Mina tankar om Steam Machines
Innan Ni skriker ut att konsoldöden är här och att nu går det åt skogen tänkte jag i lugn och ro berätta för er att konsoldöden är här och förklara lite varför. För att göra en lång historia kort så är det nämligen så att nu kan man spela PC-spel på konsolvis. Givetvis har det gått att göra sedan Hedenhös vandrade på vår jord, men det har nog aldrig varit lättare än vad det kommer att bli med Steam Machines. Visst kommer de att kosta mer än vad ps4an och xboxen kostar i dag. Men i längden kommer det att bli billigare för dig som slutkonsument. För er som vill ha lite räkneexempel på det påstående har jag följande källa: Beviset, PC är billigare än konsol!
Ok, då vet vi att det är billigare att spela på en Steam Machines. Men är det bättre? Ledande fråga givetvis, men ja, självklart är det bättre. Du kommer att kunna få spela på next generation(i jämförelse med de gamla konsolerna) hela tiden. Källa: Pc ligger en generation före konsolerna och “If u want to know the future of gaming, buy a PC”.
Eftersom de gamla sletna argumenten om att sitta i soffan och lira och att det är enklare med konsol inte längre existerar så är det egentligen bara en sak kvar som möjligen kan tala för de gamla konsolerna. Nämligen spelexklusiviteter. Och det tror jag är den svåraste nöten för Valve att knäcka. Folk betalar gärna mer för att kunna spela Mario, Halofiguren och allt va de nu heter. För mer kommer de ju att behöva betala för att kunna spela vidare med sina favoritkaraktärer. Men jag tror inte man ska underskatta Valve här. För pengar det tror jag att dom har tillräckligt för att kunna binda en eller två stora serier till konsolen. Vad skulle hända om tex Final Fantasy släpptes exklusivt till Steam Machines? Eller någon annan stor titel?
Jag tror att Valve har framtiden för sig och genom att släppa tillverkningen av maskinvaran fritt gjort både spelaren som inte vill eller orkar sätta ihop sin egen maskin och spelaren som vill och orkar glada.
Spelare världen över har allt att vinna på att äntligen få en konsol i hushållen istället för som nu, minst tre. Om bara Nintendo också kunde släppa loss lite 😉
Kategorier: PC
Årets spel
Årets spel enligt mig är Xcom – Enemy Within. Det är alltså ett expansionspaket på förra årets bästa spel Xcom. Firaxis har alltid vetat hur man gör expansionspaket och inte DLC. För är det något jag stör mig på rejält så är det alla dessa DLC som slängst ut både åt höger och vänster. Ett expansionspaket får gärna kosta 200 kronor och då vara nästan som ett helt nytt spel. För det är nämligen exakt vad Enemy Within är.
Mycket är sig likt, du ska rädda världen. Det finns någon historia om varför och så, men det är ju som vanligt sjukt onödigt att ta del av i spel som kan stå på egna ben med hjälp av gameplay. Du bygger i vilket fall som helst upp din bas och forskar efter ny teknologi och så vidare. Därefter skickas du ut på diverse uppdrag för att utrota hotet utifrån.
Enemy Within tar allt som var bra med Xcom och lägger till mängder av nya banor, teknologi och fiender. Jag ska ärligt talat säga att jag inte har klarat av sista bossen än, men jag har gjort mängder av försök med diverse uppsättningar av soldater. Ja, jag kanske är kass på det, men det hindrar mig inte från att ha sjukt kul medan jag försöker.
Nu önskar jag er en riktigt god jul! Och glöm inte passa på att fynda i alla reor som är över oss i detta nu! Nej, nu börjar ju Kalle Anka! *borta*
Kategorier: Årets spel, PC
Årets näst bästa spel
Shadowrun Returns är alltså en nyversion av ett gammalt spel. Ett gammalt spel som jag aldrig har spelat, så när jag satte mig med det här var det helt utan några förväntningar. Det jag fick var ett taktiskt spel som likt Xcom låter mig göra mina drag i lugn och ro. Förutom själva stridssystemet har det inte speciellt mycket gemensamt med Xcom.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets tredje bästa spel
Jag minns för ett par år sedan när bloggar var bloggar och spelsidor var spelsidor. Då var det en ung man som kom med ett fantastiskt initiativ om att alla spelbloggar skulle göra en slags adventskalender med årets bästa spel i olika kategorier. Spelmalmer kallades han på den tiden. Tack Fredrik för det roliga året!
