Vem är egentligen speljournalist?
Jag har länge funderat på vad det är som gör att man kan titulera sig journalist. Och nu då främst hur man ska vara för att kunna titulera sig speljournalist. Vad gör en speljournalist egentligen? Min autorättning säger åt mig att ordet speljournalist är något okänt och föreslår istället sportjournalist. Redan där förstår jag att det inte är så vanligt att man är journalist och skriver om spel.
Ur journalisternas yrkesetik går det att läsa:
Är försiktig med att avge konfidentialitetslöften åt källor.
Vad är det då man gör när man lovar att inte publicera en recension innan ett visst datum? Visst det handlar om en kort tid och inte helt, men än dock är det uppdagat av den som journalisten granskar. Det här känns inte alls rätt och borde inte existera. Jag tycker att trovärdigheten här blir lidande.
När man sedan under åren har läst liknande som att recensenter inte får lov om att skriva om hur långa filmsekvenserna är i Metal Gear 4 känns det som att trovärdigheten når sin bott. Och det är spelföretagen och inte recensenternas fel att det ser ut såhär. Men i dessa fall tycker jag att det är god journalistik att man redogör för vilka krav som ställs inför recensionen av det här spelet.
I journalisternas yrkesetik går följande att läsa:
Hittar och rapporterar om alla sidor av historien.
Att för journalisten hitta sidan där det uttryckligen står att det här och det här får du inte skriva om är inte speciellt svårt då den oftast bifogas från spelföretaget. Men jag ser inte speciellt ofta att den sidan av historien rapporteras om. Visst finns det undantag som ovanstående exempel med Metal Gear Solid 4. Men jag tror att det finns så mycket mer som vi inte vet någonting om.
Sedan tänker jag även på alla de som rapporterar om nyheter i spelbranschen. Är de också journalister när de rapporterar vad som finns att läsa från spelföretagens nyhetsutskick? Vad krävs egentligen för att få kallas journalist, och vad är skillnaden mellan en speljournalist och en spelskribent?
Svaret är egentligen ganska enkelt. Journalist är ingen skyddad titel så vem som helst kan kalla sig journalist oavsett om man gått journalisthögskola eller inte. Just speljournalistik faller under genren kulturjournalistik och innehåller bland annat recensioner, kåserier och krönikor.
Så rent krasst kan jag själv egentligen titulera mig som speljournalist eftersom jag ibland skriver lite recensioner och kanske till och med någon krönika då och då. Men rent personligen kommer jag aldrig att göra det för jag har liksom många andra blivit inpräntad att en journalist lever och bor i krig och rapporterar med livet som insats varje dag. Vilket givetvis inte är sant och något som jag upplever ”finkulturjournalister” försöker få oss som sysslar med ”fulkultur” att tro.
Kategorier: Åsikt
Förutsätter ni att jag är dum?
Året är 2004 och Willys har nyligen tagit över Hemköpsbutiken där jag arbetade som mejeri- och frysansvarig. Alla tjänster söks om och jag gör en halvdan intervju och blir satt i kassan. Inför uppstarten kommer en expert som ska förklara för oss kassörer hur det fungerar att sitta i kassan på en snabbköpsbutik. Låt oss för enkelhetens skull kalla personen för Kim. Hen tar iaf upp en DVD-skiva och pekar övertydligt på EAN-koden och förklarar att det här är en streckkod. Den ska ni scanna i kassasystemets streckkodsscanner och vips registreras varan i kassamaskinens dator.
Exakt i det ögonblicket bestämde jag mig för att jag måste härifrån. Bort ifrån det här stället där de ansvariga förutsätter att vi som arbetar i deras affär är kompletta idioter. Tre månader senare hade jag ett nytt jobb.
Jag tänker mig att den här Kim inte bara var en engångsföretelse. Tvärtom verkar det finnas en Kim på nästan varje större spelföretag idag. Kim förutsätter att spelarna som spelar hens företags spel är dumma i huvudet. Därför måste Kim lägga in funktioner som förklarar hur man hoppar, hur man skjuter, hur man tittar åt vänster och höger.
