Läckström

Spelens Återspelningsvärde

diablo2-1280x1024

I helgen så var det då dags för Retrospelsmässan igen. Jag hade bestämt mig att åka dit i år eftersom jag missade det förra året. Men att ta ledigt från jobbet en dag är mer kostsamt än man kan tro medans man pluggar. Så istället fick jag ha en liten retrokväll i hemmets lugna vrå. En sak som jag tycker är retrospelens absolut starkaste sida är deras fantastiska återspelningsvärde.

Denna dagen fick gå i Diablo 2s tecken som jag säkerligen redan har spelat igenom ett tiotal gånger. Men det är faktiskt lika roligt fortfarande. När jag tänker lite på hur många gånger jag spelar om ett nytt spel och jämför lite lätt med gårdagens spel är det stora skillnader. Jag tror inte att det har med att det finns mycket mer spel nu. För långa perioder kan jag sitta och inte ha något spel alls att spela. Istället sitter jag med min gamla amigaskada och drar rektanglar med vänster musknapp på skrivbordet.

Det är svårt att säga var gränsen går där spelen förlorade sitt återspelningsvärde. Men för min del tror jag att Half-Life 2 var det sista spelet jag spelade igenom mer än en gång. Jag kan tänka mig att det kommer att finnas undantag någon gång i framtiden. Men oavsett hur bra ett spel än har varit sedan Valves mästerverk, har det aldrig lockat mig att spela det igen.

Jag håller dock mina förhoppningar uppe för Doom 4 som bör släppas någon gång nästa år. För jag tycker att det är något speciellt med ID Softwares titlar. Deras spel har något som man kan kalla “det”. Pricken över i’t för de som vill. Det är perfektion på ett retromässigt sätt. För trots att deras spel ser nya och snygga ut, så känns de inte nya. När jag spelade igenom Doom 3, fanns känslan där som infanns sig när jag första gången drog igång Quake 1.

Sedan kan man orda i åratal om spel som Civilization skall räknas med bland de här spelen eller inte. Givetvis spelar man mer än en omgång i de spelen. Men där fungerar det eftersom det är som ett helt nytt spel varje gång man startar upp det. I fallet med tex Quake 2 så är det precis samma banor, samma vapen, samma monster ännu en gång.

Med det sagt så hoppas jag att utvecklingen rent grafiskt fortsätter att gå framåt, men att spelkänslan i spelen tar ett par steg tillbaka i tiden. Jag bryr mig inte de fortsätter att fördumma spelen, köra på med en massa ointressant story osv, bara det är roligt att spela. Så, Bioware, jag pratar med dig, skärp dig!

Ont i halsen

Jag har nu lyckats hålla mig borta från löpningen i över en månad. Först blir man sjuk, och precis när man ska börja springa igen så får man sjukt ont i halsen. Det känns så typiskt när man verkligen hade kommit igång ordentligt och börjat få upp sträckorna man sprang varje vecka. Men jag hoppas att jag ska kunna börja igen någon gång nästa vecka. Och till sommarn när jag jobbar så ska jag försöka att springa, antingen till eller från jobbet beroende på när jag börjar jobba. Men det är absolut inget löfte, bara en målsättning.

Speltriss vecka 22

I veckans speltriss kör Emmy på temat “tillsammans”. Jag har valt ut tre stycken spel som jag anser hör hemma i den kategorin. De är följande:

Snake Rattle 'n' Roll

Snake Rattle n’ Roll vilket förövrigt är det absolut bästa coopspelet någonsin i mitt tycke. De två maskarna kan hjälpas åt att klara de svåra banorna tillsammans, men de kan även stjälpa varandra på flera helt underbara sätt.

bubandbob

Bubble Bobble är ännu ett fantastiskt nintendospel i coop. Här hjälps man åt att blåsa små söta bubblor på de elaka fienderna.

bnw2_scr4

Black and White är ett väldigt underskattat spel skulle jag faktiskt våga mig på att säga. Här tänker jag på scenen där alla djuren står på rad tillsammans i en stor härlig grupp. Sedan kommer jag in i scenen och väljer en av dem. Deras ansiktsuttryck och kroppsspråk när de dels blir valda, dels när de blir bortvalda är obetalbara!

Sämsta spelet någonsin

Goonies_2_-_1987_-_Konami

Titlen är ganska talande. Spelet som är det absolut sämsta jag någonsin spelat är (givetvis) ett konsolspel till Nintendo som heter The Goonies 2. Jag minns fortfarande när jag köpte det som en tioårig grabb som hade sparat sin veckopeng i flera månader. Gått ner till spelbutiken och stått och valt bland spelen där. Ja, på den tiden visste man inget om spelen alls förutom det som stod på baksidan på dem. Speltidningar hade jag förstås, men i dem stod det ju inte om alla spel som fanns i spelbutiken.

Grafiken var helt ok för den tiden, men det som var så uselt var den bedrövliga kontrollen. Karaktären som jag inte vet namnet på hoppade ju som att det inte fanns något luftmotstånd alls. Hans fjantiga jojo lät inte riktigt som en jojo borde låta. Nä, det här var spelet jag ville skulle bli nästa Super Mario Bros, men blev någonting helt annat.

På den här tiden spelade jag även fotboll, och vi anordnade loppisar för att få in pengar till vårt lag. Det här spelet var mitt bidrag till den loppisen. Jag minns att jag skrev en prislapp på 190 kronor som jag ville ha för spelet. Det var ju ändå ganska dyrt att köpa (typ 400:-) så jag ville åtminstone ha hälften tillbaka. Men nu när jag tittar i spelhyllan så står det fortfarande där och äcklar mig. Prislappen sitter kvar och jag förstår att det aldrig blev sålt på någon av alla de loppisar det var med på. Antagligen hade de som kom på loppisarna bra smak och lät bli det. E.T kan gå och lägga sig någonstans om ni frågar mig...

Ursäkta röran

1

Jag har bestämt mig för att bygga om här på bloggen lite. Slänga ut det gamla och in med det nya. Jag har lekt runt lite med olika grejjer här i går så om ni var inne på bloggen då så kunde den se riktigt tokig ut. Men nu är jag i slutfasen och kan väl egentligen säga att den är färdig. Jag själv är ganska nöjd med den i alla fall, och det är ju det viktigaste. Det kan dock vara en och annan bugg eller färgkod kvar sedan det gamla temat då jag använt det som grund och rört runt i det bara. Men det är sådant som kommer försvinna lite med tiden. Jag hoppas själv på att det här kommer innebära en lite nytändning i mitt bloggande. Och även om jag inte kommer att blogga varje dag, så hoppas jag åtminstone två gånger i veckan.

Mythos – I väntan på Diablo 3

mythos-20070702005916267

Vad kan vara bättre än en Diablodräpare från den gamle Blizzardanställde Bill Roper? Ja, hans Flagship Studios utvecklade nämligen Mythos parallellt med deras “storspel” Hellgate London. Sedan gick det som det gick och Mythos såldes till ett annat företag som tog över detta. Nu var det 3 år sedan och sedan dess har mycket hänt.

Spelet släpptes för ungefär en månad men jag tror att det gick förbi många. Det har inte gjorts några stora reklamkampanjer om det som jag har sett. Så jag tänkte slå ett slag för ett av de bättre actionrollspelen som finns just nu. Gillar du Diablo och Torchlight så kommer du även att gilla Mythos. Och det absolut bästa med spelet, det är att det är gratis att spela!

Själva världen är slumpmässigt uppbyggd på samma sätt som Diablo var, men skillnaden här är att det är ett MMORPG. Eller, egentligen inte. Det är en hubbvärld lite mer likt den i Guild Wars. Där man träffas i staden för att sedan ge sig ut på äventyr, antingen ensam, eller tillsammans med andra.

My växer

My har nyligen fyllt 8 månader och blir bara större och större. Här är två nytagna bilder ifrån i söndags när vi firade Annas 27-årsdag.

_MG_4774 _MG_4798

Börjar bli frisk igen

Eller ja, det där stämmer ju inte riktigt. För frisk har jag varit sedan i måndags, men jag pratar om att min läpp börjar bli mer normal igen. För er som inte känner till historien så var det nämligen så att under förra onsdagen begav jag mig till Uddevalla sjukhus för att skära bort en liten cysta som jag hade fått i läppen. Det visade sig vara tre cystor som var större än jag trodde tillslut. Men efter att doktorn hade dragit lite i min läpp och karvat ur cystorna och en del runt omkring också så att de inte skall komma tillbaka var min läpp riktigt stor. Lite som det såg ut som att jag gjort en misslyckat läppförstorning. Så utan att direkt kunna äta eller prata så var det dagen efter dags att återigen stiga in på praktiken med min extremt stora underläpp. Jag höll i ett par lektioner ändå, fast jag vet inte riktigt om det hördes vad jag försökte säga.

Och för att lätta upp min tillvaro ännu mer så blev jag sjuk under fredagen och fick ligga med feber ända tills det var dags att åka till skolan för ett obligatoriskt seminarium. Jag var dock fortfarande lite groggy efter att inte ha gått ut under hela helgen. Jo, iofs, vi åkte ut till stugan under fredagen, men där låg jag ändå inne trots det vackra vädret utanför. Men så i dag kände jag att läppen börjar se lite mer normal ut. Den är fortfarande stor, men inte alls lika stor. Så om en vecka till så kanske den inte syns alls?

I kväll är det dags för ännu en eurovisionsemifinal! Det innebär att vi kommer att sitta som klistrade framför rutan ännu en kväll denna veckan. Och det slutar givetvis inte där, utan även på lördag kommer vi att klistras framför TV-rutan som om inget annat fanns.

Bortglömda Spel

Titeln ljuger givetvis dig rakt upp i ansiktet. De här titlarna är inte bortglömda egentligen. De är bara lite åsidosatta i den tidseran som vi nu lever i. Dagens spel skall vara enkla och raka. Helst skall de sälja ett par miljoner exemplar för att inte riskera få företaget bakom i konkurs. Men det fanns en gång i tiden, en gyllene tidsålder för spel. Tiden var lite grovt räknat mellan 1990 och något år in på 2000-talet. Det var då följande spel släpptes för att senare försvinna ur tiden till glömskan.

Command and Conquer : Renegade
screenshot05.jpg

Det var spelet som vågade vara lite annorlunda. Spelet som skulle ta oss ner på marknivå till våra älskade enheter i Command and Conquer. Det kom, det blev kritiserat och det dog ut. Men någonstans däremellan stod jag och rent utav älskade att springa runt bland alla dessa enheter jag bara sett uppifrån som små ikoner på en större karta. Det var mer känslan av detta än själva spelmekaniken i själv som gjorde det här spelet såpass bra som jag verkligen tyckte att det var. Jag har dock inte på senare år vågat ta mig an det igen, för jag är rädd att jag förstör bilden av ett perfekt spel.

Sacrifice radeon-sacrifice2-1024.jpg

Ett spel som var mer än ett spel. Det fanns inget som liknade Sacrifice när det kom och faktum är att det fortfarande inte finns något som liknar det än i dag. När det kom var det hur snyggt som helst och även om grafiken åldrats lite sedan dess hänger den fortfarande med och spelet är fortfarande mycket spelbart. Lite kort beskrivet så springer man runt i olika världar och samlar på själar från de varelser man har ihjäl. Med tiden blir man kraftfullare och får mer förmågor. Det kanske låter som vilket rollspel som helst, men det är det inte. Det är något med stämningen i spelet som får det att stå ut över allt annat. Ett av de spelen som kommer på min topp-10-lista, varje år.

