När barnen sover
Nu ligger äntligen barnen och sover. Det är första dagen på riktigt som jag känner att sommarlovet verkligen är här. Temperaturen är rätt i luften, jag kommer inte riktigt ihåg hur måndagens schema i skolan såg ut, jag somnar och vaknar ute i sommarstugan. Men det var en tuff första nattning av bägge barnen. Jag försökte så pedagogiskt som jag bara förmådde att förklara om lämpligheten för fyraåringen att hålla sig vaken till 22.30. Jag tror aldrig att vi riktigt möttes vid en förståelse kring detta ämne. Men jag tänker att någon gång i framtiden så kanske han råkar snubbla in på den här gamla webbsidan och se vad hans pappa en gång i tiden tänkte och tyckte. Kanske sitter han just nu då och själv försöker natta sin fyraåring sent på kvällen.
Men med det sagt så kände jag mig tvungen att ta en liten promenad ner till vattnet när dom väl hade somnat. Om än för några få minuter få känna tystnaden, ensligheten och naturen så nära och vacker inpå. Jag funderade på om jag skulle ta de 100 metrarna bort till stenen där vi gifte oss för lite dryg 11 år sedan nu. Den är så skön att ha nära. Stenen. Minnena likaså. Jag kände dock att sömnen blev viktigare just där och just då. Jag får promenera till stenen en annan dag. Sommaren är lång.
Nu sitter jag här lite snabbt i sängen bredvid min största lilla älskling och hör henne snarka. Det har hon inte ärvt utav mig. Den lille har jag sedan tidigare lyft ned i sin säng. Jag sover bäst så, med lite space för mig själv. Det var en vacker solnedgång i kväll. Jag missade den dock. Men himlen är ganska vacker även när solen har gått ned. I morgon ska vi ta fram vattenrutschkanan för att åka på. Jag ska inte åka, men jag hoppas att mina små hjärtan vill.
Kategorier: Bilder