Ibland är dock Kim normalbegåvad och kan nästla in sin agenda på ett relativt snyggt sätt så att spelaren nästan inte märker det, alternativt kan hoppa över det. För att dra ett exempel så lär det jobba en normalbegåvad Kim på Firaxis. Där kan man hoppa över tutorialen om man vill. Men vill man spela den så är den ändå en del av spelet som ändå ska spelas.
Det jobbar inte någon Kim på Paradox. Där får man lära sig spelet som på den gamla goda tiden(90-talet). De flesta indieutvecklare har inte råd att anställa Kim, utan man får lära sig spelet på egen hand. Och det är precis det här som är fördelen med att inte ha anställt Kim. Att lära sig spelet på egen hand är nog så god morot som att ha dödat spelets första boss. Det är minst lika bra som alla achivements i världen. För jag menar, tänk om spelaren faktiskt kunde lära sig att hoppa utan en idiotperson står och föklarar för dig vilken tangent/knapp du ska trycka på för att lyckas med den här svåra bedriften.
Jag må vara en bakåtsträvare av rang som föredrar att plöja manualer på 260 sidor för att hitta hur man nu startade den här flygmaskinen. Men jag gör hellre det än att Kim står på min flygplansvinge och skriker åt mig att jag ska trycka på den gröna knappen samtidigt som det blinkar en illgrön knapp på en tredjedel av skärmen med en förklarande text ”Det är denna knappen som du ska trycka på nu!”.
Men så länge som Kim tycker att spelare är dumma i huvudet kommer detta att fortgå. Vi spelare måste gå samman och gemensamt säga nej till Kim. Vi vill ha spel som förutsätter att spelare i dag smarta och utforskande människor. Spelare som vill ha ett intellektuellt utbyte av spelet. Så gör som jag, säg nej till Kim!
Kategorier: Åsikt
Jag tycker för mycket för att vara tyst
Ja, jag tycker alldeles för mycket för att bara sitta och titta på allt erat tyckande överallt. För är det något som ni gör så är det just att tycka. Ni tycker i forum, ni tycker i bloggar, ni tycker på facebook och sist men inte minst så tycker ni även på twitter. Men inte nog med det, det värsta av allt är att ni oftast tycker fel.
Mitt liv har ändrats en hel del sedan jag drog i gång den här bloggen. Jag har dock aldrig tagit bort den eftersom jag någon dag tänkt att komma tillbaka i full karriär. Sedan bloggen föddes har jag slutat att plugga, blivit pappa och fått ett heltidsjobb som är mycket krävande. Med andra ord så har min tid för spel reducerats något så extremt så att jag kanske på sin höjd spelar 1-2 timmar i veckan.
Men bara för att jag i princip har slutat spelat så har ju inte ni slutat att tycka om allt mellan himmel och jord. Att ligga där på kvällen och kika igenom allt ert tyckande om hur Halo är guds gåva till mänskligheten, FPS uppfanns med GoldenEye på N64, Diablo 3 suger osv osv. Det är plågsamt! Och jag känner inte att jag riktigt orkar tycka till på twitter. Nä, för tycker man till på twitter när man ligger och halvsover blir det oftast lite tokigt. Samtidigt startar det ibland igång en diskussion som jag inte kan följa då jag måste sova. Så var kan jag få tycka som jag vill utan att känna mig stressad? Jo, på min blogg!
Så jag ska med jämna mellanrum försöka spy ut allt mitt samlade tyckande här istället. Känns som att en blogg är mer ämnad för mitt mål också med tanke på de 140 tecken man är begränsad till på twitter.
