Helgens kap!
Nu i helgen har Steam sin vanliga helgrea. Det är här som vi PC-spelare gör våra största fynd tillskillnad från konsolägare som måste springa runt i diverse reabackslådor och leta bland lådor som ungar satt tuggade tugummin på och icke vuxna vuxna har lagt sin äckliga snusprilla i. Här kan vi sitta på våra sköna fåtöljer och i lugn och ro slanga hem våra fynd direkt i en riktigt fyndbutik som vi har framför oss. Jämför gärna med vad de “riktiga” spelen kostar på Xbox. Nä, än en gång vinner PCn mot konsol. Men nu nog med det, får ta det i en annan post någon gång. Nu till spelet i fråga, Company of Heroes med tillägget Opposing Fronts för 35 kronor.
Spelet är egentligen ett ganska vanligt RTS men med den skillnaden att du känner dig mer närvarande än i andra RTS. När jag menar närvarande så menar jag att det känns som att du själv är på slagfältet och ger order direkt där istället för att som i andra RTS vara en slags gud som svävar ovanför och ger ungefärliga order som sedan ens soldater utför.
Det här spelet är inget du behöver fundera på att köpa, slopa en 3/4-delars öl i kväll och lägg de här 35 kronorna på ett rejält spel som kommer ge dig många timmars nöje.
Kategorier: PC
Världens bästa spelmusik!
Jag blev lite inspirerad av Svamprikets musiklista gjord av Tommy. Men jag tyckte det saknades något vitalt i en lista över spelmusik. I deras lista var det bara spelmusik tillhörande konsoler. Och det spelet som även finns på dator är multiplattform och finns även det på konsoler. Så här tänkte jag utan inbördes ordning lista fem av mina absoluta favoriter genom tiderna. Ja, vissa finns även på konsol men från början var de datorspel och det var även där på deras hemmaplan som jag upplevde dem.
Lotus Turbo Challenge 2 – Amiga
Vilket intro! Problemet med det här spelet var att man aldrig ville knappa sig vidare in i spelet utan fastnade varenda gång vid titeln. Spelet i sig tyckte jag var riktigt bra när det kom, dock var Lotus 3 snäppet vassare rent spelmässigt, men musikmässigt kom det aldrig i närheten.
Cannon Fodder – Amiga
Med en sjukt bra musiksnutt gjort på ett mycket humoristiskt sätt som bara sätter sig bak i huvudet och vägrar släppa. Än idag kan jag komma på mig själv stå i duschen och sjunga på refrängen.
Civilization 4 – PC
Jag tog upp den här musiken i inlägget med Civilizationserien. Samma effekt här som i Lotus Turbo 2. Man kommer aldrig in och spela. Istället höjer man volymen och bara insuper stämningen av den här vackra sången. Det är så här spelmusik skall användas, få igång en i den stämningen som spelet vill ge. Att den här sången ger en episka känslor och viljan att ta över världen råder ingen tvivel om. Jag lyssnar på den medan jag skriver här och hårstråna på armarna står upp och jag känner rysningar i hela kroppen. Ett nutida mästerverk!
Duke Nukem 3D – PC
Jag valde Megadeths version av den här som är sanktionerad av 3D Realms. Den är bara så sjukt bra och jag hoppas verkligen vi kommer att få se mera av vår kära Duke.
Simon The Sorcerer – Amiga
Min pappa tvingade mig att ta pianolektioner när jag var liten. Jag hatade det och lärde mig heller aldrig något vettigt. Kan spela typ Den blomstertid nu kommer om jag får ha noter. Men det är inte bättre än så och har heller aldrig varit. Den här melodin till Simon the Sorcerer var däremot en som jag envist försökte spela av och skriva ut noter till. För en som är relativt tondöv var detta en svår uppgift även om den halvt normalbegåvade tycker det är jätteenkelt då melodin är ganska simpel. Men den har en melodi liksom glassbilen som sätter sig på hjärnan.
