Heretic avklarat
Heretic är ett spel som jag får gåshud av att tänka på. Inte för att det var mitt favoritspel på 90-talet. Inte heller för att jag någonsin tidigare har kör igenom det. Utan för att det var min första multiplayerupplevelse någonsin. Det hela utspelade sig någongång 96-97 när jag och några klasskompisar hade råkat kännt på en dörr till en datasal på min gymnasieskola och döm av vår förvåning att dörren var olåst. Inte heller kunde vi ana vad för spel som låg installerat på ett gäng av skoldatorerna. Givetvis var det sharewareversionen av Heretic.
Och det var med förtjusning när jag kom till E1M5 och fick återuppleva banan som jag först ”fraggade” någon i. Upplevelsen att jag kunde skjuta någon som satt några meter i från mig och se dennes förtvivlan var obetalbar. En ny era hade uppenbarat sig för mig. Men faktum är att min historia med Heretic slutade ungefär där i datasalen denna dagen. Jag har lite småsporadiskt på senare år försökt ta mig igenom spelet men gett upp efter 2-3 nivåer. Så det var inte något givet val att jag skulle försöka mig på det igen.
Men vilken tur att jag ändå gav mig den på att köra igenom det. För vilket spel det verkligen är. Och här måste jag ju verkligen få säga att jag inte har några som helst rosaskimrande retroglasögon på mig eftersom jag aldrig tidigare kört igenom det. För visst håller det än idag?
Svaret på ovanstående fråga är ett rungande ja. Jag valde att köra spelet i källkodsporten GZDoom vilket gör att det är enklare att köra på moderna datorer. Jag körde det dock i mjukvaroläge så att det skulle se så riktigt ut som möjligt. Givetvis fick min nyinköpta 18.4″ CRT-skärm från Hyundai bekänna färg. Och vilka färger, och vilken grafik den här gamla skärmen återger. Ingen modern skärm återskapar något så fantastisk vacker grafik. Men grafiken är verkligen inte allt. Som vanligt i ID Softwares motorer så sitter spelkontrollen som en smäck.
Heretic har ofta benämnts vara ett Doom i fantasymiljö. Och jag kan till viss del hålla med där. Det är samma härliga action som vi är vana med från Doom. Bandesignen är liknande. Nyckelletandet är samma. Men det är även så mycket mer. Och det handlar om alla items man kan plocka upp och spara i sitt inventory. Det finns allt från hälsoflaskor, till vapenboost, till items som låter dig flyga fritt på banan. Och med det här så ändras hela det taktiska upplägget när du tar dig an nivåerna.
Spelet tog mig ungefär 12 timmar att ta mig igenom. Och jag njöt verkligen av varenda sekund. Så ibland sitter jag och funderar på vad jag ska göra med min dyrbara fritid egentligen. Ska jag köpa det där senaste, jättehäftiga spelet som jag kanske också får ut 10-12 timmar av, eller ska jag köra ett spel från 90-talet som jag har minst, om inte större glädje av? Ibland undrar jag vad jag håller på med när jag tvingar mig igenom senaste Tomb Raider. Nä, bättre att titta tillbaka och se vad som en gång var toppspel än att hoppas att någon ska kunna topp det Raven och ID Software en gång i tiden gjorde.
Nedan ser ni listan på spel som jag tänkt att spela under 2019. Den kommer att vara levande och uppdateras efter att jag klarat ett spel. Detta kommer att ske automatiskt på samtliga inlägg där den finns och är på så vis alltid uppdaterad.
Doom 1Doom 2- Doom 3
HereticHexen- Hexen 2
Quake 1Quake 1 – Scourge of ArmagonQuake 1 – Dissolution of EternityQuake 2Quake 2 – Ground ZeroQuake 2 – The Reckoning- Quake 4
- F.E.A.R.
- F.E.A.R. 2
- F.E.A.R. 3
- Dark Forces
- Dark Forces 2
- Jedi Knight – Jedi Academy
- Jedi Knight 2 – Jedi Outcast
- Unreal Gold
- Daikatana
- Project I.G.I.
- Project I.G.I. 2
- Thief Gold
- Thief 2 – The Metal Age
- Thief 3 – Deadly Shadows
Kategorier: PC, Retro, Spelåret 2019
Descent 4 eller Overload?
Som ni säkert vid det här laget känner till så är jag en riktig sucker för gamla spel. Och då menar jag inte gamla som inte håller än idag, utan gamla som slår dagens spel på fingrarna rejält. Doom är ju givetvis ett av dem. Tillsammans med Doom kom ett gäng andra spel, tex Heretic, Hexen och Descent. Dessa spel ägde FPS-genren under mitten av 90-talet. Descent beskrev jag då som ett Doom som man kan flyga i. Givetvis ganska förenklat, men på den tiden då även tidningar pratade om Doomkloner så var det ganska naturligt. Det kom två stycken riktigt bra Descent-spel, nämligen Descent 1 och Descent 2. Därefter kom även en 3a men den tyckte jag tappade sin charm när så mycket av spelet utspelade sig utomhus. För charmen i de två första titlarna var att man var instängd i små korridorer och efter någon sväng inte längre visste vad som var upp och ned.
