Zelda 2 – Bättre än du minns
Jag får än i dag rysningar genom kroppen när jag tänker på den gången jag för första gången hittade flotten i Zelda 2 och kunde åka över vattnet till en helt ny värld. Vi snackar lite drygt 30 år sedan och även fast det var underbart att hitta flotten nu 2021 så känns det lite som om magin var borta. Men minnena från den här tiden är starka, så det gör inget.
Vad jag egentligen vill säga är det att Zelda 2 fortfarande hållet sjukt hög klass. Att jag spelade igenom det 2021 förstörde inte mina minnen av det från 1989. Vissa spel åldras inte direkt väl. Men Zelda 2 – The adventure of Link har åldrats förvånansvärt bra. Det har tagit många år innan jag vågade ta upp en omspelning av detta eftersom jag var rädd att mina minnen av spelet skulle förstöras. Men så blev inte fallet, tvärtom!
Spelet i sig är extremt unikt för att vara ett Zeldaspel. Zelda 1 och Zelda 3 var helt andra spel nästan. Där man från en top-down-view styrde Link genom Hyrule så kände Zelda 2 för att helt tänka om och göra någon blandning mellan Final Fantasy, Zelda och Metroid. För jag vet egentligen inget annat spel som är så unikt som just Zelda 2. Det utspelar sig ju i en top-down-view när man går runt på kartan. Men likt Final Fantasy så kommer det random fiender lite här och där. Förvisso ser man dem i detta spel, vilket jag tycker är skönt. Då är det lättare att undvika dem eller anfalla dem om man så vill.
Väl när man går på en fiende så ändras vyn helt plötsligt till någonslags 2D plattformsspel. Fast ändå inte. Spelkontrollen i det här läget är sjukt tight. Det är inte så att man tänker när man dör vilka usla kontroller det är. Likt Mario har man järnkoll på alla hopp och slag. Visst, när man blir träffad och ramla ner i lavan för 77 gången så är det klart att man blir frustrerad. Men det är ju mitt fel. Alla 77 gångerna var det för att jag var för dålig.
Och jag är för dålig allt för många gånger. Men det gör inget. För när jag dör så har jag lärt mig varför. Jag kan göra om. Jag kan göra bättre. Skrattet från Ganon när man dött av sig alla sina liv ekar i mina öron sedan 1989. Det är inte roligare att dö 2021. Men det är ikoniskt. Game Over-skärmen är rent och skär spelhistoria.
Så efter alla dessa spelhistoriska skärmdumparna jag har tryckt av så är jag klar. Äntligen. Det är med stor glädje jag har än en gång klarat det här svåra spelet från min barndom. Men visst är det lite fusk att använda ny teknik eller? Fast, ja, jag använder min Retroid Pocket 2 för att spela dessa gamla NES-spel. Och ja, jag vet att det är en gråzon om vad som är okey att göra eller inte. Men moraliskt sätt tycker jag det är ok så länge man äger spelet i original. Att som småbarnsförälder kunna plocka fram den här lilla underbara maskinen. Spela Zelda 2 i 7 minuter. Sen spara. Lägga undan. Och fortsätta med föräldraskapet. Det är magi. Jag hade inte klarat det här spelet på originalhårdvaran nu år 2021.
Jag är så sjukt imponerad av mig själv som 10-åring. Jag ser min egen dotter som nu är 10 år. Hade hon ens haft tålamodet att klara ett sådant här spel? Att hon är skicklig nog för att göra det är jag övertygad om. Om detta var enda spelet hon fick i julklapp att spela fram till sin födelsedag i September så är jag övertygad om att hon hade klarat det. Men riktigt så ser det ju inte ut nuförtiden. Spel finns överallt. Och är det för svårt, så går man till nästa. Så gör även jag. Idag.
Så har du chansen. Möjligheten att spela detta spel på en modern plattform i dag. Så gör det! Du kommer inte att förstöra dina minnen från 80-talet. Det håller än i dag. Och det håller riktigt riktigt bra! Den stora frågan är dock om jag kommer att klara spela igenom det igen om 30 år? Då är jag 71 år gammal och kanske inte lika rapp i fingrarna. Men om jag lever då, och kommer ihåg detta inlägg, och kanske till och med har kvar denna blogg, då ska jag ge mig på ett nytt försök. Det lovar jag!
Kategorier: Nintendo, Retro
Piff och Puff avklarat
Ännu ett Nintendo åttabitarsspel är avklarat. Om ni skulle fråga mig för en månad sedan så skulle jag aldrig tro att jag skulle köra igenom två gamla nintendospel på raken så här. Men mycket tack vare min nyfunna kärlek till små handhållna enheter med öppen källkod så har mitt retrospelande exploderat. Att kunna spara var som helst för att sedan ladda om är min räddning. Annars hade det aldrig gått.
Just tack vare min Retroid Pocket 2 med en perfekt 4:3-skärm så har mitt spelande av gamla spel verkligen tagit en ny fart. Jag kommer fortfarande ihåg julaftonen som jag fick Chip n’ Dale av min mormor och morfar i julklapp. Oftast önskade jag och min kusin oss ett NES-spel varje jul. Och det var oftast det spelet man hade det året. Just detta spelet var helt fantastiskt i spelkänsla och när man spelade två spelare.
Älskade verkligen att ta tag i min medspelare för att skydda denna från faror, eller om man kände för det, kasta ner i ett stup. Och jag måste verkligen säga det att spelet håller verkligen än i dag. Låter kanske galet, men spelkänslan är verkligen direkt. Alltså, svårt att beskriva, men när jag klickar vänster så styr figuren direkt till vänster. Och då menar jag verkligen direkt. Man har total kontroll på sin lilla ekorre? Eller vad nu Piff och Puff är för slags djur.
