Varför Diablo 3 är bra
Jag tänkte inte bemöda mig med att skriva att Diablo 3 är riktigt bra. För det tror jag de flesta redan visste för 4-5 år sedan när det utannonserades. Däremot tänker jag förklara vad det är som gör spelet så sjukt bra. Spelet innehåller inte 2 timmars tutorial såsom är standard för spel i dag. På det viset dumförklarar inte tillverkaren oss spelare direkt i uppstarten av spelet. Jag är en tänkande människa, jag kan testa mig fram eller läsa mig till hur jag ska göra, om jag nu skulle behöva det.
Här drar jag paralleller till det nyligen släppta Minecraft på Xbox som är väldigt neddummat. Spelet tappar all sin charm om det inte hade varit för att man var tvungen att leta runt på olika sidor om hur man craftar diverse saker. Vad är det svåra med att bara klicka på en knapp och allt löser sig? Jag är sjukt trött på den här dumförklarande trenden av spelare hos många spelföretag. Och det är här som Diablo 3 glänser. Det visar mig inga pilar dit jag ska gå. Jag får själv traska runt på stora fält och leta efter ingångarna jag ska till. När jag dock är riktigt nära kan det dyka upp en pil som bekräftar att jag är nära. Men det är gjort på ett sådan extremt bra sätt så att det aldrig blir idiotsäkert.
Visst har Blizzard förfinat och förenklat en hel del sedan de tidigare delarna i serien. Men det som de gjort är aldrig något som får mig som spelare att känna mig som en idiot som inte fattar hur saker och ting fungerar. De har bara gjort det lite bekvämare för mig, inte enklare för att jag inte förstår.
Spelet känns egentligen som Diablo 2 gjorde när det släpptes. Och det är riktigt positivt! Få spel idag känns som riktiga spel, utan mer som interaktiva B-filmer som tvingar mig att välja för inkompetenta spelkaraktärer som står och velar om de ska vara onda eller goda. Totalt ointressant! Diablo 3 är bara ren spelglädje med den renaste spelkänslan jag känt hos ett nytt spel på mycket, mycket länge. För att få uppleva något liknande måste man gå tillbaka till 90-talet eller till de få spelen som släppts sedan Diablo 2, som faktiskt sätter spelkänslan före något billigt manus som döljer ett i övrigt dåligt spel.
Kategorier: PC
Amigan på Wii
En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.
Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.
Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…
I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.
Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!
Kategorier: Amiga, Nintendo, Retro
Ett avslutat kapitel
Jag har i dagarna skrivit min sista recension för svenska Eurogamer. Jag kände att med mitt nya jobb och allt annat som händer i mitt liv just nu att tiden inte riktigt fanns. Jag kommer istället att åter bli lite mer aktiv här på bloggen och skriva mycket om det som jag gillar bäst, nämligen retrospel och pc-spel.
Sedan ska jag i ärlighetens namn även säga att jag tappade en del av njutningen i att spela när man hade en tidspress på sig. De bra spelen ville man ju aldrig att de skulle ta slut. De dåliga spelen kändes bara jobbigt att komma hem till efter arbetet och förstöra kvällarna med.
Nä, jag trivs nog ändå bäst med mina gamla spel som jag kan få spela i lugn och ro samt dela med mig av mina upptäckter på retromarknaden i den takt jag vill.
Kanske ett totalt onödigt inlägg, men jag kände ändå att jag ville få ut det 😉
Kategorier: Åsikt
Theme Hospital till mobiler
Jag tycker att det har varit ganska mycket snack om en remake på Bullfrogs gamla storspel Theme Hospital i diverse podcast på sistone. Jag vet att för något år sedan så spelade jag en upphottad version som hette OpenTH. Den hade stöd för 1080p och nya menyer så att det så ok ut även på våra stora skärmar i dag.
Men därefter har jag knappt rört vid spelet som jag älskade när det begav sig. Tidigare i dag gjorde jag sak av det och sökte upp Open TH för att upptäcka att den porten har upphört. Men innan Ni sätter kvällskaffet i halsen kan jag lugna Er att sidan hänvisar till ytterligare ett projekt som levde parallellt med Open TH, nämligen CorsixTH.
Det fina med projekt som CorsixTH och liknande är att man kan spela spelet på otroligt många fler plattformar än det var ämnat för från början. CorsixTH fungerar i skrivande stund till Android, iOS, n900, HaikuOS, Wii och OpenPandora. Ja, det är dessa plattformar förutom de självklara Windows, Mac och Linux då.
