Läckström

Semestern är redan slut

Nu har värmen äntligen kommit rejält och då har jag precis slutat min semester och börjat sommarjobba! Under 8 veckor skall jag jobba vilket innebär att jag åtminstone får 1 vecka ledighet innan skolan börjar igen. Jag har inför mig själv lovat att jag ska springa varannan jobbdag från jobbet och hem. Jag har gjorde det första gången i söndags och det gick bra. Det var inte lika långt som jag trodde, men det är väl tur det. 11 kilometer var det och det tog ungefär 1 timme att springa det i värmen som var i söndags. I kväll är det dags igen, men då blir det först efter klockan 20.15 nångång så då borde temperaturen vara lite bättre än vad som lovas under dagen.

Topp 5 – 1990

Nu har det varit lite dåligt med uppdateringar här på bloggen under ett par veckor. Detta beror på att jag har varit på semester i Norrland och i Finland. Nu är jag dock tillbaka på västkustmark och är redo att börja sommarjobba och blogga vidare! Jag tänkte här under sommaren ha en återkommande bloggserie där jag går igenom mina fem toppspel under varje år på nittiotalet. Det kan även hända att spelet jag skriver om inte släpptes just i Sverige under rätt år, men det har åtminstone haft release någonstans i världen under rätt år. Tyvärr kommer jag ju inte själv ihåg när spelen släpptes utan jag får lita på diverse spelsajter på nätet.

1990 var året då jag började snegla mot datorernas fantastiska värld. Men fortfarande släpptes det ett par riktigt grymma spel på konsol som lyckades slå sig in på min lista.

1. Civilization 1 (Amiga)

CivilizationAmigaAGA

Ett spel som jag fortfarande håller som ett av världens bästa spel. Dess uppföljare har förfinat konceptet, men det var fortfarande här det startade. Det släpptes på fyra disketter för Amigan och tog ungefär 15 minuter att ladda in när spelet slumpmässigt arbetade fram den kartan man sedan skulle spela på. Det gjordes under en magisk musikslinga som gjorde att man kom i helt rätt stämning inför spelomgången. Jag undrar om det skulle godkännas med att ett spel tar 15 minuter att starta i dagens stressade samhälle? Med twittringar om hur jobbigt det är att installera ett spel på tex Playstation 3s hårddisk, har jag svårt att tro att detta skulle släppas igenom otwittrat.

2. Duck Tales (NES)

Duck_Tales_-_1989_-_Capcom_Co.,_Ltd.

Jag önskade mig det till julafton det här året. Jag fick det också mycket riktigt av min mormor och morfar. Det var ingen jätteöverraskning eftersom jag brukade få ett spel varje jul av mormor och morfar. Och därför önskade jag mig just också bara ett spel så jag visste vilket jag skulle få. I Nintendo Magasinet hade de recenserat det här spelet på sedvanligt vis under den här tiden. Nämligen genom att ha bilder som var ihopklistrade från ett antal banor och med kommentarer till dessa. Spoilervarning utannonserades inte, och jag brydde mig inte heller. Under hela december satt jag med pappas negativförstorningsglas över bilderna och fantiserade att jag styrde Joakim von Anka över de utvalda banorna.

3. Secret of Monkey Island (Amiga)

MonkeyIsland2

Det första äventyrsspelet som jag någonsin kom i kontakt med var det första Monkey Island. När jag spelade det då på Amigan klarade jag aldrig av det helt och hållet. Jag kom nog bara 20-30% in i spelet innan jag fastnade. Jag hade inga kompisar som heller spelade det här spelet så det var bara att ge upp. Och det är alltid lika tråkigt att ge upp ett spel man tyckte var så roligt bara för att man fastnade på ett ställe. Nu på senare år har jag dock klarat ut en 80% av spelet, men därefter formaterade jag om datorn innan jag sparade sparfilen och sedan dess har jag inte orkat ta upp det igen. Men det ligger installerat på ipaden för att spelas igen, kanske redan denna sommaren?

4. Piff och Puff (NES)

Chip'n_Dale-_Rescue_Rangers_-_1990_-_Capcom_Co.,_Ltd.

Tillsammans med Ducktales var dessa två fantastiska spel. Jag såg givetvis allt med just Ducktales och Piff och Puff på TV vid den här tiden. Men jag skulle inte säga att det var därför jag gillade Piff och Puff. Det var mer det roliga man kunde ha när man spelade två personer. Man kunde nämligen lyfta tag i den andre spelaren och bära iväg på denne utan att den personen kunde göra något åt detta. Antingen kunde man hjälpa personen över något svårt hinder. Men oftast var det roligast att se vem som kunde plocka upp vem och kasta ned för ett stup först som gällde.

