Läckström

DRM som väcker piraten i oss

Jack-Sparrow-Angelica-Pirates-of-the-Caribbean-On-Stranger-Tides-wallpaper-2

Jag har funderat lite på det här med DRM och varför det finns. Det står för Digital Rights Management och är till för att kontrollera spridningen av bland annat musik, film och spel. Men fungerar den verkligen eller är den bara ett irritationsmoment?

När det gäller musik var det för ett tag sedan ett stort rabalder över CD-skivor som inte gick att spela i vissa datorer och i bilstereos. Den bakomliggande funktionen DRM hade här satt stopp för oss laglydiga människor som vill stödja de artister vi gillar. Däremot de som tankade ner sin musik, kunde enkelt bränna ut den på skiva och lyssna obehindrat på sin musik. Nu för tiden vet jag att musikbranschen har bättrat sig och till och med tagit bort DRM på vissa musiktjänster där man kan köpa musik online.

I filmbranschen fungerar det ungefär liknande. Kopieringsskyddade DVD-filmer måste man kringgå skyddet på för att skapa sig en kopia av filmen för. Och detta är enligt lag olagligt, även för enskild kopiering. Så det som lagliga filmköpare får stå ut med är en massa reklam för antipiratbyrån i början av filmerna, något som piraterna slipper. Rent spontant borde det väl vara just piraterna antipiratbyrån ska visa sin film för och inte oss som faktiskt köper filmerna?

I spelvärlden har vi sedan länge haft en mängd olika DRM-skydd. En av de äldsta var den där man var tvungen att skriva in ett visst ord, som stod i manualen på en viss sida, och en viss rad. Där var problemet uppenbart i fall man råkade tappa bort sin manual. Kopieringsmaskiner runt om på kontor i Sverige användes flitigt under den här tiden för att kopiera stora tjocka spelmanualer.

Men om vi hoppar lite längre fram, ända till nutid. Då har vi Ubisoft som går i bräschen med sitt konstanta internetuppkopplings-drm. Det innebär att man under hela speltiden måste vara uppkopplad mot nätet. Tappar du uppkopplingen så avslutas spelet. Det kanske många inte tycker är några problem, alla har väl internetanslutning? Ja, det kanske de flesta har, men det finns faktiskt de som inte har detta. Jag är en av dem som inte har anslutning under de 3 sommarmånaderna då jag tillbringar den mesta tiden ute i vår sommarstuga.

Problemet för mig och många andra ute vid den Bohuslänska kusten är att det är en helt sjukt mängd stora berg överallt. Det ställer till stora besvär både vid telefoni, internet, tv, radio osv. Allt tar bergen och behåller för sig själva. Jag brukar kunna hålla en någorlunda knakig GPRS-anslutning igång, men den försvinner titt som tätt. Hade jag bara behövt koppla upp mig i början av spelets gång (såsom Blizzard och Steam har löst det) så hade jag kunnat stå ut med att springa runt lite i huset för att få en uppkoppling och starta igång spelet.

Men som det är nu kommer jag aldrig att kunna spela ett Ubisoftspel ute i sommarstugan. Men vet ni vad? Gissa vilka som utan problem kan spela Settlers 7 och kommande Annospelen? Jo, precis! Piraterna som inte har betalat för sig. Jag tycker att det är förkastligt av företag som bekämpar pirater att de enda de rår på är de lagligt betalande människorna som vill göra rätt för sig i samhället.

Det är som att jag som betalande konsertbesökare får ställa mig på taggtråd bakom en bajamaja längst bak, medan de som plankar in får sitta i en skön fåtölj på främsta raden och avnjuta musiken så som den var tänkt att avnjutas, nämligen utan några som helst problem.

Zelda 2–Ett av de bästa

Zelda_II-_The_Adventure_of_Link_-_1988_-_Nintendo

Ett spel som jag personligen tycker ha fått ta emot mycket skit är uppföljaren till The Legend of Zelda, nämligen Links Adventure. Det hade en tuff uppgift att fylla föregångarens skor och många tycker att det misslyckades. När man radar upp vilna spel i Zeldaserien som är bäst hamnar Zelda 2 oftast sist, endast CD-i-spelen hamnar längre nrr, men de räknas väl inte?