Jag har spelat runt lite på min Samsung Galaxy S2 och tycker att det fungerar riktigt bra. Alla funktioner är inte riktigt på plats än, men ett par timmar har jag allt redan hunnit med. Menyerna är dock mycket små och det kan vara svårt att klicka rätt. Kan tänka mig att en läsplatta är det ultimata att spela det här spelet på.
Givetvis måste ni äga originalet för att kunna spela. Men vill Ni bara testa så kan man ladda ner demot inne i själva CorsixTH. Därefter kan ni bedöma om det är värt ett besök hos er närmaste spelhandlare.
CorsixTH hämtas till mobila enheter här.
Kategorier: Mobilspel, Retro
Top 5 – 1994
Spelåret 1994 hör till ett av de absolut bästa. Jag kan inte se att något spel de senaste 10 åren skulle platsa på min top 5-lista. Det här är året vi kommer att minnas för de unika titlarnas år. Det var här spelen skapades, inte efterapades.
Eftersom jag omöjligtvis kunde välja ut bara fem spel från det här året så börjar jag med att rada upp ett gäng spel som inte riktigt räckte hela vägen fram. Men det går inte att låta bli att nämna dem ändå. De skulle lätt ha tagit sig in på vilken top 5-lista som helst de senaste åren. Men nog med snack, här har vi de underbara spelen!
Beneath a Steel Sky (Amiga)
Det gigantiska spelet som kom på hela 15 disketter höll mig fången länge. Trots att jag aldrig klarade av det, och trots att jag fastnade flertalet gånger, så kunde jag inte sluta spela det. Det var ett av de första spelen att översättas till svenska, bara det gjorde sitt. Men en sak som gjorde att det stod ut från andra samtida äventyrsspel var miljöerna. De dystra framtidsmiljöerna var underbara att traska runt i.
Jazz Jackrabbit (PC)
Det var något magiskt med den här kaninen. Jag vet egentligen inte vad det var, men på något sätt var det befriande att få kunna spela ett riktigt bra plattformsspel på datorn. Och missförstå mig inte nu, det var inte enkom för att spelet släpptes för PC som jag gillade det, nej, det var lika mycket spelkänslan och den fantastiska grafiken.
Little Big Adventure (PC)
Gissa vem som hoppade högt när han fick reda på att en version av Little Big Adventure planerades till iPad? Spelet var som många spel på den här tiden, helt unika och nytänkande. Du styrde runt huvudkaraktären Twinsen genom ett gäng nivåer. Du kunde välja olika sätt att ta dig fram, smygande, snabbt eller i krigsberedskap. Hur du valde att spela påverkade hur spelet bekom.
Novastorm (PC)
Från företaget med världens coolaste namn, Psygnosis. Egentligen var det här spelet snyggare än bra. Men eftersom det var så sjukt snyggt så blev det bra med tiden. Du flög med ditt fartyg över en för förrenderad bakgrundsfilm. Varje genomspelning såg med andra ord exakt likadan ut. Fienderna poppade även dem upp precis på samma ställe varje gång. Ändå höll grafiken mig fången och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag varvade det minst 50 gånger.
Raptor: Call of the Shadows (PC)
Det var en gång en spelmarknad som frodades och mådde riktigt bra. Storspelen släpptes i sharewareversioner där du fick en episod av tre helt gratis. Dlc var något främmande som aldrig skulle fungera under den här epoken. Fanservice var något som var gratis och inte kostade pengar. Det var innan man fick betala för backstagepass osv. Det var en lycklig tid, och det var tiden då ett av de absolut bästa shoot ‘em up-spelen släpptes, Apogee’s Raptor.
Sensible Golf (PC)
Sensible software var ofattbart stora i mitten av 90-talet. Med storsäljarna Cannon Fodder och Sensible Soccer fanns det ingen som kunde rubba dem. Mitt i den här hysterin släppte de ett ganska bortglömt golfspel. Sensible Golf använde Cannon Fodder-motorn med allt vad det innebar av fysisk komik, härlig grafik, och spelglädje före realism.
Transport Tycoon (PC)
Egentligen gillade jag A-train till Amigan mycket mer än Transport Tycoon. Men det hindrar inte TT från att vara ett av de bästa micromanagmentspelen som släppts. En sak som jag älskade med det här spelet var den relativt höga inkörströskeln. Det var inte bara att sätta sig och börja lira på det sättet det är i alla spel i dag förutom i dem från Paradox.