Kategorier: Amiga, PC, Retro
Jag spelar Benefactor på Amigan
Det finns ett spel som jag inte döljer att det är ett av mina absoluta favoritspel. Dess huvudkaraktär Ben E. Factor har varit min avatar i väldigt många år nu och jag har aldrig bytt bort honom. Jag har också ett screenshot från första banan i min logotype (spegelvänd för designens skull :P). Spelet i fråga är Benefactor och släpptes 1994 av Digital Illusions (nuvarande DICE).
Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det. Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen.
I screenshotset ovanför ser Ni ett exempel när jag är tvungen att ställa mig på en röd knapp för att öppna en dörr åt en Merry Men så att han kan gå in och dra i en spak så att den plattformen rakt över den blåa “valen” skjuter ut och går att använda så att man kan komma vidare. Det här är själva stommen i spelet. Du hjälper Merry Mens genom att trycka på knappar och dom hjälper även dig i motsvarande situationer när du inte kan göra något mer. Otroligt smart spelupplägg. Och kul är det också!
Rent grafiskt såhär 16 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Det finns som sig bör, ett antal olika monster i spelet som mer än gärna ser till att ditt liv blir så kort som möjligt. Här ovan ser vi en Yeti som motar en stor snövägg preparerad med sylvassa spikar mot Ben. Det är en grym och omedelbar död som blir kontentan av kontakt med snöspikmattan. Och som i de flesta äldre spel ger detta en direkt Game Over-skärm. Som tur kan man trycka på Continue så att man kan fortsätta.
Jag fick svar från Patrick Liu, Producer på DICE angående om en eventuell remake av Benefactor. Tyvärr verkar det på samma sätt som med andra äldre spel att spelet befinner sig i rättighetslimbo som Patrick utryckte sig. På den tiden var det gamla härliga Psygnosis som gav ut spelet och dom är om jag inte är fel ute nu, SCE Studio Liverpool vilka ägs helt utav Sony. Men man hoppas ju alltid att sådana “småsaker” skall lösa sig för ens favoritspel från förr.
Så att få tag i och spela det här underbara spelet i dag är väldigt svårt eller antagligen olagligt (emulator). Själv köpte jag en Amiga 1200 för några år sedan där jag kan uppleva alla mina barndomsminnen på det sättet de var menade att upplevas. Men har du möjlighet att få tag i det här spelet så kan jag inte annat än att ge det mina största rekommendationer, för det här är verkligen ett bortglömt guldkorn och en del av svensk spelhistoria.
Kategorier: Amiga, Retro
Retro – Min bästa CS-bana
Jag fick sådan lust att skriva lite om min bästa CS bana. Det är ett jättegammalt spel och det var jättelängesedan jag skapade den här. Men det var tack vare de guiderna jag berättade om i går. Jag vet inte exakt men jag överdriver nog inte om jag säger att det ligger runt 150 timmar bakom den. Nu i efterhand känns det helt sjukt mycket tid som aldrig jag kommer nyttja igen då spelet är såpass gammalt. Men jag vet att jag och mina kompisar som spelade den mycket då det begav sig hade sjukt roligt. Att jag sedan fick aktivt kritik om vad som kunde göras bättre för att direkt efter gå in och ändra det gjorde det ännu roligare att skapa och lägga ner tid. Så visst var det värt det.
Banan skapade någon gång under år 2000. Därefter utvecklades den under ett antal år. Den är nämligen lite ofrivillig kontroversiell. Ni ser på bilden nedan två höghus. Själva banan gick ut på att man som terrorist skulle placera bomber någonstans i ett av husen för att sedan spränga båda husen. När sedan WTC i New York “sprängdes” 2001 så kändes banan inte så lustig längre. Men jag fortsatte ändå att arbeta med den eftersom den var så omtyckt av de runt omkring mig.
Det finns massor av små finurliga finesser att utnyttja på banan. Att skjuta ner glasövergången mellan de två tornen när någon stod där uppe var en av favoriterna. Självklart störtade den som stod där mot en självklar död. Men även små en knapp för att låsa en dörr bakom en högst ovetande fiende för att sedan få hela taket att sakta mosa fienden under sig. Som en liten råttfälla 😉
Det sista jag arbetade med kartan var nedanstående trappa. Den vet jag att den säkert tog 10 timmar att färdigställa. Det var en fruktansvärd konstruktion och så sjukt pilligt att få till. Det är otroligt när man ser dagens kartverktyg hur enkla de är att arbeta med. Och då var ändå det här verktyget bland de enklaste på den här tiden.
