Läckström

Årets spel–plats nr 1

1920x1200

Jag hade redan bestämt mig i april när jag fick möjlighet att spela en förhandsversion av spelet. Det jag hade framför mig var något helt unikt i spelväg. Det var som om Bioware aldrig hade funnits. Polska CD Project RED puttade hänsynslöst ner allt var Bioware, Bethesda och Obsidian hette från tronen. Och de gjorde det med ett rejält långt kast, för ingenstans i närheten finns de längre att finna. De får helt enkelt finna sig att synas någonstans i periferin av rollspelsgenren.

Spelet jag talar om är givetvis The Witcher 2 - Assassins of Kings. Det är inte bara ett sjukt bra spel, utan det visar verkligen vad en spelstudio kan göra med ett spel om de totalt skiter i begränsningarna som konsolerna, i deras sista timmar, sätter upp. Här krävs det en monsterdator utöver det vanliga för att få uppleva allt som erbjuds.

Men världens snyggaste spel både tekniskt och estetiskt har bara inte en vacker yta, utan ett djup och spelbarhet utöver det vanliga. Jag recenserade det här spelet på Eurogamer (klicka här för mer härlig läsning) i juni och jämförde det då med Dragon Age 2 som jag spelade samtidigt. Att växla mellan ett CD Project RED-spel och ett Bioware-spel är som att använda sig av funktionen "retrolook" i Monkey Island. Med ett litet knäpp så forslas man 20 år tillbaka i tiden.

Men där det enbart gäller grafiken i Monkey Island, gäller det här i varje enstaka detalj. Så du står där inte bara med ett mycket fulare spel, utan med en spelkänsla som lite har blivit standard nu för tiden från Bioware. Visst, en fördel är ju att man vet lite vad man får. En påklistrad historia på styltiga karaktärer utan djup och med usel känsla.

The Witcher 2 innehåller en hel del naken hud och en hel del sexscener. Men där det i andra spel känns påklistrat och krystat, (jag tittar på dig Mass Effect) känns det här moget och vuxet. Och framför allt, det flashas inte totalt nakna kroppar här bara för att. Det flashas nakna kroppar här för att det förstärker känslan av spelet, det förstärker trovärdigheten i spelet. Jag skulle lätt kunna säga att det är i och med The Witcher 2 som spelmediet har vuxit upp. Det här är ett vuxet spel, ett moget spel.

När jag skriver de här avslutande raderna av årets bästa spel, kan jag konstatera att min lista inte bara innehåller årets fem bästa spel. Spelen de innehåller är totalt överlägsen i deras respektive genrar de senaste åren. Vi har i år fått se en kavalkad av underbart bra spel. Jag har blivit tvungen att utelämna spel som Minecraft och Terraria trots att dessa har varit helt överlägsen i dess spelglädje. Jag tror inte vi har haft ett sådant här spelår sedan 1998.

Året 2011 kommer att bli ihågkommet som vändpunkten där de bästa spelen återigen fanns på spelens hemmaplan PCn. Där det en gång startade, och där det en gång kommer att sluta. Den nuvarande "generationens" konsoler står där orörda under min TV. De berörs endast en gång i veckan när jag dammar av dem, som en del av hushållets veckostädning. Hur var det nu igen, var konsoler bara en fluga?

Årets spel–plats nr 2

un6

The book of unwritten tales kom från absolut ingenstans och gjorde mig helt hänförd. Jag har redan fått slut på superlativ för att kunna beskriva det här spelet rättvist. Det finns ingen text, ingen bild, ingenting som kan göra det här spelet rättvisa, annat än att själv spela det. Och det finns verkligen ingen ursäkt att inte spela det heller.

För oavsett om du är konsolförespråkare nummer ett så har du antagligen någon gammal PC eller Mac liggandes, undanstoppad för att du skäms för den. Ta fram den med en gång och köp bara! Bara köp! Det kräver ingen monsterdator alls.

