Läckström

Spelet som förstörde Zelda

windowslivewriterhowtoplaycellshadedocarinaoftimewithxbox-e6c8the-legend-of-zelda-2-2

Jag minns det som i går. Det där spelet med guldkartongen stod och väntade på mig uppe på kompisens övervåning. Om jag bara kunde lyckas övertala honom att jag kunde få spela det, om än bara en kort stund. Han hatade det, han ville bara spela andra spel som hade svart eller grå kartong. Jag förstod inte hur man kunde ogilla spelet i guld. Spelet det handlade om var givetvis The Legend of Zelda till Nintendos 8-bitars maskin.

Jag fick aldrig spela det den där gången. Bara lukta på det och drömma mig in i spelen genom de få bilder som fanns på baksidan. Mitt främsta argument för att övertala min pappa när jag själv önskade mig det var att han skulle kunna ta hjälp av kartan så att han aldrig skulle komma vilse i spelet. Jag vet inte om det var det som övertalade honom och mamma att köpa spelet till mig den julaftonen för länge sedan.

Zelda är en spelserie som för mig alltid har handlat om upptäckarglädje. Att man får springa runt helt fritt i världen och upptäcka nya fantastiska platser. Jag kan aldrig glömma den kvällen när jag ropade på mamma och pappa att de skulle komma för att se när jag kunde åka flotte ut till ett palats. Jag hade letat efter den här flotten i så sjukt många timmar att det här tillfället var ett av de starkaste spelminnena jag någonsin har upplevt.

Serien levde vidare i och med Zelda 2 där upptäckarglädjen var precis som i första spelet. Det var med en liten tvist eftersom halva spelet utspelades från sidan. Efter det kom ett av tidernas bästa spel, alla kategorier, Zelda - A Link to the past. Det var allt jag någonsin kunnat önska mig. Det var hur snygg grafik som helst, samma spelprincip som det första spelet. Och jag fick glädjen att utforska hela Hyrule ännu en gång, både i den ljusa världen och i mörkervärlden.

Efter det här spelet kunde väl ingenting gå galet. Nintendo visste ju hur de gjorde sjukt bra spel och överträffa dem gång på gång. Men sedan släpptes Ocarina of time. Det blev ett stort magplast för mig. Allt utforskarglädje var som bortblåst. Man var låst och inträngd i små trånga gångar. Visst var det liknande i de tre tidigare spelen. Men där fungerade illusionen att det var en öppen värld att utforska. I Ocarina of time fanns inget av det kvar. Nintendo hade lyckats förstöra mitt Zelda. Mitt Zelda som jag älskade nästan över allt annat. Jag hatade Nintendo.

Av denna anledning så köpte jag eller spelade jag aldrig uppföljaren Majoras Mask. Jag vägrade köpa en Gamecube för att spela Windwaker. Jag köpte ett Wii och gav Twilight Princess en chans. En chans jag tycker att spelet tog, men det var ändå långt i från de tre första spelen i serien. Efteråt har jag även spelat Windwaker som även det var ett bra spel kort och gott.

Men Zelda kommer aldrig att bli så bra som det en gång var. Det kommer aldrig att putta ner något av de tre första spelen från tronen. Jag kommer aldrig att förlåta Nintendo för att de förstörde en briljant spelserie med ett riktigt uselt spel vilket gjorde att spelserien aldrig tog sig tillbaka till sina rötter igen. Nintendo får gärna motbevisa mig, för jag kommer ändå att hålla mina korkgluggar öppna för kommande titlar. Tills dess spelar jag med glädje om A Link to the past, som inte behöver någon remake för att hålla rent grafiskt. Det är redan så fantastiskt som det kan bli, på samtliga plan.

Ett nytt Dungeon Keeper!

synesthesia_biledemon

Dungeon Keeper är ett spel som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Än i dag har det inte släppts något spel som har försökt ta över tronen från det nu över 10 år gamla Bullfrogspelet. Det närmaste vi kommit är spelet Dungeons som dock enbart delade miljöer med Dungeon Keeper. Likheterna slutade dock där.

