Hexen avklarat

Det har gått ett par veckor sedan jag klarade Heretic. Direkt efter sista bossen har lagt sig och somnat så startade jag upp Hexen. Det här är också, likt Heretic, som väcker starka minnen från tiden då det begav sig. Vi spelade det på gymnasiet likt Heretic men jag klarade det aldrig då. Jag klarade inte ens första delen av fem. Så när jag körde igenom det nu så var det som ett helt nytt spel. Fast bättre än ett nytt, eftersom de flesta nya suger 😛

Hexens motsvarighet till till Super Mario Bros första Goomba.

Hela spelet är ungefär som Heretic var fast med en ganska stor skillnad. Det är uppbyggt som ett metrovania. Med andra ord så är det en hel del backtracking i spelet. Detta är för mig som ogillar metrovania det absolut värsta med spelet. För hade det bara varit att jag kunde få spela spelet från bana 1 till 40 så hade jag varit jättenöjd.

Även Hexen har en isbana.

Men nu måste jag från en central bana(hubb) utforska en gäng banor, vanligvis 3-5 olika för att lösa det pussel som finns i hubbanan. Det kan vara att du måste hitta två nycklar i varje undernivå för att låsa upp bossen på just den här hubben. Och lite sådär håller det på i de 5 hubbar som finns genom spelet.

Tuff boss.

Nu låter jag kanske ganska negativ. Men det här förtar lite av tjusningen med Hexen tyvärr. Men samtidigt förstår jag att de som älskar metrovania antagligen kommer att älska det här momentet. Själv längtar jag bara tillbaka till Heretic där banorna var raka, hade en naturlig start och slut.

Stillbilden gör sig icke här. Bron rörs sig alltså hur coolt som helst här.

Men om vi bortser från metrovaniadelen i spelet så är det ett helt sjukt bra spel. Spelkänslan sitter givetvis där precis som den skall i ett ID Software(Raven)-spel. Grafiken är sjukt vacker som den också bör när motorn är signerad Carmack. Du har likt som i Heretic tre olika karaktärer att välja mellan. Alla med olika styrkor och svagheter samt olika vapen. Gemensamt är att du genom banorna samlar vapendelar till det ultimata vapnet. Hexens BFG10k om du så vill. Och detta är faktiskt riktigt roligt och belönande när du väl hittar en av de tre delarna till vapnet.

Slutbossen psykar en inför varje hubb.

Så som slutkläm här så får jag väl ändå rekommendera att man spelar igenom Hexen. Det är ändå ett av de där spelen som hela spelvärlden kan tacka för att den ser ut som den gör.

Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.

  • Doom 1
  • Doom 2
  • Doom 3
  • Heretic
  • Hexen
  • Hexen 2
  • Quake 1
  • Quake 1 – Scourge of Armagon
  • Quake 1 – Dissolution of Eternity
  • Quake 2
  • Quake 2 – Ground Zero
  • Quake 2 – The Reckoning
  • Quake 4
  • F.E.A.R.
  • F.E.A.R. 2
  • F.E.A.R. 3
  • Dark Forces
  • Dark Forces 2
  • Jedi Knight – Jedi Academy
  • Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
  • Unreal Gold
  • Daikatana
  • Project I.G.I.
  • Project I.G.I. 2
  • Thief Gold
  • Thief 2 – The Metal Age
  • Thief 3 – Deadly Shadows

  Kategorier:
PC, Retro, Spelåret 2019


  Heretic avklarat

Heretic är ett spel som jag får gåshud av att tänka på. Inte för att det var mitt favoritspel på 90-talet. Inte heller för att jag någonsin tidigare har kör igenom det. Utan för att det var min första multiplayerupplevelse någonsin. Det hela utspelade sig någongång 96-97 när jag och några klasskompisar hade råkat kännt på en dörr till en datasal på min gymnasieskola och döm av vår förvåning att dörren var olåst. Inte heller kunde vi ana vad för spel som låg installerat på ett gäng av skoldatorerna. Givetvis var det sharewareversionen av Heretic.

Ett av de mest kraftfulla vapnena i Heretic.

