Årets kärleksförklaring till PCn
Jag har vänt och vridit ett bra tag på den här kategorin. Skulle jag skriva ett inlägg om spel som fanns på konsol och hur mycket bättre de skulle bli på Pc? Nej, det hade varit för mycket konsol vs Pc-krig i det inlägget. Så istället för att skriva något om varför Pc’n är bättre än konsoler så tänkte jag skriva varför jag gillar Pc’n utan att blanda in konsoler överhuvudtaget. Det här inlägget är min kärleksförklaring till Pcn som spelmaskin. Och det är det enda inlägget i år som behandlar kärleken utan att slå ned på eventuella konkurrenter.
Jag började min spelkarriär som så många andra i min ålder med en NES som jag fick en julafton någon gång under 80-talet. Till den maskinen införskaffade jag mig hela 19 spel vilket var sjukt många i min bekantskapskrets. Mina kompisar var gröna av avund när de kom hem till mig för att testa det senaste häftigaste spelet till mitt NES. Därefter köpte jag min första dator, en Amiga 500+ som jag nu så här i efterhand hyllar som världens bästa spelmaskin genom tiderna. Men jag var fortfarande sugen på att spela Mario så det fick bli en SNES för att fylla det tomrummet.
Därefter kom dagen som ändrade mitt liv för alltid. Jag var hemma hos en kompis som nyligen hade köpt en PC. En Compaq Presario hette datorn och var nog det häftigaste jag hade sett. Det var en inbyggd maskin som inte är helt olik Apples iMac. Den hade en 486 processor som snurrade i hutlösa 33 mhz. Min kompis visade mig ett sharewarespel som hette Doom. Efter det var aldrig min Amiga som den en gång var. Så i en svag stund (så här i efterhand) så sålde 
jag min älskade Amiga med skärm och massa tillbehör så att jag kunde få råd att köpa en PC. Min första PC som Ni ser på bild här var en Packard Bell med 50 mhz (jag var ju tvungen att bräcka polaren). Den hade varken ljudkort eller cd-läsare (bilden är tagen något år senare då jag köpte en cdläsare för 2500 kr) men kostade ändå 13000 kronor. Jag kunde nu spela Doom på den och lyckan var gjord!
Men åren gick och min kusin hade införskaffat en Pentium 75 mhz som utklassade min sega dator med 4 mb RAM som jag trots det lyckades köra Windows 95 på. Jag var tvungen att göra något, så jag åkte och köpte en Pentium 150 som bräckte kusinens dator rejält. Nu kunde jag äntligen spela Fifa 96 som jag hade köpt ett par månader innan jag ens kunde spela det. Det hade legat och retat mig i hyllan så länge nu.
Nu hade min granne som då arbetade i en datorbutik fått hem något helt fantastiskt som jag bara var tvungen att komma över för att se. I hans burk körde han något som hette Voodoo och som skulle göra grafiken helt sjukt snyggt. Jag från att ha spelat Doom 2 och Duke Nukem 3D till att se hans dator spela upp introsekvensen i Unreal och jag var än en gång helt såld över hur det var möjligt att skapa något så glänsande vackert. Han fick hjälpa mig bygga ihop en dator som den här gången blev en Pentium 2 450 mhz med ett voodoo 2 kort i. Nu var lyckan ännu en gång gjord. Ja, varje gång en sådan här övergång skedde så kändes det som att man inte kunde göra något som var snyggare.
Jag kan väl ärligt talat säga att efter jag fick uppleva Voodoo 2 kortet i min dator har jag inte varit med om den otroliga revolution i grafisk framställning på en dator. Jag syftar på skillnaden före och efter. Därefter har det bara gradvis blivit snyggare och snyggare. Men den stora chocken kom aldrig igen. Därefter har jag kört Pentium 3, Pentium 4, Amd 64, Core2duo och dagens i7a.
Men jag har aldrig slutat älska det jag älskar med PCn. Nämligen att den är min och jag har byggt ihop den helt själv. Visst byggde jag inte min första 486a själv men jag satte in ljudkortet och Cd-läsaren själv och det var stort för en 13 åring att lyckas med (tyckte jag då iaf). Den känslan när man byggt ihop och första gången sätter på den och bara hör hur fläktarna går i gång ger mig gåshud.