Nu har jag dock hittat ett spännande projekt som kan komma och välsigna alla Dungeon Keeperfans runt om i världen. Det är ett spel som heter War of the Overworld. Det hela bygger på Unrealmotorn och utvecklas av 15 stycken personer.

När det är färdigt kommer det att släppas alldeles gratis till samtliga maskiner som är kapabla att köra Unrealmotorn. Här är dock tyvärr ios-enheter undantagna.

Det hela skall vara en direkt uppföljare på originalet. Och av de tidiga videorna jag har sett så kan det mycket väl gå vägen det här. Tyvärr känns det som om det är långt kvar till release dock. Men jag kan helt klart rekommendera att hålla utsikt på det här projektet. Jag kommer garanterat att följa det och rapportera direkt jag vet någonting nytt om det.

Mer om projektet finns att läsa om på deras hemsida.

Det var bättre förr

stock-vector-old-computer-game-illustration-26637721

Jag läste ett mycket intressant inlägg borta hos Megazine angående huruvida de nya Starwarsfilmerna var mycket bättre än de gamla. Det fick mig att tänka på hur det ser ut på spelfronten i dag.

Jag fyller 32 år lite senare i år och har varit aktiv spelare från senare mitten av 80-talet. Jag var alltså ganska gammal (13 år) när det första Doom släpptes. Själva 90-talet är vad jag kallar den gyllene spelåldern. Det var under de här åren som de absolut bästa spelen som någonsin gjorts skapades. Vi snackar om stortitlar som tidigare nämnda Doom, men även Dungeon Keeper, Theme Park, Syndicate, UFO – Enemy Unknown, Quake, Baldurs Gate osv.

Spelen från den här tiden var kort och gott spel. Det var ett nöjessätt som man kunde använda sin fingerfärdighet för att klara av. Man fick givetvis tänka lite också. Men ingenstans fanns det några jäkla pilar som pekade åt vilket håll man skulle gå. Inte någonstans kunde man få tillbaka sin hälsa genom att bara gömma sig bakom en mossig sten. Spelen var hårda men rättvisa.

Jämför man till exempel Quake med Black Ops så är det helt sinnes att de båda spelen ändå räknas som samma genre. För jag ser inte likheten någonstans. Ingenstans i Black Ops finns den spelglädjen som fanns i Quake. Ingenstans finns den bandesignen som det låg så sjukt mycket kärlek bakom i Quake. Det är och känns bara som ett dussinspel som är utploppat för att tillfredställa de nya spelarna. Och vilka är då de nya spelarna?

Jo, det är dom som är just uppväxta med Modern Warfare. Dom som är vana vid att bli guidade genom spelet. Att ha någon att hålla i handen. Anna (@nordiclania) myntade i förrgår uttrycket curlingspel. Det är en helt sjuk klockrent beskrivning av dagens spel. Spelutvecklarna fullständigt sopar banan framför spelaren som sedan bara kan gå förbi en massa hinder och trycka på skjutknappen. Resten sköter spelmekaniken om så att du kan ta dig till mål.

En annan sak som skiljer dagens spel mot den gyllende speltidsålderns spel är allt som är runt omkring själva spelet. Och det är det här som jag personligen stör mig på mest. Jag skiter fullständigt i om den gröna sammansättningen pixlar har varit otrogen med den lika sammansättningen pixlar.

Med andra ord är jag så sjukt trött på all historia runt omkring själva spelandet. Jag vill använda min fingerfärdighet för att forcera fram på en bana. Jag vill inte gå och prata med en massa ointressanta pixelhögar som ska gnälla och gråta över att deras pixelbebis är bortrövad av pixelpiraten Anders. I Doom blir man nedsläppt i början på en bana. Man förstår att man behöver leta upp en röd, blå och en gul nyckel för att klara banan. Ingen säger åt mig att det är på det här viset, ingen säger åt mig hur färgen blå ser ut. Man bara vet det.