Innan jag får alla tyckare på mig så får jag förtydliga att mitt resonemang med att ni tycker fel givetvis är med glimten i ögat och inte på något sätt tänkt att göra er som eventuellt läser detta upprörda till den milda grad att ni börjar tycka en massa här i kommentarerna 😛
Kategorier: Åsikt, PC, Retro
Tips till Gamersgate
Som säkert en del av er vet om mig så gillar jag starkt att handla spel digitalt. Jag köper mestadels från tjänsterna Steam, Gamersgate och Origin. Min absoluta favorit är Gamersgate. Men även solen har sina fläckar. Vanliga butiker såsom Webhallen för att ta ett exempel har nämligen en indikation på hur många varor de har kvar innan de måste beställa in nya från deras leverantör. Den här funktionen fungerar utmärkt i butiker som säljer fysiska varor.
Varför är det så svårt att implementera den här funktionen i en digital butik? Det borde rimligtvis vara väldigt enkelt. Jag vill gärna veta om jag kommer kunna få börja spela spelet direkt eller om jag måste vänta någon vecka, precis på samma sätt om jag beställer från Webhallen. Antingen får jag det i brevlådan dagen efter eller så tar det typ en vecka.
Det här är en funktion som borde vara standard hos alla onlinebutiker, men faktum är att jag inte mött problemet hos någon annan försäljare än just Gamersgate. Jag vet att när ett spel var slutsålt på Steam så plockade Valve bort spelet från systemet tills de fått in nya. En helt klart bättre lösning, men bäst vore väl ändå att bara skriva ut att spelet är tillfälligt slut och att nycklarna kommer om 5 dagar.
Kategorier: Åsikt
Film eller spel?
Jag har blivit riktigt splittrad nu under den senaste veckan. Jag som aldrig satt något annat än själva spelkänslan i första rummet, har nu spelat ett ”spel” där storyn varit det stora och spelkänslan kommit i andra hand. Men jag måste få precisera vad jag menar med spelkänsla först; det är den känslan man har i spel som Quake, att känna direkt att det man gör påverkar spelet utan någon som helst lagg. Som den perfekta rocketjumpen du har 100% kontroll över, eller det perfekta hoppet över ett stup med Mario för er som är lagda åt det hållet.
Spelet som jag har spelat heter The Walking Dead och jag har verkligen gillat allt med det. Jag har suttit som besatt under de fyra timmarna de två första episoderna har tagit. Det är verkligen ett vinnande koncept som Telltale har kommit på, det här med episoder. Att kunna spela ett spel i två timmar, därefter längta i en dryg månad innan man får spela igen. Bättre än så blir det inte (Valve?).
Och jag som var riktigt upprörd över Heavy Rain när det kom. Tänkte att så här kan inte spel få fungera, man spelar ju ingenting! Men The Walking Dead har fått mig att omvärdera mina tankar om spel i den här gengren. För visst liknar de ändå de gamla äventyrsspelen jag älskade på nittiotalet? Man spelar lite men får uppleva mycket. Nu anser jag dock fortfarande att det är ganska stor skillnad på The Walking Dead och just Heavy Rain. Skillnaden är fortfarande det som jag kallar spelkänsla. Men som sagt, det finns även grader på den mindre bra spelkänslosidan också.
Men för att jag ska klara av att erkänna det här måste jag skriva om vad jag anser spel är. Eller rättare sagt, vad som spelbranschen kallar spel och jag konsumerar som film. För det är fortfarande en sjukt stor skillnad på The Walking Dead och Quake. Det ena är för mig ett spel och det andra är numera den interaktiva filmen på 7 cd-skivor som spelbranschen försökte sälja på mig under nittiotalet.
Om jag bara kan acceptera den här skillnaden och inte kräva att allt jag konsumerar framför datorn ska vara rena spel, kommer jag att ha mycket roligare. Och hösten kommer att förgyllas av ett av de bästa äventyrsspelen på den här sidan 2000-talet.
Kategorier: Åsikt
Ett avslutat kapitel
Jag har i dagarna skrivit min sista recension för svenska Eurogamer. Jag kände att med mitt nya jobb och allt annat som händer i mitt liv just nu att tiden inte riktigt fanns. Jag kommer istället att åter bli lite mer aktiv här på bloggen och skriva mycket om det som jag gillar bäst, nämligen retrospel och pc-spel.