När jag gör min lista över Zeldaspelen hamnar Zelda 2 på en mycket hedrande andraplats efter det fantastiska A Link to the past. Ni läste rätt, inget Ocarina of Time här inte. Det hamnar istället ganska långt ner på min lista. Om inte tom sist? Nu har jag aldrig spelat Majoras Mask så med wn viss reservation att det kan hamna allra sist.

Det fantastiska med just Zelda 2 var den översiktsvärlden man hade för att sen gå in och slåss i äkta 2D när det blev fight. Det var en blandning mellan det första Zeldaspelet och traditionella Jrpgn. Men det fanns även en hel del Metroid i spelets palats.

Jag minns mycket väl när man bara strövade runt i landskapen och kunde gå in i de små byarna för att prata med byinnevånarna. Atmosfären var magiskt på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt.

Jag tycker det är synd och skam att Nintendo inte fortsatte på den här banan med att blanda top-vyn med en mer traditionell Metroidvy. Ett nutida Zelda med samma koncept kanske kunde varit en med dels topdown-vy först för att sedan komma in i en 3D-vy när det är dags för fight. Jag får nog fortsätta drömma eller trycka i den gamla guldiga kassetten med mina gamla sparfiler i och bara njuta.

Jag varvar knappt några spel

super_mario_bros_end1

Det var en intressant diskussion borta hos mina vänner på Spelkriget i veckan angående att spela klart spel. Det fick mig att fundera på hur många spel som jag själv spelar helt klart under ett år. Visst, det handlar mycket om recensioner och att spela klart dom spelen, men det tänkte jag inte nämna mer här än att de spelen som jag recenserar har jag klarat av innan recensionen börjar skrivas.

Men förutom de spel som jag har recenserat i år tror jag faktiskt inte att det är ett enda som jag har klarat av helt och hållet. Och eftersom jag inte är en sådan som letar achivements, utan mest kör huvudstoryn och därefter är nöjd så borde det att klara ett spel vara ganska enkelt. Men jag vet inte vad det är med mig, jag fastnar på bossar, klarar inte av vissa passager och så vidare. Dead Space 2 är ett exempel där jag bara dör, dör och dör. Och då ska sägas att jag spelar på lättaste nivån. Visst, det kanske är pinsamt att erkänna det, men nu är det som det är.

Men varför klarar jag då av de spelen jag ska recensera? Vad skiljer en sådan spelomgång mot en annan. Hade jag klarat av Dead Space 2 om det vore ett spel som skulle recenseras? Faktum är att jag tror det. På något sätt spelar jag igenom spelet med mer beslutsamhet att jag ska klara ett visst antal banor/nivåer innan jag får gå och lägga mig. Allt för att deadlinen ska kunna hållas. Och tack vare det så blir det som dunderhonung för mig och jag blir ett antal snäpp bättre på spelet.

Alice Madness Returns anser jag vara ett av de bästa spelen som släppts i år. Det spelet har jag fastnat på i första kapitlet och dött hur många gånger som helst på en boss där. Just nu känns det väldigt hopplöst att komma vidare i det, men jag kommer nog att ta upp det efter jag löst ut Red River (som om det skulle hända).

Men innan jag ger upp ett spel tänker jag oftast så här att det ska vara kul att spela. Jag vill inte att spelandet ska bli ett jobb. Därför släpper jag spel som jag fastnar i, oavsett hur bra de än må vara. För det är inte kul att stånga huvudet in i väggen ens i världens bästa spel, det finns tillräckligt många andra som kan underhålla mig bättre.

Z – Nu till ipad!

Z-The-Game

Men hold your horses en liten stund! I kommentarerna till spelet framgår det att spelet hänger sig, både på iphones och ipads. Detta är något jag själv kan bekräfta händer direkt efter man klickar på new game. Men trots det tänkte jag ändå sprida lite glädje till ett av 90-talets absolut bästa RTS. Visst, Red Alert, Warcraft 2 och Dune 2 rår det inte på, men det är det inte många spel som gör överhuvudtaget.