I dag känns det som att spelutvecklarna förutsätter att spelarna är dumma i huvudet. Att spelarna måste lära sig hur man gör för att skjuta med samtliga gevär som spelet innehåller. Man måste lära sig ducka och hoppa. Allt sånt här förstör spelupplevelsen för mig. Och nu säger jag inte att alla spel på 90-talet var fria från allt detta. Långt ifrån, men det är så mycket mer och tydligare nu.

Vi går mot en tid där själva spelandet försvinner och berättandet och samlandet tar över. Snart är spelens tid förbi och den interaktiva filmens tid börjar. Spelandet som jag minns det marginaliseras till ett viftande och historieberättande. Det är något jag mår dåligt av att få uppleva.

Men för att knyta an till Starwarsfilmerna och att de nyaste är de bästa. Jag tvivlar inte på att många nya filmtittare har denna åsikten även om jag inte delar den. På samma sätt förstår jag att spelare i dag inte vill ha den spelglädjen som fanns i spelen förr. De vill ha spelen precis som de är just nu. De vill att spelutvecklaren ska hålla dem i handen genom hela spelet så att de inte tappar suget och gör något annat.

Personligen är jag glad att ha fått uppleva den gyllene spelåldern. Och att jag på mina datorer och konsoler kan uppleva den gång på gång igen, utan att behöva bry mig om Modern Warfare 7.

 

My badar

I dag var det min första semesterdag på väldigt länge. Jag kommer att ha en hel vecka (nästan) semester. Jag jobbar dock på lördag så helt hel vecka blir det ju inte. Men det är otroligt skönt i vilket fall som helst. I dag var det toppenväder och vi drog fram polen till My som fick bada utomhus på verandan. Tänkte dela med mig av 3 bilder utav 247 stycken som jag tog på henne under de här 15 minuterna i badet.

För övrigt börjar jag snart skolan igen. Det är bara en vecka kvar nu innan det drar i gång. Jag kommer att läsa 150% under hela hösten. Jag har nämligen även kommit in på engelska på kvällskurs. Detta kändes som ett måste så att jag kan få behörighet att lära ut engelska även i mellanstadiet(har ju bara för lågstadiet just nu).

_MG_6063 _MG_6112  _MG_6202

Konsolspel på PC = Katastrof!

project_dust3_ts

Det har kommit till min vetskap att spelet From Dust har en inbyggd låsning vid 30 fps även på PC. Inte nog med det, den har även inga som helst möjligheter att ställa om grafiken, såsom antialiasing. Sedan skall styrningen av spelet av en mängd forumposter att döma vara extremt dålig för att vara med mus. Jag har inte testat själv, men det får mig inte att bli lockad av det i vilket fall som helst.

Och vilket företag är det som återigen ger oss PC-användare vad vi förtjänar? Jo, Ubisoft förståss. Och självklart har dom klämt in sitt härliga online-drm i spelet, trots att de innan sade att det inte skulle återfinnas i From Dust. Jag var inne på det här för någon vecka sedan, om vilka det är som får känna på deras DRM. Inte är det de som olagligt tankar hem spelet, utan vi som ser till att spelutvecklarna får fortsatta möjligheter att göra det som de mest av allt älskar, utveckla nya spel.

Nu tänker jag inte gräva djupare in i DRM-djungeln ännu en gång, utan tänkte kasta lite skit på den urusla portningen. Vi har alltså att göra med ett konsolspel som är portat till PC. Det kan ju som bekant bli lite si och så med det. Ibland blir det helt ok, men oftast blir det ganska dåligt. Men det brukar nog sälla vara så katastrofalt dåligt som From Dust är. Vi snackar alltså om ett spel som inte tar vara på någon fördel överhuvudtaget en PC har gentemot en konsol. Eller jo, en fördel tar den nytta av, nämligen möjligheten att trycka in ett förbannat irriterande DRM-skydd!

Personligen tycker jag att spel som detta gott kunde vara konsolexklusivt. För vad är meningen från Ubisofts sida med ett släpp av ett sådant här spel? Visst, portningen kostade väl knappt något och ett gäng spel säljs det säkert till de som inte kollat upp fakta först. Men den otroligt dåliga ryktet som adderas på Ubisofts redan ganska tunga rykte gör inget gott alls för dem.