Efter att jag skapade den här och andra banor så var jag verkligen inne på det spåret i mitt liv att jag ville bli bandesigner. Jag hade American McGee som en av mina största idoler när det gällde leveldesign. Kanske tar jag upp det här någon gång igen som en hobby, men antagligen inte eftersom det är så sjukt tidskrävande och att jag vet att antagligen kommer jag inte ha några att spela banorna med/mot. Det var annorlunda på den tiden då de flesta av mina IRL-polare verkligen lirade spel.
Jag tänkte i alla fall som avslutning länka till banan i fall ni skulle få lust att testa den.
För Er som glömt var filerna skall ligga så skall wad-filen ligga i steam/steamapps/användarnamn/counter-strike/cstrike/ och bsp-filen i counter-strike/cstrike/maps/ och har ni ingen maps-katalog så skapar ni den. är det bara att gå in i spelet och starta nytt spel och välja banan de_lock2000 ur listan.
Kategorier: PC, Skapande
Mafia 2 säljer dåligt ;) Dags att fira!
Det är med ett litet småleende på läpparna jag konstaterar att Mafia 2 säljer uselt. Nu hoppas jag att 2K Czech förstår att de valde fel målgrupp när de vände sig till pubertala tonårspojkar i de lägre åldrarna utan förmåga att tänka själva. Den målgruppen är inte direkt köpstark och det borde de redan ha förstått. Spelkonsumenter vill inte år 2010 ha en produkt där man letar efter Playboytidningar. Som när IGN skriver om spellängden på spelet efter att de konstaterat att den är kort, “but there are the Playboy centerfolds … to double back for.” Mycket att gå tillbaka till, eller hur?
På listan över bäst säljande TV-spel borta hos Amazon ligger spelet just nu på 44:de plats. Spel som ligger bättre till är bland annat titlar som Just Dance och Gold’s Gym Dance Workout. Och det tycker jag säger en hel del om uppföljaren till ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat. Att spelet skulle vara buggigt när det släpptes och att det är därför det säljer dåligt tror jag inte ett dugg på.
Jack Scalici, Director of Creative Production (2K Games) säger så här i en intervju borta på UGO. “-Anyone who plays this game better have seen boobs by age 18 or whatever. And you know, for those that haven’t, here you go.” Sedan fortsätter han att förklara att han känner massor av bögar som inte alls tar illa upp av nakna kvinnor utan tvärtemot uppskattar det. Kvinnorna verkar han dock inte känna (kors i taket?) men hänvisar till att det är mer nakenhet på MTV Spring Break eller vilket annat TV-program som helst.
Jag tror faktiskt att 2K Czech enbart består av ett gäng pubertala 25 åriga pojkar (män är en titel de knappast är värda) som fick för lite kärlek när de växte upp (tragiskt när det är taget ur dess kontext men med deras kvinnosyn är de knappast värda någon kärlek). De tror nu helt enkelt att det vore coolt att stoppa in lite Playboytidningar i deras spel så det kan sälja bättre. Då kanske dessa pojkar utan någon som helst verklighetsförankring till och med kan få träffa en riktig playboytjej när de hyr in henne till fotografering av sitt spel. Kanske de till och med kan få skymta ett par “riktiga” tuttar och inte bara de som de dagligen glor på vid datorskärmen.
I bland när man för diskussioner mot män (för det är oftast män) angående att det vore bra att ha in mer kvinnor i olika företag så får man ofta kommentaren “-Det spelar väl ingen roll vilket kön de som jobbar har, det viktigaste är väl att de är duktiga?”. Problemet är att det spelar en väldigt stor roll. Jag tvivlar inte på att 2K Czech består av ett gäng duktiga grafiker, programmerare etc, men hade det funnits kvinnor ombord på företaget så hade ett sådant här pubertalt spel aldrig gått igenom till slutkonsumenten. Och det är enbart i egenskapen att de hade varit kvinnor, inget annat. Så visst tusan är det viktigt att det finns kvinnor i alla branscher av enbart den egenskapen att de är kvinnor. Lika viktigt är det att det finns män i branscher där kvinnor är överrepresenterade, och det också enbart av egenskapen att de är män.
