Årets överraskning
Om jag ska försöka att sammanfatta spelåret 2011 så måste det ske i meningar som ett väldigt förutsebart år. Det är på ytterst få ställen som det verkligen har glimmat till där jag inte redan på förhand visste att det skulle bli fantastiskt. Men jag vet faktiskt två spel som på riktigt glimmade till, och båda spelen kom verkligen från ingenstans.
Spelet som jag har valt som årets överraskning heter The Book of Unwritten Tales. Spelet är ett klassiskt peka-och-klicka-äventyr. Men, för att inte få er att tappa intresset redan nu. Det är inte som den nya skolans peka-och-klicka-spel som vi har lärt oss bli vana med i och med Telltales alla spel. Nej, det här är ett spel som jag närmast skulle vilja beskriva som ett modernt Day of the Tentacle med starka influenser av Simon the Sorcerer 1.
Vi snackar alltså en korsning mellan de två bästa spelen som genren någonsin har presterat. Humorn sitter där den ska, och inte på ett krystat modernt vis som många nya spel håller. Nä, det är på ett underhållande gammaldags vis, så som det enligt mig ska vara.
Jag recenserade spelet här på Eurogamer och gav det en solklar 9a av 10 i betyg.
Som en god tvåa till årets överraskning vill jag placera det underbara spelet Terraria! Och det spelet kom verkligen som en frisk fläkt i all Minecrafthysteri. Det var verkligen spelglädje i två dimensioner.
Som årets besvikelse har jag inte en direkt speltitel som kom ut i år att nominera. Däremot skulle jag vilja nominera alla spelserier som blivit förstörda i och med att dom ska göras om till FPS. Jag snackar om Xcom och Syndicate i synnerhet. Men jag läste även bara för någon dag sedan att Dead Space också ska göras om till FPS. Jag menar, varför!? Sedan ska sägas att jag inte bryr mig lika mycket om Dead Space som jag gör om mina favoritserier Xcom och Syndicate.
Det är en mycket tråkig utveckling att spelutvecklare känner sig “tvingade” till att göra allt till den genren som för närvarande säljer bäst. Alla kan inte vara Call of Duty. Och som tur är så vill inte alla heller vara det, vilket vi tydligt kan se i båda valda överraskningarna för i år.
Tyvärr tror jag att det här är en trend som kommer att fortsätta även nästa år. Risken är att ytterligare ett par gamla fina IPn kommer att bli förstörda nästa år. Svårt att sia om vilka det skulle kunna bli. Faktum är att jag nog inte ens, seriöst, vill sia i det.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets spel 2011
Än en gång är det dags för årets spel att utses av ett gäng svenska spelbloggar. Förra året vann, lite oförtjänt, Mass Effect 2 hela skiten. För mig var dock Settlers 7 den givna vinnaren och ni kan läsa min motivering av det valet här.
Förra året var det bloggen spel.malmer.nu som stod för för initiativet. I år är det dock den eminenta spelbloggen Spelkriget som har tagit över stafettpinnen. Eller ja, någonstans där bakom spakarna finns ändå samma Mr. Malmer.
Förra året tyckte jag det var ganska enkelt att förutspå den givna vinnaren, men i år känner jag att det är svårare. Eller egentligen, det borde inte vara det, jag har ju redan nu min givna vinnare klar, men som sig brukar, har inte alla andra samma smak som mig. Men jag tänker ändå ge mig på en gissning på den titeln som kommer att stå överst på de allra flesta bloggarnas lista den 23 december. Spelet jag tänker på är utan tvekan Portal 2. Som runner up skulle jag tippa på att Skyrim kommer.
Det återstår att se om jag har rätt eller fel och var i listan jag själv kommer placera dessa ”säkra” kort.
Kategorier: Årets spel
Skyrim – Mina intryck
Jag spelade aldrig Arena eller Daggerfall. Nä, jag kom först in i serien med Morrowind. Men vilket debut det blev för mig, Morrowind är enligt mig och många andra den bästa delen i serien The Elders Scrolls (inte att förväxlas med Mojangs Scrolls). Häromdagen införskaffade jag mig senaste delen i serien för att se vad det gick för.
