Benefactor
Ett spel det pratas alldeles för lite om är Digital Illusions Benefactor. Ett spel som hypades upp i flertalet nummer av Datormagazin under tidigt 90-tal. Ja, det var ju naturligt att Sveriges största spelstudio skulle ha en egen spalt i just Sveriges största och bästa spelblaska, Datormagazin. Förutom de naturliga skriverierna om Pinball Dreams och Pinball Fantasies så var det ett annat spel som fångade mitt intresse när jag satt där i mitt pojkrum som en finnig 14-åring med min Amiga 500 Plus, utrustad med ett extraminne på 1 MB som jag hade köpt på datorbutiken Datic.
Varför jag hade ett extraminne i maskinen spelade egentligen ingen roll för spelet vi pratar om här. Det var bara för att kunna spela The Settlers med större banor än vad jag kunde med bara 1 MB. Nu hade jag ju totalt 2 MB!
Benefactor var spelet som beskrevs i Datormagazin som ett Lemmings med smarta lämlar. Men även med stygga lämlar som skulle göra allt för att göra ditt liv lite, lite surare och svartare. Så det var en blandning av Lemmings och Lode Runner, om jag själv skulle få beskriva det. Att det sedan innehöll högkvalitativ musik av Olof Gustafsson gjorde verkligen inte spelet sämre. Tvärtom fick det mig att spela det om och om igen. För det var något man var tvungen att göra, eftersom man dog om och om igen. From Software har absolut inget att komma med här.
Spelet startar ganska enkelt, med lite småfinurliga pussel som får en att tro att man är smart för att man löser dem. Men ju mer tiden går och ju längre man kommer in i spelet, desto svårare och rent utsagt förjävligare blir pusslen. Ibland är det rena rama Rick Dangerous-svårighetsgraden på nivåerna, där man utsätts för allt från spjut som skjuts in i kroppen från ingenstans till plattformar som helt plötsligt försvinner så att man ramlar ner i lavan under en. Ett totalt oförlåtande, härligt 90-talsplattformsspel.
Men eftersom spelet har så många fler nivåer av djup än vad Mega Man 2 har, så stannar det inte vid svåra plattformshopp med en Tac-2-kontroll byggd av traktorhjulsventiler. Spelet kräver även att du ska rädda alla dessa små ”Merry Men” som ibland är smarta, och ibland rentutav totalt dumma i huvudet och bara vill göra livet surt för dig. Vi snackar olikfärgade Merry Men där bara de röda kan passera genom din dörr till himlen. Om det då kommer en grå, blå eller gul figur så måste du slänga en färgburk med rätt färg över huvudet på den gubbe som är på väg mot din port.
Det blir totalt kaos på de svårare nivåerna. Du kommer att dö. Du kommer att misslyckas. Du kommer att klia dig i huvudet över hur du ska lösa just den här nivån. På senare år har jag spelat spelet på The A500 Mini som har save states. Detta underlättar otroligt mycket och får mig att fundera över hur jag någonsin kunde klara detta spel när jag var 14 år, helt utan save states.
Men det hela kokar väl ned till det faktum att på den här tiden hade jag bara det här spelet, och sen tog det sex månader tills jag hade råd att köpa nästa. Så det var bara att nöta och nöta. Att Benefactor inte har kommit ut till något annat än Amiga är för mig ett mysterium. Det är Digital Illusions absolut bästa spel. Det är ett av Psygnosis absolut bästa spel. Huvudkaraktären Ben E. Factor har ett rörelsemönster som är mjukt som silke, eller 240 fps som vi är vana vid i dag. Han är typ 20 pixlar hög, men så uttrycksfull att man smälter.
Min enda invändning mot det här perfekta spelet är den datadisk som utlovades efter att spelet hade släppts. Den kom aldrig. Så menyvalet för att spela de extra nivåerna leder ingenstans. Såvida man inte letar lite på Aminet och hittar en ADF-diskett med sju nya nivåer som något Benefactor-fan har knåpat ihop på sin fritid. Då kan man njuta av fler nivåer. Och inte nog med det, denna fantastiska Robert Szacki har även släppt en – visserligen primitiv – men ändå fungerande karteditor till Benefactor, så att vem som helst med förkärlek till detta fantastiskt vackra Amigaspel kan skapa egna nivåer. Detta är kärlek. Och detta är Digital Illusions bästa spel utan någon direkt konkurrens.