Och det var med förtjusning när jag kom till E1M5 och fick återuppleva banan som jag först ”fraggade” någon i. Upplevelsen att jag kunde skjuta någon som satt några meter i från mig och se dennes förtvivlan var obetalbar. En ny era hade uppenbarat sig för mig. Men faktum är att min historia med Heretic slutade ungefär där i datasalen denna dagen. Jag har lite småsporadiskt på senare år försökt ta mig igenom spelet men gett upp efter 2-3 nivåer. Så det var inte något givet val att jag skulle försöka mig på det igen.

Likt Dooms kartor får man en liten överblick om var man befinner sig i världen.

Men vilken tur att jag ändå gav mig den på att köra igenom det. För vilket spel det verkligen är. Och här måste jag ju verkligen få säga att jag inte har några som helst rosaskimrande retroglasögon på mig eftersom jag aldrig tidigare kört igenom det. För visst håller det än idag?

Varierande färger är det gott om i Heretic.

Svaret på ovanstående fråga är ett rungande ja. Jag valde att köra spelet i källkodsporten GZDoom vilket gör att det är enklare att köra på moderna datorer. Jag körde det dock i mjukvaroläge så att det skulle se så riktigt ut som möjligt. Givetvis fick min nyinköpta 18.4″ CRT-skärm från Hyundai bekänna färg. Och vilka färger, och vilken grafik den här gamla skärmen återger. Ingen modern skärm återskapar något så fantastisk vacker grafik. Men grafiken är verkligen inte allt. Som vanligt i ID Softwares motorer så sitter spelkontrollen som en smäck.

Spåkula.

Heretic har ofta benämnts vara ett Doom i fantasymiljö. Och jag kan till viss del hålla med där. Det är samma härliga action som vi är vana med från Doom. Bandesignen är liknande. Nyckelletandet är samma. Men det är även så mycket mer. Och det handlar om alla items man kan plocka upp och spara i sitt inventory. Det finns allt från hälsoflaskor, till vapenboost, till items som låter dig flyga fritt på banan. Och med det här så ändras hela det taktiska upplägget när du tar dig an nivåerna.

Ett av spelets tidiga vapen.

Spelet tog mig ungefär 12 timmar att ta mig igenom. Och jag njöt verkligen av varenda sekund. Så ibland sitter jag och funderar på vad jag ska göra med min dyrbara fritid egentligen. Ska jag köpa det där senaste, jättehäftiga spelet som jag kanske också får ut 10-12 timmar av, eller ska jag köra ett spel från 90-talet som jag har minst, om inte större glädje av? Ibland undrar jag vad jag håller på med när jag tvingar mig igenom senaste Tomb Raider. Nä, bättre att titta tillbaka och se vad som en gång var toppspel än att hoppas att någon ska kunna topp det Raven och ID Software en gång i tiden gjorde.

En boss som var riktigt tuff att få ner.

Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.

  • Doom 1
  • Doom 2
  • Doom 3
  • Heretic
  • Hexen
  • Hexen 2
  • Quake 1
  • Quake 1 – Scourge of Armagon
  • Quake 1 – Dissolution of Eternity
  • Quake 2
  • Quake 2 – Ground Zero
  • Quake 2 – The Reckoning
  • Quake 4
  • F.E.A.R.
  • F.E.A.R. 2
  • F.E.A.R. 3
  • Dark Forces
  • Dark Forces 2
  • Jedi Knight – Jedi Academy
  • Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
  • Unreal Gold
  • Daikatana
  • Project I.G.I.
  • Project I.G.I. 2
  • Thief Gold
  • Thief 2 – The Metal Age
  • Thief 3 – Deadly Shadows

  Kategorier:
PC, Retro, Spelåret 2019


  Quake 2 avklarat

Det var egentligen ett tag sedan jag klarade av Quake 2. Det har bara inte blivit att jag har skrivit om det. Kan det ha varit i februari kanske. Men där efter så har det varit en rejäl paus på spelandet från min lista. Jag har lagt till några spel i listan sedan dess. Det gäller Heretic, Hexen och Hexen 2. Vad det gäller Heretic 2 får jag se om jag hittar den gamla skivan någonstans på vinden eftersom det spelet inte sälja längre.

Det är något speciellt med Quakes logotyper.

När det då gäller Quake 2 och dess 2 expansioner som jag kört igenom så tycker jag att det håller riktigt bra ännu. Det är något magiskt med just ID Softwares motorer som gör att spelkänslan alltid känns modern och uppdaterad.

