Halo Reach avklarat
Den rubriken trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Jag är ju en Halohatare utav rang. Min mest gillade tweet någonsing går blandannat ut på att man istället för E.T skulle begrava Halospelen i New Mexicos öken.
Men då jag fick med hela Halopaketet ”gratis” via Xbox Game Pass for PC så tänkte jag iaf att jag skulle ge det en chans igen. Ja, Reach hade jag ju aldrig spelat. Bara de tre första i originalserien. Med det sagt så måste jag ju ändå få lyfta fram en positiv sak. Och det är att det ser ganska ok ut på min breda skärm. Alla FPS blir inte så jättebra med bred skärm då den förvrider kanterna något såpass att det blir ospelbart.
Men detta funkar helt ok. Men hur är själva spelet då? Ja, det är fortfarande ganska uselt. Enda anledningen till att jag orkade spela igenom tills slutet var för att det är så dåligt programmerat. Det funkar lite så som det första Call of Duty gjorde. När man passerat en viss punkt på banan så slutar fienderna komma.
Detta innebar att jag helt enkelt kunde springa igenom flera banor utan att behöva skjuta några fiender. Jag sprang och sprang nästan tvångsmässigt igenom stora delar av spelet bara för att jag kunde. Så, kommer jag att ge Halo 1 en chans när det väl släpps som nyversion på PC? Kanske, det ingår ju gratis. Och har jag inget annat för mig så möjligtvis kan jag springa igenom även det. Men jag skulle aldrig rekommendera någon annan att göra det.
Kategorier: PC
Ion Fury avklarat
Ion Fury hette tidigare Ion Maiden innan Iron Maiden tyckte att det var lite väl likt deras namn. Sedan dess har det hetat Ion Fury. Och som spel är det exakt samma som det som en gång hette Ion Maiden. Så, vad är det här då för spel tänker ni? Ja, självklart är det ett nytt retrospel gjort i en motor som Ken Silverman själv snickrade ihop från 1993-1996. Den har använts tidigare i inte helt okända spel som Duke Nukem 3D, Shadow Warrior, Blood och Redneck Rampage för att nämna de mest kända.
Trenden att skapa nya FPS med äldre motorer fortsätter alltså. Och ingen är gladare än jag. Detta är perfektion från första början till sista bomben ner i slutbossen. Känslan när man rör sig är så perfekt som den en gång var. Och det är just den där känslan som är så svår att få i dagens nya spel. Allt satsas på häftig grafik så att känslan nästan glöms bort.
Det som dock är riktigt häftigt och som många glömmer är att detta spelet är hur sjukt snyggt som helst. Och det är något som verkligen håller än idag med sin pixelperfektion. Jämför man den här motorn från 96 med tex Mario 64 eller liknande så håller den här sjukt mycket bättre än Marios utslätade fula ytor. Jag vågar tom säga att Mario 64 inte ens var snyggt när det begav sig.
Hela spelet tog mig ungefär 16 timmar att klara av. Det är uppdelat i 7 episoder med 3-6 banor i varje episod. Men man kan göra lite backtracking på vissa banor om man önskar. Jag tog typ bara 23% av alla hemligheter så för den som älskar att 100%-a spelen så är detta en guldgruva. För mig är jag sjukt nöjd och ser framemot WRATH – Aeon of ruin som släpps någon gång senare detta år, men som är ett nytt spel men byggt i Quake 1-motor. 2020 är ett bra år att vara gamer i!
Kategorier: PC, Retro
Descent 4 eller Overload?
Som ni säkert vid det här laget känner till så är jag en riktig sucker för gamla spel. Och då menar jag inte gamla som inte håller än idag, utan gamla som slår dagens spel på fingrarna rejält. Doom är ju givetvis ett av dem. Tillsammans med Doom kom ett gäng andra spel, tex Heretic, Hexen och Descent. Dessa spel ägde FPS-genren under mitten av 90-talet. Descent beskrev jag då som ett Doom som man kan flyga i. Givetvis ganska förenklat, men på den tiden då även tidningar pratade om Doomkloner så var det ganska naturligt. Det kom två stycken riktigt bra Descent-spel, nämligen Descent 1 och Descent 2. Därefter kom även en 3a men den tyckte jag tappade sin charm när så mycket av spelet utspelade sig utomhus. För charmen i de två första titlarna var att man var instängd i små korridorer och efter någon sväng inte längre visste vad som var upp och ned.