Jag har tidigare nämnt likheterna med världens bästa äventyrsspel, Day of the tentacle och säger det bara en gång till. The book of unwritten tales tangerar allt som det nu nästan 20-år gamla Lucas Arts-spelet gjorde.

Och det bästa av allt är ju att det ändå är anpassat för oss som lever och spelar nu. Vi snackar inga ologiska pussel som man fastnar på i veckor. Här är det logiken själv som råder. Ja, något tokigt finns det ju givetvis kvar. Det blir heller aldrig den där musjakten efter objekt att integrera med. Med en enkel knapptryckning markeras alla objekt som du kan leka med.

Jag har så mycket mer att säga om det här spelet, men jag känner att oavsett vad jag säger kommer tyvärr inte ens 1 % av er som läser det att ge det en chans. Och då tror jag ändå att ni som bemödar er med att läsa den här “pc-bloggen” har större potential än gemene konsolgamer att verkligen ta till er ett sådant här fantastiskt spel. Jag hoppas och håller tummarna! För bättre än så här blir det inte i den här genren!

Årets spel–Plats nr 3

Might-Magic-Heroes-VIjpg

Årets tredje bästa spel är spelseriens sjätte del. Vi snackar här om Might and Magic – Heroes 6! Lite som förra årets vinnare The Settlers 7 har det här spelet haft sina turer upp och ner i en bergochdalbana. De tre första spelen var helt fantastiska och jag fångades in och kunde sitta 16 timmar per dag i flera dagar i sträck och spela.

Därefter kom del nummer 4 som egentligen inte var jättedåligt, men det var bara sämre än de tidigare spelen. Femman kändes bara ihopslängd och utskickad för att sälja på dess namn. Inte lika illa som Xcom och Syndicate är tänkt att säljas som, men ändock inget som jag personligen längtade till för att spela.

Mem så kom då vändningen i och med Might and Magic – Heroes 6. Kanske kan det ha varit namnändringen som gjorde det hela. Men helt plötsligt var jag 14 år igen och satt och sträckspelade ett av de mysigaste spelen man kan tänka sig. Det här var som ett snyggare Heroes of Might and Magic 2.

Många spel i dag görs ju enklare, om det är för att vi har blivit dummare med tiden eller om det är av en annan anledning låter jag dock vara osagt. Även i Heroes 6 är mycket enklare. Men tillskillnad från alla andra spel som fördummar spelaren så är det här bara av godo. Jag känner att, så här borde man ju ha gjort det redan i det första spelet.

Förr när man tog över gruvor och liknande ställen så var man tvungen att springa runt som en galning med flera olika hjältar för att skydda dessa. Nu räcker det att ha kontroll den borgen som de närliggande gruvorna tillhör. Det här draget kände jag innan jag spelat spelet kunde vara en fördumning som jag skulle rata. Men efter att ha spelat ett par timmar och vant mig så skulle jag aldrig kunna gå tillbaka till det gamla systemet.

Jag säger bara, det här skulle lätt kunna vara årets bästa spel! Om det inte hade varit för att det kom två spel till som var helt sjukt grymt bra… Jag blir svettig när jag tänker på spelåret 2011. Så många bra spel som jag älskar som jag var tvungen att lägga utanför listan. Spel som jag tjatat om både på bloggen och på twitter. Känns lite orättvist mot dem, men men, det är ju ett i-landsproblem som är att föredra om man jämför mot speltorkan 2010.

Årets spel–Plats nr 4

Star-Wars-The-Old-Republic

Det släpps I dag, så vad vore mer passande än att placera Star Wars – The Old Republic på plats nummer fyra över årets bästa spel? Jag har nog hunnit spela det lite drygt 20 timmar vilket är längre än många andra spel som släpps och tar slut någonstans vid 8 timmar.