Fullt ös

Eftersom det var ett gäng månader sedan jag spelade så har jag inte allt i direkt färskt minne. Men expansionerna håller även dom hög kvalitet. Några nya fiender och lite annat tänk på bandesignen gör att det inte blir upprepning om och om igen. Jag spelade originalspelet i softwareläge, alltså utan 3D-accelerering. Detta gjorde att spelet såg underbart vackert ut på min CRT-skärm. Detta trots att jag körde på mitt Creative Voodoo 2-kort när det begav sig.

En av de första nivåerna med 3D-grafiken påslagen.
  • Doom 1
  • Doom 2
  • Doom 3
  • Heretic
  • Hexen
  • Hexen 2
  • Quake 1
  • Quake 1 – Scourge of Armagon
  • Quake 1 – Dissolution of Eternity
  • Quake 2
  • Quake 2 – Ground Zero
  • Quake 2 – The Reckoning
  • Quake 4
  • F.E.A.R.
  • F.E.A.R. 2
  • F.E.A.R. 3
  • Dark Forces
  • Dark Forces 2
  • Jedi Knight – Jedi Academy
  • Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
  • Unreal Gold
  • Daikatana
  • Project I.G.I.
  • Project I.G.I. 2
  • Thief Gold
  • Thief 2 – The Metal Age
  • Thief 3 – Deadly Shadows

  Kategorier:
PC, Retro, Spelåret 2019


  Zelda i Doom

Det är verkligen precis som det låter. Någon har gjort originalzelda i originaldoom. Det är också precis som det låter något som inte Nintendo ligger bakom. Både Zeldas logotype samt musik används. Och typ allt annat också.

Men när man väl stod där, på den första spelskärmen utan något svärd så kände man igen sig direkt. Blev lite stressad när jag först inte hittade grottan med svärdet. Men det berodde mest på att jag började springa igenom spelet precis som jag gör när jag spelar Doom. Fast det är är ju inte Doom, fast allt känns så bekant.

När jag tillslut fick tag på svärdet gav jag mig ut på äventyr. Ett äventyr där jag åtminstone fick stöta på ett par kända ansikten. Men svärdet fungerade inte som det brukade när jag hade fullt liv. Jag fick ändå gå fram till fienderna och banka på dem för att dom skulle dö. Och skölden funkade inte heller som den brukade genom att blocka skott. Nej, den verkade mest hänga med för syns skull.

Och när jag hade sett de fem skärmarna som omger startskärmen, om man tänker på spelet på Nintendo, så hade jag sett allt. Det var inget mer. Spelet var över på ett par minuter. Det var slut innan det ens hade börjat.

Men då jag läste på lite om denna mod så hade den slutat att utvecklats för ett par år sedan och att den nu låg uppe för vem som helst att tanka ned och modifiera och kanske bygga vidare på. Detta var alltså egentligen ingen fullfjädrad mod utan mest en bas att kunna bygga vidare på. Men med tanke på vad det är, och hur Nintendo brukar göra med liknande projekt så är nog detta så långt jag kommer att komma i ett ZeldaDoom. Och kanske är det nog bäst så. Även om jag älskar bägge serierna, så vet jag inte riktigt om dom gör sig så bra så nära varandra.


  Kategorier:
Nintendo, PC, Retro


  Quake 1 avklarat

Året var 1996 när nästa steg i spelhistorien skulle skrivas. ID Software som totalt ägde FPS-genren under ett tag här hade skrivit en ny motor, Id tech 2. Detta var det första steget mot äkta 3D som vi någonsin hade sett. Nu snackar vi inte bara en 2D-kuliss som vände rätt sida åt spelare oavsett var du stod, så som både Id tech 1 samt Build-motorn(Duke nukem 3D) fungerade. Nä, här snackar vi äkta 3D. Inte nog med det, vi hade fått funktionen att kunna hoppa, titta upp och ned samt bygga nivåer som gick ovanför en annan. En helt ny värld öppnades upp framför våra skärmar.

Behöver jag säga att även denna logotypen är magisk?