Jag var aldrig den populära personen i klassen under min uppväxt. Jag hade aldrig jättemånga kompisar utan min kompis var ofta min dator. I bland kanske jag umgicks lite för ofta med den och på så vis försummade eventuella kompisar och kärlekar. Ja, jag hade på min 20-års dag aldrig ens kramat en jämnårig person av motsatt kön, kyssar och annat var inte ens med i bilden. Jag var för innesluten i mig själv och mitt datorspelande som jag älskade. Nu såhär i efterhand när jag är lyckligt gift och med världens underbaraste dotter kan jag erkänna att det var så här för mig. Men trots det så minns jag tillbaka på den här tiden som den bästa i mitt liv. Men det bästa är att PCn och mitt lyckliga nutida liv är inget jag behöver längta tillbaka till, utan jag har det ständigt runt omkring mig, och jag älskar varje dag utav det.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Åsikt, Bloggserie, PC
Årets shooter
Den här utmärkelsen är riktigt intressant. Vi snackar om FPS-spel som antagligen är den absolut största genren när det kommer till dator/tv-spel. Det är även den genre som delar mest spelare i två läger när det kommer till om de skall spelas på dator eller konsol. Personligen är det bara PC som gäller när det kommer till FPS. Inte bara för grafikens skull utan för kontrollens skull. Att spela FPS med mus ger en överlägsen exakthet när det kommer till att sikta. Då har jag ändå plöjt igenom ett antal FPS-titlar till konsol så någorlunda bra känsla har jag ändå i spakarna. Men det är långt i från känslan man får med mus och tangentbord.
Under ett år där det egentligen inte har kommit några jättebra shooters så står ändå Battlefield Bad Company 2 ut såpass mycket att det räcker för att ta segern i den här kategorin. I en genre som kontrollen är så viktig tycker jag ändå att det finns ett visst inputlagg i musrörelserna. Det är inte den där exaktheten som man är van vid från andra PC-spel. Men eftersom spelet är såpass bra i övrigt och att jag inte på något sätt är en proffsspelare så har jag överseende med detta. DICE har gjort ett gediget hantverk när de byggt upp det här spelet. Ljudet har vi redan gått igenom i ett tidigare inlägg här så det tar vi inte upp igen. Men allt i det här spelet bygger upp en sådan helhet att man bara vill spela mer och mer igen. Jag älskar verkligen de olika spellägena man kan spela och banorna, även om de är för få.
Jag har egentligen aldrig gillat att spela spel som en ångvält. Jag brukar gilla smyga mig runt och taktiskt ta mig fram över banan. Så även i det här spelet där min favoritklass är sniper. Det tar ett tag att bli bra på det men när man väl lärt sig så är det riktigt skoj att sätta ett headshoot på någon som springer kors och tvärs för att undvika just snipers. Inget annat FPS-spel har jag lagt ner så många timmar på detta året som Bad Company 2.
Nu kanske Ni undrar vart Halo och Blackops är någonstans? Halo är en serie som aldrig har imponerat på mig och då har jag av någon konstig anledning ändå tagit mig igenom ettan, tvåan och trean. Men därefter började jag fundera på varför jag spelade den här skiten, och det enda jag kom på var hypen. Så därför finns inte Halo med på den här listan överhuvudtaget. De har haft sin chans att imponera men misslyckats gång efter gång. När det kommer till Blackops så har jag faktiskt spelat det hos en kompis, men då bara singleplayerläget. Så här kan jag faktiskt uttala mig lite mer. Och med det sagt så känner jag för en totalsågning av det. Blackops är inte något direkt bra spel. De har med allt man kan tänka sig i ett spel, men det blir bara för mycket. Det är för mycket av samma sak så som Call of Duty sett ut sedan första spelet kom. Och första spelet var bara en dålig kopia av Medal of Honor så det fanns inget direkt att bygga på ens då.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets shooter’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets äventyr
Med årets äventyrsspel är tanken att det spel som stått ut mest i äventyrsgenren med fokus på singleplayer skall bli det bästa. Spel som Monkey Island och liknande peka klicka-äventyr är inte tanken att de skall ingå här. Så det som blev årets äventyrsspel enligt mig är ett spel som jag fastnade rejält för även om jag inte köpte det direkt det kom ut.