The Old Republic är precis det spelet som jag kände att jag behövde efter att ha dragit runt I Skyrims tomma landskap i nästan 30 timmar. Jag behövde ett spel där det fanns liv, där sakerna jag utförde betydde något. Av någon anledning fick jag aldrig den känslan i Skyrim.

Jag spelar som en Jedi Consular och använder mig av både lightsabers och magi för att ta sönder mina fiender. Jag älskar det! Det riktigt fina med The Old Republic är att det egentligen känns som ett singleplayerspel fast det ändå är ett Massivt onlinespel. Jag har sedan min dotter kom till världen inte riktigt haft den tiden jag en gång hade när man satt och raidade i World of Warcraft. Men jag har ändå saknat känslan av att få vara med om något större. Något som jag inte känner mig instängd i.

Hela spelet andas atmosfär. Det spelas klassisk Star Wars-musik I mina hörlurar när jag går till anfall. Och världarna som målas upp framför mina ögon är estetiskt mycket tilltalande. Jag vet dock inte hur länge jag kommer att spela det här spelet, men om jag bara så kör det I typ tre månader och hinner få lite drygt 100 timmar i det så har det lätt gjort sig värt de pengarna månadskostnaden kostar. För det är väl ändå så man räknar? Spelad timme per krona? Ja, för då är de allra flesta MMORPG’n de absolut bästa för din ekonomi! Så har du bara en dator där hemma, testa, njut, och förlora dig i den magiska Star Wars-världen, eller, var det inte Stjärnornas Krig det hette?

Årets spel–Plats nr 5

orcs-must-die-revealed-20110223052014234

Då var det äntligen dags att sammanfatta 2011 års bästa spel. Och vilket år det har varit! Klart mycket bättre än vad 2010 hade att erbjuda oss. Det är till och med så att de spelen som hamnar utanför årets lista var mycket bättre än föregående års spel. Ja, bortsett från Settlers 7 som höll 2011-års kvalitet.

Spelet jag placerar på plats nummer fem är Orcs Must Die! Det är egentligen ett vanligt Tower Defense-spel men ändå inte. Det är egenligen det spelet jag hade förväntat mig att Dungeon Defenders skulle bli, när det skulle släppas för ett år sedan men därefter blev försenade pga konsolversionen inte var färdig i tid.

Det här är för Tower Defense-spelen vad BattleZone 2 var för RTS-spelen. Alltså ett strategispel där jag får vara med inne i spelet. Alla fällor sätter man ut i tredjeperson, och efter varje avklarad bana får man nya fällor att leka med. Men inte nog med det, man får även nöjet att själv springa runt och skjuta och slå på alla anfallande orcer.

Fällorna man får är sjukt fantasifulla och roliga att sätta ut. Man riktigt springer runt på banorna och planerar hur man ska sätta ut fällor som katapulterar orcer rakt ut I ett lavahav. Och det är minst lika roligt att ställa sig på en avsats lite längre bort och därefter begrunda hur de stackarna helt handfallet flyger rakt ner i lavan!

Det här är inte bara årets bästa tower defense-spel, det här är tidernas bästa tower defense-spel. Och då räknar jag även med det fantastiska spelet, med den fantasifulla titeln “Tower Defense” som finns att spela gratis på Kongregate. Bara köp!

Årets boss

Megaman Boss

Jag satt länge och tänkte på det här med bossar och vad jag tycker om själva fenomenet bossar. Det jag kom fram till är att jag verkligen hatar bossar. För vad är det som så ofta står emellan mig och en spelupplevelse? Jo, bossar. Senast i Final Fantasy 13 var det en sjukt svår boss efter typ 25 timmar som stoppade mig från att få fortsätta att uppleva det spelet som jag, tillskillnad från många andra, faktiskt älskade.

I The Witcher 2 fick jag nöta de få bossarna i timtal för att komma vidare. I förra årets Batman höll jag också på att ge upp. I Twilight Princess höll jag på att bli vansinnig att jag inte fick spela vidare, trots att jag efter många dagars nötande klarade skiten ändå. Men det hela slutar i att jag verkligen inte tycker att bossar tillför något överhuvudtaget. De bara förstör.