Kategorier: Amiga, Retro
Links 386 pro
Min första kontakt med Links 386 Pro från Access Software var under min högstadietid. Hemma hade jag min älskade Amiga 500+ som jag lirade World Class Leader Board Golf på(också av Access Software). Jag älskade det spelet och skapade en 18-hålsbana som var en kopia av min dåvarande hemmabana i Färgelanda. Nu kunde jag äntligen träna golf även på vintern och testa slag som jag kanske inte vågade mig på när jag var ute på den riktiga banan. Men allt det där skulle förändras när jag i sjuan sökte en extrakurs i datorkunskap.
Då fick vi nämligen tillgång till skolans datorsal. Det var en sal med cirka 16 datorer. Alla var 286:or med Windows 2.0 och någon tidigare version av MS-DOS. En av dem var dock utrustad med en cd-romläsare. Och det var tack vare den som jag fick min första kontakt med det då ultrarealistiska Links 386 Pro. Jag vet att även det första Links, som släpptes två år tidigare, var realistiskt. Men det spelade jag aldrig och hade faktiskt inte ens en aning om att det fanns, trots att det senare även portades till Amiga.
Men åter till datorsalen på högstadiet. Detta var långt innan AI kunde skriva uppsatser åt en. Jag minns att jag stoppade in en cd-skiva med Bonniers uppslagsverk eller liknande i datorn med cd-läsare, kopierade en text rakt av som handlade om datorns historia, la in den i ett dokument, skrev mitt namn under och lämnade in till min datorlärare. Förlåt Christer. Han blev otroligt imponerad av uppsatsen och gav den en 5:a i betyg. Som belöning fick jag komma in i hans arbetsrum där han visade mig en snabb 386:a med Windows 3.1.
Någonstans där såg jag ikonen för Links 386 Pro och undrade om jag fick testa. Från den stunden var jag fast. Fast besluten om att en sådan här dator måste jag bara ha. Det gick något år, Doom släpptes och nu fanns det ingen återvändo. Amigan fick säljas, och min första PC inhandlades julen 1993 för 13 000 kronor på Siba. Det var en vacker Packard Bell, helt befriad från både cd-läsare och ljudkort. Men nu kunde jag äntligen spela både Doom och spelet jag först fick dregla över på min gamla datalärares kontor. Och det var även så jag återvände till det för den här lilla recensionen. På en 486:a, förvisso med cd-läsare, men för att få det autentiska ljudet stängde jag av mitt AWE32 och slog på PC-speakern. Där och då blev jag 13 år igen.
Spelet i sig är faktiskt en ganska avancerad historia när det kommer till hur man vill slå iväg bollen. Man kan nästan in i minsta detalj bestämma hur fötterna ska stå, var bollen ska ligga, hur man ska träffa den och så vidare. Jag tog mig an den klassiska banan Pebble Beach som ligger i Kalifornien och av många anses vara den vackraste golfbanan i världen. En bana som jag längtat efter att få spela på riktigt, men det kommer nog aldrig att ske då det kostar över 500 dollar att gå en 18-hålsrunda där – utöver vad det kostar att ens ta sig dit. Men för det vackraste golfspelets skull behövde jag en vacker bana att dra runt på. Så det får duga så länge.
Själva spelet spelas som ett klassiskt golfspel. Du kikar först på hur långt det är kvar till flaggan. Sen väljer du klubba efter avståndet och det underlag bollen ligger på för tillfället. Därefter klickar du på banan dit du vill sikta och ställer eventuellt in din stans med fötterna. Sedan klickar du på den spännande ”Swing”-knappen. En mätare rör sig snabbt uppåt, och det är dags att klicka igen för att bestämma hur långt bollen ska fara. Direkt efter det rör sig mätaren snabbare än någonsin neråt igen. Nu måste du pricka den gröna pluppen längst ner för att bollen ska gå rakt. Men det här kan du ju givetvis också utnyttja för att slå en draw eller fade, vilket är golfbegrepp för en medveten hook eller slice (alltså snedslag).