Jag snackar här om Alan Wake. Spelet från skaparna av Max Payne som i sin tur ligger mycket högt upp på min bästalista någonsin. Nu klarar inte Alan sig förbi Max i min ranking denna gången men han är ändå på god väg. Det är ändock lite som saknas.
Spelet i sig bygger upp en mycket härlig stämning som får en att vilja fortsätta att spela. Det är inte så där jätteskrämmande som det kanske vill att det skall vara men tack vare mycket levande miljöer så blir det ibland lite småkusligt.
Det som jag egentligen har svårast för att gilla i spelet är när man måste hålla på att lysa på fienderna för att de skall kunna skjutas ihjäl. Det här är förvisso en av grundpelarna i spelet och hur kan jag då gilla det när jag inte alls gillar det här? Jo, för Alan Wake är absolut bäst när det inte kommer några fiender alls. Det är precis som med Doom 3, bäst när miljöerna skrämmer en och inte fienderna.
Sedan är det ju givetvis det här med kontrollen och stressen när det kommer mängder av fiender som man måste lysa på och man känner sig som en sådan där dockmaskin som finns på Liseberg där man lägger i en femma och sen styr man spakarna fram och sedan vänster/höger. Det är omöjligt att få det att gå smidigt. Här borde faktiskt Remedy tänka till lite och släppa Alan Wake 2 även på PC för dem som föredrar mus+tangentbord. Eller så får Microsoft fixa att man kan koppla in mus och tangentbord i singleplayerspel åtminstone så att man fortfarande kan ha en rättvis multiplayer i de spelen som nu har den möjligheten.
Nu kändes det som att det blev mycket negativt här och det var ju faktiskt inte meningen, för Alan Wake är ett sjukt bra spel som förtjänar all försäljning det kan få.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets äventyr’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, Xbox
Årets rollspel
Det har kommit ett antal rollspel i år som är med att slåss om titeln årets rollspel. Det har samtidigt varit ett år av lite besvikelser. Det var längesedan det kom ett Planescape Tornment eller ens Baldurs Gate för den delen. Utvecklarna Bioware som är av väldigt många ansedda som en av världens bästa utvecklare har enligt mig inte levererat på många år och jag tycker faktiskt att dom lever på gamla meriter. Dom skapade Baldurs Gate, sedan det lite halvtaskiga men ändå spelbara Neverwinter Nights, och därefter kom Star Wars: Knights of the Old Republic. Men sen då?
Vinnaren av årets rollspel enligt mig kan med ovanstående inledning inte bli något annat än World of Warcraft: Cataclysm, även om jag hållit mig i från WoW i år ända fram till betan nu i oktober. Jag är med andra ord verkligen ingen WoWfanatiker. Jag spelar för mig själv för att det är kul. Jag spelar knappt några instancer alls och raider var flera år sedan jag spelade senast. Jag tycker det kan vara skoj att spela coop med vänner jag känner IRL i några mindre 5-manna instancer, men där slutar det roliga med instancer. Att hålla på att kämpa flera gånger för att få det där svärdet, det är inget för mig.
I Cataclysm har Blizzard inte bara uppgraderat grafikmotorn rejält. Samtliga bilder jag lagt in i det här inlägget är från spelet och alltså inte några målningar. World of Warcraft är så här snyggt år 2010. Blizzard har också gjort om hela spelet från grunden. Ja, jag vågar säga det att Cataclysm som kommer att kosta runt 200 kronor lite drygt är lika stort och maffigt som World of Warcraft var när det släpptes. I princip alla zoner i originalspelet är omgjorda med ny grafik och nya områden samt nya quests.