Tack vare att ID Software släppte koden på motorn fri så har det under åren dykt upp mängder av källkodsportningar som gör att du kan spela Quake på i princip vad som helst idag. Men som den retronörd jag är så försöker jag givetvis efterlikna hur spelet kändes och såg ut på den gamla goda tiden. Detta gjorde jag med porten Quakespasm som jag fick ställa ned alla grafiska inställningar till minimun, minska upplösningen till 640×480 och därefter var det perfekt! Jag vet att det finns mängder av HD-texturer och annat bös som får spelet att se mjukare och häftigare ut med snygga ljuseffekter osv. Men snyggare? Nä, mer plastigt om du frågar mig.

En av alla fantastiska varelserna i Quakes värld.

Så hur är spelet att spela nu såhär 23 år efter dess släpp. Om jag tyckte att Doom var hur spelbart som helst, så tar här Quake ytterligare ett par steg åt rätt håll. Jag upplever att här har vi ett spel som verkligen har stått emot tidens gång. Jag hade ärligt talat mycket roligare när jag spelade Quake 1 än när jag ganska nyligen drog igenom Far Cry 5, eller för den delen när jag strider i Battlefield 5 både i singleplayer samt multiplayer. Spelglädjen är mycket större i Quake 1 än dessa två storspel.

Det här monstret är bland de tuffaste att plocka ned i Quake 1.

Men hur kommer det sig då att detta gamla spel står upp så väl mot de nya spelen? Eller vi kanske ska formulera om frågan rätt. Hur kommer det sig att nya spel misslyckas att uppnå det vi hade redan 1996? Kan det bero på att vi nu snackar om en spelindustri. En industri som spottar ut spel på löpande band för att göra en så stor vinst som möjligt? Kan det ha med de begränsade resurserna på 90-talet gjorde att speltillverkarna fick lägga ner mer tid på smarta lösningar än att ha det smörgåsbord av verktyg dom nu har? Var det kanske så att det fanns mer tekniskt kunnande rent generellt på den här tiden då inte vem som helst kunde utveckla sina egna spel samt att visionärerna var färre men större? Jag vet inte, men något var det ju som gjorde den stora skillnaden.

Ett modifierat vapen i Dissolution of Eternity.

Jag stannade dock inte med att bara spela Quake 1, utan jag drog även igenom de bägge expansionerna Scourge of Armagon och Dissolution of Eternity. På den här tiden var expansioner lika stora som ett helt spel. Alltså inget DLC med ett nytt uppdrag och en ny grön hatt. Den största skillnaden mellan originalet och expansionerna tycker jag är svårighetsgraden. Det finns några nya monster som är en riktigt svåra att ta ned. Samtidigt är bandesignen lite annorlunda med flera mycket trevliga lösningar. Jag kommer absolut att spela igenom Quake och dess expansioner fler gånger. Har du inte nappat på Doom 1 och 2, men vill ändå testa något sjukt bra retrospel? Då är det bara att hoppa på tåget här!

Det första du möts av i Quake. Valet av svårighetsgrad gör du genom att välja korridor.

Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.

  • Doom 1
  • Doom 2
  • Doom 3
  • Heretic
  • Hexen
  • Hexen 2
  • Quake 1
  • Quake 1 – Scourge of Armagon
  • Quake 1 – Dissolution of Eternity
  • Quake 2
  • Quake 2 – Ground Zero
  • Quake 2 – The Reckoning
  • Quake 4
  • F.E.A.R.
  • F.E.A.R. 2
  • F.E.A.R. 3
  • Dark Forces
  • Dark Forces 2
  • Jedi Knight – Jedi Academy
  • Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
  • Unreal Gold
  • Daikatana
  • Project I.G.I.
  • Project I.G.I. 2
  • Thief Gold
  • Thief 2 – The Metal Age
  • Thief 3 – Deadly Shadows

  Kategorier:
PC, Retro, Spelåret 2019


  Doom 2 avklarat

Efter Doom 1 kommer naturligtvis Doom 2. Spelet använder fortfarande samma underbara motor. Den absolut största skillnaden är här att vi fått ett dubbelpipigt hagelgevär att leka runt med. Detta hålls än i dag av väldigt många som ett av de bästa spel-vapnen någonsin. Och jag kan inte annat än hålla med. Allt från ljudet till tajmingen mellan fienderna och tiden det tar att ladda om. Allt är perfektion.

Fortfarande lika ikonsik som ettan.

