Årets spel
Årets spel enligt mig är Xcom – Enemy Within. Det är alltså ett expansionspaket på förra årets bästa spel Xcom. Firaxis har alltid vetat hur man gör expansionspaket och inte DLC. För är det något jag stör mig på rejält så är det alla dessa DLC som slängst ut både åt höger och vänster. Ett expansionspaket får gärna kosta 200 kronor och då vara nästan som ett helt nytt spel. För det är nämligen exakt vad Enemy Within är.
Mycket är sig likt, du ska rädda världen. Det finns någon historia om varför och så, men det är ju som vanligt sjukt onödigt att ta del av i spel som kan stå på egna ben med hjälp av gameplay. Du bygger i vilket fall som helst upp din bas och forskar efter ny teknologi och så vidare. Därefter skickas du ut på diverse uppdrag för att utrota hotet utifrån.
Enemy Within tar allt som var bra med Xcom och lägger till mängder av nya banor, teknologi och fiender. Jag ska ärligt talat säga att jag inte har klarat av sista bossen än, men jag har gjort mängder av försök med diverse uppsättningar av soldater. Ja, jag kanske är kass på det, men det hindrar mig inte från att ha sjukt kul medan jag försöker.
Nu önskar jag er en riktigt god jul! Och glöm inte passa på att fynda i alla reor som är över oss i detta nu! Nej, nu börjar ju Kalle Anka! *borta*
Kategorier: Årets spel, PC
Årets näst bästa spel
Shadowrun Returns är alltså en nyversion av ett gammalt spel. Ett gammalt spel som jag aldrig har spelat, så när jag satte mig med det här var det helt utan några förväntningar. Det jag fick var ett taktiskt spel som likt Xcom låter mig göra mina drag i lugn och ro. Förutom själva stridssystemet har det inte speciellt mycket gemensamt med Xcom.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets tredje bästa spel
Jag minns för ett par år sedan när bloggar var bloggar och spelsidor var spelsidor. Då var det en ung man som kom med ett fantastiskt initiativ om att alla spelbloggar skulle göra en slags adventskalender med årets bästa spel i olika kategorier. Spelmalmer kallades han på den tiden. Tack Fredrik för det roliga året!
Nu finns det dock inte så många bloggar kvar utan de flesta drivs mer som traditionella spelsidor med egen redaktion. Min definition på blogg är kanske inte på något sätt korrekt, men jag anser att en blogg är en personlig sida som sköts på ett mer eller mindre amatörmässigt sätt och där inlägg görs i ett bloggformat.
Min blogg finns kvar rent fysiskt, men det blir oftast inte mer än några inlägg per halvår nuförtiden. Kanske beror det på att jag blev pappa för tre år sedan och i samband med det började jobba som lärare vilket är ett väldigt tidsödande yrke, men otroligt viktigt.
Förra söndagen blev jag tvåbarnspappa när mitt andra barn kom till världen. Det har givetvis inte gjort det lättaste att blogga. Så nej, detta är inte en återkomst på något sätt, bara ett inlägg i mängden som jag skrivit om att livet ändras med tiden och visa saker var bättre förr medans andra är bättre nu.
Ok, nu skulle ju det här inlägget handla om årets spel och inget annat. Eftersom det är tre dagar kvar till julafton så tänkte jag köra en topp-3-lista över årets bästa spel.
På tredje plats kommer jag att placera ett spel som jag trots alla buggar haft otroligt roligt med. På tredje plats återfinns Battlefield 4. Och det är verkligen inte för dess singleplayer vilket jag inte ens förstår varför DICE envisas med att slänga med, utan givetvis för den explosiva multiplayerdelen.