Det är lätt att glömma att byta klubba manuellt om man är van vid modernare golfspel på enklare svårighetsgrad. Men gör man inte det tappar man lite av charmen i spelet. Att välja mellan att slå för fullt med en järn-5:a eller lite lösare med en trä-3:a är ett val jag gärna vill bestämma över själv. Allt beror ju på hur banan framför mig ser ut. Är det nedförsbacke vill jag kanske ha en hög båge på bollen för att den inte ska rulla iväg, och i andra fall vill jag att den ska studsa in på green. Det viktigaste är att Links 386 Pro ger mig de här valen. Ibland går det åt skogen och man får plikta ett slag, men när slaget går precis som man planerat är det en mycket angenäm känsla.
Men hur håller spelet nu, år 2026? Givetvis är det svårt att plocka av sig sina nostalgiglasögon, och jag tycker ju att det fortfarande ser charmigt ut. Realistiskt på sitt vis, men ändå inte. Jämför man däremot grafiken med andra spel som släpptes 1992 – såsom Contra III, The Magical Quest Starring Mickey Mouse, Alone in the Dark eller Zelda: A Link to the Past – så låg ju Links 386 Pro åratal före rent utseendemässigt. Numera tycker jag i och för sig att den charmiga grafiken i Zelda 3 har åldrats betydligt bättre än vad Links har gjort. Men nu var det ju realistisk grafik vi pratade om här
Så skulle jag då rekommendera det här golfspelet till någon som inte har spelat det tidigare? Antagligen inte. Då hade jag hellre tipsat om några av de ”nyare” spelen i serien. Links LS 1997 är en kanontitel som är uppgraderad på alla vis, eller varför inte det sista spelet i serien till PC, Links 2003. Men jag är väldigt glad att jag tog mig an det här spelet igen, och jag hade en mycket trevlig fredagskväll framför min gamla trotjänare till dator.
Kategorier: Amiga, Golf, Retro
Bytt leverantör
Efter kanske 15 år med Misshosting har jag nu bytt leverantör. Det blev helt enkelt för dyrt att driva den här bloggen för mig och de 2 andra som läser den. Mest för mig givetvis. Det är fortfarande inte gratis, men tror att det blev en 1000-lapp billigare per år iaf. Det är inte småpengar. Har försökt få över alla bilder och länkar och skit, och jag tror jag lyckats relativt bra. Vet att om man går tillbaka 17-18 år så kan vissa bilder ha försvunnit. Jag ska försöka fixa detta.
Jag har även lagt till en ny bildkategori som jag kallat Norrland. Detta eftersom jag varit där nyligen och tagit ett par bilder som jag tidigare bara lagt upp på Instagram, i 1:1 format. Här får ni dem i originalformat.
I övrigt är inget nytt. Jag kör på min layout från 2002. Och det innebär att det ser skit ut på mobil. Men jag kommer inte mobilanpassa sidan. Har gjort det tidigare. Men det förstör lite av känslan av att det är en gammal blogg. Den är gjord för dator. Och den är gjord för en dator med minst upplösningen 800×600, vilket alla datorer idag har, tror nästan även min Garminklocka har denna upplösning. Men skit samma, det ska kännas att den är gammal, det ska kännas att den är äkta!
Kategorier: Bilder
Hemsedal
En vecka kan gå snabbt när man har roligt. När man är sjuk och ligger inne och tittar ut på alla som åker skidor utanför så går tiden inte speciellt snabbt. För roligt är det inte. Och det är väl ganska typiskt att man skulle bli sjuk inför just den här resan. När jag lite kommer hem igen. För det är i Hemsedal som jag har åkt mest skidor. Det är här vi åkte oftast när jag var liten för att åka skidor. Så det känns lite som att komma hem. Men nu har jag inte varit här på vintern på 21 år. Och det är lång tid att vara ifrån sitt favoritställe.
