Årets första spel avklarat
Och det kanske inte är ett spel som nödvändigtvis släppts i år. För är det något som jag ganska ofta gör så är det att spela gamla spel. Mitt årliga spelande av Doom/Quake är ju ett sådant lysande exempel. Men nu är det ändå ett relativt nytt spel som jag har dragit igenom, nämligen Tomb Raider.
Första gången jag spelade Tomb Raider så var titeln exakt detsamma som det är nu. Bara Tomb Raider. På den tiden så satt jag och pillade ganska mycket med mitt Voodoo 2-kort och försökte patcha in 3DFX-patchar på alla spel jag hade. När jag väl hade fått in det på Tomb Raider såg det helt sjukt vackert ut. Så mjukt och flytande. Därefter blev det Tomb Raider 2 på Playstation vilket var ett ännu bättre spel än ettan. Nu har det gått ett antal år och ett antal Tomb Raider har kommit och gått. Inget har dock levt upp till tvåans tighta kontroller och spänning. Inte förrän förra året.
Dagens Tomb Raider har verkligen allt som krävs för att jag ska gilla ett spel. Bra grafik och bra spelkänsla. Det är någon story här också där man har fastnat på en ö och försöker komma därifrån. Men den är som vanligt i spel helt överflödig och onödig. Samtidigt är den inte i vägen och förstör, så det är helt ok att den finns där.
Jag gillar det linjära upplägget som spelet innehar. Man slipper att springa runt och göra en massa uppdrag och samla på fjärilar och gud vet allt vad det är i dagens openworld-spel. Charmen med att springa runt fritt på en stor karta försvann någonstans mellan Delta Force och Crysis. Far Cry kan ha varit det sista spelet där det gjordes värdigt.
För er som gillar äventyrsspel kan jag inte annat än att rekommendera det här spelet. Köpte ni det på Steamrean fanns det för dryga 70 kronor så då är det bara att slå till när det kommer under nästa rea.
Kategorier: PC
Mina tankar om Steam Machines
Innan Ni skriker ut att konsoldöden är här och att nu går det åt skogen tänkte jag i lugn och ro berätta för er att konsoldöden är här och förklara lite varför. För att göra en lång historia kort så är det nämligen så att nu kan man spela PC-spel på konsolvis. Givetvis har det gått att göra sedan Hedenhös vandrade på vår jord, men det har nog aldrig varit lättare än vad det kommer att bli med Steam Machines. Visst kommer de att kosta mer än vad ps4an och xboxen kostar i dag. Men i längden kommer det att bli billigare för dig som slutkonsument. För er som vill ha lite räkneexempel på det påstående har jag följande källa: Beviset, PC är billigare än konsol!
Ok, då vet vi att det är billigare att spela på en Steam Machines. Men är det bättre? Ledande fråga givetvis, men ja, självklart är det bättre. Du kommer att kunna få spela på next generation(i jämförelse med de gamla konsolerna) hela tiden. Källa: Pc ligger en generation före konsolerna och “If u want to know the future of gaming, buy a PC”.
Eftersom de gamla sletna argumenten om att sitta i soffan och lira och att det är enklare med konsol inte längre existerar så är det egentligen bara en sak kvar som möjligen kan tala för de gamla konsolerna. Nämligen spelexklusiviteter. Och det tror jag är den svåraste nöten för Valve att knäcka. Folk betalar gärna mer för att kunna spela Mario, Halofiguren och allt va de nu heter. För mer kommer de ju att behöva betala för att kunna spela vidare med sina favoritkaraktärer. Men jag tror inte man ska underskatta Valve här. För pengar det tror jag att dom har tillräckligt för att kunna binda en eller två stora serier till konsolen. Vad skulle hända om tex Final Fantasy släpptes exklusivt till Steam Machines? Eller någon annan stor titel?
Jag tror att Valve har framtiden för sig och genom att släppa tillverkningen av maskinvaran fritt gjort både spelaren som inte vill eller orkar sätta ihop sin egen maskin och spelaren som vill och orkar glada.
Spelare världen över har allt att vinna på att äntligen få en konsol i hushållen istället för som nu, minst tre. Om bara Nintendo också kunde släppa loss lite 😉
Kategorier: PC
Årets spel
Årets spel enligt mig är Xcom – Enemy Within. Det är alltså ett expansionspaket på förra årets bästa spel Xcom. Firaxis har alltid vetat hur man gör expansionspaket och inte DLC. För är det något jag stör mig på rejält så är det alla dessa DLC som slängst ut både åt höger och vänster. Ett expansionspaket får gärna kosta 200 kronor och då vara nästan som ett helt nytt spel. För det är nämligen exakt vad Enemy Within är.