Nivådesignen känns även den lite mer utsvävande. Vi har större ytor, högre byggnader och mer crazy ideér om vad som är möjligt att skapa. Doom-motorn, eller Id tech 1 som den heter hade ett gäng begränsningar i dess originalutförande. Du kunde inte hoppa, du kunde inte titta upp eller ned samt att du aldrig kunde bygga en nivå ovanför en annan. Detta gjorde att när man tex åker hiss så kunde man vara säker på att utgången aldrig var från samma håll som man gick in i hissen.

Det dubbelpipiga hagelgeväret.

I övrigt har jag egentligen inte mycket att tillägga från min recension av Doom 1. Allt är precis lika bra fast bara lite mer finputsat. Har du inte lirat något av dessa mästerverk så gör det någon gång. Detta är verkligen en del av spelhistorien. Det finns Mario, och det finns Doomguy.

Nu är det lite svettigt.

Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.

  • Doom 1
  • Doom 2
  • Doom 3
  • Heretic
  • Hexen
  • Hexen 2
  • Quake 1
  • Quake 1 – Scourge of Armagon
  • Quake 1 – Dissolution of Eternity
  • Quake 2
  • Quake 2 – Ground Zero
  • Quake 2 – The Reckoning
  • Quake 4
  • F.E.A.R.
  • F.E.A.R. 2
  • F.E.A.R. 3
  • Dark Forces
  • Dark Forces 2
  • Jedi Knight – Jedi Academy
  • Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
  • Unreal Gold
  • Daikatana
  • Project I.G.I.
  • Project I.G.I. 2
  • Thief Gold
  • Thief 2 – The Metal Age
  • Thief 3 – Deadly Shadows

  Kategorier:
PC, Retro, Spelåret 2019


  Doom 1 avklarat

Då var det dags att stryka det första spelet på spellistan 2019. Det var förvisso innan jag skrev inlägget om spelåret 2019 som jag klarade Doom. Men det var lite senare efter att jag spelat det och Quake 1 som idén uppkom, så därför skriver jag om de första spelen någon vecka efter att jag har spelat dem.

Den ikoniska logotypen till Doom 1

Doom 1 är som det låter mycket riktigt det första spelet i Doomserien. Det släpptes redan 1993. Alltså för för mer än 25 år sedan. När en av spelets skapare(John Romero) bestämde sig för att släppa en ny expansion för det gamla spelet bestämde jag mig för att dra igenom de gamla ID Software-spelen från 90-talet för att vara i fas när det släpps gratis i februari.

John Romero, en av grundarna av ID Software gillade min tweet om Doom.

Så hur stor sig då ett 25 år gammalt spel idag? Faktiskt bättre än en kan tro. Idag finns det mängder av portar till detta spel som uppgraderar spelet till höga upplösningar, snygga effekter, mouselook, hoppfunktion osv. Men som den retronörd jag är kände jag att jag vill spela det så likt det bara går att spela det idag. Med porten Retro Doom inställd för att köra originalgrafiken med enda skillnaden att jag använder musen att titta vänster och höger (inte upp och/eller ned). Med en gammal hederlig CRT-skärm så var jag redo att återvända till 1993.

Ett gäng imps.

Tro det eller ej, det håller förvånansvärt bra! Det kanske inte har den fantastiska historien med 753 val som påverkar handlingen. Det kanske inte har en pil som berättar exakt var du ska gå. Men det som spelet har är äkta spelglädje med en exakt spelkontroll som är svårt att hitta idag. Känslan när du springer runt i de pixliga, mörka korridorerna är fantastisk. När du väl dör så är det inte för att kontrollen är dålig, det är för att du inte är tillräckligt bra ännu. Och det är helt okej. Bara att köra om banan från början eller om du sparat på vägen därifrån.

En av de första nivåerna med ett slukhål i mitten.

För att springa igenom spelet på lägsta svårighetsgraden är inte speciellt svårt, men ändå tillfredsställande. Vill du ha en rejäl utmaning finns det givetvis ett läge även för detta. Här finns Inga ”gömma-sig-bakom-lådor-till-hälsan-är-återställd”-fusk, utan får du ett bakslag på hälsan så är det så. I alla fall fram till du hittar en hälsolåda som kan ligga lite överallt på kartorna. Lite senare på de större banorna så intar en lite metrovania-känsla när du backtrackar nivån efter just den nyckeln du behöver för sista dörren. För är det något som knappast existerar i dagens spel så är det att behöva leta efter nycklar. Detta är dock något jag saknar, och jag älskar komma fram till en låst dörr utan nyckel med vetskapen att jag måste någon annanstans för att hitta den. Det är spelglädje för mig. Hoppas det är det för dig också. 

Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.

  • Doom 1
  • Doom 2
  • Doom 3
  • Heretic
  • Hexen
  • Hexen 2
  • Quake 1
  • Quake 1 – Scourge of Armagon
  • Quake 1 – Dissolution of Eternity
  • Quake 2
  • Quake 2 – Ground Zero
  • Quake 2 – The Reckoning
  • Quake 4
  • F.E.A.R.
  • F.E.A.R. 2
  • F.E.A.R. 3
  • Dark Forces
  • Dark Forces 2
  • Jedi Knight – Jedi Academy
  • Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
  • Unreal Gold
  • Daikatana
  • Project I.G.I.
  • Project I.G.I. 2
  • Thief Gold
  • Thief 2 – The Metal Age
  • Thief 3 – Deadly Shadows

  Kategorier:
PC, Retro, Spelåret 2019


  Spelåret 2019

Jag har tack vare ett inköp av en gammal CRT-skärm(tjockskärm) fått upp ögonen för lite äldre speltitlar. Spel som jag tidigare har spelat givetvis, men även titlar som jag missat av en eller annan anledning. Jag tänkte därför skapa en liten lista på de spelen jag tänker att ta mig igenom under året. Listan kommer givetvis att vara levande beroende på att jag kommer på nya(läs: gamla) titlar, eller helt enkelt bara inte vill spela detta.

Så inte bara att jag kommer att tjäna pengar på att spela gamla spel som jag redan äger, jag kommer också att få en garanterad upplevelse av spelglädje som bara äldre spel kan ge. Ja, vissa nya lyckas med detta också, men det är verkligen inte fler än någon gång då och då. Så, listan ser ut som följande just nu!

Så, utan att kommentera varje spel just nu så kommer listan här. När jag klarar ett spel så kommer jag kanske att skriva ett inlägg om det. Men det är bara om jag orkar och/eller vill 🙂

  • Doom 1
  • Doom 2
  • Doom 3
  • Heretic
  • Hexen
  • Hexen 2
  • Quake 1
  • Quake 1 – Scourge of Armagon
  • Quake 1 – Dissolution of Eternity
  • Quake 2
  • Quake 2 – Ground Zero
  • Quake 2 – The Reckoning
  • Quake 4
  • F.E.A.R.
  • F.E.A.R. 2
  • F.E.A.R. 3
  • Dark Forces
  • Dark Forces 2
  • Jedi Knight – Jedi Academy
  • Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
  • Unreal Gold
  • Daikatana
  • Project I.G.I.
  • Project I.G.I. 2
  • Thief Gold
  • Thief 2 – The Metal Age
  • Thief 3 – Deadly Shadows

  Kategorier:
PC, Retro, Spelåret 2019


  Descent 4 eller Overload?


Som ni säkert vid det här laget känner till så är jag en riktig sucker för gamla spel. Och då menar jag inte gamla som inte håller än idag, utan gamla som slår dagens spel på fingrarna rejält. Doom är ju givetvis ett av dem. Tillsammans med Doom kom ett gäng andra spel, tex Heretic, Hexen och Descent. Dessa spel ägde FPS-genren under mitten av 90-talet. Descent beskrev jag då som ett Doom som man kan flyga i. Givetvis ganska förenklat, men på den tiden då även tidningar pratade om Doomkloner så var det ganska naturligt. Det kom två stycken riktigt bra Descent-spel, nämligen Descent 1 och Descent 2. Därefter kom även en 3a men den tyckte jag tappade sin charm när så mycket av spelet utspelade sig utomhus. För charmen i de två första titlarna var att man var instängd i små korridorer och efter någon sväng inte längre visste vad som var upp och ned.

Parallax Software var företaget bakom de två första Descent-spelen. Därefter splittrades företaget upp i två andra företag, Outrage Games och Volition. Där Outrage Games var de som gjorde den undermåliga trean och var väl sedan inte direkt känt för något annat. Volition däremot har skapat guldklimparna Descent Freespace och Freespace 2 samt de otroligt bra spelen Red Faction 1 och 2. Sedan tyckte jag det gick lite utför med de senare utgåvorna av Red Faction och även den kända serien Saints Row. Nu är de två grundarna av Parallax Software tillbaka med sitt nya företag Revival Productions och efter en lyckad Kickstarterkampanj har dom lyckats ro i hamn det det Descent 3 aldrig blev, nämligen Overload.