Jag hade hört mängder av ord om konsolportning och liknande innan jag körde igång spelet. Men jag tänkte att trots all skit spelet fått ge det en chans, Morrowinds uppföljare är värd det. Men de flesta av kritikerna hade rätt. Spelet är måhända ingen konsolport, men inte långt i från.
Vi snackar här ett spel som enbart stödjer DirectX 9! Varför? Självklart eftersom Xbox 360 enbart stödjer DirectX 9, eller rättare sagt 9.5 eller något åt det hållet. Det var kanske lite drygt ett år sedan PC-plattformen gick över till DirectX 11. Varför måste vi då dras med den här gamla skiten?
Men, när jag väl kommit över den grafiska missen som Bethesda givit mig såg jag ändå ett ganska bra spel. Inför spelet hade jag lyssnat på Radio Speltorsks specialavsnitt av Elders scrolls-serien och var riktigt sugen på spelet i fråga. Jag bestämde mig för att skita i huvudstoryn i spelet och istället uppleva spelet såsom det enligt Speltorskarna skulle upplevas.
Men, det fungerar inte. Det blir sjukt otroligt ointressant direkt. Jag springer runt och dödar någon gammal barnhemsföreståndare för att göra något barn glad, men jag blir inte direkt gladare för det. Spelet fångar mig inte oavsett hur det än försöker. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är att RPG i singleplayer inte är intressant nu efter man kört World of Warcraft.
För det jag känner är att det inte finns någon mening med att göra något i spelet. Varför ska jag levla upp mer än vad jag behöver för att klara sista bossen? Varför? Allt känns så otroligt omotiverade. Tyvärr kan jag inte riktigt sätta tummen på vad det är som gör det.
Världen är så otroligt tom och tråkig. Inget spännande alls att se eller röra sig runt. Bara helt sjukt dött. Jag kommer givetvis att spela klart spelet även om jag redan efter 8 timmar är sjukt uttråkad av det jag hittills sett.
Kategorier: PC
Fable förstörde stjärnan
Jag kan bara inte sluta tänka på vissa saker. I bland händer saker i livet som ändrar allt och det får mig att fundera på vad hade hänt om vissa saker inte hände? En av de sakerna jag tänker på mest, är vad som hade hänt om inte Microsoft värvat den mest kreativa spelskaparen som någonsin gått på våran jord. Mannen jag pratar om är givetvis Peter Molyneux.
Personligen tycker jag att han har fått ta oförtjänt mycket skit genom åren. Jag har hört argumenten att han bara snackar men levererar hälften av vad han snackar om. Om man sedan tittar på en del av spelen han ligger bakom så har vi till exempel Black & White, Dungeon Keeper, Theme Park, Theme Hospital, Populous och Syndicate. Det här är spel som är så sjukt nyskapande att deras recept aldrig någonsin har lyckats efterskapats till fullo. Så frågan är, vem är det egentligen som snackar skit här?
Eller ligger problemet att han har visioner så höga och är så duktig på att återberätta dem att spelen blir grå kopior av visionen? Det kan mycket väl vara så, men så länge spelen som han skapar är sjuhundra gånger mer nyskapande än random fps så tycker jag inte det spelar någon roll. Att sikta för högt och landa lite lägre, men ändå högre än motståndarna ser inte jag som något stort problem här.
Men sedan hände något, Peter tog sitt pick och pack och började jobba för Microsoft samtidigt som han och Lionhead Studios skapade ett litet spel som är känt som Fable. Givetvis till en början exklusivt till Microsofts spelkonsol Xbox. Och det var här som allt förstördes. Vad vet vi skulle hända om han aldrig hade börjat med spelet Fable? Det är ingen som vet, och troligen kommer vi aldrig att få veta det heller.
En kvalificerad gissning från min sida är dock att vi hade fått sett någon mer gudsimulator. Fast inte på det viset som vi känner dem i dag. Hade Peter jobbat vidare med sina skyhöga visioner hade vi antagligen fått sett något som vi aldrig tidigare sett. Jag skulle nästan våga sätta mina sista slantar på att han kanske skulle ha uppfunnit en helt ny genre.