Själva spelet är uppbyggt genom en kartvärld som påminner ytterst lite om den i Super Mario Bros 3. Fast här är det bara två kartvärldar. Så spelet är betydligt mindre än Super Mario Bros 3. Men genom detta system så behöver man inte spela alla banor för att komma till sista bossen. Jag hoppade över bana B och E, så dom kommer jag inte ihåg hur dom är.
Det kanske tog 60-90 minuter för att klara av hela spelet. Helt klart ett perfekt spel för någon som mig som inte har jättemycket fritid för att spela. Och med tanke på att jag använder save states så tror jag att jag spelade igenom spelet på kanske 20-30 omgångar. Vilket ger 5-10 minuter per spelomgång. Och mycket mer än det hinner jag inte alltid. Så jag rekommenderar verkligen alla att införskaffa en bärbar lite underbar maskin som kör Retroarch eller liknande. Så kul att kunna återuppleva alla dessa gamla spel i ett smidigt bärbart format.
Kategorier: Nintendo, Retro
Årets första spel avklarat
Lite oväntat att årets första avklarade spel skulle bli Festers Quest! Det hade jag inte trott för bara 7-8 dagar sedan. Men sedan hände något fantastiskt! Något som fick mig att ta upp NES-spelandet på allvar igen. För mycket har på senare år handlat om Amigan och PCn. Vilket det iofs fortfarande handlar om till största delen. Speciellt nu när jag i morgon ska åka 35 mil söderut ”bara” för att hämta en 486a.
Så hur kom det sig då att jag började spela Festers Quest trots alla spel jag har i min backlogg. Jo, lite slump och lite genomtänkthet. Jag berättade ju på twitter för ett par dagar sedan att jag hade införskaffat en Retroid Pocket 2. Vilket kort och gott är en Androidtelefon med styrkors och knappar på, utan telefondelen och i det passande 4:3-formatet. Och förutom att det är ett otroligt kvalitetsbygge så är den även riktigt billig. Typ 800 kronor kostade den. Men jag får väl berätta mer om den i ett annat inlägg. Nu handlade det ju om Festers Quest. Jag köpte Festers Quest någongång 90-91 tror jag det var. Spelade igenom det då trots den höga svårighetsgraden. Och jag gillade det. Men sedan har det stått i hyllan och jag har satt i kassetten då och då för att köra lite och sen dö. Och dö i Festers Quest innebär att man får börja om från början. Inga extraliv här inte.
Men med Retroid Pocket 2 så har jag haft möjlighet att spara. Snabbspara när jag vill och snabbladda när jag vill. Jag hade aldrig klarat spelet i dag om det inte vore för denna funktionen. Bossarna i spelet är riktigt svåra och jag dog en hel del på dem. Skulle jag behöva börja från början efter 2-3 timmars spelande så hade jag aldrig gjort det. Men frågan är då egentligen om spelet håller än i dag? Och det tycker jag att det gör. Och det passar sig utmärkt i bärbart format där jag kan ta upp det och spela en kvart här och där. Jag gillar verkligen hur man kan uppgradera sitt ”skjutvapen” och piska. Enkelt men effektiv.
På bilden här nedan så minns jag att jag var helt förbluffad över hur vackert det var. Jag minns att jag gick fram och tillbaka på den här bryggan och ropade på både mamma och pappa för att dom skulle få se hur verklighetstrogna båtarna var. Och visst är det fortfarande ett par riktigt snygga båtar?
Inte nog med att det var vacker 2D-miljö. Innan bossarna fick man gå runt i en labyrint i ”äkta” 3D. Detta var ytterligare ett sådant där moment där jag ramla av sängen av hur snyggt det var. Japp, jag spelade oftast i sängen på min 20″ Goldstar-TV med högtalare sådär på höger sida som dom såg ut på den tiden.
Något som däremot inte var snyggt var bossfighterna. Vet inte riktigt om det är något konstnärligt drag som jag inte förstår eller om det var en tekniskt begränsning eftersom bossen rörde sig, jag rörde mig och missiler som jag sköt rörde sig. Men oavsett så var dom varken snygga eller roliga. Jag gillar ju egentligen aldrig bossar. Oftast förstör dom bara och gör att jag fastnar i spel som jag annars tycker är roliga(tänker senast på Fenyx).
Så, kan jag då rekommendera Festers Quest år 2021? Både ja och nej. Har du möjlighet att köra det via en emulator med sparningsfunktion så absolut ja! Har du bara originalkassetten på ditt NES så skulle jag svara nej. Såvida du inte gillar att plåga dig med att dö, börja om, dö, börja om och därefter dö igen innan du stänger av spelet och låter kassetten stå orörd i 10 år till.
Notering här är att det är en gråzon med emulatorer. Men eftersom jag en gång i tiden köpt spelet och har det kvar i min ägo så känns det moraliskt ok att spela spelet via emulator. Jag hade det till och med framme bredvid mig i soffan för att få den lite mer äkta känslan. Att titta på kassettens klisterlapp, dess glans och dess lukt är något speciellt. Att sedan bläddra i manualen och drömma sig bort på kartongens baksida på samma sätt som man gjorde när man stod där på Åhlens en höstdag 90-91 och valde just detta spelet. Det är något speciellt som inte går att uppleva av att bara spela ett icke köpt NES-spel.
Kategorier: Nintendo, Retro