Så har du inte spelat World of Warcraft än skulle jag faktiskt våga föreslå för dig att börja nu. Man behöver inte alls fastna i spelet för att spela det. Jag spelar lite då och då, det kanske rör sig om 20-25 timmar i månaden och från vilket annat spel får du så många timmar för 100 kronor? World of Warcraft slår i år alla andra singleplayerrollspel som släppts eftersom det berättar en otroligt spännande historia samt att det har en spelkontroll som lätt slår Mass Effect 2 men även det bättre styrda Dragon Age som föll på att det blev upprepningar och ointressant till slut. Och när jag säger att Dragon Age föll på upprepningar så kanske Ni mumlar något om hur World of Warcraft lever på sina upprepningar. Men jag tycker att Blizzard gör upprepningarna intressanta och värda att genomföra. I Dragon Age tyckte jag tillslut att jag inte hade någon anledning att döda de där björnarna.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets rollspel’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets BIL/sportspel
Årets sportspel är en uppdatering av vad som var förra årets sportspel för mig. Och det är tydligt att det inte är något annat sportspel som klarar av att slå ner den här mastodonttiteln från tronen. I den här kategorin ingår dock även bilspel, även om man som mig anser att innehåller sporten ingen boll/puck/fjäder eller liknande så är det ingen sport utan en idrott alternativt miljöförstörning. Men det är en annan diskussion och den hade jag inte tänkt ta upp här nu.
Årets sportspel är enligt mig Fifa 11. Det som EA Sports gör med den här serien varje år är ren magi. Det känns som ett helt nytt spel varenda uppdatering och de som säger att man lätt kan hoppa över något år och bara köpa vartannat Fifaspel vet inte vad de pratar om. Det är precis samma sak som att man kan hoppa över vartannat CoDspel eller vartannat Halospel och så vidare.
Den största nyheten det här året är att passningssystemet är helt omdesignat. Man har i princip 100% kontroll på sina passningar nu. Att ha kontroll innebär dock här inte att fler passningar går till rätt mottagare. Nä, innan man lär sig så kommer fler passningar än någonsin att slås fel. Det som jag menar med kontroll är att du kan slå passningarna precis så hårt eller löst som du vill. Det finns ingen färdig hastighet på bollen som uppnås enbart genom att trycka på passningsknappen. Nu måste du avgöra hur hårt du vill slå passningen också genom att hålla inne knappen eller släppa den snabbt.
Det innebär att spelet känns mer riktigt och att det inte längre går att träna in ett anfall som ser exakt likadant ut varenda gång. Misstagen är fler men även de olika sätten att göra mål på är fler. Ett steg närmare verkligheten men med fingertoppskänslan att ha kvar en hel del action så att det inte blir för mycket en simulator utav det. Nä, då är det roligare själv att ta med sig bollen ut på gräsplätten utanför och kicka själv 
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets bil/sportspel’: Aftonstjaerna, BitGarden, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Pixelviking, Savepunkt, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, Playstation
Årets bärbara
När det kommer till kategorin årets bärbara så har jag bara två stycken enheter som kvalificerar sig in här. Det är en Nintendo DS och en iPhone. Nintendo DS:en har jag inte köpt något spel till i år så den går bort med en gång. iPhonen har jag dock köpt antagligen alldeles för många spel till så här finns en hel del att plocka i från. Jag är dock inte så mycket för de traditionella iPhonespelen såsom Angry Birds och Doodle Jump. Jag vill ha lite mer en lite matigare upplevelse även när jag spelar på min telefon. Så därför har jag valt ett spel som påminner en hel del om det gamla härliga spelet Freelancer till PC.
Spelet heter Galaxy on Fire 2 och är liksom Freespace ett rymdspel där man åker runt och gör olika uppdrag för att tjäna pengar så att man kan uppgradera sitt rymdskepp. Man köper billigt och säljer dyrt med olika handelsvaror och man kan även bryta malm i asteroidfält. Spelet har som så många andra iPhonespel en liten inlärningskurva när det kommer till kontrollen. Men jag anser att när den väl satt sig så fungerar den bra.