Det här är givetvis bara spekulationer. Men jag tror att spelpressen var något för hård mot vår största spelvisionär någonsin. Kanske tog visionerna helt slut när oavsett vad han sa så snackades det skit om det. Spekulationer från min sida givetvis, men jag kan inte sluta tänka på det. Även om han inte skulle skapat en helt ny genre så hade jag verkligen inte haft något emot en ny del i Dungeon Keeper-serien, eller vilket av hans spel som helst. Sådana spel skapas inte längre och kommer nog aldrig heller att göra det.
Kategorier: Åsikt
Bästa från Kairosoft
Pocket League Story är ett spel från företaget som gav oss Game Dev Story. Spelet är i samma andra som speltillverkarspelet men ändå inte. Jag fastnade aldrig för Game Dev Story på grund av att det inte hände något. Det enda som presenterades för mig var tabeller över hur bra ett spel gick. I Pocket League Story får jag inte bara resultatet för hur det går för mig, utan jag ser det även framför mig när mina spelare spelar en match.
Men för att vara riktigt rättvis så måste jag ändå tillägga att jag verkligen älskar fotboll. Så för er som inte gillar fotboll så kanske det här går bort lika mycket som ett rugbyspel går bort för mig? När det kommer till Managerspel i övrigt så är jag inte så mycket för dem. De har blivit allt för avancerade och på samma gång, ointressanta. Jag minns med glädje spelet The Manager som släpptes på Amiga någon gång under tidigt 90-tal. Det var enkelt och roligt. Precis på samma sätt som Pocket League Story är. Det är enkelt och roligt.
Det hela handlar egentligen bara om en sak, att skapa det perfekta laget. Man får köpa och sälja spelare så som sig bör i liknande spel. Men man ska även se till att ens träningsanläggningar håller högsta klass. Vi snackar om uppgraderingar, sponsorskontrakt och allmänt skoj pillande i sann Kairosoftanda, eller får jag säga The Manageranda?
Jag tänker inte sätta något slags betyg på spelet men än att jag säger att det är sjukt bra för den fotbollsälskande androidmänniskan. Ja precis, jag tror inte att det har släppts på iphone ännu, men jag kan ju ha fel. Har vart utan iphone i ungefär en månad nu, så man blir ju lite oinformerad av vad som händer på den marknaden. Bara köp!
Kategorier: Mobilspel
Snälla, förstör även dessa
Nu för tiden skall alla gamla spel göras om för att dagens spelare skall kunna spela dem. Detta innebär i praktiken att man tar en gammal spelidé och gör FPS utav den. Den första gången man gjorde detta av en större spelserie var med Westwoods Command & Conquer. Men detta var alldeles för tidigt. Command & Conquer: Renegade sålde uselt och man återgick till seriens klassiska RTS-läge istället.
Men tiderna ändras som sagt. En ny skara spelare har växt upp sedan Renegade stod i butikshyllorna. Och den nya skaran älskar FPS:er (jag tolkar försäljningsiffrorna för FPS:er på detta vis iaf). Skulle Renegade ha släppts i dag så kanske vi aldrig hade fått sett ett enda RTS till av Command & Conquer-serien?
Ett annat känt exempel på spel som, enligt mig, kommer att bli förstört är den klassiska Xcom-serien. Ett turordningsbaserat strategi-action-spel som gått och blivit FPS.
Det har fått mig att fundera på om jag inte skall komponera en liten lista på önskespel som speltillverkarna också gärna kan få förstöra. Så här kommer ett par tips till alla speltillverkare!
Civilization – Action Figher. Du spelar som en soldat som på egen hand tar över världen med din UZI.
Settlers – Pig Wars. Du vaknar upp i en urgullig by utan att veta vem du är. Nu måste du döda alla för att få reda på ditt ursprung.
Theme Park – Ultra Hard Weapons. Du ramlar av en karusell och måste nu döda alla som jobbar på en nöjespark för att hämnas din huvudvärk.
