Vampire Hunters
Jag började för en vecka sedan följa en sida som lägger ut releasedatum på spel, film och annat. Den heter releases.com och den kan jag starkt rekommendera. Då kom för några timmar sedan upp ett spel som hette Vampire Hunters upp. Och det namnet reagerade jag ju direkt på. Kan det vara ett nytt Vampire Survivor?
Ett nytt Vampire Survivor var det inte. Eller ja, det var det egentligen. Det var ett Vampire Survivor i en 3D-värld. Och det var riktigt riktigt bra! Har iofs kanske bara lagt 2-3 timmar i det. Och eftersom jag var snabbt på det så låg jag ett tag etta i världen på både första och andra kartan. Nu någon timme senare är jag hopplöst förpassad till 200-300 platsen någonstans. Men om jag ska försöka beskriva spelet lite mer noggrant så tänk dig Vampire Survivor. Exakt så. Fast du ser från personens ögon. Du skjuter alltså inte med musknappen. Allt sker automatiskt när du siktar på fienderna. Kan kännas ovant i början eftersom man sedan Wolfenstein 3Ds dagar alltid har tryckt på någon knapp(då ctrl) för att skjuta.
Likt Vampire Survivor så plockar du upp ”pluppar” som ger dig XP. När du gått upp i level får du en ruta där du kan välja mellan fyra olika uppgraderingar. Precis som i Vampire Survivor med andra ord. Du kommer att dö mycket i början. Det kommer att ta tid innan du får vapen värda namnet. Mellan omgångarna kan du också uppgradera din karaktär så att den tex alltid börjar med 30% mer skada på samtliga vapen. Precis så som en rouge-lite ska vara.
Detta spelet är verkligen kaos från början tills du dör på en boss eller någon flygande elaking som har smugit upp bakom dig. För det är ju just detta som skiljer Vampire Hunters från Vampire Survivor. Du ser inte vad du har bakom dig förrän du vänder dig om, och då kan det redan vara för sent.
Jag rekommenderar starkt detta spel. Just nu är det dessutom nedsänkt releasepris på Steam. Kostar typ 120 spänn eller så. Finns även på konsol, såsom Switch. Men likt den PC-puritan jag är så ska ju givetvis FPS-spel spelas med mus och tangentbord. Spring och köp!
Kategorier: Nintendo, PC
Sociala medier
Har inte uppdaterat här på ett tag nu. Det kan bero på att jag varit mer aktiv på diverse sociala medier. Har ju fortfarande kvar Twitter, Instagram och Facebook. Men det har tillkommit två till sedan senaste uppdateringen. Dessa är Threads och Discord. Och det är klart, tid finns ju inte i överflöd, utan den tiden måste ju tas någonstans ifrån. Tyvärr har det tagits härifrån. Men på sistone har jag börjat förstå att jag kanske uppskattar det småskaliga i att bara skriva av sig på min blogg, som jag ändå haft sedan 1999. Har ju haft webbsidor innan dess, men dessa är tyvärr borta någonstans i Geocities stora arkiv. Kommer tyvärr inte ihåg adressen, och att söka i dess arkiv har jag inte lyckats med. Så 1999 är det äldsta jag har skrivit i just denna blogg.
Men, jag gillar småskaligheten på denna sida. Det är inte massa flashiga funktioner. Det är bara sidan rakt upp och ner, i samma layout som den hade på tidigt 2000-tal. Och jag skriver för mig själv och eventuellt någon mer som kanske läser. Men även om det inte är någon som läser så får jag ändå ur mig mitt skrivande som jag mår bra av.
Anledningen till att jag har svårt för sociala medier är att när man skriver något så kan så otroligt många se det. Och alla har åsikter. Vilket alla givetvis får ha och få säga dom också. Men jag vill kanske inte alltid höra allas åsikter. Det är inte så att någon sagt något som jag tagit illa vid mig vid. Men jag orkar inte bara läsa vad vissa tycker. Då blockar jag dom istället. Vet inte hur många tusen jag har blockat på Twitter. Men det närmar sig 5000 snabbt.