Nä, jag är besviken! Känner mig blåst på ett spel som jag sett fram emot. Ett spel som kunde ta över efter Popolous. Ett spel som inte är stöpt i något mall som alla andra spel är. Nä, Ubisoft, skärpning!

Top 5 – 1992

1. Sensible Soccer (Amiga)

sensible-4

Det här är fotboll när det är som roligast. Jag spelade mycket fotbollspel redan på den här tiden, men det var inte många som kunde slå Sensible Soccer. Fifaserien hade ännu inte kommit (1994) och tog många många år innan den skulle bli bra. Men vad gjorde det när Sensible Soccer fanns? Det var verkligen ingen perfekt simulation av fotboll på något sätt, men det hade något helt annat. Det där som vi kallar spelglädje.

2. Wolfenstein 3D (PC)

wolfenstein-3d-wallpaper-2

Jag hade inte själv en PC på den här tiden, utan jag var hemma hos en kompis och spelade det här fantastiska labyrintspelet på hans 386:a. Förvisso var ljudbilden med PC-speakern helt värdelös, men det gjorde inget. Den fantastiska världen man fick uppleva i Wolfenstein 3D liknade inget jag tidigare hade spelat. Och det innebar början på mitt sug att gå över från Amiga och SNES till PC. Men det kom att dröja något år till innan spelet som tog mig hela vägen kom.

3. Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time (SNES)

gfs_62686_2_7-2

Ett fantastiskt spel på många sätt. Det var det absolut roligaste coop-spel jag hade spelat sedan Snake Rattle ‘n Roll på NES. Kontrollen var perfekt, allt var perfekt. Och så var det ju så sjukt snyggt när man kunde kasta ut fienderna genom TV’n. Ett av de spelen på SNES som jag gjorde absolut flest omspelningar av. Vi snackar kanske 15-20 gånger. Lite stilla undrar jag, vilket spel slår de antalet omspelningar idag?

4. Dune II (Amiga)

Dune-2-2-3

Ännu ett spel som satte en ny standard för mig. RTS hade jag aldrig hört talats om tidigare. Men om det var så här roligt så visste jag att det skulle komma att bli en favoritgenre i framtiden. Dune 2 är på många sätt än i dag ett av de bättre RTS:en som släppts. De enda som har slagit det enligt mig är Red Alert 1 och Warcraft 2.

5. Pinball Fantasies (Amiga)

2893-0-2

Våra svenska hjältar i Digital Illusions (DICE) släppte i början av sin tid ett gäng flipperspel till Amigan. Fantasies var det bästa enligt mig och innehöll helt fantastisk musik. Alla som spelat det vet vad jag pratar om. Sådan musik görs inte längre idag. Jag lade många timmar i sträck på det här spelet när det släpptes. I dag har jag dock svårt att sitta så länge när jag återupplivar det, inte för att det är sämre, men mer för att det är flipper. Så kul är det inte längre.

Bubblare:

Desert Strike (Amiga)

desert-strike-25-2

Flyga helikopter tyckte jag bara var så coolt när jag var 12 år gammal. Som vanligt var musiken grym på Amigan. Man skulle utföra olika uppdrag i en ökenmiljö. Rädda ett gäng civilister från elaka människor. Det hade verkligen allt.

Flashback (Amiga)

Flashback-In-Game-1-2

Det gör mig nästan ont att jag var tvungen att lägga det här spelet utanför topp 5-listan. Det hör egentligen hemma där, men det släpptes helt enkelt för många bra spel under det här året. Flashback var en slags uppföljare på Another World, men enligt mig ännu bättre. Kanske för att Another World var, även i den tidens mått, fruktansvärt svårt. Flashback kunde man lätt klara ett par skärmar utan att dö.

Är spelbranshen omogen?

grand_theft_auto_london_1969_pc_front

När det händer något i illa i världen, såsom terrordåd, mord andra våldsdåd och så vidare tar det oftast inte lång tid innan blickarna vänds mot spelvärlden. Det är spel som Postal, Call of Duty, Gta och även World of Warcraft som får stå till svars inför folks handlande. Men jag tänker inte fortsätta på den vägen, utan vända på det hela en sväng. Det är med tanke på det absolut senaste som har hänt i London. I ett inlägg på GamePolitics.com står det att läsa att en polisman har lagt skulden på spelet GTA.