Mycket är sig likt, du ska rädda världen. Det finns någon historia om varför och så, men det är ju som vanligt sjukt onödigt att ta del av i spel som kan stå på egna ben med hjälp av gameplay. Du bygger i vilket fall som helst upp din bas och forskar efter ny teknologi och så vidare. Därefter skickas du ut på diverse uppdrag för att utrota hotet utifrån.
Enemy Within tar allt som var bra med Xcom och lägger till mängder av nya banor, teknologi och fiender. Jag ska ärligt talat säga att jag inte har klarat av sista bossen än, men jag har gjort mängder av försök med diverse uppsättningar av soldater. Ja, jag kanske är kass på det, men det hindrar mig inte från att ha sjukt kul medan jag försöker.
Nu önskar jag er en riktigt god jul! Och glöm inte passa på att fynda i alla reor som är över oss i detta nu! Nej, nu börjar ju Kalle Anka! *borta*
Kategorier: Årets spel, PC
Årets näst bästa spel
Shadowrun Returns är alltså en nyversion av ett gammalt spel. Ett gammalt spel som jag aldrig har spelat, så när jag satte mig med det här var det helt utan några förväntningar. Det jag fick var ett taktiskt spel som likt Xcom låter mig göra mina drag i lugn och ro. Förutom själva stridssystemet har det inte speciellt mycket gemensamt med Xcom.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets tredje bästa spel
Jag minns för ett par år sedan när bloggar var bloggar och spelsidor var spelsidor. Då var det en ung man som kom med ett fantastiskt initiativ om att alla spelbloggar skulle göra en slags adventskalender med årets bästa spel i olika kategorier. Spelmalmer kallades han på den tiden. Tack Fredrik för det roliga året!
Nu finns det dock inte så många bloggar kvar utan de flesta drivs mer som traditionella spelsidor med egen redaktion. Min definition på blogg är kanske inte på något sätt korrekt, men jag anser att en blogg är en personlig sida som sköts på ett mer eller mindre amatörmässigt sätt och där inlägg görs i ett bloggformat.
Min blogg finns kvar rent fysiskt, men det blir oftast inte mer än några inlägg per halvår nuförtiden. Kanske beror det på att jag blev pappa för tre år sedan och i samband med det började jobba som lärare vilket är ett väldigt tidsödande yrke, men otroligt viktigt.
Förra söndagen blev jag tvåbarnspappa när mitt andra barn kom till världen. Det har givetvis inte gjort det lättaste att blogga. Så nej, detta är inte en återkomst på något sätt, bara ett inlägg i mängden som jag skrivit om att livet ändras med tiden och visa saker var bättre förr medans andra är bättre nu.
Ok, nu skulle ju det här inlägget handla om årets spel och inget annat. Eftersom det är tre dagar kvar till julafton så tänkte jag köra en topp-3-lista över årets bästa spel.
På tredje plats kommer jag att placera ett spel som jag trots alla buggar haft otroligt roligt med. På tredje plats återfinns Battlefield 4. Och det är verkligen inte för dess singleplayer vilket jag inte ens förstår varför DICE envisas med att slänga med, utan givetvis för den explosiva multiplayerdelen.
Med andra ord har jag totalt bortsett från att jag blivit utslängd till Windows otroligt många gånger. För vilket annat spel har jag ändå kommit tillbaka till dagen efter och försökt igen tills jag blivit utkastad igen? Jag tror inte jag kan hitta något annat spel. Förvisso kan man kanske påstå nu att det knappt släpps ett buggigare spel på år och dar men anyway.
Kategorier: Årets spel, PC
Duck Tales – Remastered
Jag minns det som för någon vecka sedan bara. Det var julafton och jag och min kusin var som vanligt hemma hos mormor och morfar för att fira jul. I år såg vi dessutom lite extra framemot julklappsutdelningen då vi båda hade önskat oss spelet Duck Tales till våran Nintendo. Jag vet att efter vi båda upptäckt att vi fått spelet så började världens längsta väntan till att få åka hem och spela. Jag tror att det i verklig tid kan ha rört sin om 4-5 timmar. Men för oss 11-åringar var det flera år.