Med andra ord har jag totalt bortsett från att jag blivit utslängd till Windows otroligt många gånger. För vilket annat spel har jag ändå kommit tillbaka till dagen efter och försökt igen tills jag blivit utkastad igen? Jag tror inte jag kan hitta något annat spel. Förvisso kan man kanske påstå nu att det knappt släpps ett buggigare spel på år och dar men anyway.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets spel 2012
Bara för att jag inte skrivit här på ett bra tag innebär det per automatik inte att jag inte har spelat några spel. Tvärtom, jag har kunnat koncentrera mig än mer på själva spelandet. Jag kommer inte att rabbla upp en mängd olika spel i en mängd olika kategorier. Det gör andra bloggar så bra, och allvarligt talat börjar jag spy på alla dessa listor där alla ska bräcka varandra med lustiga kategorier. Därför bestämde jag mig för att köra en kategori, och i den, endast en vinnare. Kort och gott, här har ni mitt val av årets spel.
Xcom – Enemy Unknown är spelet som jag väntat på sedan mitten av nittiotalet. Att något liknande inte har gjorts, på ett vettigt sätt, är för mig ett mysterium. Fast det borde jag väl förstå att det måste till en gammal Microproseanställd för att få ordning på spelare och att försvara Xcom–namnet innan det köra i graven som ytterligare ”ett i längden FPS”.
Jag ska dock erkänna, jag har ännu inte klart av det här spelet. Efter 45 timmars spelande känns det som att det fortfarande är mycket att uppleva och jag lär mig fortfarande nya taktiker hela tiden. Så jag anser fortfarande att jag kan säga att detta är årets spel. Ta tex Dishonored som tog typ 7 timmar att spela igenom, hur stor glädje har jag av det idag?
Jag må vara en retronostalgiker av sällan skådad rang, men jag kan inte säga det för ofta, spel var bättre förr. Och med det sagt är det inte så konstigt att året har svämmat över av just gamla spel. Vi snackar bland annat Diablo 3 som ursprungligen är från nittiotalet. Vi ser även en storm av nygamla spel vakna tackvare Kickstarter. Där nämner jag bara spelet Godus och allt annat under 2013 är som bortblåst.
Det märks att jag inte har skrivit på ett bra tag för jag kommer lätt in på saker som inte alls har med årets spel att göra. Jag vill få ut så mycket men har så liten plats att skrika ut det. Det blir lite osammanhängande men ska jag vara helt ärlig så har korrekturläsning aldrig varit min starka sida. Jag får tillräckligt av den varan på jobbet.
Jag avslutar därmed mitt inlägg om årets spel med att skriva om något helt annat. Men har ni ännu inte spelat Xcom så köp det direkt. Och köp det till PC, att spela det med en gamepad är att krångla till det något kopiöst. Testa även OpenXcom som jag skrivit om här tidigare(använd sök), det är ännu under utveckling men fixar originalspelet så att det kan köras utan Dosbox. Helt fantastiskt även det.
Kategorier: Årets spel, PC
Top 5 – 1994
Spelåret 1994 hör till ett av de absolut bästa. Jag kan inte se att något spel de senaste 10 åren skulle platsa på min top 5-lista. Det här är året vi kommer att minnas för de unika titlarnas år. Det var här spelen skapades, inte efterapades.
Eftersom jag omöjligtvis kunde välja ut bara fem spel från det här året så börjar jag med att rada upp ett gäng spel som inte riktigt räckte hela vägen fram. Men det går inte att låta bli att nämna dem ändå. De skulle lätt ha tagit sig in på vilken top 5-lista som helst de senaste åren. Men nog med snack, här har vi de underbara spelen!
Beneath a Steel Sky (Amiga)
Det gigantiska spelet som kom på hela 15 disketter höll mig fången länge. Trots att jag aldrig klarade av det, och trots att jag fastnade flertalet gånger, så kunde jag inte sluta spela det. Det var ett av de första spelen att översättas till svenska, bara det gjorde sitt. Men en sak som gjorde att det stod ut från andra samtida äventyrsspel var miljöerna. De dystra framtidsmiljöerna var underbara att traska runt i.