Som argument för bossar kan man givetvis föra fram åsikten om att det ska vara en liten svårighetsgrad lite här och där i spelet. Men jag känner, varför inte öka på svårighetsgraden i hela spelet då istället? Eller, varför kan man inte få välja bort bossar så som man kan få välja Easy om man vill? En liten bockruta och problemet skulle vara löst.

Jag tycker att modellen med en boss i slutet av varje bana, värld, är förlegad speldesign. Och trots att jag föredrar healthpacks och annan gammal speldesign så anser jag att det är en bra speldesign, bara gammal, men verkligen inte förlegad. Bossar däremot är både gammalt, förlegat, och har aldrig varit bra eller speciellt roligt. Nä, årets bästa boss är de bossarna som stannade kvar på ritbordet hos speldesignerna.

Årets Speluniversum

swtor_1920

Det finns ett gäng spelvärldar att välja på i år. Men när jag tänker på att dagens tema är årets spelvärld eller speluniversum så känner jag spontant att universum smäller betydligt högre än en värld. Och vilket av årets spel har det häftigaste och mest spännande universum man kan någonsin uppleva i en kulturell skildring om inte Star Wars – The Old Republic?

Min vinnare är alltså ett spel som ännu inte släppts, men som jag ändå har kunnat spela i typ 10 timmar. Att få möjlighet att åka runt till en massa kända platser från filmerna och vara med i storslagna slag är för mig något helt fantastiskt. Visst, jag gillar inte story speciellt mycket och då kan man ju undra hur jag kan tycka om det här spelet? Men faktum är att det går ganska bra att bara klicka sig förbi allt tjaffs och bara kunna insupa atmosfären som byggs upp av alla vackra miljöer, och inte att förglömma, den underbara spelmusiken som ger mig rysningar när den går i gång.

Som en mycket god tvåa hamnar The Book of Unwritten Tales på som med sin underbara atmosfär får mig att bara vilja spela det om och om igen. Synd att man inte har all tid i världen bara. Men då det inte lär åldras så mycket kommer jag lätt att kunna gå tillbaka till Wilbur och gänget om sisådär 10 år och uppleva samma härliga upplevelse som jag i dag gör med Day of the Tentacle.

Årets bästa mobila spel

PocketLeageStory-1

Årets bärbara är ett mobilt spel som heter Pocket League Story! Det är ett litet fotbollsmanagerspel till Androidlurar. Jag tror inte det finns på iOS ännu, men jag kan ha fel. I vilket fall som helst, här snackar vi det perfekta managerspelet för den som inte vill gräva ner sig i sjukt massa statistik.

Har man bara ett par minuter att spela, visst, kör igång. Det du förlorar i djup, vinner du i spelglädje. Jag vet inte hur många det är som kommer ihåg The Manager på Amigan? I vilket fall som helst så var det ett spel som var underbart kul, inte speciellt realistiskt. Och jag känner att den glädjen jag hade för 20 år sedan med det, har jag med Pocket League Story.

Jag har skrivit lite mer om det här spelet i ett tidigare inlägg som du hittar om du klickar här.

Årets bästa musik

vox-2011-11-02-21-02-18-39

Årets bästa musik är alltid en svår kategori. Personligen finns det inga spel i modern tid som har kommit upp till storheterna Pinball Fantasies och Lotus Turbo Challenge 2 bara för att nämna några få från Amigatiden. Jo, ett spel är det ju faktiskt som spelar i samma division, och det är givetvis Civilization 4 med dess titelmelodi Baba Yetu. Men, nog med nostalgi, dags för årets bästa musik!

I år utser jag spelet Voxatron till att ha årets bästa musik. Det motiverar jag med att spelet innehar en sådan härlig retrodoftande musikstil som endast fanns på den gamla goda tiden, men som börjar komma tillbaka mer och mer. Senast jag blev exalterad var när jag spelade spelet VvVVVvvvvVV (eller hur det nu stavas :P).

På något sätt ger den här musiken mig allt det jag förknippar med spel, nämligen spelglädje. Där många speltillverkare i dag försöker att bli mer och mer likt en interaktiv film är det fortfarande många som kämpar för att bevara spelglädjen i dess renaste form. Visst kan det vara storslaget med pampig stråkmusik när jag rider över bergen i till exempel Skyrim. Men, det ger mig bara samma känsla som när jag tittar på en film i liknande miljöer. Jag säger inte att Voxatrons musik skulle passa i Skyrim, för det gör den inte. Den passar enbart i spel som bara är spel och inte försöker vara något annat heller.

För er som vill lyssna lite på musiken kan göra det på följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=_q-xqI8Cm5A

Jag har ingen runner-up till den här kategorin i år. Jag har även valt att inte nämna något spel för årets ljud. Ett pang-pang-gevär låter pang och så är det inte mycket mer med det anser jag. Det finns ingen som står ut över någon annan här direkt tycker jag. Alla gör det jobbet de behöver göra. Sedan finns det säkert bottennapp, men dom försöker jag undvika.

Årets story

mumin-tecknad-460_144670980

Årets story är en kategori som jag brinner lite extra för. Nu när jag skriver så här kanske de som känner mig lite tappar hakorna. Men, jo, så är det faktiskt och jag ska försöka förklara lite hur det ligger till. Om vi tar ordet story och analyserar det lite. Vad betyder story? För mig är story en berättelse om något. Tar vi en titt på dess betydelse på Wikipedia finner vi att läsa att story är detsamma som ett gäng sekvenser som hänger samman för att bygga ett sammanhang.

Så i spel är det alltså det som håller samman spelet för att berätta historien bakom spelet. I olika spel så presenteras den här storyn på olika vis. Jag använder ordet presenteras som ett snällt ordval då jag egentligen hade velat uttrycka mig "trycks upp i ansiktet på mig". För det är vad jag tycker att story i spel gör. Den trycks upp i ansiktet på mig som om jag skulle vara den mest fantasilöse personen i denna värld. Jag blir tvingad att läsa eller lyssna på en massa dravel om hur ett gäng pixlar på min datorskärm har en massa sjuka problem, allt från att deras husdjur är döende och måste ha medicin, till att världen snart går under och att jag är den enda som kan rädda den.

Missförstå mig nu dock inte, jag har inget emot en sådan fjantig uppgift som att rädda jorden. Ta som exempel ett av mina absoluta favoritspel, Doom 2. Där presenteras en liten text ungefär vid var nionde bana där det står något man måste rädda världen. Givetvis är den enkel att bara klicka sig förbi om man inte vill läsa den. Självklart är detta något jag gjort, för jag vet ärligt talat inte vad det står där. Speltiteln Doom 2 - Hell on earth räcker gott för mig så jag kan bygga upp en egen story i mitt huvud om vad det handlar om. Därefter kan jag vara vem jag vill, heta vad jag vill, bete mig precis som jag vill.

Den här storyn (läs: skiten) är i mina ögon i vägen för min spelupplevelse. Den förstör den utan att skämmas. Jag kan sitta på min stol och spela ett riktigt bra spel när det helt plötsligt, från ingenstans, dyker upp en pixelhög som bara måste berätta sitt livs historia för mig. Alltså, jag skiter i dina pixelbarn och om de har blivit bortrövade av andra pixelmonster. Och allra minst vill jag ha upp ett hjul med olika svarsalternativ om huruvida jag tycker om hans/hennes historia. Låt mig spela mina spel i fred!

Så årets bästa story utnämner jag alla de spelen som vägrar dölja dess spelglädje i en story, som är skriven av alla de författarna som har stora svårigheter att få till ett bokkontrakt. Inga spel nämnda, inga glömda...