Kategorier: Åsikt, PC
Dator och speltidningar jag saknar
Det är något speciellt med att läsa en riktigt bra tidning. Än så länge har ingen teknisk pryl riktigt kunnat ersätta en riktigt bra papperstidning. Hur framtiden ser ut låter jag dock vara osagt då det antagligen blir mer och mer vanligt med läsplattor. Och visst är det både väldigt praktiskt och sparsamt för miljön. Men nu glömmer vi det som kommer och gottar ner oss i ett par tidningar jag har i min samling och som jag saknar.
Nintendomagasinet
Jag som prenumererade på Nintendomagasinet fick den “riktiga” utgåvan med Powerplayerbilagan medskickad. Det var i den man kunde läsa recensioner om alla tuffa kassetter som var på gång. Man kunde läsa om månadens powerplayer som oftast var en kille i 12-årsåldern som räknade upp en lång lista på vilka spel han hade klarat. Recensionerna av spelen var ibland i form av totala genomgångar på alla nivåer i spelet. Jag minns väldigt väl recensionen av Duck Tales där dom hade screenshots över hela banan och jag satt med pappas “lupp” (lupp är ett förstorningsglas som man använder när man väljer ut negativ för framkallning) och gick igenom skärmbild för skärmbild, drömmandes bort att jag spelade genom hela banan själv. Så när man väl fick spelet så kunde man redan banorna utantill. Jag kommer inte ihåg att jag blev upprörd över den här totala spoilern som det faktiskt var. Jag tycker bara det var häftigt att man kunde få en förspel av spelet. Den tidens demo kanske?
DMZ
Datormagazin av den generationen som inte är äldst och inte är nyast utan den i mitten. Den allra äldsta utgåvan borde vara med här också men i ett svagt tillfälle i mitt liv sålde jag av samtliga sådana för 100 kronor till min kusin. Något jag ångrar nästan mer än när jag sålde min Amiga 500+ med skärm i samma omgång. De här tidningarna är de enda jag har kvar som handlar om Amiga. Och då handlar bara halva tidningen om Amiga medans andra halvan handlar om PC. En väldigt spännande följetång var den på insändarsidorna om kriget mellan Amigan och PCn. Det var orda hård från bägge lägren som tillslut inte kunde enas om att läsa bara halva tidningen så den fick läggas ned på grund av det. Själv hade jag stor behållning av både Amigadelarna och PC-delarna då jag under den här tidsperioden bytte från Amiga till PC.
Tekno
Ett riktigt guldkorn i samlingen är Tekno. Den här tidningen var totalt annorlunda alla andra. Det var en sådan tidning man läste från “pärm” till “pärm”. Och än i dag finns det ingen tidning som slår den här. Den kändes väldigt underground och jag kände mig väldigt cool när jag läste den. Den var tidigt med att tipsa om det här nya internet och vad man kunde göra med det förutom mainstreamsurfa som alla andra gjorde. Även CD-skivan som medföljde kändes väldigt underground med många småprogram som man kunde tweaka allt i sin dator med. Det här var ingen typisk CD som följde med de andra tidningarna som hade WinZip och liknande program på sig. Dom hade även musiktävlingar där vinsten blev att man fick komma med på en tryckt CD som följde med tidningen. Min personliga mod-idol Jogeir Liljedahl (Banana Boat och Guitar Slinger) hade med låtar på skivan men även ett känt namn som Bjørn Lynne var med. Jag vet egentligen inte hur jag skall kunna beskriva den så att de som inte läst den förstår. Ni får helt enkelt lita på mig eller försöka få tag i den via Tradera/Blocket. Den är läsvärd än i dag.