Eftersom jag redan har skrivit om själva spelet för ett par veckor sedan här på bloggen tänker jag inte skriva mycket mer om det nu. Utan mer hur sjukt perfekt sådana här spel gör sig på ipaden. Jag har lagt flertalet timmar på Gamelofts Settlersspel till ipad. Även Transport Tycoon Deluxe har gått varmt i min ipad. I och med Z så hoppas jag verkligen att fler speltillverkare förstår att ipaden är den perfekta retrospelmaskinen för strategispel. Visst, jag tackar inte nej till ett och annat spel baserat på Doom-motorn, men det är inte där maskinen glänser.

Samtidigt kan jag väl även såga lite Nintendos och Sonys bärbara maskiner, när det kommer till strategispel. Dessa är bäst för typiska konsolspel. Jag har spelat Civilization Revolution på DS och det var ingen angenäm upplevelse. Även om jag bortser från att det hackade totalt sönder, så är skärmen alldeles för liten för att få en bra överblick. Detsamma gäller PSP, skärmen räcker inte till för strategispel.

Testar macro med kameran

_MG_5906 _MG_5918 _MG_5928

Har bara testat lite macrobilder med systemkameran. Var ganska svårt att få till skärpan då skärpedjupet verkligen är minimalt. Men jag får testa vidare så sitter dom nog så småningom.

Kravmärkta spel?

Jag köper alltid kravbananer eftersom att bananodlingarnas arbetare annars far illa ut med alla gifter som icke kravbananerna besprutas med. Rättvisemärkt är ännu ett steg åt rätt riktning för humanare arbetsförhållanden. Men då jag ser förhållandena mellan kravbananer och vanliga i butikerna så förstår jag att ekonomin i många familjer styr framför andra, helt okända människors arbetsförhållanden. Och det är något som gör mig ledsen. För det skulle inte behöva vara så att pengar är viktigare än människors liv.

Vad har då detta med spel att göra kanske du tänker nu? Självfallet har det med Rockstarpubliserade spelet L.A Noire att göra. I det fallet har det framkommit att utvecklarens personal har fått jobba häcken av sig under orimligt många timmar under dygnet (upp till 110 timmar per vecka!). Sedan när de tuppat av och lämnat företaget har deras insats för spelet helt strukits ur eftertexterna så att det dom gjort inte betydde vatten för ressigören Brendan McNamara.

Det jag funderar på, i jämförelse med kravbananerna, är hur många av spelarna som är beredda att visa sin avsky mot ett företag som behandlar sina anställda som vatten, och helt enkelt bojkotta spelet. Personligen tänker jag bojkotta spelet när det kommer till PC oavsett hur bra recensioner spelet än har fått.

Kanske borde man ta med en etisk aspekt i recensioner. Eller helt enkelt kravmärka spel, antingen på kartongen eller i recensionen. Visst är det svårt att veta allt om hur det står till bland speltillverkarna, men ett visst ansvar att ta reda på vad vi stödjer tycker jag ändå att man som konsument har.

Jag tycker att detta är en intressant fråga som ännu är ung i den här branschen. Men jag vet att det finns många som bryr sig i samhället. Frågan är bara om de är villiga att offra en liten del av sitt spelintresse för den goda sakens skull?

Top 5 – 1991

Det känns ovant för mig att rada upp konsoltitel efter konsoltitel såhär på en topplista över bra spel. Men faktum är att förr i tiden var faktiskt konsoler riktigt bra, eftersom man spelade konsolspel på dem. Dagens konsoler(förutom Wii) vill vara PC-datorer och spela PC-spel. Det är en ekvation som inte går ihop och det blir pannkaka av det hela. Låt konsoler göra det dom är bäst på och låt datorer köra de spelen de är bäst på.

1. The Legend of Zelda: A Link to the Past (SNES)

zelda_link_to_the_past_walkthrough_cl_03112009

Det är inte bara årets bästa spel, utan ett av tidernas absolut bästa spel någonsin. Jag älskade både ettan och tvåan så när A Link To The Past skulle komma på Super Nintendo var jag riktigt taggad. Och givetvis var det allt som en liten tolvåring kunnat önska sig. Äventyrslusten att upptäcka hela världen var större än någonsin tidigare. Att inte Nintendo fortsatte på den här stilen istället för att förstöra världens bästa spelserie i och med Ocarina of Time är för mig ännu en gåta. Hoppas dock att de kommer att falla i retrotänk och skapa ett nytt A Link To The Past!