Parallax Software var företaget bakom de två första Descent-spelen. Därefter splittrades företaget upp i två andra företag, Outrage Games och Volition. Där Outrage Games var de som gjorde den undermåliga trean och var väl sedan inte direkt känt för något annat. Volition däremot har skapat guldklimparna Descent Freespace och Freespace 2 samt de otroligt bra spelen Red Faction 1 och 2. Sedan tyckte jag det gick lite utför med de senare utgåvorna av Red Faction och även den kända serien Saints Row. Nu är de två grundarna av Parallax Software tillbaka med sitt nya företag Revival Productions och efter en lyckad Kickstarterkampanj har dom lyckats ro i hamn det det Descent 3 aldrig blev, nämligen Overload.
Likt i de två första spelen ska du ta dig genom massor av små trånga korridorer för att ta dig till slutet av banan. Vissa dörrar är låsta och du måste låsa upp dem först innan du kommer igenom dem. Du rör dig helt fritt åt alla håll och kanter och det är mycket lätt att komma vilsen, precis som det var i de två första spelen. Till din hjälp har du en tydlig men ändå ibland svårnavigerad 3D-karta som berättar åt vilket håll du skall fara.
Mellan nivåerna så kan du uppgradera ditt skepp genom att använda uppgraderingspoäng som du hittar utmed banorna. Det gör att ditt skepp blir starkare och dina vapen mer utvecklade. Det finns i kampanjen 15 nivåer och 3 bossar. Jag har ännu inte klarat samtliga banor men är i sådan eufori efter ett gäng av dem så jag var bara tvungen att skriva ner detta så snabbt som jag bara kunde.
Det här är inget modernt spel på något sätt egentligen. Detta är Descent 3 om det hade släppts 1998. Det är givetvis något snyggare grafik, men spelkänslan, spelmomenten och allt därtill är precis som det var under spelens guldålder. Med detta, Dusk, Ion Maiden, Amid Evil osv så närmar vi oss kanske en ny guldålder. För vem behöver nya och krångliga ideér på spel som bara känns krystade, vem behöver öppna världar som säger att det inte ska vara något klättrande i torn och så är det precis vad man gör under hela spelet. Det här spelet har något som väldigt få spel har idag, nämligen själ. Och då är jag inte alls troende på det viset, men troende på spels själar, det kan jag däremot skriva under på!
Kategorier: PC, Retro
Retroåret 2015
Ungefär ett halvår kvarstår nu av min föräldraledighet. Men jag kommer även att hinna med ett sommarlov innan jag börjar jobba riktigt på riktigt, om man nu kan säga så. Det innebär att jag, i alla fall på kvällarna, kommer att hinna med lite spelande. Och eftersom jag har totalt dömt ut spelutbudet 2015 förutom vissa få undantag, så har jag bestämt att spela igenom ett antal gamla godingar. Vissa av dem, helt nya för mig, men de flesta välkomna återigenomspelningar. Tänkte kort och gott stapla upp spelen jag har tänkt att gå igenom under 2015 och en liten kort genomgång. Samtliga spel kommer att vara på PC och med hjälp av moddar uppsnyggat så att det håller kvaliten för ett spelsläpp idag.
Jag har faktiskt redan tjuvstartat lite med att börja spela Doom 64. Jag kommer att gå igenom varje spel mer ingående i separata inlägg där jag förklarar vad det är för moddar jag använder osv. Övriga spel jag har tänkt gå igenom är:
- Unreal 1 – När det kom var det inget som kom inärheten av dess grafiska skönhet, vi får se hur det står sig i år.
- Doom – Master levels, 20 nivåer som jag tidigare aldrig spelat. Släpptes bland annat på psx-utgåvan.
- Doom 1 och 2 – Givetvis måste även originalen gås igenom.
- Quake 1 – Möjligen med de två expansionspaketen också. Detta är höjdpunkten under året!
- Quake 2 – Även detta finns det en chans till att jag tar expansionspaketen till också.
- Heretic – Har jag aldrig klarat samtliga episoder, så det vore väl något att fixa till i år.
- Hexen – Fastnar alltid på typ samma ställe, men vi får väl se i år.
Det var väl de jag hade tänkt gå igenom. Som ni ser är det enbart FPS som gäller när det kommer till retro för min del. En av anledningarna som jag tror att det beror på är att dagens FPS inte är lika bra som gårdagens, kort och gott. Ta spel i andra genrer, tex strategi såsom Civilization. Där är dagens Civilization 5 minst lika bra som Civilization 1, vilket innebär att det inte finns någon direkt mening med att spela ettan längre. Pratar vi Fifa-spelen så är Fifa 15 bättre än Fifa 97 för att ta ett exempel. Jag kan nog hålla på här ett bra tag till och visa på att de flesta andra genrer är, i alla fall, lika bra som de var för 20 år sedan. Givetvis finns det undantag, men de är få, och då enstaka spel, inte en hel genre.
Kategorier: Bloggserie, PC, Retro