Battlezone 2M1insert.jpg

Jag spelade aldrig Battlezone 1 så det kan jag inte uttala mig om. Däremot levde jag i Battlezone 2 som är lite samma sak som C&C: Renegade fast ändå inte. Där Renegade valde att bygga på ett kampanjläge som vilken FPS som helst valde Battlezone att ta ner spelaren till marknivå i ett RTS-spel. Man var en enhet som åkte runt på banan och byggde enheter och skapade byggnader, precis som man skulle göra i ett RTS. Men då man var en enhet på marken så fick man en helt annan känsla av striden. Och i multiplayer var det en hektiskt dröm som får Starcraft 2 att blekna. Tyvärr har jag inte sett något spel som gjort detta igen, dock en och annan Unrealmod som försökt sig på konceptet men misslyckats ganska grovt.

Heretic 2 Htic2-18.jpg

Heretic 2 använder sig av Quake 2 motorn för att bygga upp en värld full av mysterier. Vi som var med på tiden då Heretic 1 släpptes blev egentligen ganska besvikna (Nu talar jag för mig själv) när Heretic 2 släpptes och när det visade sig vara i tredjeperson och inte alls kändes som första Heretic, eller för den delen Hexen-spelen gjorde. Men när jag väl förlät speldesignernas val så lärde jag mig älska Heretic 2. Jag förstod inte längre hur jag kunnat ifrågasätta ett mästerverk som detta. Varför inte Raven Software går tillbaka till sina rötter med Heretic och Hexen är för mig ett mysterium. Det kan ju inte misslyckas. I dag känns Raven bara som ett bespottat företag som har långt kvar att vandra till de fornstora dagarna på 90-talet.

Z2 - Steel Soldiers
z2-steel-soldiers-01

Z2 var uppföljaren på Z. Spelet som tog RTS-genren och vred runt den lite. Man skulle erövra olika baser på kartan. Desto mer baser man ägde, desto mer soldater kunde man tillverka vilket gav segern till slut. Inte ens vid tidpunkten då spelet släpptes hörde jag speciellt mycket om det. Jag bara visste att det var bra då jag spelat föregångaren. Så det kändes lite som att det kom och sen försvann det direkt. Jag tror inte att det sålde speciellt bra även om det förtjänade det. Spelet fungerar absolut än i dag och en uppföljare skulle mycket väl fungera om det var prisatt någonstans runt 100-lappen.

Emperor - Battle for Dune

Emperor-Battle-for-Dune-2001-1-LQCESK3WIX-1024x768

Vi hade fått Dune 2000 som egentligen bara var Dune 2 med lite bättre grafik. Men det kändes mycket fattigare på något sätt. Däremot när Emperor - Battle for Dune släpptes var det i en rejält uppdaterad 3D-grafikmotor som krävde sin maskin för att köras. Spelet låg på hela 4 CD-skivor och det var magi rakt igenom samtliga skivor. Men det här spelet var väl lite som Renegade, endast för de redan inbitna fansen. De som redan gillade Dune men som hade blivit besvikna på Dune 2000. Jag älskade det för att det var Dune i en fruktansvärt vacker miljö. Jag älskade snygga spel på den här tiden och det här var nog det snyggaste just när det släpptes.

Dåligt betyg för Monkey Island

Ännu en helg har passerat och ännu en helg där jag varit sjuk. Jag har då passat på att gå igenom lite gamla Datormagazintidningar som är mina absoluta favoriter. Den här helgen fastnade jag lite extra på recensionen av det första Monkey Island. Betyget det fick var nämligen bara 79%! Jag funderar på om spelet har växt medan det blivit retro och att det inte var speciellt bra när det begav sig? Fast faktum var ju att jag spelade det när det begav sig och älskade det redan då. Photo maj 06, 20 39 33  

Jag tyckte bara det var lite anmärkningsvärt att en sådan klassiker någonsin kunde få ett såpass mediokert betyg, vilket 79% ändå får anses vara för det här spelet. Utan att veta det så gissar jag att uppföljaren fick ett betydligt varmare välkomnande och att kanske till och med någon annan som uppskattar "tramshumorn" i ett av världens roligaste spel någonsin fick recensera det!