För det har hänt en hel del i backarna sedan dess. Det har försvunnit liftar, vissa har flyttats och vissa är nya. Backarna har förbättrats på många sätt, dragningen av backarna känns smartare än tidigare. Ett par nya backar har tillkommit, och det är kul att få testa lite nya backar bland alla gamla välkända som man kan åka med mössan nedragen över sina ögon.
Något som slår mig varje gång jag är här uppe, så är det hur galet vackert det är oavsett vilket håll man än tittar. Att det är riktigt kallt, och ganska blåsigt gör det ännu mer magiskt. Naturen är kraftfull och man känner sig mycket liten när man står och tittar ut över fjällvärlden. Nu längtar jag tillbaka hit och en full vecka där jag får vara frisk.
Och eftersom barnen inte har några nationella prov nästa år så hoppas jag att kunna åka hit redan nästa år, och då under en vanlig vecka och inte sportlovet som typ är dubbelt så dyrt. Jag var även rädd att det skulle vara fullt med folk här denna vecka, men det har det inte varit. Eller ja, det har varit mycket folk, men eftersom det är ett så otroligt stort liftsystem här så har folket spridits ut väldigt bra, och det var aldrig att man riktigt stod i kö för länge. Avslutar med en bild från i går, det var vackert, blåsigt och alldeles underbart kallt!
Kategorier: Bilder, Resa
Roguecraft DX
Det är inte varje dag det släpps nya spel till en över 40 år gammal dator. Men om det är någon dator som får nya spel och program så är det datorer som skapades av företaget Commodore. Det släppts nya spel till både deras gamla C64 från 1982, likt deras Amigor från 1985-1994. För år 1994 så gick företaget i konkurs och inga nya datorer har släppts sedan dess. (sanning med viss modifikation då Commodore nyss blev uppköpta och släppte en uppdaterad C64). Men det här inlägget ska inte handla om gamla datorer, utan om det spelet jag köpte för en vecka sedan. Det släpptes den 2 februari 2026, och heter Roguecraft DX.
Det hela går att spela på en Amiga 500 med extraminne. Ja, inte 16 gigabyte RAM som man kanske är van vid idag, utan 2 megabyte RAM. Har man inte det så finns Roguecraft utan tillägget DX som du kan köra på en enklare dator. Men vad som är viktigt är att det flyter på bra på den maskinen man kör det hela på. Jag har spelat det på min Amiga 1200 med en 68030 cpu och 128mb RAM. Så att det flyter är det inget snack om.
Det hela börjar med att du får välja en hjälte som du vill spela med. Jag valde warrior då den var bäst och enklast att börja med. Annars gillar jag mest att spela som wizard. Men då den är den svåraste klassen att spela med och jag är ny i detta spel så fick valet gå på warriorn.
Det hela går ut på att man utforskar olika våningar i ett djupt grottkomplex. Tänk Diablo 1 där man startar på ytan och går ner i underjorden. Allt sker turordningsbaserat. Vilket ger en mindre stress när man försöker tänka ut sitt nästa drag. Likt Diablo 1 så skapar varje spel en ny upplevelse åt dig eftersom det finns massor färdiga rum, men hur dom sätts ihop är nytt varje gång du spelar. Vilket ger att ingen genomspelning är den andre lik.
Du kan samla på livpotions för att klara av de svårare partierna. Och du går även upp i styrka desto fler fiender som du har ihjäl. Så även om man kan speedrunna igenom spelet, så kommer man tillslut stöta på patrull när det blir alldeles för svårt i slutet, om man inte haft ihjäl tillräckligt många monster för att gå upp i level.
Något som gör det hela lite extra häftigt är att musiken är delvis komponerad av min gamla mod-favorit-artist Jogeir Liljedahl. Det ger spelet den där klassiska 80-90-talskänslan som ett nytt spel på den tiden kunde ge. Klicka gärna på hans namn här och lyssna igenom hans alster från tiden då spel och musik var på riktigt.