Nu finns det dock inte så många bloggar kvar utan de flesta drivs mer som traditionella spelsidor med egen redaktion. Min definition på blogg är kanske inte på något sätt korrekt, men jag anser att en blogg är en personlig sida som sköts på ett mer eller mindre amatörmässigt sätt och där inlägg görs i ett bloggformat.
Min blogg finns kvar rent fysiskt, men det blir oftast inte mer än några inlägg per halvår nuförtiden. Kanske beror det på att jag blev pappa för tre år sedan och i samband med det började jobba som lärare vilket är ett väldigt tidsödande yrke, men otroligt viktigt.
Förra söndagen blev jag tvåbarnspappa när mitt andra barn kom till världen. Det har givetvis inte gjort det lättaste att blogga. Så nej, detta är inte en återkomst på något sätt, bara ett inlägg i mängden som jag skrivit om att livet ändras med tiden och visa saker var bättre förr medans andra är bättre nu.
Ok, nu skulle ju det här inlägget handla om årets spel och inget annat. Eftersom det är tre dagar kvar till julafton så tänkte jag köra en topp-3-lista över årets bästa spel.
På tredje plats kommer jag att placera ett spel som jag trots alla buggar haft otroligt roligt med. På tredje plats återfinns Battlefield 4. Och det är verkligen inte för dess singleplayer vilket jag inte ens förstår varför DICE envisas med att slänga med, utan givetvis för den explosiva multiplayerdelen.
Med andra ord har jag totalt bortsett från att jag blivit utslängd till Windows otroligt många gånger. För vilket annat spel har jag ändå kommit tillbaka till dagen efter och försökt igen tills jag blivit utkastad igen? Jag tror inte jag kan hitta något annat spel. Förvisso kan man kanske påstå nu att det knappt släpps ett buggigare spel på år och dar men anyway.
Kategorier: Årets spel, PC
Duck Tales – Remastered
Jag minns det som för någon vecka sedan bara. Det var julafton och jag och min kusin var som vanligt hemma hos mormor och morfar för att fira jul. I år såg vi dessutom lite extra framemot julklappsutdelningen då vi båda hade önskat oss spelet Duck Tales till våran Nintendo. Jag vet att efter vi båda upptäckt att vi fått spelet så började världens längsta väntan till att få åka hem och spela. Jag tror att det i verklig tid kan ha rört sin om 4-5 timmar. Men för oss 11-åringar var det flera år.
Jag minns att jag satt och polerade kassettens mycket vackra bild med mina tummar och tyckte att den för varje timmes polerande blev ännu lite snyggare. När det väl var dags att åka hem och slänga i kassetten i Nintendot möttes jag av den bästa spelmusiken jag någonsin hört och ett av de snyggaste spelen jag någonsin sett samt den tightaste spelkänsla jag någonsin känt. Det var fullständig perfektion.
Nu spolar vi fram tiden en tjugo år och ser vad som har hänt sedan dess. När Duck Tales Remastered utannonserades var jag inte sen om att fälla negativa kommentarer kring bakgrunderna i spelet. För trots att de flesta plattformar sitter där de ska så känner jag inte alltid igen mig tack vare dessa röriga bakgrunder. De må vara snygga och de må fungera om det hade varit ett helt nytt spel. Men när det är ett spel som ska tilltala de gamla i gemet så fungerar det inte riktigt att göra på det här viset. För så som jag ser det är detta fanservice rakt över. Jag har läst ett antal recensioner och det är verkligen så att spelet har fått allt från bottenbetyg till toppbetyg. Min spontana och hel ovetenskapliga känsla är att de yngre skribenterna är de som satt ett ganska lågt betyg medan de som är lite äldre har satt ett högre betyg.
Så då kan man ju fråga sig varför de inte löper hela linan ut. Våga ta spelet och göra det snyggare utan att göra om allt. Det känns även som att vi har kommit närmare spelet. Att det är lite mer inzoomat än det var i originalet. Det känns som att man inte riktigt har koll på allt som händer. Detta kanske dock bara är något som jag upplever tack vare de nya och röriga bakgrunderna.
En annan sak som jag inte anser hör hemma här är den nyskrivna storyn. Vad var det för fel med den avskalade storyn som fanns i originalet? Och måste verkligen spelet pausa när det ska förklara för mig vilken knapp jag ska trycka på? Jag känner mig som en idiot som inte kan testa mig själv fram för att hitta vilken av de fyra existerande knapparna som är hoppknappen. Men värst är som sagt storyn som pausar upp spelet när man har ett skönt flow. Känns som reklampauser i en bra film. Att jag oftare klickar bort mellansekvenser än slår med käppen i spelet talar sitt tydliga språk.
