastered utannonserades var jag inte sen om att fälla negativa kommentarer kring bakgrunderna i spelet. För trots att de flesta plattformar sitter där de ska så känner jag inte alltid igen mig tack vare dessa röriga bakgrunder. De må vara snygga och de må fungera om det hade varit ett helt nytt spel. Men när det är ett spel som ska tilltala de gamla i gemet så fungerar det inte riktigt att göra på det här viset. För så som jag ser det är detta fanservice rakt över. Jag har läst ett antal recensioner och det är verkligen så att spelet har fått allt från bottenbetyg till toppbetyg. Min spontana och hel ovetenskapliga känsla är att de yngre skribenterna är de som satt ett ganska lågt betyg medan de som är lite äldre har satt ett högre betyg.
Så då kan man ju fråga sig varför de inte löper hela linan ut. Våga ta spelet och göra det snyggare utan att göra om allt. Det känns även som att vi har kommit närmare spelet. Att det är lite mer inzoomat än det var i originalet. Det känns som att man inte riktigt har koll på allt som händer. Detta kanske dock bara är något som jag upplever tack vare de nya och röriga bakgrunderna.
En annan sak som jag inte anser hör hemma här är den nyskrivna storyn. Vad var det för fel med den avskalade storyn som fanns i originalet? Och måste verkligen spelet pausa när det ska förklara för mig vilken knapp jag ska trycka på? Jag känner mig som en idiot som inte kan testa mig själv fram för att hitta vilken av de fyra existerande knapparna som är hoppknappen. Men värst är som sagt storyn som pausar upp spelet när man har ett skönt flow. Känns som reklampauser i en bra film. Att jag oftare klickar bort mellansekvenser än slår med käppen i spelet talar sitt tydliga språk.
Nu kanske jag verkar ganska negativ. Och det är jag ju också. Men om man bortser från allt ovan, och det gör jag, så finns här ett fantastiskt spel som känns precis som originalet i dess spelkänsla. Här har det verkligen inte hänt någonting på tjugo år. Och det är det bästa med hela spelet! Jag älskar verkligen nyversioner på spel där spelmakarna vågar behålla det som är bra i spelet och inte anpassa det för den nya generationens spelare för mycket. Kunde varit en fullpoängare här, men störmomenten förstör något för mig. Nu hoppas jag dock på en Chip ’n Dale – Remastered!
Kategorier: PC, Retro
Elljis – En välbekant syn för Amigaägare
Elljis Trading i Uddevalla var en av de där stora återförsäljarna i Amigavärlden. I varje nummer av Datormagizin kunde man se deras, från början ganska små annonser, men därefter stora helsidesannonser. Själv var det från just Elljis som jag köpte min första Amiga. Det var en Amiga 500 plus som då kostade 4695 kronor.
Jag har försökt leta reda på lite fakta om Elljis men har haft väldigt svårt att hitta något vettigt. Det känns som att företaget bara har gått upp i rök. Jag lyckas dock förstå att företaget nu kallar sig LP Data och huserar på en privat adress i Uddevalla. I övrigt hittar man bara till ett CV till en person som har arbetat på lagret på Elljis.
Bilden ovan är då den magiska platsen där den då 12-åriga Aftonstjaerna köpte sin första dator och förstod vad en dator kunde göra som inte ett NES kunde. Jag försökte komma fram till dörren där man gick in men hela området är nu avspärrat för privatpersoner. Så min lilla nostalgitripp blev en liten besvikelse. Hade velat hitta betydligt mer information om ett av de företag som har ändrat mitt liv mest.
Kategorier: Amiga, Retro
Det var mycket bättre förr
Om jag lutar mig tillbaka i min måttligt bekväma stol och bara gluttar igenom de spel som släppts de senaste åren så ser jag en tydlig trend. Jag skulle vilja säga att det jag ser ger mig ett antal glädjeskutt i mitt hjärta. Det är nämligen så att spelens guldålder är på tillbakagång!
Titel efter titel får tillägget remastered, new, anniversary edition etc. Listan kan göras lång på titeltillägg som är en klar bild av att spelen som släpps idag är de spelen vi spelade på 90-talet fast med polerad grafik. Frågan är bara varför det har blivit såhär? Om vi tittar på filmbranschen så skulle jag tänka att de gör nyversioner gör det bara för att det är enkla pengar och att ideerna börjar sina.
Men när det gäller spelbranschen så tror jag verkligen inte att det är enkla pengar. Enkla pengar när det gäller spelbranschen idag är Call of Duty 12 och liknande spel tillsammans med DLC. Men trots det kommer dessa återutgivningar av gamla spel. Vi kan ta som exempel Firaxis nytolkning av UFO – Enemy Unknown som släpptes förra året. Det är ett utmärkt exempel på att ta ett gammalt utdött koncept och applicera ny grafik på det. Givetvis ligger det mer bakom det än bara lite ny grafik. Men jag gillar helt klart vad jag ser.
Nu tar jag och gör en rejäl gissning när jag gissar att dessa nyutgivningar av spel har som målgrupp 30 år och upp. Detta vet jag givetvis inte, men det känns för mig rimligt att så är fallet. Detta är ju då ett sätt att erkänna att spelare inte bara är tonåringar som fortfarande bor hemma. Och det är riktigt skönt att se den här utvecklingen för en som snart fyller 34 och har spel som ett av hans största intressen.
Jag tittar lite framåt och funderar på vilka spel som jag ser mest framemot under den närmaste tiden. Spel som Godus, Diablo 3-expansionen och Duck Tales – Remastered står högst på listan. Samtliga har gameplay som härstammar från 90-talet och tilltalar mig personligen betydligt mer än Halo 5. Trots detta vet jag ju att Halo 5 kommer att sälja betydligt mer än Godus. Men jag tror att vi är på väg åt rätt håll.
Nu när jag kikar upp lite på mitt inlägg får jag nästan lite åldersnoja när jag inser att jag snart fyller 34! För tjugo år sedan var jag den här målgruppen som idag spelar Call of Duty 32 och såg på de som var 34 som gamla gubbar som spelar bingo. Skönt att det har hänt lite sedan dess och att jag numera stolt kan säga att jag är en datorspelare. En datorspelare som har en ljuv framtid med många härliga återutgivningar av riktiga spel!
Kategorier: PC, Retro
« Föregående sida — Nästa sida »