Inget spel med ordet rogue i sin titel hade varit värdig just den titeln om man inte dog om och om igen. Det gör man ofta, och även om det inte handlar om en roguelike, så dör man likt förbannat ändå. Men man tar nya tag, höjer volymen på spelmusiken lite till och kör ett varv till. Såpass beroendeframkallande är detta. Och de 6 dollarna som dom vill ha för spelet är kanske de bäst spenderade pengarna du någonsin kommer att spendera.
Kategorier: Amiga
Ett fantastiskt bra litet spel
Det känns som att jag precis har hittat ett spel som verkligen checkade i alla checkrutor för vad ett spel ska vara. Jag har följt det här enmansprojektet en längre tid då han som ligger bakom spelet sålde in mig med orden, som Lemmings fast man bygger också. Och det är precis vad det är också. Jag skulle nästan kunna säga att det är Lemmings korsat med Terraria. Fast ändå inte. Det är unikt på så sätt att inget spel är likt det. Likheten med Lemmings är dock slående, då det ramlar ut ett gäng figurer som bara helt planlöst går runt på kartan. Det är upp till dig att ge dom arbete.
Du lägger ut uppgifter framför deras fötter. Tex lägger du ut en yxa, så hugger den personen ner ett träd nästa gång den går förbi ett träd. Lägger du ut en hammare, jag då bygger den ett hus. Missar du att ha koll på dom, så kan dom ramla ner för ett stup och dö. Eller drunkna i ett vattendrag. Precis som i Lemmings. Men istället för att bara förflytta figurerna från A till B som i Lemmings, så går det här spelet ut på att du ska bygga en liten by, uppgradera dina hus, kasta magiska trollformler, slåss mot bläckfiskar och skelett.
Som ett spetsat öga kanske redan kan se i titelskärmen, så kommer det även ett luftskepp som seglar över himmelen. Precis som i Lemmings. Och det kanske inte är så otroligt nyskapande att jag hela tiden tjatar om Lemmings. Men det är ju faktiskt så att det inte har kommit ett riktigt spel i Lemmingsserien på över 25 år. Och då räknar jag inte med alla nysläpp på originalet som släpptes 1991. En tid då man kunde stoppa in 2 möss i Amigan och sen spela multiplayer på en och samma dator. Det var tider det.
Men det är antagligen också därför att jag är eld och lågor över det här spelet. Så om du gillar mysiga små spel, där man kan tänka lite, men inte för länge, och tänker som jag, att spel var bättre förr. Ja, då är detta spelet för dig. Jag tror till och med att det finns ett demo att ladda hem på Steam. Inte för att dom 120 kronorna som det kostar gör något större hål i ens månadsbudget.
Kategorier: Amiga, PC
Bara en cool bild
Den tjugotredje december tog jag och min familj en liten promenad såsom vi brukar under julledigheten. Min fru är betydligt mer våghalsigare än jag, då jag inte vågar gå upp på berg när det regnat osv. Jag håller mig på säker mark helt enkelt.
Denna bilden tog jag av min fru när hon vågat sig upp på ett livsfarligt berg vid Skeppsviken. Ja, den är rejält inzoomad, men jag skulle vilja kalla den ”Det sista ögonblicket” då just då så var jag övertygad om att jag aldrig skulle få återse min fru. Att hon skulle ramla ner för stupet några meter framför henne och dö. Jag och Alve hade redan börjat fundera på vart vi skulle bo nu när vi antagligen inte skulle kunna bo kvar där vi nu bor, pga kostnaden och emotionella känslor över det här stället.
Som tur kom min fru, och mina barns mamma ner säkert från det farliga berget och vi kan nu skjuta på dessa tankar tills nästa berg ska bestigas. Kanske i Hemsedal under vecka 8? Hoppas inte, men jag lägger den tanken här för framtiden att återse och fundera på.
Kategorier: Bilder, Personligt
Gott nytt år, 2 veckor försent
Nu var det ganska exakt 27 år sedan jag startade den här bloggen. Jag har sagt det förut, men ordet blogg myntades först år 2004. Så vad var min blogg för något de första 5 åren kanske ni undrar nu? Ja, jag vet inte riktigt, själv så kallade jag det bara min hemsida. Detta var givetvis innan alla smarta funktioner med WordPress och liknande för att få det att uppdatera sig.