Transport Tycoon – As It Was Meant To Be. Som vapenexpert ska du infiltrera tågbyggande kommunalarbetare och döda deras chefer för en friare värld.
Pizza Syndicate – The Italian Revenge. Som pizzabagare infiltrerar du stadens finaste pizzarestaurang och avrättar samtliga kunder som beställer en pizza med bearnaisesås på.
Kategorier: Åsikt
Gör spel oss aggressiva?
Jag låg och lyssnade på senaste avsnittet av P3 spel i går natt, där de talade om frågan om spel påverkar våra hjärnor. Utgångspunkten var de två stora händelserna i Oslo och London där spel som Modern Warfare 2, Grand Theft Auto och World of Warcraft har fått ta emot en del skuld.
Ett klipp i programmet lade fram fakta för att spel påverkar hjärnan och personen blir mer aggressiv. Den här faktan sköts ner i ett senare debattinlägg från dataspelsbranschen med argumentet att det inte är fler våldsdåd i dag än det var på 70-talet.
Och visst, jag kan ingen fakta angående våldsdåd i dag och på 70-talet, så vi antar att det är sant. Men handlar påverkan av ens aggressivitet enbart om att gå ut och mörda folk och tända eld på deras hem?
När jag hör forskningens inlägg angående att spel påverkar aggressiviteten så tänker jag i mycket mindre banor. För att den ska påverka aggressiviteten räcker det väl att jag kanske kastar handkontrollen i soffan för att det skall stämma? Räcker det inte att jag svär åt spelet som jag nyss dött i 30 gånger på samma ställe? Jag anser att det visst räcker med dessa små saker för att spelen ska kunna anses göra oss mer aggressiva.
Det känns nästan inte som att det skulle behövas någon forskning alls om det. Bara man ser sig om kring sina vänner så är det mycket svordomar och kastade handkontroller som förekommer. Både ett och annat tangentbord säljer jag till folk som slagit sönder dem av ilska.
Men varför är vi som spelare så rädda för att erkänna det här då? Så länge aggressiviteten stannar i stridens hetta med den kastade handkontrollen så är det ju inget direkt problem. De allra flesta av oss tar ju som sagt inte med aggressiviteten ut på gatorna och slår till pensionärer. Det är den här helt svart/vita skalan som jag har svårt att förstå. Antingen eller? Nej, jag tycker inte det är antingen eller. Jag tycker att ja, spelare blir aggressivare men nej, inte så aggressiva så att det syns i någon som helst brottsstatistik.
Samma aggressivitet upplever jag dock även existerar i andra spel, såsom Monopol eller Kubb. Den existerar även i fotboll där vi gång på gång ser föräldrar till barn nästan slå ihjäl varandra för deras barns lags skull.
I P3 spel anser de att debatten måste mogna och det håller jag med om. Samtidigt är det inte så bra att anse detta i ena meningen och därefter skjuta sig själv i foten genom att förutsätta att de som säger emot spelarna ”aldrig ens har hållit i en handkontroll”.
Kategorier: Åsikt
Spelet som förstörde Zelda
Jag minns det som i går. Det där spelet med guldkartongen stod och väntade på mig uppe på kompisens övervåning. Om jag bara kunde lyckas övertala honom att jag kunde få spela det, om än bara en kort stund. Han hatade det, han ville bara spela andra spel som hade svart eller grå kartong. Jag förstod inte hur man kunde ogilla spelet i guld. Spelet det handlade om var givetvis The Legend of Zelda till Nintendos 8-bitars maskin.
Jag fick aldrig spela det den där gången. Bara lukta på det och drömma mig in i spelen genom de få bilder som fanns på baksidan. Mitt främsta argument för att övertala min pappa när jag själv önskade mig det var att han skulle kunna ta hjälp av kartan så att han aldrig skulle komma vilse i spelet. Jag vet inte om det var det som övertalade honom och mamma att köpa spelet till mig den julaftonen för länge sedan.