Jazz Jackrabbit (PC)
Det var något magiskt med den här kaninen. Jag vet egentligen inte vad det var, men på något sätt var det befriande att få kunna spela ett riktigt bra plattformsspel på datorn. Och missförstå mig inte nu, det var inte enkom för att spelet släpptes för PC som jag gillade det, nej, det var lika mycket spelkänslan och den fantastiska grafiken.
Little Big Adventure (PC)
Gissa vem som hoppade högt när han fick reda på att en version av Little Big Adventure planerades till iPad? Spelet var som många spel på den här tiden, helt unika och nytänkande. Du styrde runt huvudkaraktären Twinsen genom ett gäng nivåer. Du kunde välja olika sätt att ta dig fram, smygande, snabbt eller i krigsberedskap. Hur du valde att spela påverkade hur spelet bekom.
Novastorm (PC)
Från företaget med världens coolaste namn, Psygnosis. Egentligen var det här spelet snyggare än bra. Men eftersom det var så sjukt snyggt så blev det bra med tiden. Du flög med ditt fartyg över en för förrenderad bakgrundsfilm. Varje genomspelning såg med andra ord exakt likadan ut. Fienderna poppade även dem upp precis på samma ställe varje gång. Ändå höll grafiken mig fången och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag varvade det minst 50 gånger.
Raptor: Call of the Shadows (PC)
Det var en gång en spelmarknad som frodades och mådde riktigt bra. Storspelen släpptes i sharewareversioner där du fick en episod av tre helt gratis. Dlc var något främmande som aldrig skulle fungera under den här epoken. Fanservice var något som var gratis och inte kostade pengar. Det var innan man fick betala för backstagepass osv. Det var en lycklig tid, och det var tiden då ett av de absolut bästa shoot ‘em up-spelen släpptes, Apogee’s Raptor.
Sensible Golf (PC)
Sensible software var ofattbart stora i mitten av 90-talet. Med storsäljarna Cannon Fodder och Sensible Soccer fanns det ingen som kunde rubba dem. Mitt i den här hysterin släppte de ett ganska bortglömt golfspel. Sensible Golf använde Cannon Fodder-motorn med allt vad det innebar av fysisk komik, härlig grafik, och spelglädje före realism.
Transport Tycoon (PC)
Egentligen gillade jag A-train till Amigan mycket mer än Transport Tycoon. Men det hindrar inte TT från att vara ett av de bästa micromanagmentspelen som släppts. En sak som jag älskade med det här spelet var den relativt höga inkörströskeln. Det var inte bara att sätta sig och börja lira på det sättet det är i alla spel i dag förutom i dem från Paradox.
Wacky Wheels (PC)
Det är egentligen uppenbart vilken karbonkopia det här spelet är av Mario Kart. Men som så mycket annat är PC-versionerna överlägsna konsolversionerna eftersom hårdvaran är så mycket bättre. Istället för en trång splitscreen kunde man här koppla samman sina datorer i nullmodemsnätverk och spela på var sin “stor” skärm istället. Det kallar jag framtid!
5. Sid Meier’s Colonization (PC)
Sid Meier hade fått mig helt frälst i sitt Civilization ett par år tidigare. Nu var det dags igen med hans nästa mästerverk, Colonization. Det var kanske aldrig riktigt lika bra som Civilization, men det hade en eggande tvist som fick en att spela om och om igen. Just one more turn är i dag ett välkänt begrepp. Det här var ett av de revolutionerande spelen i den subgenren av strategispel. Nyutgåvan Civ 4 – Colonization är väl värd att spela för de som inte testat den här guldklimpen.
4. Theme Park (PC)
Barn av idag känner enbart till den Peter Molyneux som är utskälld av halva spelpressen för att ha lovat spelare över hela världen att man kunde hoppa över ett staket i Fable 1, vilket man sedan inte kunde. Men vi som var med sedan hans intåg på spelkartan vet att karln kan så mycket mer än det vi ser i dag. Theme Park skapades av det legendariska spelföretaget Bullfrog som likt Blizzard aldrig släppte något riktigt dåligt spel. Det här var också ett av mina allra första PC-spel, jag minns att det låg på 6 disketter. Än i dag får jag lite avundsjukkänslor när jag tänker på kompisen som hade CD-rom i sin dator och kunde köra CD-versionen av Theme Park. Enda skillnaden var att man kunde åka samtliga attraktioner genom en förrenderad filmsnutt.