Jag minns att jag satt och polerade kassettens mycket vackra bild med mina tummar och tyckte att den för varje timmes polerande blev ännu lite snyggare. När det väl var dags att åka hem och slänga i kassetten i Nintendot möttes jag av den bästa spelmusiken jag någonsin hört och ett av de snyggaste spelen jag någonsin sett samt den tightaste spelkänsla jag någonsin känt. Det var fullständig perfektion.
Nu spolar vi fram tiden en tjugo år och ser vad som har hänt sedan dess. När Duck Tales Remastered utannonserades var jag inte sen om att fälla negativa kommentarer kring bakgrunderna i spelet. För trots att de flesta plattformar sitter där de ska så känner jag inte alltid igen mig tack vare dessa röriga bakgrunder. De må vara snygga och de må fungera om det hade varit ett helt nytt spel. Men när det är ett spel som ska tilltala de gamla i gemet så fungerar det inte riktigt att göra på det här viset. För så som jag ser det är detta fanservice rakt över. Jag har läst ett antal recensioner och det är verkligen så att spelet har fått allt från bottenbetyg till toppbetyg. Min spontana och hel ovetenskapliga känsla är att de yngre skribenterna är de som satt ett ganska lågt betyg medan de som är lite äldre har satt ett högre betyg.
Så då kan man ju fråga sig varför de inte löper hela linan ut. Våga ta spelet och göra det snyggare utan att göra om allt. Det känns även som att vi har kommit närmare spelet. Att det är lite mer inzoomat än det var i originalet. Det känns som att man inte riktigt har koll på allt som händer. Detta kanske dock bara är något som jag upplever tack vare de nya och röriga bakgrunderna.
En annan sak som jag inte anser hör hemma här är den nyskrivna storyn. Vad var det för fel med den avskalade storyn som fanns i originalet? Och måste verkligen spelet pausa när det ska förklara för mig vilken knapp jag ska trycka på? Jag känner mig som en idiot som inte kan testa mig själv fram för att hitta vilken av de fyra existerande knapparna som är hoppknappen. Men värst är som sagt storyn som pausar upp spelet när man har ett skönt flow. Känns som reklampauser i en bra film. Att jag oftare klickar bort mellansekvenser än slår med käppen i spelet talar sitt tydliga språk.
Nu kanske jag verkar ganska negativ. Och det är jag ju också. Men om man bortser från allt ovan, och det gör jag, så finns här ett fantastiskt spel som känns precis som originalet i dess spelkänsla. Här har det verkligen inte hänt någonting på tjugo år. Och det är det bästa med hela spelet! Jag älskar verkligen nyversioner på spel där spelmakarna vågar behålla det som är bra i spelet och inte anpassa det för den nya generationens spelare för mycket. Kunde varit en fullpoängare här, men störmomenten förstör något för mig. Nu hoppas jag dock på en Chip ’n Dale – Remastered!
Kategorier: PC, Retro
Det var mycket bättre förr
Om jag lutar mig tillbaka i min måttligt bekväma stol och bara gluttar igenom de spel som släppts de senaste åren så ser jag en tydlig trend. Jag skulle vilja säga att det jag ser ger mig ett antal glädjeskutt i mitt hjärta. Det är nämligen så att spelens guldålder är på tillbakagång!
Titel efter titel får tillägget remastered, new, anniversary edition etc. Listan kan göras lång på titeltillägg som är en klar bild av att spelen som släpps idag är de spelen vi spelade på 90-talet fast med polerad grafik. Frågan är bara varför det har blivit såhär? Om vi tittar på filmbranschen så skulle jag tänka att de gör nyversioner gör det bara för att det är enkla pengar och att ideerna börjar sina.
Men när det gäller spelbranschen så tror jag verkligen inte att det är enkla pengar. Enkla pengar när det gäller spelbranschen idag är Call of Duty 12 och liknande spel tillsammans med DLC. Men trots det kommer dessa återutgivningar av gamla spel. Vi kan ta som exempel Firaxis nytolkning av UFO – Enemy Unknown som släpptes förra året. Det är ett utmärkt exempel på att ta ett gammalt utdött koncept och applicera ny grafik på det. Givetvis ligger det mer bakom det än bara lite ny grafik. Men jag gillar helt klart vad jag ser.
Nu tar jag och gör en rejäl gissning när jag gissar att dessa nyutgivningar av spel har som målgrupp 30 år och upp. Detta vet jag givetvis inte, men det känns för mig rimligt att så är fallet. Detta är ju då ett sätt att erkänna att spelare inte bara är tonåringar som fortfarande bor hemma. Och det är riktigt skönt att se den här utvecklingen för en som snart fyller 34 och har spel som ett av hans största intressen.