Så då återkommer jag som så ofta hit där jag kan skriva vad jag vill. Och bemödar sig någon att kommentera så blir jag bara glad, för då vet jag att någon har tagit sig besväret att gå in på min hemsida som inte är mobilanpassad, och läst och tänkt att det här måste jag kommentera. Det är värt så mycket mer än vad ett hjärta på sociala medier är.
Kategorier: Övrigt
Spelfunderingar
Jag minns fortfarande hur stolt jag var för att jag hade hela 19 NES-spel. Jag hade dom i en sådan där fantastiskt vacker box som man kunde bära runt. Den tog totalt 20 spel. Så jag hade nästan maxat den. Det var sjukt många spel. Jag visste inte ens vad jag skulle spela härnäst, för jag var som ett barn vid godisdisken som hade för mycket att välja på.
Tiderna har dock ändrats. Barnet är fortfarande närvarande. Men istället för 19 spel att välja mellan så ”stoltserar” mitt Steambibliotek med hela 1893 spel! Vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag lagt på dessa. Och utöver det så har jag Uplay+, EA Play Pro och GamePass Ultimate. Så det finns ett par spel att välja på. Ja just det, glömde ju Playstation plus högsta paketet där oxå. Hur ska jag hinna välja spela? Nä, sanningen är ju att jag inte gör det. Och jag missar en massa bra spel att spela på grund av att jag bara hoppar runt.
Sättet jag bara hoppar runt påminner mig om en kompis jag hade på 90-talet som piratkopierade alla sina spel. För honom fanns där inget värde i något spel. Så han spelade något spel fem minuter, något bara startade han för att sedan stänga av. Det fanns inget värde i spelet. Så varför skulle han lägga tid på det? Lite så kan jag känna igen mig i honom nu. Jag har för många spel. För många möjligheter att spela olika spel för att jag verkligen ska kunna njuta av dom.
Men, jag har nu försökt att bestämma mig. Oavsett nya spel så ska jag hålla tillbaka. Försöka att inte gå på hypen av ett nytt spel. För att istället spela något av de typ 4000 spelen som jag har tillgång till. Med det sagt så är det just nu två spel som jag ska försöka spela lite extra närmaste tiden. Och det är Diablo 4 och Civilization 6. Två mycket bra spel som ger mer om man lägger lite tid på dom. Civ 6 har fått alldeles för lite kärlek av mig trots det är ett sjukt bra spel. Tror jag har 52 timmar totalt på Steam. Galet lite! Sen har jag nog ett par timmar på mobil och Switch oxå, men det är absolut värt mer.
Så varför skriver jag ens det här inlägget? Jo, för att Baldurs Gate 3 nyss har släppts och att jag är så lockad av att inhandla detta, antagligen helt fantastiska spel. Men då missar jag ju andra bra spel som jag inte är färdig med. Så nu spelar jag Civ 6 så mycket jag kan och försöker undvika att Baldurs Gate 3 finns. För annars vet jag att jag antagligen bara kommer ge 5-6 timmar i det och sen överge det för nästa kick. Och det blir i så fall en dyr kick. Bättre att köpa det när jag känner att jag är färdig med de spelen jag har för att sen kanske till och med spara lite pengar på någon rea eller så.
Kategorier: PC
Plipbox
Jag har gått och blivit med Plipbox. Det kanske du aldrig har hört talats om vad detta är. Ni ser den på bilden här ovan. En vacker liten sak som man sätter i Amigans paralellport. Och vips så har man ethernet rakt in i Amiga 500an från 1987! Hur coolt?
Men inte nog med det! Min Amiga 500 har även fått ett pistorm-kort i sig. Det innebär kort och gott att den har blivit ett par hundra gånger snabbare än den var en gång i tiden. Men inte bara det. Den har även fått en hdmi-utgång. Vilken innebär som syns på bilden, härliga 1920×1080! I Workbench 3.9!
Det är så coolt att kunna koppla upp den gamla maskinen på Internet för att sedan kunna surfa på webbsidor som om det vore 1995. Och att chatta med det legendariska programmet Amirc. Väntar även på en pistorm till min Amiga 1200 som jag beställde från en kille i Italien som sitter och plockar ihop sådana hemma på sitt kontor.