Parallax Software var företaget bakom de två första Descent-spelen. Därefter splittrades företaget upp i två andra företag, Outrage Games och Volition. Där Outrage Games var de som gjorde den undermåliga trean och var väl sedan inte direkt känt för något annat. Volition däremot har skapat guldklimparna Descent Freespace och Freespace 2 samt de otroligt bra spelen Red Faction 1 och 2. Sedan tyckte jag det gick lite utför med de senare utgåvorna av Red Faction och även den kända serien Saints Row. Nu är de två grundarna av Parallax Software tillbaka med sitt nya företag Revival Productions och efter en lyckad Kickstarterkampanj har dom lyckats ro i hamn det det Descent 3 aldrig blev, nämligen Overload.
Likt i de två första spelen ska du ta dig genom massor av små trånga korridorer för att ta dig till slutet av banan. Vissa dörrar är låsta och du måste låsa upp dem först innan du kommer igenom dem. Du rör dig helt fritt åt alla håll och kanter och det är mycket lätt att komma vilsen, precis som det var i de två första spelen. Till din hjälp har du en tydlig men ändå ibland svårnavigerad 3D-karta som berättar åt vilket håll du skall fara.
Mellan nivåerna så kan du uppgradera ditt skepp genom att använda uppgraderingspoäng som du hittar utmed banorna. Det gör att ditt skepp blir starkare och dina vapen mer utvecklade. Det finns i kampanjen 15 nivåer och 3 bossar. Jag har ännu inte klarat samtliga banor men är i sådan eufori efter ett gäng av dem så jag var bara tvungen att skriva ner detta så snabbt som jag bara kunde.
Det här är inget modernt spel på något sätt egentligen. Detta är Descent 3 om det hade släppts 1998. Det är givetvis något snyggare grafik, men spelkänslan, spelmomenten och allt därtill är precis som det var under spelens guldålder. Med detta, Dusk, Ion Maiden, Amid Evil osv så närmar vi oss kanske en ny guldålder. För vem behöver nya och krångliga ideér på spel som bara känns krystade, vem behöver öppna världar som säger att det inte ska vara något klättrande i torn och så är det precis vad man gör under hela spelet. Det här spelet har något som väldigt få spel har idag, nämligen själ. Och då är jag inte alls troende på det viset, men troende på spels själar, det kan jag däremot skriva under på!
Kategorier: PC, Retro
Retroåret 2015
Ungefär ett halvår kvarstår nu av min föräldraledighet. Men jag kommer även att hinna med ett sommarlov innan jag börjar jobba riktigt på riktigt, om man nu kan säga så. Det innebär att jag, i alla fall på kvällarna, kommer att hinna med lite spelande. Och eftersom jag har totalt dömt ut spelutbudet 2015 förutom vissa få undantag, så har jag bestämt att spela igenom ett antal gamla godingar. Vissa av dem, helt nya för mig, men de flesta välkomna återigenomspelningar. Tänkte kort och gott stapla upp spelen jag har tänkt att gå igenom under 2015 och en liten kort genomgång. Samtliga spel kommer att vara på PC och med hjälp av moddar uppsnyggat så att det håller kvaliten för ett spelsläpp idag.
Jag har faktiskt redan tjuvstartat lite med att börja spela Doom 64. Jag kommer att gå igenom varje spel mer ingående i separata inlägg där jag förklarar vad det är för moddar jag använder osv. Övriga spel jag har tänkt gå igenom är:
- Unreal 1 – När det kom var det inget som kom inärheten av dess grafiska skönhet, vi får se hur det står sig i år.
- Doom – Master levels, 20 nivåer som jag tidigare aldrig spelat. Släpptes bland annat på psx-utgåvan.
- Doom 1 och 2 – Givetvis måste även originalen gås igenom.
- Quake 1 – Möjligen med de två expansionspaketen också. Detta är höjdpunkten under året!
- Quake 2 – Även detta finns det en chans till att jag tar expansionspaketen till också.
- Heretic – Har jag aldrig klarat samtliga episoder, så det vore väl något att fixa till i år.
- Hexen – Fastnar alltid på typ samma ställe, men vi får väl se i år.
Det var väl de jag hade tänkt gå igenom. Som ni ser är det enbart FPS som gäller när det kommer till retro för min del. En av anledningarna som jag tror att det beror på är att dagens FPS inte är lika bra som gårdagens, kort och gott. Ta spel i andra genrer, tex strategi såsom Civilization. Där är dagens Civilization 5 minst lika bra som Civilization 1, vilket innebär att det inte finns någon direkt mening med att spela ettan längre. Pratar vi Fifa-spelen så är Fifa 15 bättre än Fifa 97 för att ta ett exempel. Jag kan nog hålla på här ett bra tag till och visa på att de flesta andra genrer är, i alla fall, lika bra som de var för 20 år sedan. Givetvis finns det undantag, men de är få, och då enstaka spel, inte en hel genre.
Kategorier: Bloggserie, PC, Retro