Jag tittar lite framåt och funderar på vilka spel som jag ser mest framemot under den närmaste tiden. Spel som Godus, Diablo 3-expansionen och Duck Tales – Remastered står högst på listan. Samtliga har gameplay som härstammar från 90-talet och tilltalar mig personligen betydligt mer än Halo 5. Trots detta vet jag ju att Halo 5 kommer att sälja betydligt mer än Godus. Men jag tror att vi är på väg åt rätt håll.
Nu när jag kikar upp lite på mitt inlägg får jag nästan lite åldersnoja när jag inser att jag snart fyller 34! För tjugo år sedan var jag den här målgruppen som idag spelar Call of Duty 32 och såg på de som var 34 som gamla gubbar som spelar bingo. Skönt att det har hänt lite sedan dess och att jag numera stolt kan säga att jag är en datorspelare. En datorspelare som har en ljuv framtid med många härliga återutgivningar av riktiga spel!
Kategorier: PC, Retro
Retro om trettio år
När jag för drygt ett år sedan flyttade till en ny stor lägenhet var en av de första sakerna jag gjorde att designa en retrohörna. I den har jag bland annat Segas och Nintendos 8-bitarsmaskiner. I dagsläget kan jag utan problem gå fram till NES:et och sätta igång spelet Golf. Detta trots att det har nästan trettio år på nacken! När jag gått sedan gått en en runda på golfbanan och vill slappna av lite framför min PS3a kör jag igång lite Flower och njuter lite.
Men vad händer om vi spolar fram ytterligare trettio år, ända fram till 2043? Mitt golfspel lär fortfarande fungera om maskinen inte lagt av. Har den gjort det kan jag köpa en begagnad eller spela spelet på en emulator. Och kanske till och med PS3an är intakt och fungerar som jag vill. Men vad händer om den gått sönder under åren? Det räcker inte med köpa en begagnad eftersom Sony sedan minst femton år tillbaka lagt ner servern som innehöll PS3-spel. Sonys DRM håller samtidigt Flower borta från eventuella emulatorer. Sedan att det bara släpptes digitalt på en låst plattform gör inte saken lättare.
Men vad vill jag då ha sagt? Vad har jag ännu inte tagit upp? Vilken plattform har jag missat? Vilken plattform kan jag idag spela fyrtio år gamla spel på befintlig maskinvara? Självklart snackar jag om PC(definitionen av PC som användes här är dator i allmänhet och inte IBM-kompatibel PC)!
Och på PC är digitalt att föredra då det alltid finns någon som har en extra kopia av något spel liggandes. Det finns en uppsjö av sidor på nätet där du kan ladda hem övergivna speltitlar ifrån. Jämför med PS4an där du inte ens kan köra dina nedladdade psn-spel som du köpte nya för ett år sedan. Arkitekturbyte säger du? På PC spelar det ingen roll. Jag spelar idag gamla i386-spel på min Amiga med Motorolas processor. DRM finns även på PC drar du till med. Inga problem, duktiga och hängivna programmerare har lösningar till de flesta spelen med ett par år på nacken och jag ser inte varför det skulle ändras i framtiden. Till och med onlinespel som World of Warcraft fungerar alldeles utmärkt att spela på en lokal dedikerad server som du kan ha i ditt sovrum.
Anledningen till att detta är möjligt är dessa hängivna spelare med programmeringskunskap som mer än gärna portar gamla spel, oftast helt gratis, till nya plattformar. Detta är inte möjligt på en låst plattform. Det är därför du idag måste bestämma dig om du vill kunna återgå till dina gamla spel om trettio år. Idag finns bara ett alternativ som möjliggör detta. Kom inte till mig år 2043 och säg att jag inte varnade dig när du inte kan visa dina barnbarn vad du ägnade dig åt på den gamla goda tiden.
Kategorier: PC, Retro
Brutal Doom är brutalt bra
Får be om ursäkt för den riktigt usla rubriken, men till mitt försvar så är den helt sann. Jag må vara sist på bollen med att spela Brutal Doom. Men oavsett så är jag i extas när den här texten textas ned.