Så har du någonsin funderat på att återuppliva din gamla Amiga så är det helt klart rätt tid att göra detta nu. Om inte, så kanske jag är villig att köpa din oanvända Amiga 😁
Kategorier: Amiga, Retro
Becastled
Jag ska försöka att spela några av alla dessa Settlers-kloner som finns ute på marknaden just nu. Det är ett försök för att förbereda mig på släppet av Settlers 8, eller The Settlers – New Allies som det egentligen heter. Många av dessa spelen kommer att vara i early access så det kommer oftast inte vara färdiga spel jag kommer att testa. Men först ut är Becastled, vilket är just ett early access-spel som ser spännande ut.
Till en början så startar man med ganska begränsade resurser. Ungefär en trähuggare, ett bibliotek och några hus. Husen bygger man som vanligt för att öka antalet invånare som kan hjälpa till i din by. Det tog ett tag för mig att förstå hur man använde biblioteket för att forska fram nya byggnader, men egentligen var det inte så svårt. För det kommer man behöva för att tex kunna bygga en stenhuggare.
Grafiken i spelet är mycket fin. Eller gullig kanske man skulle kunna kalla den. Och det är ju lite det en suktande Settlersveteran är ute efter. När det kommer till fiender så anfaller dom under natten. Då sover alla utom soldaterna så ingen produktion under nätterna med andra ord. Dom kommer lite i vågor. Så jag vet inte riktigt om det är ett slags tower defence-liknande upplägg som tillverkarna har tänkt sig när det är klart.
Några varglyor finns också utplacerade. Men jag kan ta bort vargarna med hjälp av mina soldater, men sen kan jag inte göra något med den ytan därefter. En sak som är bra att veta, det är att spelet arbetar med brickor. Tänk som pusselbitar, där det kostar att ta över varje pusselbit med trä. Därefter kan du bygga på just den delen. Delarna är olika bra på olika saker. Vissa är bra för träproduktion, andra för sten, järn, boskap osv. Så det gäller att bygga ut sin by och ha detta i åtanke.
Utvecklaren skriver att det som är kvar att lägga till i spelet är tex en kampanj, lite magi och hjältar. Det jag saknar och skulle vilja se är ett multiplayerläge, antingen mot varandra eller tillsammans i kampanjen eller mot en AI. Men det återstår att se om det kommer bli så. Vad det verkar så är det kanske 1 år kvar i early access, men det kostar bara 12.49 EUR så det tycker jag ändå det var värt.
Kategorier: PC
Uncharted och Last of us
Låg i förra veckan helt utslagen och sjuk under ett par dagar. Tror inte jag rörde mig ur sängen på 4-5 dagar förutom när jag var tvungen av diverse anledningar. En av anledningarna var att gräva fram den gamla trotjänaren Playstation 4 och koppla in den i TVn som vi har i sovrummet. Det är nämligen så att det är två gamla spel som legat (digitalt) här hemma som jag aldrig riktigt körde igenom. Kom väl något emellan och så spelade jag aldrig klart dom. Men nu hade jag all tid i världen och orkade inte göra något annat än att ligga i sängen. Mina tankar om spelen är helt spoilerfria btw.
Först ut var The Last of Us: Part II. Och vilken åktur det blev! Jag fullkomligt älskade första spelet i serien, så varför det dröjde flera år innan jag körde klart detta förstår jag inte riktigt. Eftersom minnet är som det är så kommer jag inte ihåg hur första spelet slutade, men det kände jag inte spelade någon större roll. Jag kom in i spelet direkt. Älskar verkligen känslan i kontrollen. Ja, visst kan man alltid diskutera hur mycket spel det egentligen är. Men så är det ju även i vissa Metal Gear-spel. Och för mig som lägger story som det minst viktiga i ett spel är det kanske konstigt att jag gillar detta så mycket. Det är ju storyn som den är mest känd för. Men på något sätt har gränserna för vad ett spel är och en långfilm suddats ut här. För filmer gillar jag ju. Dom berättar historian på rätt sätt för mig. Jag bryr mig om karaktärerna. Kan inte annat än att rekommendera det här spelet.
