Spelet som förstörde Zelda
Jag minns det som i går. Det där spelet med guldkartongen stod och väntade på mig uppe på kompisens övervåning. Om jag bara kunde lyckas övertala honom att jag kunde få spela det, om än bara en kort stund. Han hatade det, han ville bara spela andra spel som hade svart eller grå kartong. Jag förstod inte hur man kunde ogilla spelet i guld. Spelet det handlade om var givetvis The Legend of Zelda till Nintendos 8-bitars maskin.
Jag fick aldrig spela det den där gången. Bara lukta på det och drömma mig in i spelen genom de få bilder som fanns på baksidan. Mitt främsta argument för att övertala min pappa när jag själv önskade mig det var att han skulle kunna ta hjälp av kartan så att han aldrig skulle komma vilse i spelet. Jag vet inte om det var det som övertalade honom och mamma att köpa spelet till mig den julaftonen för länge sedan.
Zelda är en spelserie som för mig alltid har handlat om upptäckarglädje. Att man får springa runt helt fritt i världen och upptäcka nya fantastiska platser. Jag kan aldrig glömma den kvällen när jag ropade på mamma och pappa att de skulle komma för att se när jag kunde åka flotte ut till ett palats. Jag hade letat efter den här flotten i så sjukt många timmar att det här tillfället var ett av de starkaste spelminnena jag någonsin har upplevt.
Serien levde vidare i och med Zelda 2 där upptäckarglädjen var precis som i första spelet. Det var med en liten tvist eftersom halva spelet utspelades från sidan. Efter det kom ett av tidernas bästa spel, alla kategorier, Zelda – A Link to the past. Det var allt jag någonsin kunnat önska mig. Det var hur snygg grafik som helst, samma spelprincip som det första spelet. Och jag fick glädjen att utforska hela Hyrule ännu en gång, både i den ljusa världen och i mörkervärlden.
Efter det här spelet kunde väl ingenting gå galet. Nintendo visste ju hur de gjorde sjukt bra spel och överträffa dem gång på gång. Men sedan släpptes Ocarina of time. Det blev ett stort magplast för mig. Allt utforskarglädje var som bortblåst. Man var låst och inträngd i små trånga gångar. Visst var det liknande i de tre tidigare spelen. Men där fungerade illusionen att det var en öppen värld att utforska. I Ocarina of time fanns inget av det kvar. Nintendo hade lyckats förstöra mitt Zelda. Mitt Zelda som jag älskade nästan över allt annat. Jag hatade Nintendo.
Av denna anledning så köpte jag eller spelade jag aldrig uppföljaren Majoras Mask. Jag vägrade köpa en Gamecube för att spela Windwaker. Jag köpte ett Wii och gav Twilight Princess en chans. En chans jag tycker att spelet tog, men det var ändå långt i från de tre första spelen i serien. Efteråt har jag även spelat Windwaker som även det var ett bra spel kort och gott.
Men Zelda kommer aldrig att bli så bra som det en gång var. Det kommer aldrig att putta ner något av de tre första spelen från tronen. Jag kommer aldrig att förlåta Nintendo för att de förstörde en briljant spelserie med ett riktigt uselt spel vilket gjorde att spelserien aldrig tog sig tillbaka till sina rötter igen. Nintendo får gärna motbevisa mig, för jag kommer ändå att hålla mina korkgluggar öppna för kommande titlar. Tills dess spelar jag med glädje om A Link to the past, som inte behöver någon remake för att hålla rent grafiskt. Det är redan så fantastiskt som det kan bli, på samtliga plan.
Kategorier: Åsikt, NintendoKommentarer
11 kommentarer to “Spelet som förstörde Zelda”
Och jag som har Ocarina of TIme att tacka för mitt omättliga rollspelsintresse! 😀 Tänk så det kan bli ibland. ^__^
Ja smaken kan skilja ganska rejält ibland. Just Ocarina of time känns som ett av de spelen som delar väldigt många i två läger 😉
Håller helt och hållet med…
Även om jag aldrig ägde ett NES så lånades det åtskilliga gånger och man spelade Zelda och Link varje chans man fick..
Dock så var det först när SNES:et kom och man fick A Link to the Past som allt föll på plats.. så underbart spel, kan inte minnas hur många gånger jag varvat det.. till olika konsoler och på emulatorer. Det är något helt magiskt..
Håller med om att det kändes som det ultimata Zelda spelet då det kändes mest öppet och stort, även om en del kommande spel egentligen är större.
Hänger nog mycket som du säger ihop med att man känner sig låst på något sätt..