Sedan ska jag i ärlighetens namn även säga att jag tappade en del av njutningen i att spela när man hade en tidspress på sig. De bra spelen ville man ju aldrig att de skulle ta slut. De dåliga spelen kändes bara jobbigt att komma hem till efter arbetet och förstöra kvällarna med.
Nä, jag trivs nog ändå bäst med mina gamla spel som jag kan få spela i lugn och ro samt dela med mig av mina upptäckter på retromarknaden i den takt jag vill.
Kanske ett totalt onödigt inlägg, men jag kände ändå att jag ville få ut det 😉
Kategorier: Åsikt
Xboxen förstörde spelen
Jag har suttit ner och funderat riktigt länge på den här saken. Det har tagit mig ungefär en månad för att komma till skott och skriva ner mina tankar. Det hela började med när jag i november skulle fundera på vilka spel som var bäst under året. Jag hittade ett gäng som jag hade riktigt kul med och som jag kunde stolt visa upp på min lista. Men det var något som slog mig samtidigt. Något kändes väldigt fel. Det var först ganska svårt att sätta fingret på vad det hela handlade om. Enda tills Firaxis utannonserade deras version av Xcom. Då slog det mig att inget av spelen som kom under 2011 har levt upp till Xcoms kvaliteter. Jag drog det lite längre och funderade och funderade tills jag kom fram till.
Inget spel sedan den första Xboxen släpptes har kommit upp i den kvaliteten som Xcom hade 1994. Jag fortsatte och tänka och gjorde upp en liten lista på spel före och efter Xboxen. Jag tycker den talar ganska bra för sig själv.
Före Xboxen
- Xcom/UFO – Enemy Unknown
- Syndicate
- Railroad Tycoon
- Sid Meiers Pirates
- Command & Conquer
- Red Alert
- Starcraft 1
- Dune 2
- Sensible Soccer
- Sacrifice
- Lemmings
- Duke Nukem 3D
- Descent 1, 2
- Grand Theft Auto 1, 2, 3
- Another World
- Flashback
- Little Big Adventure 1, 2
- The Settlers 1, 2, 3, 4
- Death Rally
- Heroes of Might and magic 1, 2, 3, 4
- Diablo 1, 2
- Warcraft 2
- Baldurs Gate 1, 2
- Speedball 2
- Super Mario Bros 1, 2, 3, World
- Zelda – A link to the past
- Kid Icarus
- Sonic 1, 2
- X-Wing vs Tie-fighter
- Dark Forces
- Doom 1, 2
- Heretic 1, 2
- Hexen
- Quake 1, 2, 3
- Delta Force 1, 2
- Unreal/Unreal Tournament
- Theme Park/Hospital
- Dungeon Keeper
- Day of the Tentacle/Monkey Island
- Civilization 2
- Final Fantasy 6, 7
- Return to Castle Wolfenstein
- Gamla Medal of Honor
- Call of Duty 1
- DRM i form av manualer som man skulle leta ord i
Efter Xboxen
- Halo 1, 2, 3, Wars,
- Civilization Revolution
- Gears of War 1, 2, 3
- God of War 1, 2, 3
- Modern Warfare 1, 2, 3
- Duke Nukem Forever
- Grand Theft Auto 4
- Nya Medal of Honor
- The Settlers 5, 6, 7
- Dragon Age 1, 2
- Sonic and his friends * 15
- Super Mario Sunshine, Galaxy
- Zelda Windwaker
- Portal
- Command and conquer generals, 4
- Red Alert 3
- Wolfenstein
- Final Fantasy 13
- Warcraft 3
- Heroes of might and magic 5, 6
- Starcraft 2
- The Witcher 2
- Mass Effect 1, 2
- Syndicate FPS
- Xcom FPS
- DRM i form av ständig onlineanslutning
Det är många spel som jag glömt i de här listorna. Men de här var de spelen jag kom på under de 5 minuter som jag la på att skapa dem. Visst hittar man ett och annat guldkorn i listan på spel som kom efter Xboxen lanserades. Men jag känner att ytterst få spel från den listan kan ersätta något av spelen på den tidigare listan.