Nästa spel ut är också från Naughty Dog, nämligen Uncharted: The lost legacy. Det första jag störde mig på här var att dom hade ändrat lite knapparna från Last of us-spelet. Jag var ju så van vid vad som händer när man klickar på den och den knappen. Och helt plötsligt funkade det inte utan den funktionen ligger på en annan knapp. Det här är givetvis bara något som stör de som spelar dessa spelen direkt efter varandra. För visst finns det likheter, men också en hel del skillnader. När det gäller storyn så bryr jag mig inte alls här. Jag klickar förbi det mesta för att komma tillbaka till spelet. Men ojojoj vilken grafik det är. Jag bara njuter av hur snyggt det är. Och detta trots att jag spelar det på en gammal konsol från tiden innan min son var född. Riktigt grymt var det dock.
Så dessa var det två första spelen under 2022. Efter detta fick jag lite blodad tand på att spela på konsol. Detta trots att jag nyss köpt en ny speldator. Men det var något med att sitta, eller ja, ligga och spela utan att behöva gå ner till kontoret i källaren. Av den anledningen åkte jag ut till Elgiganten när jag blivit friskförklarad och inhandlade en Xbox series X. Så det kommer nog att bli fler konsolspel som jag kommer att spela år 2022.
Kategorier: Playstation, Xbox
Quake 4 avklarat
Jag har nu klarat Quake 4 för andra gången i mitt liv. Detta får avsluta min Quakegenomspelning för den här gången. Nu har jag klarat allt officiellt som finns att klara från Quake 1 till Quake 4. Ja, tom Quake 3 spelade jag igenom singelplayer-delen i. Det var väl inte jättenjutbart men det var härligt att se alla böjda väggar och dörrar igen. Jag har tyvärr inga fina screenshots att bjuda på från Quake 4 då jag spelade det på ett gäng olika maskiner med syncad sparfil, så om jag tog några screenshots så minns jag inte på vilken maskin dom ligger nu. Och hittar dom inte på denna.
Så vad anser jag då om Quake 4 år 2021? Det är ett helt ok spel. Men det kommer inte upp i Quake 1’s kvalitet. Inte ens nära. Och inte till Quake 2 heller, som det väl mest får ses som en uppföljare till. Jag spelar i princip varje vecka en hemgjord bana till Quake 1 eftersom det håller så sjukt bra. Det finns det inget annat spel som jag gör med. Men var Quake 4 värt en genomspelning ändå? Ja, men det tycker jag absolut att det var. Det var kul att uppleva spelet igen. Även om jag inte kommer ihåg så mycket av det, då jag bara kört igenom det en gång när det då begav sig. Absolut värt om du kör ett Quakemarathon. Men för min det så får det nog vänta 10 år till innan jag drar igenom det. Quake 1 är jag däremot redan nu sugen på igen. Men eftersom jag redan kört igenom det 2021, så får jag nog vänta till 2022 tills nästa gång. Alltid något bra spel att se framemot med andra ord!
Kategorier: PC, Quake, Retro
Life Force – Vad händer?
Life Force är ett sådant där spel man älskade att spela, men aldrig kunde varva. Det var sjukt svårt på alla dess sätt. Är osäker på om jag ens klarade bana 2 när det begav sig någon gång i början av 90-talet. Såhär på senare år har jag förstått att det bara var 6 banor. Men det visste jag inte när jag spelade det på den tiden. Då hade jag inte heller rewind-funktionen som jag denna gången använda säkerligen 200 gånger eller så.
För är det något som Life Force är så är det oförlåtande. Det är inte alltid så att man känner att det är ens eget fel när man dör. Ibland så dyker det upp sjuka saker på skärmen som bara tar död på en. Som ni ser på skärmen här ovan så kastade sig en eldstorm upp över ytan för att flera gånger sluka mig utan att jag hann reagera. Det är väldigt många sådana här saker som sker i Life Force.
Det unika med Life Force som gör att det skiljer sig från typ alla andra shotemup-spel är att det utspelar sig både i sideled från vänster till höger, som typ Gradius och likande. Men varannan bana kör nerifrån till upp. Alltså typ som det gamla härliga PC-spelet Raptor. Detta gör att spelet aldrig blir långtråkigt då det varierar sig riktigt fint.
Nu ska vi inte snacka om långtråkigt i och för sig. För själva spelet drog jag väl igenom på kanske 25-30 minuter. Men då ska ni ha i åtanke att jag använde rewind-funktionen på min Anbernic RG351P typ hela tiden. Annars hade jag aldrig klarat det. Men det är trots det väldigt skönt att jag nu 31 år senare verkligen klarar mig igenom hela spelet. Visst, fusk, men ändå. Här hade ju även upp-upp-ner-ner-vänster-höger-vänster-höger-b-a-start funkat lika bra. Nästan.