3. Doom II: Hell on Earth (PC)
Spelet som fick mig att totalt kapitulera och sälja min Amiga och samtliga nummer av Datormagazin så att jag hade råd med den där Packard Bell 486:an utan CD-rom och ljudkort för 12999:- på Siba. Jag intalade mig att PC-speakerljudet inte lät så illa ändå och gick runt i de helt sjuka miljöerna som spelet ritade upp framför mina ögon. Jag minns speciellt en del av en bana där man går över en liten bro. Jag vet inte hur ofta jag fastnade på den och bara gick fram och tillbaka för att se hur sjukt snyggt spelet ritade upp miljöerna. Det kändes verkligen som att jag var där på riktigt. Det här var så fotorealistiskt man någonsin skulle kunna göra ett spel. Det här var framtiden redan i dag. Vilket spel!
2. UFO: Enemy Unknown (PC)
Microprose… Sug på den utgivarkaramellen en liten stund. Se den röda logotypen sakta tona fram för att snart lysa i klarrött framför dig. Logotypen tonar bort och introscenen börjar. Det här är UFO- Enemy Unknown, även känt i USA som Xcom. Och det kanske även är med det namnet 90-talisterna känner igen det här spelet under. Jag har skrivit om det här spelet tidigare och min sammanfattning löd ungefär såhär: Spel som UFO görs inte längre. Och jag vidhåller min ståndpunkt. Det finns inget spel som just UFO. Det enda som kan komma i närheten är nyutgåvan som Firaxis i skrivande stund sitter och pillar med.
1. Benefactor (Amiga)
Världens bästa spel, alla kategorier. Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det (börjar ni tröttna på de här orden nu?). Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen. Rent grafiskt såhär 18 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Musiken håller klassisk Amigakvalitet vilket innebär den bästa spelmusik man någonsin kan önska sig.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
Top 5 – 1993
1. The Settlers (Amiga) 
Ett av världens absolut bästa spel någonsin som tyvärr inte gör sig speciellt bra i dag. Jag kommer ihåg det sjukt vackra introt på Amigan som bara det låg på en helt egen diskett. Fattar ni! 880 kilobyte ren och ram grafikporr! Man kunde om man ville hoppa direkt till nästa diskett, fast det ville man ju aldrig. Introt skapade den stämningen man ville ha inför varje spelomgång. Samtliga banor togs fram helt slumpmässigt. Man kunde dock skriva upp sina bästa banor med en 16-siffrig kod. Det var dessa koder som fans av serien skickade in till speltidningarna för att visa upp sina bästa banor. Det fanns 9 olika storlekar på banorna, från 1 som var minst, till 9 som var störst. På min Amiga 500+ hade jag “bara” 1 mb RAM. Det var iofs mycket ijämförelse med lillebror Amiga 500 och dess 512 kb. Men det räckte bara till att skapa banor upp till storlek 4. Självklart räckte inte det för 13-åriga mig, utan jag sparade helt enkelt ihop till ett helt megabyte extra RAM-minne för 999:- på Datic. Helt plötsligt kunde jag utforska oändligt stora banor på storleksgrad 9.