Wacky Wheels (PC)
Det är egentligen uppenbart vilken karbonkopia det här spelet är av Mario Kart. Men som så mycket annat är PC-versionerna överlägsna konsolversionerna eftersom hårdvaran är så mycket bättre. Istället för en trång splitscreen kunde man här koppla samman sina datorer i nullmodemsnätverk och spela på var sin “stor” skärm istället. Det kallar jag framtid!
5. Sid Meier’s Colonization (PC)
Sid Meier hade fått mig helt frälst i sitt Civilization ett par år tidigare. Nu var det dags igen med hans nästa mästerverk, Colonization. Det var kanske aldrig riktigt lika bra som Civilization, men det hade en eggande tvist som fick en att spela om och om igen. Just one more turn är i dag ett välkänt begrepp. Det här var ett av de revolutionerande spelen i den subgenren av strategispel. Nyutgåvan Civ 4 – Colonization är väl värd att spela för de som inte testat den här guldklimpen.
4. Theme Park (PC)
Barn av idag känner enbart till den Peter Molyneux som är utskälld av halva spelpressen för att ha lovat spelare över hela världen att man kunde hoppa över ett staket i Fable 1, vilket man sedan inte kunde. Men vi som var med sedan hans intåg på spelkartan vet att karln kan så mycket mer än det vi ser i dag. Theme Park skapades av det legendariska spelföretaget Bullfrog som likt Blizzard aldrig släppte något riktigt dåligt spel. Det här var också ett av mina allra första PC-spel, jag minns att det låg på 6 disketter. Än i dag får jag lite avundsjukkänslor när jag tänker på kompisen som hade CD-rom i sin dator och kunde köra CD-versionen av Theme Park. Enda skillnaden var att man kunde åka samtliga attraktioner genom en förrenderad filmsnutt.
3. Doom II: Hell on Earth (PC)
Spelet som fick mig att totalt kapitulera och sälja min Amiga och samtliga nummer av Datormagazin så att jag hade råd med den där Packard Bell 486:an utan CD-rom och ljudkort för 12999:- på Siba. Jag intalade mig att PC-speakerljudet inte lät så illa ändå och gick runt i de helt sjuka miljöerna som spelet ritade upp framför mina ögon. Jag minns speciellt en del av en bana där man går över en liten bro. Jag vet inte hur ofta jag fastnade på den och bara gick fram och tillbaka för att se hur sjukt snyggt spelet ritade upp miljöerna. Det kändes verkligen som att jag var där på riktigt. Det här var så fotorealistiskt man någonsin skulle kunna göra ett spel. Det här var framtiden redan i dag. Vilket spel!
2. UFO: Enemy Unknown (PC)
Microprose… Sug på den utgivarkaramellen en liten stund. Se den röda logotypen sakta tona fram för att snart lysa i klarrött framför dig. Logotypen tonar bort och introscenen börjar. Det här är UFO- Enemy Unknown, även känt i USA som Xcom. Och det kanske även är med det namnet 90-talisterna känner igen det här spelet under. Jag har skrivit om det här spelet tidigare och min sammanfattning löd ungefär såhär: Spel som UFO görs inte längre. Och jag vidhåller min ståndpunkt. Det finns inget spel som just UFO. Det enda som kan komma i närheten är nyutgåvan som Firaxis i skrivande stund sitter och pillar med.
1. Benefactor (Amiga)
Världens bästa spel, alla kategorier. Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det (börjar ni tröttna på de här orden nu?). Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen. Rent grafiskt såhär 18 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Musiken håller klassisk Amigakvalitet vilket innebär den bästa spelmusik man någonsin kan önska sig.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
Efterlängtade Warlock
Jag har fått nys om ännu ett nytt efterlängtat spel som släpps i år. Så förutom Diablo 3 och det riktiga Xcom har jag nu också Warlock – Master of the Arcane att hyperhypa inför. Spelet ska vara någon slags blandning mellan mina två favoritserier, Civilization och Heroes of Might and Magic. Spelet utspelar sig i landet Ardania som sedan tidigare är känt från bland annat spelet Majesty, men även från Tower Defense-spelet Defenders of Ardania som jag tidigare har betatestat.
Jag kan egentligen inte säga så mycket mer om spelet eftersom jag inte vet mer än såhär. Men bara det att spelet har den här blandningen borde få fler än mig att gå igång. Och jag har sagt det förut, men säger det med glädje igen, 2012 är året då PCn åter igen kommer anta tronen som världens bästa spelmaskin.