Nu kanske jag verkar ganska negativ. Och det är jag ju också. Men om man bortser från allt ovan, och det gör jag, så finns här ett fantastiskt spel som känns precis som originalet i dess spelkänsla. Här har det verkligen inte hänt någonting på tjugo år. Och det är det bästa med hela spelet! Jag älskar verkligen nyversioner på spel där spelmakarna vågar behålla det som är bra i spelet och inte anpassa det för den nya generationens spelare för mycket. Kunde varit en fullpoängare här, men störmomenten förstör något för mig. Nu hoppas jag dock på en Chip ’n Dale – Remastered!
Kategorier: PC, Retro
Elljis – En välbekant syn för Amigaägare
Elljis Trading i Uddevalla var en av de där stora återförsäljarna i Amigavärlden. I varje nummer av Datormagizin kunde man se deras, från början ganska små annonser, men därefter stora helsidesannonser. Själv var det från just Elljis som jag köpte min första Amiga. Det var en Amiga 500 plus som då kostade 4695 kronor.
Jag har försökt leta reda på lite fakta om Elljis men har haft väldigt svårt att hitta något vettigt. Det känns som att företaget bara har gått upp i rök. Jag lyckas dock förstå att företaget nu kallar sig LP Data och huserar på en privat adress i Uddevalla. I övrigt hittar man bara till ett CV till en person som har arbetat på lagret på Elljis.
Bilden ovan är då den magiska platsen där den då 12-åriga Aftonstjaerna köpte sin första dator och förstod vad en dator kunde göra som inte ett NES kunde. Jag försökte komma fram till dörren där man gick in men hela området är nu avspärrat för privatpersoner. Så min lilla nostalgitripp blev en liten besvikelse. Hade velat hitta betydligt mer information om ett av de företag som har ändrat mitt liv mest.
Kategorier: Amiga, Retro
Mina tankar om Rymdkapsel
När det skrivs mycket positivt om ett spel på bland annat (oftast) Twitter så får jag ett otroligt habegär av spelet i fråga. Självklart beror det ju på vem det är som skriver det också. Vissa har man ju med tiden lärt sig att de har totalt motsatt spelsmak. Men det är ju lite det som är charmen med Twitter. Man lär sig känna folk och vad folk tycker, på gott och ont.
Ett spel som Rymdkapsel hade jag nog aldrig införskaffat om det vore så att jag bara sett det på Play Market. Jag som älskar grafiska spel, även på mobila enheter ser inte riktigt charmen i ett spel med Windows Metro-liknande grafisk stil. Men så fel jag kunde ha.
Spelet går ut på att bygga en bas som du ska skydda från utomjordingar som kommer i sina attackskepp och attackerar dig med jämna mellanrum. Jag har läst liknelser med bland annat Tetris, och det är väl en ganska vag liknelse. Det enda som är lånat därifrån är just att rummen man kan bygga har den formen. Jag ser ingen större strategisk fördel i övrigt. Vad är förlusten av att sätta två rum med ett litet mellanrum mellan dem bara för att bitarna inte passade? Med andra ord, det får inte så ödesdigra konsekvenser som i Tetris om du misslyckas att matcha bitarna.
Något som jag dock har väldigt svårt att köpa är den urusla AI’n i spelet. När jag vill bygga ett visst rum så kanske jag behöver 3 stycken lila resurser. Problemet är att de här karaktärerna som bär runt resurserna har absolut inte någon dialog whatsoever mellan varandra utan kör bara på sitt eget race. Det innebär att mina 10 byggare kan bära var sin resurs till ett rum som bara behöver 3 resurser och när de kommer fram till rummet och upptäcker att någon annan redan varit där och lämnat den lila resursen så släpper figuren bara resursen på marken och den ploppar tillbaka därifrån den kom. Och detta är ett otroligt slöseri med viktig tid.
För om det är något som är extremt viktigt i det här spelet så är det tid och tajming. Dina karaktärer är inte bara IQ-fiskmåsarbetare utan tjänstgör även som dina soldater som försvarar din bas. Du måste här ta beslutet när du ska föra över de här karaktärerna från bärarjobbet till soldatjobbet. Missar du med några sekunder kan din bas vara förstörd.
Och här skulle jag som skrivbordsgeneral vilja ha lite mer att säga till om. De två soldater som har en utpost längst ut på min bas tycker jag gott kan tjänstgöra där hela tiden istället för att springa in i basen för att bära lite mat. Det känns mer logiskt att de soldater som har sin utpost precis bredvid matlagret bär runt lite mat. Men nej, här ska soldaterna från andra sidan basen ta sig runt och bära maten till ställen som är utplacerade precis bredvid de närmaste soldaterna. Och som sagt, tid är din värsta fiende i Rymdkapsel.