PCG Special
En tidning från gänget bakom PC Gamer. Enligt mig var den här bättre än vad huvudtidningen någonsin varit eller kom att bli. Den hade samma härliga retrodoftande morgontidningsformat och papper som den tidiga Datormagazintidningen hade. Det fanns inget bättre än att lägga upp tidningen och se hur den svalde större delen av bordet. Jag läste allt i den, och det stod mycket. Det kändes som att det som inte fick plats i PC Gamer hamnade här. Egentligen borde det varit en ganska dålig tidning under de premisserna, men så var alltså inte fallet. Det kändes mer som en fördjupning och lite annorlunda artiklar. En av de mest lästa artiklarna från min sida var den om hur man gjorde banor till Counter-Strike. Kan ju faktiskt försöka gräva fram den banan jag är mest nöjd med och skriva ett inlägg om den. Vet ju inte om det är någon som bryr sig att testa den och så, men ska jag skriva ett inlägg måste jag ändå leta fram den så jag kan ta lite screenshots inifrån den. Lovar inget, så vi får se 😉
High Score
Nu snackar vi riktig speltidning här. Och då menar jag inte den High Score som på ålderns höst blev en porrtidning. Här snackar vi om ren och skär kärlek. Jag minns att de första High Score som kom ut var som en bilaga i Datormagazin men att den senare stod på egna ben. Jag blev däremot lite upprörd nu när jag ser att betyget på Syndicate “bara” var 4 av 5. Skandal Marcus Dahlberg! Sedan kan vi faktiskt också slå död på myten att spelen är dyra nu. Det här numret är från 1994 och Syndicate kostar alltså 490 kronor. Tänk vad en Kalle Anka-tidning kostade då och nu och fundera lite 😉 Det var längesedan jag köpte ett PC-spel som kostade över 500 kronor. Tror det var Links LS 97, och det var ett tag sedan som sagt.
Kategorier: Tidningar
Alan Wake avklarat
Eftersom jag spelat merparten av spelet i dag under dagtid så har jag omvandlat vårt vardagsrum till “Mörkergrottan”. Ett ställe där det är så mörkt det bara går med alla persienner neddragna. Högtalarna är uppställda på hög ljudnivå runt omkring mig. Soffan har jag dragit fram och ställt upp en liten dryg meter framför den 46” stora bildskärmen. Mörkergrottan skrämde livet ur mig ett par gånger när jag helt oförberett fick bussar och annat kastat på mig.
Jag påbörjade att spela i går. Det tog kanske 10 timmar att ta mig igenom det. Fast “ta mig igenom” klingar kanske lite dåligt. För här snackar vi om ett sjukt bra spel från första början till slutet. Det är ett psykologisk skräckspel från början till slut. Det är ungefär vad man får om man mixtrar med Doom 3, American McGees Alice och Twin Peaks.
Det är antagligen ingen idé att jag beskriver spelet mer ingående än så eftersom det antagligen inte är så många som inte vet vad det handlar om. Det jag däremot måste få slå ett litet slag för är det grafiska. Det är helt sjukt stämningsfullt när man springer i mörkret och man ser vinden blåsa över träden och de mystiska Stephen Kingmonstrerna lurar bakom träden. Skall ge mig på den första DLC’n i morgon tänkte jag, sedan får vi se om den andra och sista DLC’n släpps snart och hur jag ställer mig inför den.
Passade även på att uppdatera Avklarade spelsektionen med Quake 2 som jag klarade i våras men eftersom bloggandet tog sig en ofrivillig semester då så tänkte jag att det är bättre nu än aldrig 😉
Kategorier: Xbox
Försökte spela Moonstone
Det är söndagsmorgon och vad är bättre att börja en söndagsmorgon än en runda Moonstone på Amigan? Ja, i dag skulle jag säga typ att det mesta vore bättre. Efter att ha tittat igenom det sjukt vackra introt så stod jag där i världen med min röde riddare. Jag försökte hålla mig undan de andra riddarna eftersom jag hade för mig att jag bara åkte på stryk när jag mötte dem. Så jag tog mig upp till vänster på kartan där det är ett vanligt bondeland med åkrar och fina slott. Tänkte att där kan ju inget farligt hända.
När jag väl kom fram dit så envis som jag är körde jag samma “bana” om och om igen. Jag mötte här ett par blåklädda orcer? Dom hade stora farliga vapen med en räckvidd som jag inte kunde matcha. Men jag var ju morgonpigg och rapp i tanken trodde jag. Det här skulle bli en lätt match.