Intressant. Varför ser du OoT som tunnlar? Är det känslan av att inte se mer av kartan som i t.ex Link to the Past? För mig så blir ju 3D nästan automatiskt "mer att upptäcka" då det finns fler vinklar att se saker från. Pusslen kan också bli intressantare. Men jag har inte klarat Zelda 1 eller ens knappt spelat Link to the Past, så jämförelsen därimellan håller jag osagd.
För mig har 3D alltid varit en begränsning. Nu för tiden är det dock sällan så, men speciellt under den här tiden. När man i Ocarina of Time såg minikartan med alla väggarna försvann illusionen att jag kunde springa vart jag ville. I A Link to the past finns ingen minikarta och jag såg inte väggen förrän jag hade sprungit fram till den. Det gav en starkare illusion.
Ytterligare en aspekt på att 3D är begränsande är att jag då även var van vid voxelgrafik genom Delta Force. Där fanns ingen begränsning mer än tiden du hade för att springa åt ett håll. Den vanliga 3Dn som var förrenderad är och förblir begränsad. Nu spinner jag dock iväg för mycket eftersom det var A Link to the past som skulle jämföras, men jag bara ville beskriva känslan av instängdhet i 3D-miljöer under den här tidsperioden 😉
Nu har jag visserligen bara kört 3DS-versionen, då jag inte hade ett N64 när jag växte upp, men "förstörde"? "Förändrade", skulle jag snarare säga. Får inte alls samma känsla som du beskriver, utan tycker att Ocarina of Time är ett riktigt kanonspel.
Håller dock med dig om att A Link to the Past är oöverträffat.
Förstörde är givetvis ett starkt ord. Förändrade till det sämre å det grövsta hade dock också fungerat för mig 😉 Eftersom samtliga delar efter detta har anammat samma tanke bakom spelet.
Intressant. Jag håller med dig om att Ocaraina of Time, Windwaker och Twilight Princess inte är i nörheten av lika bra som A Link to the Past, men av helt andra anledningar. Jag blev grymt besviken på just OoT när det var nytt just för att serien låg mig så varmt om hjärtat och mina förväntningar var absurt höga. Men så här i efterhand var det ett riktigt väljgjort spel men som saknade det där lilla extra som inte går att sätta fingret på, men ändå klart värt en genomspelning eller två.
Men jag håller inte alls med dig om att alla nya Zelda-spel är sämre än de tre första. Har du spelat Zelda på bärbart format? Där befinner sig de absolut roligaste och kreativa Zeldaäventyren på senare år i mitt tycke, och har fortsatt på serien i den riktning som jag hade önskat att OoT hade gjort.
Jag har spelat det första Zelda som släpptes till DS och det är mycket bättre än OOT, men slår inte enligt mig de första tre spelen till NES/SNES på långa vägar. Annars har jag väl bara spelat Game & Watch-Zelda som bärbart också, och det var riktigt kul 😉
Annars är jag ingen bärbarspelare över huvudtaget, ja förutom på laptop, iphone och ipad 😉 Vilket iofs inte är att underskattas!
* Första Zelda är dåligt. Bränn en random buske för att komma vidare. Right.
* Andra Zelda är ännu sämre.
* Låter som du missade Link's Awakening mellan Link to the Past och Ocarina of Time. Det är lite som ALttP.
* Låter som du missat Oracle of Ages/Seasons. Det är lite som ALttP.
* Låter som du missat Minish Cap. Det är lite som ALttP, och det mest underskattade Zelda-spelet någonsin.
* Låter som du missat Phantom Hourglass och Spirit Tracks, men du kommer nog inte gilla dem så det är saksamma. :p
* Ocarina of Time innehåller fler hemligheter än första och andra Zelda tillsammans.
* Prova spela Majora's Mask. Eftersom du gillar dåliga Zelda-spel kommer du säkert älska det. 😉
*Vill du ha det mer klassiska uppläget gör du klokt i att gå till de bärbara spelen.
Det stämmer, jag har aldrig varit en spelare av bärbara Zeldaspel. Tyvärr får man väl kanske så här i efterhand konstatera.
Men när det kommer till smaken på spelen så är de helt tvärtom min smak. Men jag antar att din smak är den som de tillverkar spel efter då de tydligen säljer 😉
Jag har dock inget emot att spela om något av de tre första stationära Zeldaspelen då de fortfarande håller i dag, men visst skulle man vilja ha ett helt nytt, BRA, Zeldaspel på en stationär konsol 😉