Kategorier: PC
Cannon Fodder 3–testat
Cannon Fodder 1 och 2 tillhör ett av mina absoluta favoritspel från Amigatiden. Ni minns den där tiden då alla spel som kom ut var världens bästa spel. Men för att göra den tredje delen någorlunda rättvisa körde jag först någon timme de gamla spelen på min underbara Amiga 1200. Ja, bara för att få in känslan lite med temalåten och allt.
Ja, för just den låten finns ju inte kvar längre. Men om man bortser från den så är faktiskt sig väldigt mycket likt. Känslan när man klickar runt sig med gubbarna är nästan oförändrad. Och det är givetvis både positivt och negativt. Förväntar man sig ett spel som känns 2012, så ska man inte spela Cannon Fodder 3. Om du däremot förväntar dig ett spel från tidigt nittiotal med grafik från tidigt 2000-tal så har du kommit rätt.
Varje nivå börjar med den numera klassiska helekopterscenen där man flyger ut till platsen. Därefter går det som vanligt oftast ut på att döda de allra flesta av fiendesoldaterna. Självklart finns det en mängd tunnor utplacerade på banan som mer än gärna vill bli sprängda i luften.
Det kommer inte upp i originalens glans, men då mina förhoppningar på trean var bottenlåga så kommer det ändå undan med att vara ett helt ok spel. Helt klart värt att köra igenom en vår som denna när det ändå bara släpps skit. Och för knappa 200 kronor får jag ändå tycka att det är ett ok köp.
Kategorier: PC
Xboxen förstörde spelen
Jag har suttit ner och funderat riktigt länge på den här saken. Det har tagit mig ungefär en månad för att komma till skott och skriva ner mina tankar. Det hela började med när jag i november skulle fundera på vilka spel som var bäst under året. Jag hittade ett gäng som jag hade riktigt kul med och som jag kunde stolt visa upp på min lista. Men det var något som slog mig samtidigt. Något kändes väldigt fel. Det var först ganska svårt att sätta fingret på vad det hela handlade om. Enda tills Firaxis utannonserade deras version av Xcom. Då slog det mig att inget av spelen som kom under 2011 har levt upp till Xcoms kvaliteter. Jag drog det lite längre och funderade och funderade tills jag kom fram till.
Inget spel sedan den första Xboxen släpptes har kommit upp i den kvaliteten som Xcom hade 1994. Jag fortsatte och tänka och gjorde upp en liten lista på spel före och efter Xboxen. Jag tycker den talar ganska bra för sig själv.
Före Xboxen
- Xcom/UFO – Enemy Unknown
- Syndicate
- Railroad Tycoon
- Sid Meiers Pirates
- Command & Conquer
- Red Alert
- Starcraft 1
- Dune 2
- Sensible Soccer
- Sacrifice
- Lemmings
- Duke Nukem 3D
- Descent 1, 2
- Grand Theft Auto 1, 2, 3
- Another World
- Flashback
- Little Big Adventure 1, 2
- The Settlers 1, 2, 3, 4
- Death Rally
- Heroes of Might and magic 1, 2, 3, 4
- Diablo 1, 2
- Warcraft 2
- Baldurs Gate 1, 2
- Speedball 2
- Super Mario Bros 1, 2, 3, World
- Zelda – A link to the past
- Kid Icarus
- Sonic 1, 2
- X-Wing vs Tie-fighter
- Dark Forces
- Doom 1, 2
- Heretic 1, 2
- Hexen
- Quake 1, 2, 3
- Delta Force 1, 2
- Unreal/Unreal Tournament
- Theme Park/Hospital
- Dungeon Keeper
- Day of the Tentacle/Monkey Island
- Civilization 2
- Final Fantasy 6, 7
- Return to Castle Wolfenstein
- Gamla Medal of Honor
- Call of Duty 1
- DRM i form av manualer som man skulle leta ord i
Efter Xboxen
- Halo 1, 2, 3, Wars,
- Civilization Revolution
- Gears of War 1, 2, 3
- God of War 1, 2, 3
- Modern Warfare 1, 2, 3
- Duke Nukem Forever
- Grand Theft Auto 4
- Nya Medal of Honor
- The Settlers 5, 6, 7
- Dragon Age 1, 2
- Sonic and his friends * 15
- Super Mario Sunshine, Galaxy
- Zelda Windwaker
- Portal
- Command and conquer generals, 4
- Red Alert 3
- Wolfenstein
- Final Fantasy 13
- Warcraft 3
- Heroes of might and magic 5, 6
- Starcraft 2
- The Witcher 2
- Mass Effect 1, 2
- Syndicate FPS
- Xcom FPS
- DRM i form av ständig onlineanslutning
Det är många spel som jag glömt i de här listorna. Men de här var de spelen jag kom på under de 5 minuter som jag la på att skapa dem. Visst hittar man ett och annat guldkorn i listan på spel som kom efter Xboxen lanserades. Men jag känner att ytterst få spel från den listan kan ersätta något av spelen på den tidigare listan.