På den tiden så var det en HTML-fil, som jag laddade ner från servern, uppdaterade med mitt nya inlägg, och sen laddade upp på servern igen. Och det fungerade ju faktiskt riktigt bra! Ja, nej man kunde inte ha en massa fina effekter. Klicka på bilder och dom liksom automatiskt blev stora etc. Nej, det fick man givetvis hårdkoda in i html-filen. Men det gick, det funkade!
Så, det är nu 2026, det är alltså närmare till 2050 än det är till år 2000. Och 2000 som var typ i förrgår. Det är lite småsjukt. Minns det som i förra veckan när jag firade in millenniumskiftet 1999-2000 i Malaysia. Jag var livrädd för terrorister som skulle spränga hela världen. Nu blev det ju inte så. Eller ja? Och år 2000-buggen som skulle spotta ut kontanter i alla bankomater höll sig även den borta. Dock blev de som kunde koda Cobol och lösa dessa buggar miljonärer på köpet. Jag försökte lära mig Cobol under denna tid. Det gick åt skogen. Så otroligt tråkigt programmeringsspråk det var!
Så vad har då 2026 för något positivt att föra med sig. Min dotter börjar gymnasiet på min gamla skola antagligen. Min son tar sig upp till högstadiet. Och jag ska iväg med min första högstadieklass på en Europaresa! Det är galet! Jag som bara för några år sedan undervisade 10-kompisarna på lågstadiet, ska nu med mina första nior till Amsterdam! Så stolt, och så glad över att få uppleva detta.
När denna bloggen startade så var jag 19 år. Då hade jag precis tagit studenten och fick frågan av min gymnasielärare om jag inte ville vikariera för henne under 3-4 veckor då hon var sjukskriven. Detta tackade jag givetvis nej till utan att ens tänka på det. Att vikariera som lärare var nog det sista jag skulle kunna tänka mig att göra. Stå framför andra personer, prata om något, och få dom att lyssna. Totalt främmande. Jag som är så otroligt introvert skulle aldrig ens komma på tanken att vicka som lärare, nej nej. Jag trivs bättre i min kyl där jag får plocka fram mjölk åt mina kunder på Willys. Helt klart mycket bättre!
Men jag är ändå otroligt glad för att jag vågade testa på läraryrket. Vem skulle jag annars vara idag? Högst oklart. Men absolut inte den jag är idag. Så, vad vill jag då säga med detta inlägget? Typ precis det som jag skrivit, plus att jag är ganska nöjd med mina fyrverkeribilder som jag tog på Kungstorget den 31 december 2025 när vi firade in det nya året. Så, gott nytt år i efterskott eller nått! 😛
Kategorier: Bilder, Övrigt
Amiga 6000
I höstas så fick jag nys om ett litet projekt av det tyska företaget Apollo Computer. Det var en återskapning av Commodore Amiga 600. Denna skapelse kallade dom för A6000. Det är en Amigakompatibel dator som drivs av en kraftfull 68080 CPU. Allt sker genom FPGA, vilket gör att man kan få uppgraderingar till sin dator utan att behöva byta ut några fysiska chip.
Givetvis beställde jag en på direkten. Eller ja, jag var lite seg vid beställningen så jag missade första batchen. Däremot kom jag med i andra batchen vilket gör att min beställning under tidig höst nu, precis nu, har skeppats från lagret i Tyskland. Så jag räknar med att ha den här hemma inom två veckor.
Det hela rör sig alltså om en nästan 100% kompatibel Amigadator. Du kan köra Amiga OS 3.2 på den. Men även äldre system såsom 1.3 eller 3.9 om du så vill. Själv har jag i flera månader förberett en hårddisk med det absolut senaste systemet 3.2.3. Ser så framemot att kunna putta in det i min A6000 när den väl kommer.