För den som vill testa innan man köper så finns möjligheten att tanka ner det första Galaxy on Fire liteversionen här. Tyvärr finns inte 2an som testversion än men man får en liten bild av vad man får i ettan.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets bärbara’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spelgubben, Spelografi och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, Mobilspel
Årets nedladdningsbara
De som känner mig lite vet att jag inte gillar DLC. Speciellt när det kommer till DLC som innebär att jag skall betala för det. Jag anser att lite kartor och kostymer och liknande bör man få som en fanservice från företagen. Eller så kan de lika gärna låta bli. Men det är min egna åsikt som säkert inte många håller med om. Men åter till kategorin! Det här är ytterligare en sådan här kategori som egentligen inte hade några direkta utmanare. Det fanns bara ett spel som för mig kunde bli årets nedladdningsbara.
Årets nedladdningsbara spel är enligt mig Amnesia the dark descent som är skapat av den svenska studion Frictional Games som har sitt säte i Helsingborg. Spelet i sig är ganska likt deras tidigare spelserie Penumbra. Det handlar alltså om ett skräckspel. Och nu snackar vi riktigt skräckspel och inte den actionskräcken som vi bland annat kunde se i Dead Space. I spelet spelar man en ung man som heter Daniel som förstås inte minns något mer än hans namn. Men via böcker och andra ledtrådar som han hittar i slottet, där spelet utspelar sig, ju mer minns han vad som har hänt.
Daniel är ensam i slottet. Och slottet är väldigt mörkt. Att vara ensam i ett mörkt slott där det ständigt låter som att det pågår något i väggarna är väldigt skrämmande. Och det är på det här sättet som Frictional Games skrämmer livet ur mig. Jag är ganska lättskrämd när det knarrar i mitt eget hem men spel brukar ha väldigt svårt för att skrämma mig.
Varken Dead Space eller något Resident Evil-spel har lyckats. Jag tror att senast jag blev riktigt skrämd var när ett litet odjur hoppade upp ur en låda i Unreal 1. Det var 1998, nu är det 2010 och jag har blivit skrämd av ett spel igen. Inte bara en gång, utan igen och igen och igen. Det här spelet är fenomenalt bra på att skrämma livet ur dess spelare. Lova mig bara att om ni skall spela det så gör ni det i ett nedsläckt och med hörlurar på.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets nedladdningsbara’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets strategi
Den här kategorin känns som den lättaste att utnämna en vinnare i. Trots att jag personligen tycker att strategi borde vara en egen genre och RTS en egen. Det är såpass stora skillnader mellan dessa två att det är lite orättvist mot alla bra RTS som nu får stryka på foten för världens bästa strategispel någonsin.
Jag talar givetvis om Sid Meier’s Civilization 5. Det är ett riktigt mastodontspel som slår allt vad Command & Conquer 4, Starcraft 2 och Settlers 7 heter på fingrarna. Det är förvisso en liten förenkling mot vad Civilization 4 var men jag tycker inte det gör något. Så länge som djupet finns där så gör det inget att det är något förenklat så att även de ovana spelarna har en chans att komma in och spela det här underbara strategispelet.
Rent grafiskt ser det fantastiskt ut och med alla små fält. Det ser precis ut som när man zoomar ut i Google Earth. Men det viktigaste av allt är självklart omspelningsvärdet. När man köper valfritt spel så kostar det kanske 400 kronor till PC och 600 kronor till konsol. Kampanjen kanske kan vara mellan 5-20 timmar men sen är det slut. I Civilization kan en omgång vara mellan 5-20 timmar och man kan ju spela hur många omgångar som helst eftersom ingen är den andra lik. Därefter kan man gå ut i multiplayer såsom i andra spel också.
Nä, jag tycker inte det finns något annat strategispel som ens är i närheten av Civilization 5. Jag ger det samma betyg som Saga i sin recension på Press2Play, 58 av 50!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets strategi’: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, n00b schoolbus, Pixelviking, Spel på allvar, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets ljud/musik
Den här kategorin innehåller två stycken spel. Ett som är innehar bästa ljudet rent tekniskt och ett som kort och gott innehåller årets bästa spelmusik. Det skulle kunna vara samma spel som vann bägge dessa titlar men det hade ju inte varit lika kul. Nä, jag har två olika spel från två olika genrer.