2. Doom 1 (Pc) 
Doom 1 var spelet som fick mig att konvertera från min kära Amiga till Pc. Jag var hemma hos en kompis som nyss hade skaffat Pc. Jag var egentligen emot Pc, dels för att det var dyrt, men även dels för att de tidigare Pc-maskinerna jag varit i kontakt med hade bara visat upp bedrövligt ful grafik och tjutigt ljud. Jämför det med introt på Pinball Fantasies på Amigan. Det är 30 år i utveckling emellan de maskinerna på den tiden. Men det här var något annorlunda, det här var en Compaq Presario – allt i ett dator. Med något sådant häftigt som CD-Rom. Jag hade aldrig sett en sådan mackapär tidigare inmonterad i en dator. Med svindlande 24 mb RAM-minne och 25mhz 486 processor färdades jag igenom de mörka och helt sjukt snygga korridorerna i Doom. Jag var tvungen att kapitulera. Det fanns ingen annan utväg. Jag sålde det mesta jag kunde för att få råd med en Pc. Amiga-tidningar, Nes-spel, gamla leksaker och även min gamla trotjänare Amigan… Tillslut hade jag 13000:- och kunde få tag i en 486:a med 50mhz, dock utan varken ljudkort eller Cd-rom, men det sket jag i just nu. Det enda som behövdes var Doom!
3. Cannon Fodder (Amiga) 
Ännu ett Amigaspel där introt bygger upp hela stämningen för spelet. Än idag måste introlåten hålla till ett av spelvärldens bästa. Spelet själv var simpelt, men otroligt roligt. Man gick runt och skjöt fiendesoldater med en enkel musklickning. Ett av de roligaste momenten var helt klart när fienderna hade dödats, att än en gång skjuta på dem, och se dem flyga över skärmen. Sedan kunde man skjuta på dem igen, och igen, och igen…
4. Simon the Sorcerer (Amiga) 
Tycker ni jag tjatar om jag tar upp introlåten i ännu ett Amigaspel? Givetvis inte! För med ett sådant sjukt bra musikchip kändes det som att speltillverkarna inte kunde misslyckas. Det bara låter så sjukt bra! Spelet då? Ja, i min skola slår det lätt Monkey Island. Det har verkligen allt. Men det bästa, och det som gör det lite likt The Book of Unwritten Tales är alla kopplingar till gamla sagor som man hela tiden känner igen sig i. Min favorit är helt klart scenen med trollet på bron, och de tre bockarna bruse. Jag ler än i dag när jag tänker på det.
5. Syndicate (Amiga) 
Ok mina vänner. Så här såg det ut. Och så här ska det se ut när det görs på rätt sätt. Det här är Syndicate när det är som bäst. Jag tycker att övrig information om det här spelet är överflödigt. Ni som aldrig har spelat det kommer säkert ha kul med “uppföljaren” som endast delar titeln med originalet. Övriga som mig själv göre sig icke besvär.
Bubblare:
Star Wars – X-Wing (Pc) 
Jag har egentligen aldrig varit mycket för flygspel. Men när det kommer till Star Wars så brukar det gå lättare att smälta för mig. Nu är det inte bara ett Star Wars-thema över ett tomt skal vi har att göra med här, utan ett riktigt kompetent, och snyggt spel!
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
Årets spel–plats nr 1
Jag hade redan bestämt mig i april när jag fick möjlighet att spela en förhandsversion av spelet. Det jag hade framför mig var något helt unikt i spelväg. Det var som om Bioware aldrig hade funnits. Polska CD Project RED puttade hänsynslöst ner allt var Bioware, Bethesda och Obsidian hette från tronen. Och de gjorde det med ett rejält långt kast, för ingenstans i närheten finns de längre att finna. De får helt enkelt finna sig att synas någonstans i periferin av rollspelsgenren.
Spelet jag talar om är givetvis The Witcher 2 – Assassins of Kings. Det är inte bara ett sjukt bra spel, utan det visar verkligen vad en spelstudio kan göra med ett spel om de totalt skiter i begränsningarna som konsolerna, i deras sista timmar, sätter upp. Här krävs det en monsterdator utöver det vanliga för att få uppleva allt som erbjuds.
Men världens snyggaste spel både tekniskt och estetiskt har bara inte en vacker yta, utan ett djup och spelbarhet utöver det vanliga. Jag recenserade det här spelet på Eurogamer (klicka här för mer härlig läsning) i juni och jämförde det då med Dragon Age 2 som jag spelade samtidigt. Att växla mellan ett CD Project RED-spel och ett Bioware-spel är som att använda sig av funktionen ”retrolook” i Monkey Island. Med ett litet knäpp så forslas man 20 år tillbaka i tiden.