Så av den här analysen kan jag med lite vilja dra min egen slutsats att det faktiskt var Xboxen som förstörde spelen. Beviset ligger framför er att läsa och begrunda, jämföra och testa.
Kategorier: Åsikt, Xbox
Top 5 – 1993
1. The Settlers (Amiga) 
Ett av världens absolut bästa spel någonsin som tyvärr inte gör sig speciellt bra i dag. Jag kommer ihåg det sjukt vackra introt på Amigan som bara det låg på en helt egen diskett. Fattar ni! 880 kilobyte ren och ram grafikporr! Man kunde om man ville hoppa direkt till nästa diskett, fast det ville man ju aldrig. Introt skapade den stämningen man ville ha inför varje spelomgång. Samtliga banor togs fram helt slumpmässigt. Man kunde dock skriva upp sina bästa banor med en 16-siffrig kod. Det var dessa koder som fans av serien skickade in till speltidningarna för att visa upp sina bästa banor. Det fanns 9 olika storlekar på banorna, från 1 som var minst, till 9 som var störst. På min Amiga 500+ hade jag “bara” 1 mb RAM. Det var iofs mycket ijämförelse med lillebror Amiga 500 och dess 512 kb. Men det räckte bara till att skapa banor upp till storlek 4. Självklart räckte inte det för 13-åriga mig, utan jag sparade helt enkelt ihop till ett helt megabyte extra RAM-minne för 999:- på Datic. Helt plötsligt kunde jag utforska oändligt stora banor på storleksgrad 9.
2. Doom 1 (Pc) 
Doom 1 var spelet som fick mig att konvertera från min kära Amiga till Pc. Jag var hemma hos en kompis som nyss hade skaffat Pc. Jag var egentligen emot Pc, dels för att det var dyrt, men även dels för att de tidigare Pc-maskinerna jag varit i kontakt med hade bara visat upp bedrövligt ful grafik och tjutigt ljud. Jämför det med introt på Pinball Fantasies på Amigan. Det är 30 år i utveckling emellan de maskinerna på den tiden. Men det här var något annorlunda, det här var en Compaq Presario – allt i ett dator. Med något sådant häftigt som CD-Rom. Jag hade aldrig sett en sådan mackapär tidigare inmonterad i en dator. Med svindlande 24 mb RAM-minne och 25mhz 486 processor färdades jag igenom de mörka och helt sjukt snygga korridorerna i Doom. Jag var tvungen att kapitulera. Det fanns ingen annan utväg. Jag sålde det mesta jag kunde för att få råd med en Pc. Amiga-tidningar, Nes-spel, gamla leksaker och även min gamla trotjänare Amigan… Tillslut hade jag 13000:- och kunde få tag i en 486:a med 50mhz, dock utan varken ljudkort eller Cd-rom, men det sket jag i just nu. Det enda som behövdes var Doom!
3. Cannon Fodder (Amiga) 
Ännu ett Amigaspel där introt bygger upp hela stämningen för spelet. Än idag måste introlåten hålla till ett av spelvärldens bästa. Spelet själv var simpelt, men otroligt roligt. Man gick runt och skjöt fiendesoldater med en enkel musklickning. Ett av de roligaste momenten var helt klart när fienderna hade dödats, att än en gång skjuta på dem, och se dem flyga över skärmen. Sedan kunde man skjuta på dem igen, och igen, och igen…
4. Simon the Sorcerer (Amiga) 
Tycker ni jag tjatar om jag tar upp introlåten i ännu ett Amigaspel? Givetvis inte! För med ett sådant sjukt bra musikchip kändes det som att speltillverkarna inte kunde misslyckas. Det bara låter så sjukt bra! Spelet då? Ja, i min skola slår det lätt Monkey Island. Det har verkligen allt. Men det bästa, och det som gör det lite likt The Book of Unwritten Tales är alla kopplingar till gamla sagor som man hela tiden känner igen sig i. Min favorit är helt klart scenen med trollet på bron, och de tre bockarna bruse. Jag ler än i dag när jag tänker på det.