Jag beställde en svart variant såsom bilden ovan. Det är även röda stripes vid hålen som ni ser uppe till vänster i bild. Till denna vackra maskin har jag tidigare i höst skaffat mig en ny Arzopa-skärm från Amazon som gick loss för typ 7-800 kronor. Ett riktigt kap med andra ord.
Många gamla Amigafans tänker nog att detta är någonslags emulering av hårdvara såsom man lätt kan åstadkomma med en Raspberry Pi-dator eller liknande. Men detta är INTE emulering. Detta är en riktigt återskapning av Amigasystemet såsom det var på Commodores tid. Fast uppdaterad. Man kan se det som den dator som Commodore hade skapat själva om dom inte hade gått i konkurs.
Så ja, du kan spela alla dina gamla goda Amigaspel såsom Cannon Fodder, Sensible Soccer och Lemmings. Men eftersom Amigascenen aldrig verkar dö ut, så skeppas nya spel varje vecka till den här fantastiska maskinen. Vad sägs om tex en port av Settlers 2? Robin Hood? Doom? Quake 1? Quake 2? Ja, listan kan bli hur lång som helst på spel du kan spela på din gamla/nya favoritdator!
Jag kommer garanterat hålla er uppdaterade på detta när jag väl får datorn.
Kategorier: Amiga, Doom, Quake, Retro
Herald of Havoc
Jag älskar ju gamla spel som ni säkert känner till. Ett av mina favoritspel genom alla tider är Quake 1. Jag minns när jag gick ner till min lokala spelbutik och köpte originalet. Vilket jag trodde var originalet. Men när jag kom hem och installerade det så upptäckte jag att det fanns ett 20-tal andra spel på skivan. På något sätt hade denna presasde, originalskivan gått igenom någonsalgs piratifiering, vilket gav mig 20 spel istället för ett. Men eftersom jag vill göra rätt för mig gick jag ner till stan igen för att byta mot ett äkta Quake 1. Vilket jag inte ångrar idag. Givetvis kopierade jag det andra spelen till en annan skiva innan jag lämande tillbaka den. Men det hör inte hit.
Åren gick, jag spelar fortfarande igenom Quake 1, minst en gång om året. Men så kom detta spelet in på min radar. Herald Of Havoc hette det. Det såg ut precis som Quake. När jag spelade det det så kändes det nästan som Quake 1. Jag kunde till och med flytta vapnena till mitten av skärmen, vilket syns tydligt på mina screenshots. Det om nått gav mig den rätta känslan.
Vapnena man kan välja på liknar även de samma som i Quake 1. Fast men en ny twist. Vid varje ny bana börjar man på noll igen. Jag vet egentlige inte riktigt vad jag tycker om det, men jag är inte helt 100 på att det är en bra idé. Men det funkar, varje bara är designad efter denna filosofin, så det funkar ganska bra.
Det är en 2-300 fiender på varje bana, så det är mycket action. Skjuta, skjuta och spring. Om och om igen. Det finns nog en story där någonstans, men likt gamla spel, så bryr man sig inte om den, utan det är spelkänslan man är ute efter. Och den sitter som en smäck!
Fienderna är lite smått tråkigt designade. Knappt så att dom är texturerade alls. Känns lite som place holders, men det funkar. Hadde utvecklaren lagt 2 timmar till på fiendedesignen hade det inte gjort något. Man ser ändå 300 stycken på varje bana så det borde kunnat läggas lite lite mer tid på det. Men aja, man skjuter på dom, dom dör. Dom är borta.
Miljöerna är inte jättevarierade, men ändå tillräckligt för att man ska vara nöjd. Hela spelet är över efter 2-3 timmar. Och det är lagom. Man behöver inte mer än så här. Man får ändå en bra valuta för pengen man lägger ner på det.
För er som ändå tvekar om ni ska köpa det eller inte, så finns det ett demo att tanka hem gratis på Steam. Och köper ni det, så får ni uppleva 3 episoder(som det ska vara) underbart skjutande i Quakes fotspår. Ni kommer inte att ångra erat köp, var så säkra!
Kategorier: PC, Retro