Men detta får mig att fundera, varför bryr vi oss om vad en enda polisman tycker? Det känns som att vi letar efter anledningar att bli upprörda för att det finns människor som tycker olika oss. Att vi söker konflikter och själva gör dem större än vad det egentligen är. Ibland får jag känslan av att spelare vinklar inläggen till att samhället hatar spel. Men när man gräver lite djupare i det så är det ju bara en och annan enstaka människa som ligger bakom uttalandena.

Jag tror nämligen inte att det är så otroligt många som verkligen vill lägga skulden på spelbranschen för att de vill den illa. Jag tror främst att det är för att de är osäkra på resultatet av många timmars spelande. Och där känner jag att spelbranschen är ganska omogen i sitt bemötande. Det vanligaste bemötande jag har stött på är att det inte finns någon forskning på att spel skulle vara skadligt. Men om man vänder på det så finns det ju lika mycket (enstaka) forskning som säger motsatsen. Vad jag vill ha sagt är att det har forskat för lite överhuvudtaget för att detta ska kunna användas som argument, oavsett vilken sida man står på.

Att människor är försiktiga är väl inte så konstigt? Att man tar det säkra före det osäkra och då det inte kan bevisas med 100% säkerhet att spel inte är skadliga, så förstår jag åtminstone de personer som anser att det kanske kan finnas en liten sanning bakom deras påstående.

Om vi vill komma någonstans måste vi mogna och inte direkt trycka taggarna utåt när vårt älskade fritidsintresse attackeras av kvällspress som hört någon på gatan säga något om ett visst spel. Att istället ta en mogen debatt är något som jag vet många spelbloggare gör, men samtidigt finns barnsligheten kvar emellanåt och man hugger tillbaka med samma vapen man nyligen blev nedstucken med.

Settlers 1 – En tillbakablick

screenshot660-1

Jag kanske må vara en bakåtsträvare, men när andra tittar framåt så älskar jag att titta bakåt. Att minnas tiden och spelen som varit, att ta upp dem och inandas dem. Dofter som man förknippar med gamla minnen kan få mig att rysa av välbehag på ett sätt som inget nytt kommande spel någonsin kan göra. Oavsett hur snyggt eller bra det verkar vara. Jag tänkte här skriva ett inlägg om ett av mina favoritspel alla kategorier. Det handlar om ett gammalt Amigaspel vid namn The Settlers.

När man trycker i den första disketten i Amigans hungriga diskettstation startar efter ett litet tag en av dåtidens absolut vackraste introanimationer. Det var så vackert att se riddaren komma hem till sin by och sitt slott. Allt akomponerat till underbart vacker amigamusik. Efter introsekvensen var spelad var man tvungen att byta diskett då inget mer än introt fick plats på den första disketten. Givetvis kunde man sätta in diskett två direkt, men då missade man ju det stämningsbyggande förspelet.

I min Amiga 500+ hade jag hela 1 mb minne. Det innebar att jag kunde få mycket större kartor att spela på än vad mina kompisar hade. Men inte nog med det, efter att min kusin köpt en A1200 och fått ännu mer minne och ännu större kartor än mig att spela på var jag tvungen att skaffa extraminne. Det fanns nu otroliga 2 mb minne i min maskin och jag kunde spela på de största banorna som spelet erbjöds. Det var en enorm upplevelse att nästan ha en oändligt stor värld att spela i.

Men det mest fantastiska med spelet var kanske dess multiplayerdel. På en och samma Amiga kunde man nämligen koppla in 2 stycken möss och därefter spela splitscreen med eller mot varandra. Det här var något helt utöver det vanliga. Tidigare hade man bara kört bilspel och liknande i splitscreen. Men nu ett strategispel som man kunde spela mot en kompis. Framtiden var här!

Jag minns att en av de roligaste buggarna som fanns i spelet var att man kunde bygga vägar nära en grannes vägar och därefter dra in dennes vägnät i ens eget. Det innebar att om man satte en massa byggnader på denna vägen och inte hade det ihopkopplat med ens eget vägnät togs en massa resurser från grannen för att bygga upp ens eget imperium. I bland kunde det ta någon timme innan ens kompis kom på vad man hade gjort och då var skadan redan såpass stor att man hade ett klart överläge inför nådastöten.

Spelserien The Settlers har fortsatt att utvecklas och är nu uppe i version 7. Det har varit en något brokig väg och femman och sexan är några som jag helst vill glömma att de fanns. De må vara helt ok RTS-spel, men de borde inte ha använt namnet Settlers till dem, för något Settlers var de aldrig. Sjuan som kom förra året satte jag som årets spel vilket jag ansåg var tack vare att det tog spelet tillbaka till rötterna. Att blicka tillbaka i tiden kanske är det bästa sättet för att komma framåt?

Fördelar med konsoler?

Som många av er som läser den här bloggen vet är att jag föredrar att spela på PC framför alla andra format. Men ändå äger jag samtliga stationära konsoler den här generationen. Jag tänkte här försöka förklara varför eftersom jag i de flesta inlägg alltid har en kritisk underton mot konsoler i allt jag skriver.

PC är något som alltid funnits hemma hos mig som spelmaskin. Men någongång under 2006 började jag bli intresserad av Nintendos konsol. Jag ville också stå och vifta i tennis och slänga iväg bowlingklot i bowling. Det var ju som om man spelade det på riktigt. Och som många andra så inhandlade jag mig ett Wii under vintern 2006. Min första konsol sedan Playstation 1.

Men tiden gick och jag började tröttna på att vifta över tennisbollar till andra sidan nätet. Jag började bli sugen på att spela fotbollsspel. Köpte ett Fifaspel till Wii men boev så besviken att jag ganska snart efteråt köpte ett ps3 så att jag kunde avnjuta Fifa som det skulle avnjutas.

Att valet föll på ps3 istället för en 360 var enbart för det kommande Final Fantasy 13 som skulle revolutionera allt jag visste. Jag var under den här tiden ganska inne i konsolsfären. Jag köpte till och med ett fps till den(Killzone 2). Men, det var nog någonstans här som jag började förstå atr alla spelgenrer gör sig inte lika bra på konsol som till PC.

Killzone 2 var på sin höjd nästan lika snyggt som det flera år gamla Doom 3. Spelkänslan var betydligt sämre och jag hatade att inte kunna sikta så snabbt som jag föreställer mig att man kan med ett gevär. Istället var man på konsol fast med en styrspak som gjorde att det kändes som att styra en byggkran istället för ett smidigt litet vapen.

Efter en personlig tragedi så köpte jag mig en 360 för att plåstra såren lite och komma på andra tankar. Spelet som lockade mest där var Fable 2 och Gears of War. Spel som jag gillade riktigt mycket och som funkade hur bra som helst med en gamepad.

Nu när jag sitter och tänker tillbaka på mina felsteg och analyserar lite omkring dem har jag lärt mig att var spelmaskin har sina fördelar och nackdelar. Givetvis finns de flesta fördelarna på PC eftersom man med en enkel Xboxkontroll kan göra om den till en 360 med snygg grafik. Men spelen är ofta exklusiva på konsolerna. Så för de glada stunderna med Mario och Zelda är ett Nintendo ett måste även i framtiden. Xboxen och Playstationet känns inte som att de har tillräckligt starka spelserier för att berättiga ett köp av båda konsoler i framtiden. Och det mesta av Xboxens spel verkar komma till PCn förr eller senare ändå. Intressant är det också om ryktet att spela 360-spel i Windows 8 blir verklighet. Då är steget lätt att dumpa hårdvaran Xbox helt och hållet ganska lätt.

Så vad är det egentligen jag vill ha sagt med det här inlägget? Egentligen kan jag väl sammanfatta det med att sportspel och tredjepersonsspel spelas utmärkt på konsol(men minst lika bra med PC och 360-kontroll) medan FPS och strategispel spelas bäst på PCn.