Zelda är en spelserie som för mig alltid har handlat om upptäckarglädje. Att man får springa runt helt fritt i världen och upptäcka nya fantastiska platser. Jag kan aldrig glömma den kvällen när jag ropade på mamma och pappa att de skulle komma för att se när jag kunde åka flotte ut till ett palats. Jag hade letat efter den här flotten i så sjukt många timmar att det här tillfället var ett av de starkaste spelminnena jag någonsin har upplevt.
Serien levde vidare i och med Zelda 2 där upptäckarglädjen var precis som i första spelet. Det var med en liten tvist eftersom halva spelet utspelades från sidan. Efter det kom ett av tidernas bästa spel, alla kategorier, Zelda – A Link to the past. Det var allt jag någonsin kunnat önska mig. Det var hur snygg grafik som helst, samma spelprincip som det första spelet. Och jag fick glädjen att utforska hela Hyrule ännu en gång, både i den ljusa världen och i mörkervärlden.
Efter det här spelet kunde väl ingenting gå galet. Nintendo visste ju hur de gjorde sjukt bra spel och överträffa dem gång på gång. Men sedan släpptes Ocarina of time. Det blev ett stort magplast för mig. Allt utforskarglädje var som bortblåst. Man var låst och inträngd i små trånga gångar. Visst var det liknande i de tre tidigare spelen. Men där fungerade illusionen att det var en öppen värld att utforska. I Ocarina of time fanns inget av det kvar. Nintendo hade lyckats förstöra mitt Zelda. Mitt Zelda som jag älskade nästan över allt annat. Jag hatade Nintendo.
Av denna anledning så köpte jag eller spelade jag aldrig uppföljaren Majoras Mask. Jag vägrade köpa en Gamecube för att spela Windwaker. Jag köpte ett Wii och gav Twilight Princess en chans. En chans jag tycker att spelet tog, men det var ändå långt i från de tre första spelen i serien. Efteråt har jag även spelat Windwaker som även det var ett bra spel kort och gott.
Men Zelda kommer aldrig att bli så bra som det en gång var. Det kommer aldrig att putta ner något av de tre första spelen från tronen. Jag kommer aldrig att förlåta Nintendo för att de förstörde en briljant spelserie med ett riktigt uselt spel vilket gjorde att spelserien aldrig tog sig tillbaka till sina rötter igen. Nintendo får gärna motbevisa mig, för jag kommer ändå att hålla mina korkgluggar öppna för kommande titlar. Tills dess spelar jag med glädje om A Link to the past, som inte behöver någon remake för att hålla rent grafiskt. Det är redan så fantastiskt som det kan bli, på samtliga plan.
Kategorier: Åsikt, Nintendo
Ett nytt Dungeon Keeper!
Dungeon Keeper är ett spel som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Än i dag har det inte släppts något spel som har försökt ta över tronen från det nu över 10 år gamla Bullfrogspelet. Det närmaste vi kommit är spelet Dungeons som dock enbart delade miljöer med Dungeon Keeper. Likheterna slutade dock där.
Nu har jag dock hittat ett spännande projekt som kan komma och välsigna alla Dungeon Keeperfans runt om i världen. Det är ett spel som heter War of the Overworld. Det hela bygger på Unrealmotorn och utvecklas av 15 stycken personer.
När det är färdigt kommer det att släppas alldeles gratis till samtliga maskiner som är kapabla att köra Unrealmotorn. Här är dock tyvärr ios-enheter undantagna.
Det hela skall vara en direkt uppföljare på originalet. Och av de tidiga videorna jag har sett så kan det mycket väl gå vägen det här. Tyvärr känns det som om det är långt kvar till release dock. Men jag kan helt klart rekommendera att hålla utsikt på det här projektet. Jag kommer garanterat att följa det och rapportera direkt jag vet någonting nytt om det.
Mer om projektet finns att läsa om på deras hemsida.
Kategorier: PC
Det var bättre förr
Jag läste ett mycket intressant inlägg borta hos Megazine angående huruvida de nya Starwarsfilmerna var mycket bättre än de gamla. Det fick mig att tänka på hur det ser ut på spelfronten i dag.