Men visst har jag haft kul i ett par timmar. För varje genomkörning tar ungefär en timme lite drygt. Beroende på hur länge du överlever. Så saknar du liknande spel på din platta så tveka inte att slå till. Är du ute efter något att ha på en 12-timmarsflight till Bangkok, leta efter något annat.
Kategorier: Mobilspel
Det var mycket bättre förr
Om jag lutar mig tillbaka i min måttligt bekväma stol och bara gluttar igenom de spel som släppts de senaste åren så ser jag en tydlig trend. Jag skulle vilja säga att det jag ser ger mig ett antal glädjeskutt i mitt hjärta. Det är nämligen så att spelens guldålder är på tillbakagång!
Titel efter titel får tillägget remastered, new, anniversary edition etc. Listan kan göras lång på titeltillägg som är en klar bild av att spelen som släpps idag är de spelen vi spelade på 90-talet fast med polerad grafik. Frågan är bara varför det har blivit såhär? Om vi tittar på filmbranschen så skulle jag tänka att de gör nyversioner gör det bara för att det är enkla pengar och att ideerna börjar sina.
Men när det gäller spelbranschen så tror jag verkligen inte att det är enkla pengar. Enkla pengar när det gäller spelbranschen idag är Call of Duty 12 och liknande spel tillsammans med DLC. Men trots det kommer dessa återutgivningar av gamla spel. Vi kan ta som exempel Firaxis nytolkning av UFO – Enemy Unknown som släpptes förra året. Det är ett utmärkt exempel på att ta ett gammalt utdött koncept och applicera ny grafik på det. Givetvis ligger det mer bakom det än bara lite ny grafik. Men jag gillar helt klart vad jag ser.
Nu tar jag och gör en rejäl gissning när jag gissar att dessa nyutgivningar av spel har som målgrupp 30 år och upp. Detta vet jag givetvis inte, men det känns för mig rimligt att så är fallet. Detta är ju då ett sätt att erkänna att spelare inte bara är tonåringar som fortfarande bor hemma. Och det är riktigt skönt att se den här utvecklingen för en som snart fyller 34 och har spel som ett av hans största intressen.
Jag tittar lite framåt och funderar på vilka spel som jag ser mest framemot under den närmaste tiden. Spel som Godus, Diablo 3-expansionen och Duck Tales – Remastered står högst på listan. Samtliga har gameplay som härstammar från 90-talet och tilltalar mig personligen betydligt mer än Halo 5. Trots detta vet jag ju att Halo 5 kommer att sälja betydligt mer än Godus. Men jag tror att vi är på väg åt rätt håll.
Nu när jag kikar upp lite på mitt inlägg får jag nästan lite åldersnoja när jag inser att jag snart fyller 34! För tjugo år sedan var jag den här målgruppen som idag spelar Call of Duty 32 och såg på de som var 34 som gamla gubbar som spelar bingo. Skönt att det har hänt lite sedan dess och att jag numera stolt kan säga att jag är en datorspelare. En datorspelare som har en ljuv framtid med många härliga återutgivningar av riktiga spel!
Kategorier: PC, Retro
Vem är egentligen speljournalist?
Jag har länge funderat på vad det är som gör att man kan titulera sig journalist. Och nu då främst hur man ska vara för att kunna titulera sig speljournalist. Vad gör en speljournalist egentligen? Min autorättning säger åt mig att ordet speljournalist är något okänt och föreslår istället sportjournalist. Redan där förstår jag att det inte är så vanligt att man är journalist och skriver om spel.
Ur journalisternas yrkesetik går det att läsa:
Är försiktig med att avge konfidentialitetslöften åt källor.
Vad är det då man gör när man lovar att inte publicera en recension innan ett visst datum? Visst det handlar om en kort tid och inte helt, men än dock är det uppdagat av den som journalisten granskar. Det här känns inte alls rätt och borde inte existera. Jag tycker att trovärdigheten här blir lidande.
När man sedan under åren har läst liknande som att recensenter inte får lov om att skriva om hur långa filmsekvenserna är i Metal Gear 4 känns det som att trovärdigheten når sin bott. Och det är spelföretagen och inte recensenternas fel att det ser ut såhär. Men i dessa fall tycker jag att det är god journalistik att man redogör för vilka krav som ställs inför recensionen av det här spelet.
I journalisternas yrkesetik går följande att läsa:
Hittar och rapporterar om alla sidor av historien.