5. Syndicate (Amiga) 
Ok mina vänner. Så här såg det ut. Och så här ska det se ut när det görs på rätt sätt. Det här är Syndicate när det är som bäst. Jag tycker att övrig information om det här spelet är överflödigt. Ni som aldrig har spelat det kommer säkert ha kul med “uppföljaren” som endast delar titeln med originalet. Övriga som mig själv göre sig icke besvär.
Bubblare:
Star Wars – X-Wing (Pc) 
Jag har egentligen aldrig varit mycket för flygspel. Men när det kommer till Star Wars så brukar det gå lättare att smälta för mig. Nu är det inte bara ett Star Wars-thema över ett tomt skal vi har att göra med här, utan ett riktigt kompetent, och snyggt spel!
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
Årets spel–plats nr 1
Jag hade redan bestämt mig i april när jag fick möjlighet att spela en förhandsversion av spelet. Det jag hade framför mig var något helt unikt i spelväg. Det var som om Bioware aldrig hade funnits. Polska CD Project RED puttade hänsynslöst ner allt var Bioware, Bethesda och Obsidian hette från tronen. Och de gjorde det med ett rejält långt kast, för ingenstans i närheten finns de längre att finna. De får helt enkelt finna sig att synas någonstans i periferin av rollspelsgenren.
Spelet jag talar om är givetvis The Witcher 2 – Assassins of Kings. Det är inte bara ett sjukt bra spel, utan det visar verkligen vad en spelstudio kan göra med ett spel om de totalt skiter i begränsningarna som konsolerna, i deras sista timmar, sätter upp. Här krävs det en monsterdator utöver det vanliga för att få uppleva allt som erbjuds.
Men världens snyggaste spel både tekniskt och estetiskt har bara inte en vacker yta, utan ett djup och spelbarhet utöver det vanliga. Jag recenserade det här spelet på Eurogamer (klicka här för mer härlig läsning) i juni och jämförde det då med Dragon Age 2 som jag spelade samtidigt. Att växla mellan ett CD Project RED-spel och ett Bioware-spel är som att använda sig av funktionen ”retrolook” i Monkey Island. Med ett litet knäpp så forslas man 20 år tillbaka i tiden.
Men där det enbart gäller grafiken i Monkey Island, gäller det här i varje enstaka detalj. Så du står där inte bara med ett mycket fulare spel, utan med en spelkänsla som lite har blivit standard nu för tiden från Bioware. Visst, en fördel är ju att man vet lite vad man får. En påklistrad historia på styltiga karaktärer utan djup och med usel känsla.
The Witcher 2 innehåller en hel del naken hud och en hel del sexscener. Men där det i andra spel känns påklistrat och krystat, (jag tittar på dig Mass Effect) känns det här moget och vuxet. Och framför allt, det flashas inte totalt nakna kroppar här bara för att. Det flashas nakna kroppar här för att det förstärker känslan av spelet, det förstärker trovärdigheten i spelet. Jag skulle lätt kunna säga att det är i och med The Witcher 2 som spelmediet har vuxit upp. Det här är ett vuxet spel, ett moget spel.
När jag skriver de här avslutande raderna av årets bästa spel, kan jag konstatera att min lista inte bara innehåller årets fem bästa spel. Spelen de innehåller är totalt överlägsen i deras respektive genrar de senaste åren. Vi har i år fått se en kavalkad av underbart bra spel. Jag har blivit tvungen att utelämna spel som Minecraft och Terraria trots att dessa har varit helt överlägsen i dess spelglädje. Jag tror inte vi har haft ett sådant här spelår sedan 1998.
Året 2011 kommer att bli ihågkommet som vändpunkten där de bästa spelen återigen fanns på spelens hemmaplan PCn. Där det en gång startade, och där det en gång kommer att sluta. Den nuvarande ”generationens” konsoler står där orörda under min TV. De berörs endast en gång i veckan när jag dammar av dem, som en del av hushållets veckostädning. Hur var det nu igen, var konsoler bara en fluga?
Kategorier: Årets spel, PC
« Föregående sida — Nästa sida »