2. Lemmings (Amiga)

lemmings-1

Med en nyinköpt A1084S (14" skärm) så släpptes det här spelet som alla snackade om det här året. Lemmings var ett sådant sjukt beroendeframkallande spel och det första spelet som jag kände bara-en-bana-till-känslan. Jag minns dock än fadäsen med Amigans strömknapp som sitter på AC-adaptern och hur den låg i min hylla där jag hade fötterna när jag brukade spela. Utan att ha skrivit upp lösenordet på ett helt gäng banor så råkade jag trycka av hela datorn och allt var borta. Jag var tvungen att starta om igen. Tänk nu att på den här tiden var internet fortfarande många år borta så några nya lösenordskoder fick jag allt själv fixa fram genom att spela om.

3. Speedball 2: Brutal Deluxe (Amiga)

ff1m27re2ftua03zsjf1

Det är som handboll, fast brutalare. Det här är spelet som alltid spelades när man hade kompisar över. Med hjälp av alla bonusar man fick genom att studsa bollen på rätt ställen på planen samlade man poäng. Mest poäng i slutet på matchen vann. Och det behövde inte vara den som gjorde mest mål. Därefter kunde man uppgradera sitt lag i bästa RPG-stil.

4. Super Mario World (SNES)

super-mario-world

Plattformsperfektion har aldrig varit bättre än så här. Minnena till det här spelet rör sig mer än till bara spelet själv. Mina föräldrar hade nyligen skilt sig och jag när jag spelar spelet i dag så fungerar det som en tidsmaskin. Helt plötsligt är jag tillbaka på mitt rum hos mamma, ett rum som jag älskade, men i ett område som jag vantrivdes i. Jag känner doften från palmolivtvålen som jag nyss tvättat händerna med innan jag sätter mig framför min Goldstar 20" TV och spelar ett av världens bästa plattformsspel. Rysning!

5. Castles (Amiga)

castles2

Efter att ha funderat en stund så förstår jag först nu varför det här spelet var så sjukt beroendeframkallande. Det är ju tower defencens urfader. Fast så mycket bättre. Man byggde upp sitt slott med murar och torn. Därefter satte man ut bilbågeskyttar och andra soldater för att få ett så bra skydd som möjligt. När detta var gjort började fienden anfalla ens slott. Att jag aldrig har tänkt på liknelsen tidigare. Jag rekommenderar detta spelet starkt till alla som älskar tower defence.

Bubblare:
Vissa år berikas med så många spel att det är synd att de inte ens kan komma med i min topplista. Därför tänkte jag i alla fall nämna de titlarna som kom precis utanför topplistan.

Moonstone: A Hard Days Knight (Amiga)

image_thumb_3

Ett sjukt svårt spel som jag dog och dog och dog på hur många gånger som helst. Dock ett riktigt roligt spel när man är ett gäng som spelar. Har för mig att man kunde spela fyra personer samtidigt, men då jag bara hade två stycken tac-2 så har jag aldrig kunnat testa det.

Lotus Turbo Challenge 2 (Amiga)

Lotus_Turbo_Challenge2-2

En kompis till mig visade mig det här spelet när det var nytt. Han sa att i det här spelet håller inte bilarna på och fjanta sig med att ta skada och sånt löjligt. Här var det bara till att köra på. Och han hade rätt, det var bara att köra! Soundtracket till spelet är numera legendariskt, så trots att det känns mer som att banan rör sig mot bilen istället för tvärtom är det helt klart värt att spela det igen.

Another World (Amiga)

another-world

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och dessa sjukt svåra spel. Redan i andra skärmbilden i denna klassiker dog man av en mask som sprätte sönder benet på en. Och det hände säkert 30-40 gånger innan man fick in tajmingen att komma förbi den. Och då var det dags för nästa svåra fiende att ha ihjäl en. Och så fortsatte det. Jag har aldrig klarat det här spelet, men det förtjänar ändå en plats här.