Jag fyller 32 år lite senare i år och har varit aktiv spelare från senare mitten av 80-talet. Jag var alltså ganska gammal (13 år) när det första Doom släpptes. Själva 90-talet är vad jag kallar den gyllene spelåldern. Det var under de här åren som de absolut bästa spelen som någonsin gjorts skapades. Vi snackar om stortitlar som tidigare nämnda Doom, men även Dungeon Keeper, Theme Park, Syndicate, UFO – Enemy Unknown, Quake, Baldurs Gate osv.
Spelen från den här tiden var kort och gott spel. Det var ett nöjessätt som man kunde använda sin fingerfärdighet för att klara av. Man fick givetvis tänka lite också. Men ingenstans fanns det några jäkla pilar som pekade åt vilket håll man skulle gå. Inte någonstans kunde man få tillbaka sin hälsa genom att bara gömma sig bakom en mossig sten. Spelen var hårda men rättvisa.
Jämför man till exempel Quake med Black Ops så är det helt sinnes att de båda spelen ändå räknas som samma genre. För jag ser inte likheten någonstans. Ingenstans i Black Ops finns den spelglädjen som fanns i Quake. Ingenstans finns den bandesignen som det låg så sjukt mycket kärlek bakom i Quake. Det är och känns bara som ett dussinspel som är utploppat för att tillfredställa de nya spelarna. Och vilka är då de nya spelarna?
Jo, det är dom som är just uppväxta med Modern Warfare. Dom som är vana vid att bli guidade genom spelet. Att ha någon att hålla i handen. Anna (@nordiclania) myntade i förrgår uttrycket curlingspel. Det är en helt sjuk klockrent beskrivning av dagens spel. Spelutvecklarna fullständigt sopar banan framför spelaren som sedan bara kan gå förbi en massa hinder och trycka på skjutknappen. Resten sköter spelmekaniken om så att du kan ta dig till mål.
En annan sak som skiljer dagens spel mot den gyllende speltidsålderns spel är allt som är runt omkring själva spelet. Och det är det här som jag personligen stör mig på mest. Jag skiter fullständigt i om den gröna sammansättningen pixlar har varit otrogen med den lika sammansättningen pixlar.
Med andra ord är jag så sjukt trött på all historia runt omkring själva spelandet. Jag vill använda min fingerfärdighet för att forcera fram på en bana. Jag vill inte gå och prata med en massa ointressanta pixelhögar som ska gnälla och gråta över att deras pixelbebis är bortrövad av pixelpiraten Anders. I Doom blir man nedsläppt i början på en bana. Man förstår att man behöver leta upp en röd, blå och en gul nyckel för att klara banan. Ingen säger åt mig att det är på det här viset, ingen säger åt mig hur färgen blå ser ut. Man bara vet det.
I dag känns det som att spelutvecklarna förutsätter att spelarna är dumma i huvudet. Att spelarna måste lära sig hur man gör för att skjuta med samtliga gevär som spelet innehåller. Man måste lära sig ducka och hoppa. Allt sånt här förstör spelupplevelsen för mig. Och nu säger jag inte att alla spel på 90-talet var fria från allt detta. Långt ifrån, men det är så mycket mer och tydligare nu.
Vi går mot en tid där själva spelandet försvinner och berättandet och samlandet tar över. Snart är spelens tid förbi och den interaktiva filmens tid börjar. Spelandet som jag minns det marginaliseras till ett viftande och historieberättande. Det är något jag mår dåligt av att få uppleva.
Men för att knyta an till Starwarsfilmerna och att de nyaste är de bästa. Jag tvivlar inte på att många nya filmtittare har denna åsikten även om jag inte delar den. På samma sätt förstår jag att spelare i dag inte vill ha den spelglädjen som fanns i spelen förr. De vill ha spelen precis som de är just nu. De vill att spelutvecklaren ska hålla dem i handen genom hela spelet så att de inte tappar suget och gör något annat.
Personligen är jag glad att ha fått uppleva den gyllene spelåldern. Och att jag på mina datorer och konsoler kan uppleva den gång på gång igen, utan att behöva bry mig om Modern Warfare 7.
Kategorier: Åsikt
« Föregående sida — Nästa sida »
