Heretic avklarat
Heretic är ett spel som jag får gåshud av att tänka på. Inte för att det var mitt favoritspel på 90-talet. Inte heller för att jag någonsin tidigare har kör igenom det. Utan för att det var min första multiplayerupplevelse någonsin. Det hela utspelade sig någongång 96-97 när jag och några klasskompisar hade råkat kännt på en dörr till en datasal på min gymnasieskola och döm av vår förvåning att dörren var olåst. Inte heller kunde vi ana vad för spel som låg installerat på ett gäng av skoldatorerna. Givetvis var det sharewareversionen av Heretic.
Och det var med förtjusning när jag kom till E1M5 och fick återuppleva banan som jag först ”fraggade” någon i. Upplevelsen att jag kunde skjuta någon som satt några meter i från mig och se dennes förtvivlan var obetalbar. En ny era hade uppenbarat sig för mig. Men faktum är att min historia med Heretic slutade ungefär där i datasalen denna dagen. Jag har lite småsporadiskt på senare år försökt ta mig igenom spelet men gett upp efter 2-3 nivåer. Så det var inte något givet val att jag skulle försöka mig på det igen.
Men vilken tur att jag ändå gav mig den på att köra igenom det. För vilket spel det verkligen är. Och här måste jag ju verkligen få säga att jag inte har några som helst rosaskimrande retroglasögon på mig eftersom jag aldrig tidigare kört igenom det. För visst håller det än idag?
Svaret på ovanstående fråga är ett rungande ja. Jag valde att köra spelet i källkodsporten GZDoom vilket gör att det är enklare att köra på moderna datorer. Jag körde det dock i mjukvaroläge så att det skulle se så riktigt ut som möjligt. Givetvis fick min nyinköpta 18.4″ CRT-skärm från Hyundai bekänna färg. Och vilka färger, och vilken grafik den här gamla skärmen återger. Ingen modern skärm återskapar något så fantastisk vacker grafik. Men grafiken är verkligen inte allt. Som vanligt i ID Softwares motorer så sitter spelkontrollen som en smäck.
Heretic har ofta benämnts vara ett Doom i fantasymiljö. Och jag kan till viss del hålla med där. Det är samma härliga action som vi är vana med från Doom. Bandesignen är liknande. Nyckelletandet är samma. Men det är även så mycket mer. Och det handlar om alla items man kan plocka upp och spara i sitt inventory. Det finns allt från hälsoflaskor, till vapenboost, till items som låter dig flyga fritt på banan. Och med det här så ändras hela det taktiska upplägget när du tar dig an nivåerna.
Spelet tog mig ungefär 12 timmar att ta mig igenom. Och jag njöt verkligen av varenda sekund. Så ibland sitter jag och funderar på vad jag ska göra med min dyrbara fritid egentligen. Ska jag köpa det där senaste, jättehäftiga spelet som jag kanske också får ut 10-12 timmar av, eller ska jag köra ett spel från 90-talet som jag har minst, om inte större glädje av? Ibland undrar jag vad jag håller på med när jag tvingar mig igenom senaste Tomb Raider. Nä, bättre att titta tillbaka och se vad som en gång var toppspel än att hoppas att någon ska kunna topp det Raven och ID Software en gång i tiden gjorde.
Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows
Kategorier: PC, Retro, Spelåret 2019