Så kan jag rekommendera detta spelet nu då? Ja verkligen. Spelkänslan är på topp. Jag hade dock lite bekymmer att styra skeppet när jag hade uppgraderat ”speed” till max. Då var det riktigt svårt att styra igenom små trånga passager som fanns lite här och där på banorna. Men en riktig klassiker har vi verkligen här. Så kul att klara av detta gamla spel också.
Kategorier: Nintendo, Retro
Duck Tales avklarat
Det var väl tvunget att bli en genomspelning av den här klassikern också. Jag minns än idag känslan när jag första gången höll i kassetten. Min kusin hade fått ett likadant spel. Också Duck Tales. För självklart hade vi båda önskat samma utan att tänka på att vi kan önska olika och sedan låna. Men jag tror det var speciellt med Duck Tales. Det här ville vi bara ha. Och det är jag glad för nu. Att jag har kvar min kassett i hyllan.
Till det här spelet så använde jag mig av en ny leksak att spela det på. Tidigare har jag kört på min Retroid Pocket 2 vilket har en perfekt 4:3-skärm för bästa återgivning av dessa gamla spel. Men nu valde jag faktiskt att köra igenom det på en Anbernic RG351P i härlig Gamecube-lila färg. Den har en aspekt på 3:2 vilket ger en lite bredare bild. Men va bra tänker du, då har den ju rätt förhållande om man spelar Gameboy Advanced-spel. Och japp, visst är det så.
Men jag tycker inte att det är så farligt att spela med en liten utsträckt bild när man får smidigheten i den här enheten som överglänser den i Retroid Pocket 2. Fördelen med ett snabbt och smidigt gränssnitt och mer kvalitativa knappar går före den lite bredare bilden. Men, nu var det ju inte apparaterna jag skulle prata om. Dom får jag ta i ett annat inlägg. Kanske. Just Duck Tales är ju frågan om det gamla spelet håller än idag. För det fick ju en remake för ett par år sedan som gjorde om spelet så att man knappt kände igen det. Tyckte det var kul en stund men det slår inte originalet ens i närheten. Känslan när man styr farbror Joakim med sin käpp är total överlägsen här.
Att springa runt på de här fem olika nivåerna i den ordning man vill. Ibland får man åka tillbaka igen till ett ställe då det saknas nycklar för att komma åt vissa delar av andra banor. Men man hinner aldrig bli riktigt trött på det. För banorna är riktigt varierande. Och så har det här spelet en stor fördel som många andra på den här tiden. Det är kort. Jag skulle uppskatta den effektiva tiden jag spelade det till ungefär 60-70 minuter. Dessa var givetvis uppdelade under flera dagar då jag drog fram det och körde en nivå lite här och lite där. Detta är den största fördelen med bärbart retrospelande.
Jag klarade aldrig remaken. Om det berodde på att det var tråkigare eller svårare låter jag vara osagt. Men Duck Tales är verkligen inte ett svårt spel. Inte om man som mig alltid väljer att spela på lättaste svårighetsgraden pga att jag inte orkar eller har tid att nöta. Och jag spelar ju mest för nöjes skull. Och jag har inget nöje av att något är svårt. Tänk er själva att ni vill se på en film. Men för att kunna njuta av den måste ni lyckas trassla in hela magnetremsan på ett VHS-band innan ni kan få se det. Det är lite så jag känner det med svårighetsgrader i spel. Jag förstår verkligen inte njutningen av att självplåga sig. Med all respekt för er som gillar det. Jag gör det inte.
Och där var spelet slut och jag har inte ens nämnt den fantastiska musiken. Ikoniska startskärmen med den underbara titellåten. Den får mig att egentligen inte vilja spela, utan stanna på titelskärmen. Lite samma magi som Civilization 4 och 6 hade med mig. Man ville bara sitta och lyssna.
