Duck Tales – Remastered

Skärmavbild 2013-08-16 kl. 17.46.30

Jag minns det som för någon vecka sedan bara. Det var julafton och jag och min kusin var som vanligt hemma hos mormor och morfar för att fira jul. I år såg vi dessutom lite extra framemot julklappsutdelningen då vi båda hade önskat oss spelet Duck Tales till våran Nintendo. Jag vet att efter vi båda upptäckt att vi fått spelet så började världens längsta väntan till att få åka hem och spela. Jag tror att det i verklig tid kan ha rört sin om 4-5 timmar. Men för oss 11-åringar var det flera år.

Jag minns att jag satt och polerade kassettens mycket vackra bild med mina tummar och tyckte att den för varje timmes polerande blev ännu lite snyggare. När det väl var dags att åka hem och slänga i kassetten i Nintendot möttes jag av den bästa spelmusiken jag någonsin hört och ett av de snyggaste spelen jag någonsin sett samt den tightaste spelkänsla jag någonsin känt. Det var fullständig perfektion.

Nu spolar vi fram tiden en tjugo år och ser vad som har hänt sedan dess. När Duck Tales Remastered utannonserades var jag inte sen om att fälla negativa kommentarer kring bakgrunderna i spelet. För trots att de flesta plattformar sitter där de ska så känner jag inte alltid igen mig tack vare dessa röriga bakgrunder. De må vara snygga och de må fungera om det hade varit ett helt nytt spel. Men när det är ett spel som ska tilltala de gamla i gemet så fungerar det inte riktigt att göra på det här viset. För så som jag ser det är detta fanservice rakt över. Jag har läst ett antal recensioner och det är verkligen så att spelet har fått allt från bottenbetyg till toppbetyg. Min spontana och hel ovetenskapliga känsla är att de yngre skribenterna är de som satt ett ganska lågt betyg medan de som är lite äldre har satt ett högre betyg.

Så då kan man ju fråga sig varför de inte löper hela linan ut. Våga ta spelet och göra det snyggare utan att göra om allt. Det känns även som att vi har kommit närmare spelet. Att det är lite mer inzoomat än det var i originalet. Det känns som att man inte riktigt har koll på allt som händer. Detta kanske dock bara är något som jag upplever tack vare de nya och röriga bakgrunderna.

En annan sak som jag inte anser hör hemma här är den nyskrivna storyn. Vad var det för fel med den avskalade storyn som fanns i originalet? Och måste verkligen spelet pausa när det ska förklara för mig vilken knapp jag ska trycka på? Jag känner mig som en idiot som inte kan testa mig själv fram för att hitta vilken av de fyra existerande knapparna som är hoppknappen. Men värst är som sagt storyn som pausar upp spelet när man har ett skönt flow. Känns som reklampauser i en bra film. Att jag oftare klickar bort mellansekvenser än slår med käppen i spelet talar sitt tydliga språk.

Nu kanske jag verkar ganska negativ. Och det är jag ju också. Men om man bortser från allt ovan, och det gör jag, så finns här ett fantastiskt spel som känns precis som originalet i dess spelkänsla. Här har det verkligen inte hänt någonting på tjugo år. Och det är det bästa med hela spelet! Jag älskar verkligen nyversioner på spel där spelmakarna vågar behålla det som är bra i spelet och inte anpassa det för den nya generationens spelare för mycket. Kunde varit en fullpoängare här, men störmomenten förstör något för mig. Nu hoppas jag dock på en Chip ‘n Dale – Remastered!



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

%d bloggare gillar detta: