Top 5 – 1991
Det känns ovant för mig att rada upp konsoltitel efter konsoltitel såhär på en topplista över bra spel. Men faktum är att förr i tiden var faktiskt konsoler riktigt bra, eftersom man spelade konsolspel på dem. Dagens konsoler(förutom Wii) vill vara PC-datorer och spela PC-spel. Det är en ekvation som inte går ihop och det blir pannkaka av det hela. Låt konsoler göra det dom är bäst på och låt datorer köra de spelen de är bäst på.
1. The Legend of Zelda: A Link to the Past (SNES)
Det är inte bara årets bästa spel, utan ett av tidernas absolut bästa spel någonsin. Jag älskade både ettan och tvåan så när A Link To The Past skulle komma på Super Nintendo var jag riktigt taggad. Och givetvis var det allt som en liten tolvåring kunnat önska sig. Äventyrslusten att upptäcka hela världen var större än någonsin tidigare. Att inte Nintendo fortsatte på den här stilen istället för att förstöra världens bästa spelserie i och med Ocarina of Time är för mig ännu en gåta. Hoppas dock att de kommer att falla i retrotänk och skapa ett nytt A Link To The Past!
2. Lemmings (Amiga)
Med en nyinköpt A1084S (14″ skärm) så släpptes det här spelet som alla snackade om det här året. Lemmings var ett sådant sjukt beroendeframkallande spel och det första spelet som jag kände bara-en-bana-till-känslan. Jag minns dock än fadäsen med Amigans strömknapp som sitter på AC-adaptern och hur den låg i min hylla där jag hade fötterna när jag brukade spela. Utan att ha skrivit upp lösenordet på ett helt gäng banor så råkade jag trycka av hela datorn och allt var borta. Jag var tvungen att starta om igen. Tänk nu att på den här tiden var internet fortfarande många år borta så några nya lösenordskoder fick jag allt själv fixa fram genom att spela om.
3. Speedball 2: Brutal Deluxe (Amiga)
Det är som handboll, fast brutalare. Det här är spelet som alltid spelades när man hade kompisar över. Med hjälp av alla bonusar man fick genom att studsa bollen på rätt ställen på planen samlade man poäng. Mest poäng i slutet på matchen vann. Och det behövde inte vara den som gjorde mest mål. Därefter kunde man uppgradera sitt lag i bästa RPG-stil.
4. Super Mario World (SNES)
Plattformsperfektion har aldrig varit bättre än så här. Minnena till det här spelet rör sig mer än till bara spelet själv. Mina föräldrar hade nyligen skilt sig och jag när jag spelar spelet i dag så fungerar det som en tidsmaskin. Helt plötsligt är jag tillbaka på mitt rum hos mamma, ett rum som jag älskade, men i ett område som jag vantrivdes i. Jag känner doften från palmolivtvålen som jag nyss tvättat händerna med innan jag sätter mig framför min Goldstar 20″ TV och spelar ett av världens bästa plattformsspel. Rysning!
5. Castles (Amiga)
Efter att ha funderat en stund så förstår jag först nu varför det här spelet var så sjukt beroendeframkallande. Det är ju tower defencens urfader. Fast så mycket bättre. Man byggde upp sitt slott med murar och torn. Därefter satte man ut bilbågeskyttar och andra soldater för att få ett så bra skydd som möjligt. När detta var gjort började fienden anfalla ens slott. Att jag aldrig har tänkt på liknelsen tidigare. Jag rekommenderar detta spelet starkt till alla som älskar tower defence.
Bubblare:
Vissa år berikas med så många spel att det är synd att de inte ens kan komma med i min topplista. Därför tänkte jag i alla fall nämna de titlarna som kom precis utanför topplistan.
Moonstone: A Hard Days Knight (Amiga)
Ett sjukt svårt spel som jag dog och dog och dog på hur många gånger som helst. Dock ett riktigt roligt spel när man är ett gäng som spelar. Har för mig att man kunde spela fyra personer samtidigt, men då jag bara hade två stycken tac-2 så har jag aldrig kunnat testa det.
Lotus Turbo Challenge 2 (Amiga)
En kompis till mig visade mig det här spelet när det var nytt. Han sa att i det här spelet håller inte bilarna på och fjanta sig med att ta skada och sånt löjligt. Här var det bara till att köra på. Och han hade rätt, det var bara att köra! Soundtracket till spelet är numera legendariskt, så trots att det känns mer som att banan rör sig mot bilen istället för tvärtom är det helt klart värt att spela det igen.
Another World (Amiga)
Jag vet inte riktigt vad det är med mig och dessa sjukt svåra spel. Redan i andra skärmbilden i denna klassiker dog man av en mask som sprätte sönder benet på en. Och det hände säkert 30-40 gånger innan man fick in tajmingen att komma förbi den. Och då var det dags för nästa svåra fiende att ha ihjäl en. Och så fortsatte det. Jag har aldrig klarat det här spelet, men det förtjänar ändå en plats här.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo
Topp 5 – 1990
Nu har det varit lite dåligt med uppdateringar här på bloggen under ett par veckor. Detta beror på att jag har varit på semester i Norrland och i Finland. Nu är jag dock tillbaka på västkustmark och är redo att börja sommarjobba och blogga vidare! Jag tänkte här under sommaren ha en återkommande bloggserie där jag går igenom mina fem toppspel under varje år på nittiotalet. Det kan även hända att spelet jag skriver om inte släpptes just i Sverige under rätt år, men det har åtminstone haft release någonstans i världen under rätt år. Tyvärr kommer jag ju inte själv ihåg när spelen släpptes utan jag får lita på diverse spelsajter på nätet.
1990 var året då jag började snegla mot datorernas fantastiska värld. Men fortfarande släpptes det ett par riktigt grymma spel på konsol som lyckades slå sig in på min lista.
1. Civilization 1 (Amiga)
Ett spel som jag fortfarande håller som ett av världens bästa spel. Dess uppföljare har förfinat konceptet, men det var fortfarande här det startade. Det släpptes på fyra disketter för Amigan och tog ungefär 15 minuter att ladda in när spelet slumpmässigt arbetade fram den kartan man sedan skulle spela på. Det gjordes under en magisk musikslinga som gjorde att man kom i helt rätt stämning inför spelomgången. Jag undrar om det skulle godkännas med att ett spel tar 15 minuter att starta i dagens stressade samhälle? Med twittringar om hur jobbigt det är att installera ett spel på tex Playstation 3s hårddisk, har jag svårt att tro att detta skulle släppas igenom otwittrat.
2. Duck Tales (NES)
Jag önskade mig det till julafton det här året. Jag fick det också mycket riktigt av min mormor och morfar. Det var ingen jätteöverraskning eftersom jag brukade få ett spel varje jul av mormor och morfar. Och därför önskade jag mig just också bara ett spel så jag visste vilket jag skulle få. I Nintendo Magasinet hade de recenserat det här spelet på sedvanligt vis under den här tiden. Nämligen genom att ha bilder som var ihopklistrade från ett antal banor och med kommentarer till dessa. Spoilervarning utannonserades inte, och jag brydde mig inte heller. Under hela december satt jag med pappas negativförstorningsglas över bilderna och fantiserade att jag styrde Joakim von Anka över de utvalda banorna.
3. Secret of Monkey Island (Amiga)
Det första äventyrsspelet som jag någonsin kom i kontakt med var det första Monkey Island. När jag spelade det då på Amigan klarade jag aldrig av det helt och hållet. Jag kom nog bara 20-30% in i spelet innan jag fastnade. Jag hade inga kompisar som heller spelade det här spelet så det var bara att ge upp. Och det är alltid lika tråkigt att ge upp ett spel man tyckte var så roligt bara för att man fastnade på ett ställe. Nu på senare år har jag dock klarat ut en 80% av spelet, men därefter formaterade jag om datorn innan jag sparade sparfilen och sedan dess har jag inte orkat ta upp det igen. Men det ligger installerat på ipaden för att spelas igen, kanske redan denna sommaren?
4. Piff och Puff (NES)
Tillsammans med Ducktales var dessa två fantastiska spel. Jag såg givetvis allt med just Ducktales och Piff och Puff på TV vid den här tiden. Men jag skulle inte säga att det var därför jag gillade Piff och Puff. Det var mer det roliga man kunde ha när man spelade två personer. Man kunde nämligen lyfta tag i den andre spelaren och bära iväg på denne utan att den personen kunde göra något åt detta. Antingen kunde man hjälpa personen över något svårt hinder. Men oftast var det roligast att se vem som kunde plocka upp vem och kasta ned för ett stup först som gällde.
5. Railroad Tycoon (PC)
Det här spelet köpte jag enbart för dess tjocka instruktionsboks skull. Jag tyckte det var tufft att ha ett spel med en tjock manual man var tvungen att läsa för att kunna spela spelet. Nu var det ju inte bara för instruktionsbokens skull som jag gillade det här spelet. Jag hade tidigare spelat A-Train till Amigan som är typ samma spel och gillat det. Sid Meier tog allt som var bra med A-train och gjorde det på sitt eget vis till något mycket bättre.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo
Duke Nukem Forever
Jag har nu kört igenom det två banor långa, eller kanske korta demot till det mycket efterlängtade? spelet Duke Nukem Forever. Tänkte bara delge er lite vad jag tycker om det här nygamla spelet. Duke Nukem 3D behöver nog knappast någon presentation, men kort och gott älskade jag det när det kom för drygt 15 år sedan. Det var häftigt, modigt och coolt tyckte jag då. Sedan var det helt sjukt underbart i multiplayer med en massa nya funktioner så som bomben med fjärrutlösaren.
Men sen har vi det här pubertala innehållet som Duke drar med sig i hans fotspår. Då när det begav sig var jag just 15 år och var antagligen precis rätt målgrupp för spelet. Men inte ens då tyckte jag att de bitarna tillförde något. Visst, det kändes lite förbjudet, men det var mest jobbigt att behöva titta på allt snusk. Med det sagt så sitter jag nu här igen med årets upplaga av Duke Nukem. Snusket är kvar, men jag har åldrats och är nu 31 år och fortsätter titta på det här. Jag tycker det fortfarande är lika jobbigt att se på det.
Det som jag däremot har fått sedan senast är vetskapen om vad allt det här betyder. Det handlar om den förlegade kvinnosynen som 3D Realms och Gearbox visar upp i och med det här spelet. Jag tycker att Duke trampar över på ett antal ställen under demot redan och har svårt att tänka mig att det kommer att bli mindre i det färdiga spelet. För visst, samtidigt som jag har sett fram emot det här spelet ganska länge nu, drar det mig rejält emot tack vare de här fjanterierna.
Där Bulletstorm ändå gjorde det med glimten i ögat, där Mafia 2 totalt gjorde bort sig, hamnar Duke Nukem, om möjligt ännu längre bort än Mafia 2. Men, jag är kluven, för det känns som att Gearbox försöker ha glimten i ögat, och det funkar på ett antal ställen. Men på vissa ställen går det, som sagt, alldeles för långt.
Om jag bortser från allt snusk i spelet så tyckte jag ändå att det var ett ok spel. Spelkänslan var helt ok, grafiken var något suddig tyckte jag, men ändå helt ok. Givetvis är det mycket nostalgi att få se de gamla fienderna och de gamla vapnen igen. Skulle det inte vara för allt snusk, så skulle nostalgin tillsammans med känslan av att det är ett ok spel göra att det var ett självklart köp. Nu är det inte så längre.
Kategorier: PC
Genresättande spel
Jag fick mig en liten tankeställare härom dagen när jag skrev en tweet om den kommande doomklonen Duke Nuken Forever. Jag reflekterade inte direkt över det då innan jag fick påbackning om vad jag menade med doomklon. För mig är det ganska naturligt vad en doomklon är. Det är ett spel där man rör sig i tre dimensioner, oftast med ett vapen i handen. Men det stannar inte där, doomklon är/var ett mycket bredare uttryck än vad dagens motsvarighet FPS är.
Och för att Ni inte ska tro att det är något uttryck som jag själv har hittat på så kan jag bara säga att doomklon var ett väl vedertaget genrebeskrivande ord i både svensk och utländsk spelpress under mitten av nittiontalet. Men även spel som Descent och Quarantine gick i genren doomkloner.
Det här är givetvis det största erkännandet en spelstudio någonsin kan få. Att en hel genre blir uppkallad efter deras spel. ID Software var på den här tiden helt klart före alla andra spelstudios. Så med all rätt tycker jag de kan ta åt sig denna äran.
Men jag funderade även vidare lite på vad det kan finnas för andra spel som har satt namn på en hel genre. Det var svårt att komma på några direkta kandidater. @Thermoptic hintade om Qix och tetriskloner kanske varit ett vedertaget begrepp någon gång. Personligen har jag själv aldrig använt mig av de begreppen, men kanske har det varit så?
Det närmaste jag kommer är att man kallat spel som Benefactor för Lemmingsliknande, men det har aldrig varit en lemmingsklon. Inte heller storspel som Super Mario Bros har någon gång slått tillbaka plattformsspel i förmån till mariospel/mariokloner.
Jag tror att doomkloner som vedertaget namn dog någonstans vid släppet av Quake 1, men det fick i alla fall leva i ungefär tre år. Jag kan komma på mig själv i bland, speciellt när jag pratar, att jag säger doomklon om någon ny fps som är på väg. I skriven form blir det dock mer sällan, även om jag tycker doomklon är ett lite mysigare sätt att beskriva en genre som fick mig att sälja min Amiga (ångern som ligger kvar än i dag är stor!) i förmån för en 486 som kunde driva Doom 1.
Kategorier: Åsikt, PC
Quarantine – Taximarodören
Det kallades en doomklon på hjul. Och den beskrivningen räckte för att få mig på fall. Spelet i sig går ut på att du som taxichafför kan åka runt och plocka upp folk och köra dem till ställen för att tjäna pengar. Med de intjänade pengarna kunde man köpa nya häftiga vapen och använda på konkurrerande taxichafförer och andra bilar som åkte ivägen för en. Det kom ut ungefär 3 år innan Carmageddon och var egentligen bättre på varje punkt förutom möjligtvis grafiken.
Men lika alla Elite-kloner som finns så var det sjukt lätt att fastna i det. Och att bara köra en kund till för att få mer pengar till ett nyt vapen var något som jag fastnade i mängder av timmar. Jag tror inte ens att jag vågar mig på en uppskattning av antalet timmar nedlagt i det här spelet. Men att det är tresiffrigt råder ingen tvivel om.
Jag vet att det även släpptes en uppföljare till Quarantine, men det var inget som jag då eller på senare år har spelat. Men det kanske är något att kika närmare på här i sommar då somrarna alltid går i retrospelens tecken. Vi får se helt enkelt! Och mest av allt hoppas jag givetvis att Quarantine, liksom Carmageddon kommer i en ny version med uppdaterat allt!
Kategorier: PC, Retro
Carmageddon återuppstår
Av någon anledning tyckte jag Carmageddon var det häftigaste spelet som någonsin funnits när det släpptes. Jag älskade vara elak och köra över allt som kom i min väg. Nästa år kommer en ny del i serien om Carmageddon, den här gången utvecklat av originalutvecklarna. Men är jag hypad över det här denna gången? Faktum är att jag inte är det, jag tycker det är skoj att gamla IPn återuppstår och att företagen bakom dem ger fans vad de vill ha.
Jag kommer givetvis att testa demot av spelet och det får gärna överraska mig så att det leder till ett köp. Men jag har inga som helst förhoppningar över det. Det fanns nämligen ett spel som släpptes ungefär samtidigt som det här spelet där man fick det mesta i Carmageddon men med extra topping på. Eftersom jag sitter för fullt med skolarbete medan jag skriver det här så avvaktar jag tills imorgon med att berätta lite om det.
Kategorier: PC
Ett konsolsug
Ja det här förväntade du dig nog aldrig att läsa på den här bloggen. Men faktum är att jag faktiskt är ganska sugen på vad Nintendo har kokat ihop för konsol till nästa år. Varken Sony eller Microsoft kan på samma sätt skapa ett sug till konsoler på samma sätt som Nintendo. Jag tror att det är så eftersom det enda dom satsar på (eller har satsat på iaf) är att skapa en så kraftfull maskin som möjligt. Men oavsett hur mycket dom än försöker kommer de aldrig upp till PCns kraft.
Och då känns det verkligen inte som att det är något som lockar. Jag kan ju redan i dag spela mina PC-spel med min 360-kontroll, så inte ens där skiljer de sig åt. Enda anledningen är ju givetvis för de exklusiva spelen. Men de skapar ju inget sug för själva konsolen i sig. Nä, där är Nintendo helt outstanding, och har så varit ett tag nu.
Jag vet inte vad jag ska tro om alla rykten om konsolen i fråga, men det här med att det skulle vara en skärm i kontrollen låter typ hur häftigt som helst. Skulle vara grymt att kunna ha kartan i typ Zelda där medan man springer runt på stora skärmen. Det är sådana här saker som gör att Nintendo står över de andra två aktörerna i konsolkriget. Jag älskar det! Men Microsoft och Sony får mer än gärna överaska mig, men jag tvivlar!
Kategorier: Nintendo
Spelens Återspelningsvärde
I helgen så var det då dags för Retrospelsmässan igen. Jag hade bestämt mig att åka dit i år eftersom jag missade det förra året. Men att ta ledigt från jobbet en dag är mer kostsamt än man kan tro medans man pluggar. Så istället fick jag ha en liten retrokväll i hemmets lugna vrå. En sak som jag tycker är retrospelens absolut starkaste sida är deras fantastiska återspelningsvärde.
Denna dagen fick gå i Diablo 2s tecken som jag säkerligen redan har spelat igenom ett tiotal gånger. Men det är faktiskt lika roligt fortfarande. När jag tänker lite på hur många gånger jag spelar om ett nytt spel och jämför lite lätt med gårdagens spel är det stora skillnader. Jag tror inte att det har med att det finns mycket mer spel nu. För långa perioder kan jag sitta och inte ha något spel alls att spela. Istället sitter jag med min gamla amigaskada och drar rektanglar med vänster musknapp på skrivbordet.
Det är svårt att säga var gränsen går där spelen förlorade sitt återspelningsvärde. Men för min del tror jag att Half-Life 2 var det sista spelet jag spelade igenom mer än en gång. Jag kan tänka mig att det kommer att finnas undantag någon gång i framtiden. Men oavsett hur bra ett spel än har varit sedan Valves mästerverk, har det aldrig lockat mig att spela det igen.
Jag håller dock mina förhoppningar uppe för Doom 4 som bör släppas någon gång nästa år. För jag tycker att det är något speciellt med ID Softwares titlar. Deras spel har något som man kan kalla “det”. Pricken över i’t för de som vill. Det är perfektion på ett retromässigt sätt. För trots att deras spel ser nya och snygga ut, så känns de inte nya. När jag spelade igenom Doom 3, fanns känslan där som infanns sig när jag första gången drog igång Quake 1.
Sedan kan man orda i åratal om spel som Civilization skall räknas med bland de här spelen eller inte. Givetvis spelar man mer än en omgång i de spelen. Men där fungerar det eftersom det är som ett helt nytt spel varje gång man startar upp det. I fallet med tex Quake 2 så är det precis samma banor, samma vapen, samma monster ännu en gång.
Med det sagt så hoppas jag att utvecklingen rent grafiskt fortsätter att gå framåt, men att spelkänslan i spelen tar ett par steg tillbaka i tiden. Jag bryr mig inte de fortsätter att fördumma spelen, köra på med en massa ointressant story osv, bara det är roligt att spela. Så, Bioware, jag pratar med dig, skärp dig!
Kategorier: Åsikt
Speltriss vecka 22
I veckans speltriss kör Emmy på temat “tillsammans”. Jag har valt ut tre stycken spel som jag anser hör hemma i den kategorin. De är följande:
Snake Rattle n’ Roll vilket förövrigt är det absolut bästa coopspelet någonsin i mitt tycke. De två maskarna kan hjälpas åt att klara de svåra banorna tillsammans, men de kan även stjälpa varandra på flera helt underbara sätt.
Bubble Bobble är ännu ett fantastiskt nintendospel i coop. Här hjälps man åt att blåsa små söta bubblor på de elaka fienderna.
Black and White är ett väldigt underskattat spel skulle jag faktiskt våga mig på att säga. Här tänker jag på scenen där alla djuren står på rad tillsammans i en stor härlig grupp. Sedan kommer jag in i scenen och väljer en av dem. Deras ansiktsuttryck och kroppsspråk när de dels blir valda, dels när de blir bortvalda är obetalbara!
Kategorier: Bloggserie, Nintendo, PC
Sämsta spelet någonsin
Titlen är ganska talande. Spelet som är det absolut sämsta jag någonsin spelat är (givetvis) ett konsolspel till Nintendo som heter The Goonies 2. Jag minns fortfarande när jag köpte det som en tioårig grabb som hade sparat sin veckopeng i flera månader. Gått ner till spelbutiken och stått och valt bland spelen där. Ja, på den tiden visste man inget om spelen alls förutom det som stod på baksidan på dem. Speltidningar hade jag förstås, men i dem stod det ju inte om alla spel som fanns i spelbutiken.
Grafiken var helt ok för den tiden, men det som var så uselt var den bedrövliga kontrollen. Karaktären som jag inte vet namnet på hoppade ju som att det inte fanns något luftmotstånd alls. Hans fjantiga jojo lät inte riktigt som en jojo borde låta. Nä, det här var spelet jag ville skulle bli nästa Super Mario Bros, men blev någonting helt annat.
På den här tiden spelade jag även fotboll, och vi anordnade loppisar för att få in pengar till vårt lag. Det här spelet var mitt bidrag till den loppisen. Jag minns att jag skrev en prislapp på 190 kronor som jag ville ha för spelet. Det var ju ändå ganska dyrt att köpa (typ 400:-) så jag ville åtminstone ha hälften tillbaka. Men nu när jag tittar i spelhyllan så står det fortfarande där och äcklar mig. Prislappen sitter kvar och jag förstår att det aldrig blev sålt på någon av alla de loppisar det var med på. Antagligen hade de som kom på loppisarna bra smak och lät bli det. E.T kan gå och lägga sig någonstans om ni frågar mig…
Kategorier: Åsikt, Nintendo
« Föregående sida — Nästa sida »