Men där det enbart gäller grafiken i Monkey Island, gäller det här i varje enstaka detalj. Så du står där inte bara med ett mycket fulare spel, utan med en spelkänsla som lite har blivit standard nu för tiden från Bioware. Visst, en fördel är ju att man vet lite vad man får. En påklistrad historia på styltiga karaktärer utan djup och med usel känsla.
The Witcher 2 innehåller en hel del naken hud och en hel del sexscener. Men där det i andra spel känns påklistrat och krystat, (jag tittar på dig Mass Effect) känns det här moget och vuxet. Och framför allt, det flashas inte totalt nakna kroppar här bara för att. Det flashas nakna kroppar här för att det förstärker känslan av spelet, det förstärker trovärdigheten i spelet. Jag skulle lätt kunna säga att det är i och med The Witcher 2 som spelmediet har vuxit upp. Det här är ett vuxet spel, ett moget spel.
När jag skriver de här avslutande raderna av årets bästa spel, kan jag konstatera att min lista inte bara innehåller årets fem bästa spel. Spelen de innehåller är totalt överlägsen i deras respektive genrar de senaste åren. Vi har i år fått se en kavalkad av underbart bra spel. Jag har blivit tvungen att utelämna spel som Minecraft och Terraria trots att dessa har varit helt överlägsen i dess spelglädje. Jag tror inte vi har haft ett sådant här spelår sedan 1998.
Året 2011 kommer att bli ihågkommet som vändpunkten där de bästa spelen återigen fanns på spelens hemmaplan PCn. Där det en gång startade, och där det en gång kommer att sluta. Den nuvarande ”generationens” konsoler står där orörda under min TV. De berörs endast en gång i veckan när jag dammar av dem, som en del av hushållets veckostädning. Hur var det nu igen, var konsoler bara en fluga?
Kategorier: Årets spel, PC
Årets spel–plats nr 2
The book of unwritten tales kom från absolut ingenstans och gjorde mig helt hänförd. Jag har redan fått slut på superlativ för att kunna beskriva det här spelet rättvist. Det finns ingen text, ingen bild, ingenting som kan göra det här spelet rättvisa, annat än att själv spela det. Och det finns verkligen ingen ursäkt att inte spela det heller.
För oavsett om du är konsolförespråkare nummer ett så har du antagligen någon gammal PC eller Mac liggandes, undanstoppad för att du skäms för den. Ta fram den med en gång och köp bara! Bara köp! Det kräver ingen monsterdator alls.
Jag har tidigare nämnt likheterna med världens bästa äventyrsspel, Day of the tentacle och säger det bara en gång till. The book of unwritten tales tangerar allt som det nu nästan 20-år gamla Lucas Arts-spelet gjorde.
Och det bästa av allt är ju att det ändå är anpassat för oss som lever och spelar nu. Vi snackar inga ologiska pussel som man fastnar på i veckor. Här är det logiken själv som råder. Ja, något tokigt finns det ju givetvis kvar. Det blir heller aldrig den där musjakten efter objekt att integrera med. Med en enkel knapptryckning markeras alla objekt som du kan leka med.
Jag har så mycket mer att säga om det här spelet, men jag känner att oavsett vad jag säger kommer tyvärr inte ens 1 % av er som läser det att ge det en chans. Och då tror jag ändå att ni som bemödar er med att läsa den här “pc-bloggen” har större potential än gemene konsolgamer att verkligen ta till er ett sådant här fantastiskt spel. Jag hoppas och håller tummarna! För bättre än så här blir det inte i den här genren!
Kategorier: Årets spel, PC
Årets spel–Plats nr 3
Årets tredje bästa spel är spelseriens sjätte del. Vi snackar här om Might and Magic – Heroes 6! Lite som förra årets vinnare The Settlers 7 har det här spelet haft sina turer upp och ner i en bergochdalbana. De tre första spelen var helt fantastiska och jag fångades in och kunde sitta 16 timmar per dag i flera dagar i sträck och spela.