Och som så många andra gånger man har spelat Moonstone slutar varje “bana” på samma vi som bilden här ovan så brutalt illustrerar. Min röde riddare får sitt stackars huvud avhugget igen, igen och igen. Tillslut ger jag upp och stänger av Amigan snabbare än kvickt. Det här var inget roligt spel tänkte jag. Men efter jag satt mig ner och börjat skriva på det här inlägget minns jag mig tillbaka till den tiden då man satt och nötte det här spelet till döddagar. Spelet är egentligen fantastiskt bra och upplägget lika så. Jag hade dock nu på lite äldre dagar föredragit ett svårighetsgradsval så att man ändå kunde få uppleva spelet som man gjorde på den tiden då man hade all tid i världen.
Kategorier: Amiga, Retro
red dead redemption, första intrycket
I går fick jag då äntligen hem Red dead redemption. Jag hade tänkt vänta ut det på PC så att jag kunde avnjuta det med överlägsen grafik men framför allt överlägsen kontroll. Men jag vet ju inte ens om det kommer att komma till PC. GTA4 tog väl lite drygt ett år för att släppas på PC har jag för mig? I alla fall, nu efter Alan Wake hade jag fått blodad tand på tredjepersonsspel på konsol. Och spelet utspelar sig i västern vilket mycket få spel gör.
Mina första intryck efter ungefär 2 timmars spelande är att det är som GTA4 fast i en annan miljö. Men tack vare miljön är det mycket friare att springa runt vart man vill i världen. Jag behöver inte ta mig runt det där stora huset för att komma dit jag vill. Nä, det är bara att rida över gräset så är jag framme.
Det fanns en inställning för casual på siktet där den automatiskt siktar åt en. Jag testade det lite först eftersom jag hatar sikta med en kontrollspak. Det var bara löjligt, man kunde inte missa gubbarna och då kändes det lika gärna som man kunde låta bli att spela det och titta på spelade sessioner på Youtube. Nä, så det fick bli normal eller vad den normala inställningen nu heter och så får jag finna mig i att siktet blir lidande likt de där maskinerna på nöjesfält där man skall styra en arm till en docka eller leksak för att sedan plocka upp den. Höger, vänster, höger, upp, nä nu flyttade gubben sig, tillbaka från ruta 1.
Nu vill jag dock inte låta det här gå ut över spelet som i sig är väldigt bra. Men det får gärna gå ut över Rockstar som inte valt att släppa det på PC samtidigt som på Xbox. Eller det kanske till och med är Microsofts fel? Trist bara att dom inte ser sitt eget Windows som en maskin dom vill satsa på för spel.
Kategorier: Xbox
Bullfrog, jag saknar dig!
Det fanns en gång i tiden ett spelföretag som skapade spel som de själva ville spela och som ingen annan tidigare hade skapat. Det kanske låter otroligt för nytillkomna spelare på den här sidan av millenniumskiftet där allt mer eller mindre handlar om uppföljare till storsäljande FPS. Eftersom jag redan avslöjat i titeln att det är Bullfrog jag snackar om så skall jag inte hålla er längre på sträckbänken. Jag tänkte här göra ett nedslag i de spelen som jag själv rankar högst av deras kreationer. Och det gör jag bara för att jag blev sugen på det efter mitt inlägg i går om det nya Dungeons.
Syndicate (1993)
Ett spännande actionspel där man efter att ha fått sett en sjukt vacker introscen som man kunde se om och om igen fick olika uppdrag som man skulle genomföra. Det kunde handla om att ha ihjäl vissa karaktärer till att rädda andra från deras öden. Mellan uppdragen kunde man skaffa nya vapen för att kunna genomföra sina uppdrag på ett mer effektivare sätt. Det här är det enda av de Bullfrogspel som jag listar som jag aldrig har återvänt till efter att jag spelade det då det begav sig. Varför det har blivit så vet jag inte, men det kan bero på att uppföljaren Syndicate Wars aldrig blev så bra som jag hade förväntat mig.