Så av den här analysen kan jag med lite vilja dra min egen slutsats att det faktiskt var Xboxen som förstörde spelen. Beviset ligger framför er att läsa och begrunda, jämföra och testa.
Kategorier: Åsikt, Xbox
Årets story
Årets story är en kategori som jag brinner lite extra för. Nu när jag skriver så här kanske de som känner mig lite tappar hakorna. Men, jo, så är det faktiskt och jag ska försöka förklara lite hur det ligger till. Om vi tar ordet story och analyserar det lite. Vad betyder story? För mig är story en berättelse om något. Tar vi en titt på dess betydelse på Wikipedia finner vi att läsa att story är detsamma som ett gäng sekvenser som hänger samman för att bygga ett sammanhang.
Så i spel är det alltså det som håller samman spelet för att berätta historien bakom spelet. I olika spel så presenteras den här storyn på olika vis. Jag använder ordet presenteras som ett snällt ordval då jag egentligen hade velat uttrycka mig ”trycks upp i ansiktet på mig”. För det är vad jag tycker att story i spel gör. Den trycks upp i ansiktet på mig som om jag skulle vara den mest fantasilöse personen i denna värld. Jag blir tvingad att läsa eller lyssna på en massa dravel om hur ett gäng pixlar på min datorskärm har en massa sjuka problem, allt från att deras husdjur är döende och måste ha medicin, till att världen snart går under och att jag är den enda som kan rädda den.
Missförstå mig nu dock inte, jag har inget emot en sådan fjantig uppgift som att rädda jorden. Ta som exempel ett av mina absoluta favoritspel, Doom 2. Där presenteras en liten text ungefär vid var nionde bana där det står något man måste rädda världen. Givetvis är den enkel att bara klicka sig förbi om man inte vill läsa den. Självklart är detta något jag gjort, för jag vet ärligt talat inte vad det står där. Speltiteln Doom 2 – Hell on earth räcker gott för mig så jag kan bygga upp en egen story i mitt huvud om vad det handlar om. Därefter kan jag vara vem jag vill, heta vad jag vill, bete mig precis som jag vill.
Den här storyn (läs: skiten) är i mina ögon i vägen för min spelupplevelse. Den förstör den utan att skämmas. Jag kan sitta på min stol och spela ett riktigt bra spel när det helt plötsligt, från ingenstans, dyker upp en pixelhög som bara måste berätta sitt livs historia för mig. Alltså, jag skiter i dina pixelbarn och om de har blivit bortrövade av andra pixelmonster. Och allra minst vill jag ha upp ett hjul med olika svarsalternativ om huruvida jag tycker om hans/hennes historia. Låt mig spela mina spel i fred!
Så årets bästa story utnämner jag alla de spelen som vägrar dölja dess spelglädje i en story, som är skriven av alla de författarna som har stora svårigheter att få till ett bokkontrakt. Inga spel nämnda, inga glömda…
Kategorier: Årets spel, Åsikt
Fable förstörde stjärnan
Jag kan bara inte sluta tänka på vissa saker. I bland händer saker i livet som ändrar allt och det får mig att fundera på vad hade hänt om vissa saker inte hände? En av de sakerna jag tänker på mest, är vad som hade hänt om inte Microsoft värvat den mest kreativa spelskaparen som någonsin gått på våran jord. Mannen jag pratar om är givetvis Peter Molyneux.
Personligen tycker jag att han har fått ta oförtjänt mycket skit genom åren. Jag har hört argumenten att han bara snackar men levererar hälften av vad han snackar om. Om man sedan tittar på en del av spelen han ligger bakom så har vi till exempel Black & White, Dungeon Keeper, Theme Park, Theme Hospital, Populous och Syndicate. Det här är spel som är så sjukt nyskapande att deras recept aldrig någonsin har lyckats efterskapats till fullo. Så frågan är, vem är det egentligen som snackar skit här?