Doom är en spelserie som inte behöver någon närmare beskrivning. Jag personligen har skrivit om den vid ett flertal tillfällen här på min blogg. Jag har tipsat om en mängd olika moddar som kan förlänga och förgylla spelet i fråga. Och det är ju här som PC som plattform totalt utklassar samtliga konsoler. Visst kan jag spela Super Mario World från ungefär samma tid och njuta av det. Men det är exakt samma spel som det var för 20 år sedan. Det moddar kan göra med spel på en öppen plattform är så mycket mer än att bara ge en möjlighet att spela samma spel 20 år senare(Virtual Console på Wii).
Brutal Doom tar originalspelet och gör det brutalt. Piffar upp vapnen och lägger till en hel del blod. Men det stora är att det även lägger till ett gäng nya förmågor. Vi snackar tex finishmoves när du använder händerna för att ha ihjäl en motståndare. Vi snackar att man kan rulla i sidled för att undvika attacker. Vi snackar brutala svårighetsgrader och en flod av monster som bara strömmar ut från vinklar som du aldrig tidigare har upplevt. Och detta i exakt samma spel som du spelade på din 486:a 33mhz för 20 år sedan. Fantastiskt!
Men det stannar inte här! När du installerat modden Brutal Doom kan du därefter installera texturepack så att du kan köra i 1080p med högupplösta texturer. Är du inte nöjd med originalmusiken finns gott om moddar för att installera ny musik. Allt detta gör att du kommer att få en ny upplevelse varje gång du installerar en ny mod.
Men, om det inte vore att gameplayet fortfarande höll så vore allt detta grafiska och audiovisuella lullullet ingenting! Och det är ju här som ID Software brilljerar återigen! Gameplayet inte bara håller, utan utklassar de flesta FPS som släpps idag. Känslan av att skjuta en imp med den dubbelpipiga hagelbössan slår det mesta än idag.
Så, det är bara att tanka Brutal Doom här: http://www.moddb.com/mods/brutal-doom
Kategorier: Doom, PC, Retro
Folk Tale – Ett modernt Settlers?
Det finns både fördelar och nackdelar med att finansiera ett projekt innan det är klart. På Steam finns det mängder av alphaversioner av spel som är under utveckling. När man bläddrar igenom listan av spel blir man ibland riktigt fäst vid ett koncept. Men man bör ha i åtanke att det än så länge, oftast, bara rör sig om ett koncept. I fallet Folk Tale känns det mesta grafiska i spelet redan färdigt. Det är ett vackert böljande landskap som presenteras framför mina ögon när jag startar spelet för första gången. Spelet är i typ version 0.1.5 och det är endast tutorialen som är tillgänglig. Lägg där till att sparfunktionen ännu inte är implementerad och du förstår i vilken fas Folk Tale är i just nu. Med det sagt gav jag mig ändå in i spelet med stor förtjusning. Jag har förstått att det är lite småfult enligt vissa att jämföra spel med andra spel. Men jag har aldrig haft, och kommer aldrig ha, några större ambitioner att vara fin när det kommer till mina texter. Spelet är iaf som en blandning mellan Settlers, Hinterlands och en mycket liten dos av Torchlight. 
Du startar på en karta utan några som helst byggnader. Ditt mål är att skapa ett fungerande samhälle, med allt vad det nu betyder. Du ska hugga träd, fiska fisk och göra människorna allmänt nöjda med livet. Medan spelet fortgår kommer det dock fram några karaktärer med ett gult utropstecken över deras ansikten. De vill att du ska rädda någon/något. Och det är här vi får en liten tvist på Settlerskonceptet. Nu förvandlas spelet till värsta Torchligtkopian. Nåja, där tog jag nog i lite väl, men det är i alla fall ett litet inslag av action-rpg där dina soldater får erfarenhetspoäng av att döda sina motståndare. En sak som jag dock störde mig rejält på var när man rekryterade soldater. Det går till på följande sätt; Du klickar på en arbetare och skickar in honom till militärbyggnaden. Sedan kommer han ut och är färdig som soldat. Den uppmärksamme läsaren störde sig kanske på att jag skrev han och honom här. Men det är precis det som det är. De kvinnliga arbetarna kan inte bli soldater. De kan däremot bli värdshusvärdar, vilket inte arbetare av det manliga könet kan bli. Trots det här klumpiga och onödiga störmomentet är Folk Tale ett spel som jag kommer att rekommendera starkt när det börjar bli lite mer färdigt. I dagsläget är det som sagt bara en tutorial utan sparfunktion. Men när sandboxläget blir implementerat så lovar jag att ni kommer få höra det av mig så att ni inte missar ett underbart spel.
Kategorier: PC
« Föregående sida — Nästa sida »