Likt i de två första spelen ska du ta dig genom massor av små trånga korridorer för att ta dig till slutet av banan. Vissa dörrar är låsta och du måste låsa upp dem först innan du kommer igenom dem. Du rör dig helt fritt åt alla håll och kanter och det är mycket lätt att komma vilsen, precis som det var i de två första spelen. Till din hjälp har du en tydlig men ändå ibland svårnavigerad 3D-karta som berättar åt vilket håll du skall fara.

Mellan nivåerna så kan du uppgradera ditt skepp genom att använda uppgraderingspoäng som du hittar utmed banorna. Det gör att ditt skepp blir starkare och dina vapen mer utvecklade. Det finns i kampanjen 15 nivåer och 3 bossar. Jag har ännu inte klarat samtliga banor men är i sådan eufori efter ett gäng av dem så jag var bara tvungen att skriva ner detta så snabbt som jag bara kunde.


Det här är inget modernt spel på något sätt egentligen. Detta är Descent 3 om det hade släppts 1998. Det är givetvis något snyggare grafik, men spelkänslan, spelmomenten och allt därtill är precis som det var under spelens guldålder. Med detta, Dusk, Ion Maiden, Amid Evil osv så närmar vi oss kanske en ny guldålder. För vem behöver nya och krångliga ideér på spel som bara känns krystade, vem behöver öppna världar som säger att det inte ska vara något klättrande i torn och så är det precis vad man gör under hela spelet. Det här spelet har något som väldigt få spel har idag, nämligen själ. Och då är jag inte alls troende på det viset, men troende på spels själar, det kan jag däremot skriva under på!


  Kategorier:
PC, Retro


  Mina tankar om 8Bitdo Gamepad

För ett litet tag sedan införskaffade jag en ny gamepad. Jag har tidigare köpt ett gäng Snes och Nes-kontroller från Ali Express och varit nöjd med dem. Så jag förstod inte riktigt varför jag skulle investera runt 400 kronor för något som jag nästan redan hade fast som kostade runt 20 kronor. Men efter att ha läst en mängd olika positiva omdömen så bestämde jag mig ändå för att införskaffa en. Jag försökte få tag i den europeiska varianten med färgglada knappar men lyckades inte hitta någon som hade den på lager. Eftersom jag inte orkade vänta så fick det bli den amerikanska med lila knappar.

Kvalitén i själva gamepaden är riktigt bra. Känns som originalen från SNES. Så första intrycket är riktigt bra. När jag sedan börjar synka upp den mot min Mac där jag har installerat en Amigaemulator kommer den riktigt stora vinsten. Det är busenkelt att lira mina gamla favorit-lir helt trådlöst. Jag styr Ben E Factor på ett sätt som Tac-2an aldrig riktigt kom upp i. Denna insikt insåg jag dock aldrig då, men såhär i efterhand så är den här kontrollen mycket bättre lämpad att spela Amigaspel än Tac-2an.

Direkt efter att jag har lirat Benefactor på min Mac så med en enkel knapptryckning så synkar jag upp den till min gamla stationära dator som jag har kopplat till en CRT-skärm. Där drar jag igång en SNES-emulator och spelar Lost Vikings, lika smärtfritt som man mindes att det var att dra fram den gamla kassetten och trycka in den i SNES:en.

Den är inte bara bra på retrospel, utan efter Lost Vikings har fått gjort sitt på skärmen kopplar jag upp den mot min Switch och lirar lite Fifa 18 och vinner med mitt MFF mot Sirius med 4-1 i första matchen med 8bitdo’n. Det har faktiskt gått så långt så att jag inte längre använder den betydligt dyrare Pro controllern. 8bitdo’n har allt man vill ha av en kontroll idag. Så jag skulle lätt rekommendera alla som är ute efter en ny kontroll till valfri dator/konsol att införskaffa en. För även till Playstation går den att använda, fast då måste man dock köpa till en liten adapter.


  Kategorier:
Amiga, PC, Retro


Nästa sida »