Kategorier: Nintendo, Retro
Zelda 2 – Bättre än du minns
Jag får än i dag rysningar genom kroppen när jag tänker på den gången jag för första gången hittade flotten i Zelda 2 och kunde åka över vattnet till en helt ny värld. Vi snackar lite drygt 30 år sedan och även fast det var underbart att hitta flotten nu 2021 så känns det lite som om magin var borta. Men minnena från den här tiden är starka, så det gör inget.
Vad jag egentligen vill säga är det att Zelda 2 fortfarande hållet sjukt hög klass. Att jag spelade igenom det 2021 förstörde inte mina minnen av det från 1989. Vissa spel åldras inte direkt väl. Men Zelda 2 – The adventure of Link har åldrats förvånansvärt bra. Det har tagit många år innan jag vågade ta upp en omspelning av detta eftersom jag var rädd att mina minnen av spelet skulle förstöras. Men så blev inte fallet, tvärtom!
Spelet i sig är extremt unikt för att vara ett Zeldaspel. Zelda 1 och Zelda 3 var helt andra spel nästan. Där man från en top-down-view styrde Link genom Hyrule så kände Zelda 2 för att helt tänka om och göra någon blandning mellan Final Fantasy, Zelda och Metroid. För jag vet egentligen inget annat spel som är så unikt som just Zelda 2. Det utspelar sig ju i en top-down-view när man går runt på kartan. Men likt Final Fantasy så kommer det random fiender lite här och där. Förvisso ser man dem i detta spel, vilket jag tycker är skönt. Då är det lättare att undvika dem eller anfalla dem om man så vill.
Väl när man går på en fiende så ändras vyn helt plötsligt till någonslags 2D plattformsspel. Fast ändå inte. Spelkontrollen i det här läget är sjukt tight. Det är inte så att man tänker när man dör vilka usla kontroller det är. Likt Mario har man järnkoll på alla hopp och slag. Visst, när man blir träffad och ramla ner i lavan för 77 gången så är det klart att man blir frustrerad. Men det är ju mitt fel. Alla 77 gångerna var det för att jag var för dålig.
Och jag är för dålig allt för många gånger. Men det gör inget. För när jag dör så har jag lärt mig varför. Jag kan göra om. Jag kan göra bättre. Skrattet från Ganon när man dött av sig alla sina liv ekar i mina öron sedan 1989. Det är inte roligare att dö 2021. Men det är ikoniskt. Game Over-skärmen är rent och skär spelhistoria.
Så efter alla dessa spelhistoriska skärmdumparna jag har tryckt av så är jag klar. Äntligen. Det är med stor glädje jag har än en gång klarat det här svåra spelet från min barndom. Men visst är det lite fusk att använda ny teknik eller? Fast, ja, jag använder min Retroid Pocket 2 för att spela dessa gamla NES-spel. Och ja, jag vet att det är en gråzon om vad som är okey att göra eller inte. Men moraliskt sätt tycker jag det är ok så länge man äger spelet i original. Att som småbarnsförälder kunna plocka fram den här lilla underbara maskinen. Spela Zelda 2 i 7 minuter. Sen spara. Lägga undan. Och fortsätta med föräldraskapet. Det är magi. Jag hade inte klarat det här spelet på originalhårdvaran nu år 2021.
Jag är så sjukt imponerad av mig själv som 10-åring. Jag ser min egen dotter som nu är 10 år. Hade hon ens haft tålamodet att klara ett sådant här spel? Att hon är skicklig nog för att göra det är jag övertygad om. Om detta var enda spelet hon fick i julklapp att spela fram till sin födelsedag i September så är jag övertygad om att hon hade klarat det. Men riktigt så ser det ju inte ut nuförtiden. Spel finns överallt. Och är det för svårt, så går man till nästa. Så gör även jag. Idag.
Så har du chansen. Möjligheten att spela detta spel på en modern plattform i dag. Så gör det! Du kommer inte att förstöra dina minnen från 80-talet. Det håller än i dag. Och det håller riktigt riktigt bra! Den stora frågan är dock om jag kommer att klara spela igenom det igen om 30 år? Då är jag 71 år gammal och kanske inte lika rapp i fingrarna. Men om jag lever då, och kommer ihåg detta inlägg, och kanske till och med har kvar denna blogg, då ska jag ge mig på ett nytt försök. Det lovar jag!
Kategorier: Nintendo, Retro