Det spelet som vinner i bästa ljud rent tekniskt är utan någon direkt utmaning Battlefield – Bad Company 2. Här snackar vi extremt välgjord ljud för exakt allt. Man verkligen ryser när man springer runt på olika material. Man hör när man går in i ett hus eller gömmer sig i ett rör. Ljudet av ens vapen ändras och det ekar precis så som man skulle kunna tänka sig att det skulle göra om man satt och hukade sig i ett stålrör i väntan på fienden.
När det gäller årets bästa spelmusik hade jag hoppats att jag kunde ha utnämnt Civilization 5. Det når inte upp till Civilization 4’s temalåt Baba Yetu som jag dock utnämner till världens bästa spelmusik någonsin. Men nu var det ju inte den bästa musiken oavsett år som skulle utnämnas utan årets musik. Och då tycker jag faktiskt att Final Fantasy 13 är en värdig vinnare för musiken som bygger upp den rätta spänningen i spelet. Jag vet att musiken inte gillas av alla och att den engelska titellåten av Leona Lewis fick kritik och att man ville ha originalmusiken istället även här i väst.
Men jag tycker faktiskt att låten är riktigt bra och kommer på mig själv att nynna på den då och då. Men spelmusik är inte bara titellåten utan även den musik som ligger under hela spelets gång. Och här visar Final Fantasy 13 upp sig rejält. Det är så där härlig Final Fantasykänsla genom hela spelet när det kommer till musiken och jag tycker att Square Enix är väl värda den här utmärkelsen!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets ljud och musik’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets grafik/design
Här har vi kategorin där min favoritplattform har chansen att glänsa rejält. Men det handlar inte bara om den tekniska biten där PCn givetvis alltid är vinnaren. Främst handlar det om designen av de grafiska elementen. För varför skulle jag annars tycka att World of Warcraft är ett snyggt spel? Det är inte direkt tekniskt snyggt utan det handlar bara om bra designval.
Årets grafik kommer jag ge till The Settlers 7 eftersom det levererar både funktionell grafik för dess banor samt att det är precis så där mysigt Settlersaktigt som jag med fantasi upplevde att Settlers 1 en gång var på Amigan. Men vad är egentligen bra grafik om inte spelet i sig levererar? Enligt mig är det absolut ingenting. Som tur så levererade Settlers 7 och jag skrev lite mer utförligt om själva spelet här då vi vidare i det här inlägget enbart skall inrikta oss på grafiken.
Grafiken i Settlers 7 är levande och som i så många andra strategispel med avancerad grafik väldigt krävande. Här behövs en riktig monsterdator för att driva det på de högsta inställningarna. Men det ser vackert ut även om man spelar på lite lägre. Men jag skulle inte rekommendera det till någon som har en medelmåttig dator. Vänta hellre tills du skaffat en snabbare dator än att förstöra spelupplevelsen med en hackande bilduppdatering.
Den som minns en av de stora försäljningsargumenten från Black and White kommer känna igen sig lite här. Man kan nämligen zooma in en rejäl bit utifrån ända in på skinnet på de små settlerserna som springer runt och arbetar så fort de kan. Visst, du kanske inte kan zooma in till att se en mask som äter ur ett äpple som var Black and Whites paradnummer, men ändock ganska rejält. Och det ser helt fantastiskt ut medan du gör det. Från bilden ovan och in till bilden nedanför. Allt är taget direkt ur spelet och handlar alltså om grafiken man spelar i.
Visst är det svårt att spela när man är i inzoomat lägen men det är ändå lite av charmen i Settlersspelen att kunna luta sig tillbaka och bara titta på när sin by byggs upp. Ytterligare en sak som gör att atmosfären är på topp är de höga bergen som omfamnar ens by i de flesta kartor. Det ger en känsla av hur liten människan är mot de stora bergen. Det känns verkligen som att man bygger upp sin by till en mysig liten alpby någonstans i Österrike.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets grafik/design’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
« Föregående sida — Nästa sida »