Därefter kom del nummer 4 som egentligen inte var jättedåligt, men det var bara sämre än de tidigare spelen. Femman kändes bara ihopslängd och utskickad för att sälja på dess namn. Inte lika illa som Xcom och Syndicate är tänkt att säljas som, men ändock inget som jag personligen längtade till för att spela.
Mem så kom då vändningen i och med Might and Magic – Heroes 6. Kanske kan det ha varit namnändringen som gjorde det hela. Men helt plötsligt var jag 14 år igen och satt och sträckspelade ett av de mysigaste spelen man kan tänka sig. Det här var som ett snyggare Heroes of Might and Magic 2.
Många spel i dag görs ju enklare, om det är för att vi har blivit dummare med tiden eller om det är av en annan anledning låter jag dock vara osagt. Även i Heroes 6 är mycket enklare. Men tillskillnad från alla andra spel som fördummar spelaren så är det här bara av godo. Jag känner att, så här borde man ju ha gjort det redan i det första spelet.
Förr när man tog över gruvor och liknande ställen så var man tvungen att springa runt som en galning med flera olika hjältar för att skydda dessa. Nu räcker det att ha kontroll den borgen som de närliggande gruvorna tillhör. Det här draget kände jag innan jag spelat spelet kunde vara en fördumning som jag skulle rata. Men efter att ha spelat ett par timmar och vant mig så skulle jag aldrig kunna gå tillbaka till det gamla systemet.
Jag säger bara, det här skulle lätt kunna vara årets bästa spel! Om det inte hade varit för att det kom två spel till som var helt sjukt grymt bra… Jag blir svettig när jag tänker på spelåret 2011. Så många bra spel som jag älskar som jag var tvungen att lägga utanför listan. Spel som jag tjatat om både på bloggen och på twitter. Känns lite orättvist mot dem, men men, det är ju ett i-landsproblem som är att föredra om man jämför mot speltorkan 2010.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets spel–Plats nr 4
Det släpps I dag, så vad vore mer passande än att placera Star Wars – The Old Republic på plats nummer fyra över årets bästa spel? Jag har nog hunnit spela det lite drygt 20 timmar vilket är längre än många andra spel som släpps och tar slut någonstans vid 8 timmar.
The Old Republic är precis det spelet som jag kände att jag behövde efter att ha dragit runt I Skyrims tomma landskap i nästan 30 timmar. Jag behövde ett spel där det fanns liv, där sakerna jag utförde betydde något. Av någon anledning fick jag aldrig den känslan i Skyrim.
Jag spelar som en Jedi Consular och använder mig av både lightsabers och magi för att ta sönder mina fiender. Jag älskar det! Det riktigt fina med The Old Republic är att det egentligen känns som ett singleplayerspel fast det ändå är ett Massivt onlinespel. Jag har sedan min dotter kom till världen inte riktigt haft den tiden jag en gång hade när man satt och raidade i World of Warcraft. Men jag har ändå saknat känslan av att få vara med om något större. Något som jag inte känner mig instängd i.
Hela spelet andas atmosfär. Det spelas klassisk Star Wars-musik I mina hörlurar när jag går till anfall. Och världarna som målas upp framför mina ögon är estetiskt mycket tilltalande. Jag vet dock inte hur länge jag kommer att spela det här spelet, men om jag bara så kör det I typ tre månader och hinner få lite drygt 100 timmar i det så har det lätt gjort sig värt de pengarna månadskostnaden kostar. För det är väl ändå så man räknar? Spelad timme per krona? Ja, för då är de allra flesta MMORPG’n de absolut bästa för din ekonomi! Så har du bara en dator där hemma, testa, njut, och förlora dig i den magiska Star Wars-världen, eller, var det inte Stjärnornas Krig det hette?
Kategorier: Årets spel, PC