5. Railroad Tycoon (PC)

trainmainscreen_2

Det här spelet köpte jag enbart för dess tjocka instruktionsboks skull. Jag tyckte det var tufft att ha ett spel med en tjock manual man var tvungen att läsa för att kunna spela spelet. Nu var det ju inte bara för instruktionsbokens skull som jag gillade det här spelet. Jag hade tidigare spelat A-Train till Amigan som är typ samma spel och gillat det. Sid Meier tog allt som var bra med A-train och gjorde det på sitt eget vis till något mycket bättre.

Duke Nukem Forever

duke-nukem-forever-12

Jag har nu kört igenom det två banor långa, eller kanske korta demot till det mycket efterlängtade? spelet Duke Nukem Forever. Tänkte bara delge er lite vad jag tycker om det här nygamla spelet. Duke Nukem 3D behöver nog knappast någon presentation, men kort och gott älskade jag det när det kom för drygt 15 år sedan. Det var häftigt, modigt och coolt tyckte jag då. Sedan var det helt sjukt underbart i multiplayer med en massa nya funktioner så som bomben med fjärrutlösaren.

Men sen har vi det här pubertala innehållet som Duke drar med sig i hans fotspår. Då när det begav sig var jag just 15 år och var antagligen precis rätt målgrupp för spelet. Men inte ens då tyckte jag att de bitarna tillförde något. Visst, det kändes lite förbjudet, men det var mest jobbigt att behöva titta på allt snusk. Med det sagt så sitter jag nu här igen med årets upplaga av Duke Nukem. Snusket är kvar, men jag har åldrats och är nu 31 år och fortsätter titta på det här. Jag tycker det fortfarande är lika jobbigt att se på det.

Det som jag däremot har fått sedan senast är vetskapen om vad allt det här betyder. Det handlar om den förlegade kvinnosynen som 3D Realms och Gearbox visar upp i och med det här spelet. Jag tycker att Duke trampar över på ett antal ställen under demot redan och har svårt att tänka mig att det kommer att bli mindre i det färdiga spelet. För visst, samtidigt som jag har sett fram emot det här spelet ganska länge nu, drar det mig rejält emot tack vare de här fjanterierna.

Där Bulletstorm ändå gjorde det med glimten i ögat, där Mafia 2 totalt gjorde bort sig, hamnar Duke Nukem, om möjligt ännu längre bort än Mafia 2. Men, jag är kluven, för det känns som att Gearbox försöker ha glimten i ögat, och det funkar på ett antal ställen. Men på vissa ställen går det, som sagt, alldeles för långt.

Om jag bortser från allt snusk i spelet så tyckte jag ändå att det var ett ok spel. Spelkänslan var helt ok, grafiken var något suddig tyckte jag, men ändå helt ok. Givetvis är det mycket nostalgi att få se de gamla fienderna och de gamla vapnen igen. Skulle det inte vara för allt snusk, så skulle nostalgin tillsammans med känslan av att det är ett ok spel göra att det var ett självklart köp. Nu är det inte så längre.

Genresättande spel

Imp

Jag fick mig en liten tankeställare härom dagen när jag skrev en tweet om den kommande doomklonen Duke Nuken Forever. Jag reflekterade inte direkt över det då innan jag fick påbackning om vad jag menade med doomklon. För mig är det ganska naturligt vad en doomklon är. Det är ett spel där man rör sig i tre dimensioner, oftast med ett vapen i handen. Men det stannar inte där, doomklon är/var ett mycket bredare uttryck än vad dagens motsvarighet FPS är.

Och för att Ni inte ska tro att det är något uttryck som jag själv har hittat på så kan jag bara säga att doomklon var ett väl vedertaget genrebeskrivande ord i både svensk och utländsk spelpress under mitten av nittiontalet. Men även spel som Descent och Quarantine gick i genren doomkloner.

Det här är givetvis det största erkännandet en spelstudio någonsin kan få. Att en hel genre blir uppkallad efter deras spel. ID Software var på den här tiden helt klart före alla andra spelstudios. Så med all rätt tycker jag de kan ta åt sig denna äran.

Men jag funderade även vidare lite på vad det kan finnas för andra spel som har satt namn på en hel genre. Det var svårt att komma på några direkta kandidater. @Thermoptic hintade om Qix och tetriskloner kanske varit ett vedertaget begrepp någon gång. Personligen har jag själv aldrig använt mig av de begreppen, men kanske har det varit så?