Att för journalisten hitta sidan där det uttryckligen står att det här och det här får du inte skriva om är inte speciellt svårt då den oftast bifogas från spelföretaget. Men jag ser inte speciellt ofta att den sidan av historien rapporteras om. Visst finns det undantag som ovanstående exempel med Metal Gear Solid 4. Men jag tror att det finns så mycket mer som vi inte vet någonting om.
Sedan tänker jag även på alla de som rapporterar om nyheter i spelbranschen. Är de också journalister när de rapporterar vad som finns att läsa från spelföretagens nyhetsutskick? Vad krävs egentligen för att få kallas journalist, och vad är skillnaden mellan en speljournalist och en spelskribent?
Svaret är egentligen ganska enkelt. Journalist är ingen skyddad titel så vem som helst kan kalla sig journalist oavsett om man gått journalisthögskola eller inte. Just speljournalistik faller under genren kulturjournalistik och innehåller bland annat recensioner, kåserier och krönikor.
Så rent krasst kan jag själv egentligen titulera mig som speljournalist eftersom jag ibland skriver lite recensioner och kanske till och med någon krönika då och då. Men rent personligen kommer jag aldrig att göra det för jag har liksom många andra blivit inpräntad att en journalist lever och bor i krig och rapporterar med livet som insats varje dag. Vilket givetvis inte är sant och något som jag upplever ”finkulturjournalister” försöker få oss som sysslar med ”fulkultur” att tro.
Kategorier: Åsikt
Förutsätter ni att jag är dum?
Året är 2004 och Willys har nyligen tagit över Hemköpsbutiken där jag arbetade som mejeri- och frysansvarig. Alla tjänster söks om och jag gör en halvdan intervju och blir satt i kassan. Inför uppstarten kommer en expert som ska förklara för oss kassörer hur det fungerar att sitta i kassan på en snabbköpsbutik. Låt oss för enkelhetens skull kalla personen för Kim. Hen tar iaf upp en DVD-skiva och pekar övertydligt på EAN-koden och förklarar att det här är en streckkod. Den ska ni scanna i kassasystemets streckkodsscanner och vips registreras varan i kassamaskinens dator.
Exakt i det ögonblicket bestämde jag mig för att jag måste härifrån. Bort ifrån det här stället där de ansvariga förutsätter att vi som arbetar i deras affär är kompletta idioter. Tre månader senare hade jag ett nytt jobb.
Jag tänker mig att den här Kim inte bara var en engångsföretelse. Tvärtom verkar det finnas en Kim på nästan varje större spelföretag idag. Kim förutsätter att spelarna som spelar hens företags spel är dumma i huvudet. Därför måste Kim lägga in funktioner som förklarar hur man hoppar, hur man skjuter, hur man tittar åt vänster och höger.
Ibland är dock Kim normalbegåvad och kan nästla in sin agenda på ett relativt snyggt sätt så att spelaren nästan inte märker det, alternativt kan hoppa över det. För att dra ett exempel så lär det jobba en normalbegåvad Kim på Firaxis. Där kan man hoppa över tutorialen om man vill. Men vill man spela den så är den ändå en del av spelet som ändå ska spelas.
Det jobbar inte någon Kim på Paradox. Där får man lära sig spelet som på den gamla goda tiden(90-talet). De flesta indieutvecklare har inte råd att anställa Kim, utan man får lära sig spelet på egen hand. Och det är precis det här som är fördelen med att inte ha anställt Kim. Att lära sig spelet på egen hand är nog så god morot som att ha dödat spelets första boss. Det är minst lika bra som alla achivements i världen. För jag menar, tänk om spelaren faktiskt kunde lära sig att hoppa utan en idiotperson står och föklarar för dig vilken tangent/knapp du ska trycka på för att lyckas med den här svåra bedriften.
Jag må vara en bakåtsträvare av rang som föredrar att plöja manualer på 260 sidor för att hitta hur man nu startade den här flygmaskinen. Men jag gör hellre det än att Kim står på min flygplansvinge och skriker åt mig att jag ska trycka på den gröna knappen samtidigt som det blinkar en illgrön knapp på en tredjedel av skärmen med en förklarande text ”Det är denna knappen som du ska trycka på nu!”.
Men så länge som Kim tycker att spelare är dumma i huvudet kommer detta att fortgå. Vi spelare måste gå samman och gemensamt säga nej till Kim. Vi vill ha spel som förutsätter att spelare i dag smarta och utforskande människor. Spelare som vill ha ett intellektuellt utbyte av spelet. Så gör som jag, säg nej till Kim!
Kategorier: Åsikt
« Föregående sida — Nästa sida »