Eller ligger problemet att han har visioner så höga och är så duktig på att återberätta dem att spelen blir grå kopior av visionen? Det kan mycket väl vara så, men så länge spelen som han skapar är sjuhundra gånger mer nyskapande än random fps så tycker jag inte det spelar någon roll. Att sikta för högt och landa lite lägre, men ändå högre än motståndarna ser inte jag som något stort problem här.
Men sedan hände något, Peter tog sitt pick och pack och började jobba för Microsoft samtidigt som han och Lionhead Studios skapade ett litet spel som är känt som Fable. Givetvis till en början exklusivt till Microsofts spelkonsol Xbox. Och det var här som allt förstördes. Vad vet vi skulle hända om han aldrig hade börjat med spelet Fable? Det är ingen som vet, och troligen kommer vi aldrig att få veta det heller.
En kvalificerad gissning från min sida är dock att vi hade fått sett någon mer gudsimulator. Fast inte på det viset som vi känner dem i dag. Hade Peter jobbat vidare med sina skyhöga visioner hade vi antagligen fått sett något som vi aldrig tidigare sett. Jag skulle nästan våga sätta mina sista slantar på att han kanske skulle ha uppfunnit en helt ny genre.
Det här är givetvis bara spekulationer. Men jag tror att spelpressen var något för hård mot vår största spelvisionär någonsin. Kanske tog visionerna helt slut när oavsett vad han sa så snackades det skit om det. Spekulationer från min sida givetvis, men jag kan inte sluta tänka på det. Även om han inte skulle skapat en helt ny genre så hade jag verkligen inte haft något emot en ny del i Dungeon Keeper-serien, eller vilket av hans spel som helst. Sådana spel skapas inte längre och kommer nog aldrig heller att göra det.
Kategorier: Åsikt
Snälla, förstör även dessa
Nu för tiden skall alla gamla spel göras om för att dagens spelare skall kunna spela dem. Detta innebär i praktiken att man tar en gammal spelidé och gör FPS utav den. Den första gången man gjorde detta av en större spelserie var med Westwoods Command & Conquer. Men detta var alldeles för tidigt. Command & Conquer: Renegade sålde uselt och man återgick till seriens klassiska RTS-läge istället.
Men tiderna ändras som sagt. En ny skara spelare har växt upp sedan Renegade stod i butikshyllorna. Och den nya skaran älskar FPS:er (jag tolkar försäljningsiffrorna för FPS:er på detta vis iaf). Skulle Renegade ha släppts i dag så kanske vi aldrig hade fått sett ett enda RTS till av Command & Conquer-serien?
Ett annat känt exempel på spel som, enligt mig, kommer att bli förstört är den klassiska Xcom-serien. Ett turordningsbaserat strategi-action-spel som gått och blivit FPS.
Det har fått mig att fundera på om jag inte skall komponera en liten lista på önskespel som speltillverkarna också gärna kan få förstöra. Så här kommer ett par tips till alla speltillverkare!
Civilization – Action Figher. Du spelar som en soldat som på egen hand tar över världen med din UZI.
Settlers – Pig Wars. Du vaknar upp i en urgullig by utan att veta vem du är. Nu måste du döda alla för att få reda på ditt ursprung.
Theme Park – Ultra Hard Weapons. Du ramlar av en karusell och måste nu döda alla som jobbar på en nöjespark för att hämnas din huvudvärk.
Transport Tycoon – As It Was Meant To Be. Som vapenexpert ska du infiltrera tågbyggande kommunalarbetare och döda deras chefer för en friare värld.
Pizza Syndicate – The Italian Revenge. Som pizzabagare infiltrerar du stadens finaste pizzarestaurang och avrättar samtliga kunder som beställer en pizza med bearnaisesås på.
Kategorier: Åsikt