Det närmaste jag kommer är att man kallat spel som Benefactor för Lemmingsliknande, men det har aldrig varit en lemmingsklon. Inte heller storspel som Super Mario Bros har någon gång slått tillbaka plattformsspel i förmån till mariospel/mariokloner.

Jag tror att doomkloner som vedertaget namn dog någonstans vid släppet av Quake 1, men det fick i alla fall leva i ungefär tre år. Jag kan komma på mig själv i bland, speciellt när jag pratar, att jag säger doomklon om någon ny fps som är på väg. I skriven form blir det dock mer sällan, även om jag tycker doomklon är ett lite mysigare sätt att beskriva en genre som fick mig att sälja min Amiga (ångern som ligger kvar än i dag är stor!) i förmån för en 486 som kunde driva Doom 1.

Daniels svensexa

IMG_1943

Jag har nu lagt upp 26 bilder från Daniels svensexa som ni alla kan få ta del av under festkategorin under bilder här till vänster. Titta och njut!

Quarantine – Taximarodören

Quarantine_-_1994_-_Gametek

Det kallades en doomklon på hjul. Och den beskrivningen räckte för att få mig på fall. Spelet i sig går ut på att du som taxichafför kan åka runt och plocka upp folk och köra dem till ställen för att tjäna pengar. Med de intjänade pengarna kunde man köpa nya häftiga vapen och använda på konkurrerande taxichafförer och andra bilar som åkte ivägen för en. Det kom ut ungefär 3 år innan Carmageddon och var egentligen bättre på varje punkt förutom möjligtvis grafiken.

Men lika alla Elite-kloner som finns så var det sjukt lätt att fastna i det. Och att bara köra en kund till för att få mer pengar till ett nyt vapen var något som jag fastnade i mängder av timmar. Jag tror inte ens att jag vågar mig på en uppskattning av antalet timmar nedlagt i det här spelet. Men att det är tresiffrigt råder ingen tvivel om.

Jag vet att det även släpptes en uppföljare till Quarantine, men det var inget som jag då eller på senare år har spelat. Men det kanske är något att kika närmare på här i sommar då somrarna alltid går i retrospelens tecken. Vi får se helt enkelt! Och mest av allt hoppas jag givetvis att Quarantine, liksom Carmageddon kommer i en ny version med uppdaterat allt!

Carmageddon återuppstår

dgvoodoo-carmageddon

Av någon anledning tyckte jag Carmageddon var det häftigaste spelet som någonsin funnits när det släpptes. Jag älskade vara elak och köra över allt som kom i min väg. Nästa år kommer en ny del i serien om Carmageddon, den här gången utvecklat av originalutvecklarna. Men är jag hypad över det här denna gången? Faktum är att jag inte är det, jag tycker det är skoj att gamla IPn återuppstår och att företagen bakom dem ger fans vad de vill ha.

Jag kommer givetvis att testa demot av spelet och det får gärna överraska mig så att det leder till ett köp. Men jag har inga som helst förhoppningar över det. Det fanns nämligen ett spel som släpptes ungefär samtidigt som det här spelet där man fick det mesta i Carmageddon men med extra topping på. Eftersom jag sitter för fullt med skolarbete medan jag skriver det här så avvaktar jag tills imorgon med att berätta lite om det.

Ett konsolsug

ign-project-cafe-controller-mockup

Ja det här förväntade du dig nog aldrig att läsa på den här bloggen. Men faktum är att jag faktiskt är ganska sugen på vad Nintendo har kokat ihop för konsol till nästa år. Varken Sony eller Microsoft kan på samma sätt skapa ett sug till konsoler på samma sätt som Nintendo. Jag tror att det är så eftersom det enda dom satsar på (eller har satsat på iaf) är att skapa en så kraftfull maskin som möjligt. Men oavsett hur mycket dom än försöker kommer de aldrig upp till PCns kraft.

Och då känns det verkligen inte som att det är något som lockar. Jag kan ju redan i dag spela mina PC-spel med min 360-kontroll, så inte ens där skiljer de sig åt. Enda anledningen är ju givetvis för de exklusiva spelen. Men de skapar ju inget sug för själva konsolen i sig. Nä, där är Nintendo helt outstanding, och har så varit ett tag nu.

Jag vet inte vad jag ska tro om alla rykten om konsolen i fråga, men det här med att det skulle vara en skärm i kontrollen låter typ hur häftigt som helst. Skulle vara grymt att kunna ha kartan i typ Zelda där medan man springer runt på stora skärmen. Det är sådana här saker som gör att Nintendo står över de andra två aktörerna i konsolkriget. Jag älskar det! Men Microsoft och Sony får mer än gärna överaska mig, men jag tvivlar!