Theme Park (1994)
Nu börjar vi snacka om besatthet för spel. Spelet släpptes på 6 disketter eller en CD-skiva. På den här tiden satt jag med en 486 SX2 50mhz med 4MB RAM och inget ljudkort eller cd-rom som då var rena lyxprylarna. En kompis hade dock både CD-läsare och ljudkort samt cd-versionen av det här spelet. Den enda skillnaden egentligen var att man kunde gå in i attraktionerna och åka dem. Fast nu så här efteråt så tänker man att det egentligen inte var så häftigt. Det enda som hände var att spelet startade i gång en renderad sekvens med mig i första personsvy åkandes en attraktion som såg lika dan ut oavsett hur jag byggt den.
Men det tänkte jag inte på den tiden. Då var de här sekvenserna de häftigaste som hade hänt i spelvärlden. Jag byggde min nöjespark och på sant affärsmässigt sätt så lät jag pommes fritesbodarna sälja sina pommes frites med extra salt för att sedan sälja cola med extra is i. Allt för att ekonomin skulle blomma än mer.
Hi-Octane (1996)
Inget typiskt Bullfrogspel men jag tycker det är värt att nämna då det var mitt Wipeout. Under samma tid så så släpptes nämligen Wipeout till Playstation, men eftersom jag inte hade en sådan maskin just då hade jag aldrig möjlighet att uppleva snabb racing med urläcker grafik. Här kom dock Hi-Octane till räddningen eftersom jag nu äntligen haft råd att köpa en ny dator. En Pentium 150 mhz med både cd-romläsare och ljudkort i. Och jag skojar inte att mina kompisar med 486or då blev gröna i ansiktet av avund när jag drog igång det här grafikundret på min 14” Samtron.
Dungeon Keeper (1997)
Ett helt fantastiskt spel som jag inte kan beskriva utan att lägga till sjuhundra superlativ i samma mening. Men det tror jag skulle bli ganska tröttsamt att läsa så jag skall försöka hålla mig kort. Spelet går ut på att du som ond härskare i underjorden skall bygga upp ett grottsystem innehållandes mängder av olika hemska monster som du skall använda emot de fina vackra hjältarna som kommer från landet ovanför ytan och inte vill annat än ha bort dig från jordens “yta”.
Man gräver själv ut var rummen skall vara innan man bestämmer vad rummen skall innehålla. Det gäller att hålla isär vissa monster som annars äter upp varandra eller hamnar i bråk. Man skall se till att alla monster har tillräckligt med mat och att de tränar på daglig basis så att de inte är några n00bs när väl hjältarna tränger in i dina domäner. Nä, jag kan inte fortsätta skriva om det här utan att jag vill installera det igen och köra på. Så jag går vidare istället annars blir det inga mer Bullfrogspel 😉
Theme Hospital (1997)
Samma år som Dungeon Keeper släpptes kom även det här bokstavligt talat sjuka spelet. Du skulle bygga ett eget sjukhus med olika rum och olika doktorer. Här skulle sedan all världens mest konstiga och humoristiska sjukdomar släppas in genom dörren och du som överläkare fick ta beslut om hur sjukhuset skulle lösa de uppblåsta patiensernas problem. Eller var dom osynliga skulle vi då måla någon färg på dem? Med mycket speltekniskt gemensamt med Theme Hospital så var det här ett koncept som gick väl hem hos mig.
Dungeon Keeper 2 (1999)
Spelet släpptes efter att Peter Molyneux lämnat Bullfrog och förespåddes inte bli lika bra som det första spelet. Visst, magin med att spela det för första gången var borta men det är ju bara att titta på hur vacker grafiken är för att se att det spelar ingen roll. Det här var ett nytt Dungeon Keeper med en saftig grafikpatch. Och det var allt som jag någonsin kunde önska då. Jag skrev nog om detta förra året då jag faktiskt gjorde en komplett genomspelning av det men jag tycker det är värt att nämna igen. Spelets grafik håller än idag med lite tweakning. Det är inte jättemånga spel från 3Dns vagga som håller såpass väl. Så har Ni aldrig testat ett Dungeon Keeperspel eller ens något Bullfrogspel så finns det inga ursäkter längre. Skaffa!
Kategorier: PC, Retro
« Föregående sida — Nästa sida »
