Spelfunderingar
Jag minns fortfarande hur stolt jag var för att jag hade hela 19 NES-spel. Jag hade dom i en sådan där fantastiskt vacker box som man kunde bära runt. Den tog totalt 20 spel. Så jag hade nästan maxat den. Det var sjukt många spel. Jag visste inte ens vad jag skulle spela härnäst, för jag var som ett barn vid godisdisken som hade för mycket att välja på.
Tiderna har dock ändrats. Barnet är fortfarande närvarande. Men istället för 19 spel att välja mellan så ”stoltserar” mitt Steambibliotek med hela 1893 spel! Vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag lagt på dessa. Och utöver det så har jag Uplay+, EA Play Pro och GamePass Ultimate. Så det finns ett par spel att välja på. Ja just det, glömde ju Playstation plus högsta paketet där oxå. Hur ska jag hinna välja spela? Nä, sanningen är ju att jag inte gör det. Och jag missar en massa bra spel att spela på grund av att jag bara hoppar runt.
Sättet jag bara hoppar runt påminner mig om en kompis jag hade på 90-talet som piratkopierade alla sina spel. För honom fanns där inget värde i något spel. Så han spelade något spel fem minuter, något bara startade han för att sedan stänga av. Det fanns inget värde i spelet. Så varför skulle han lägga tid på det? Lite så kan jag känna igen mig i honom nu. Jag har för många spel. För många möjligheter att spela olika spel för att jag verkligen ska kunna njuta av dom.
Men, jag har nu försökt att bestämma mig. Oavsett nya spel så ska jag hålla tillbaka. Försöka att inte gå på hypen av ett nytt spel. För att istället spela något av de typ 4000 spelen som jag har tillgång till. Med det sagt så är det just nu två spel som jag ska försöka spela lite extra närmaste tiden. Och det är Diablo 4 och Civilization 6. Två mycket bra spel som ger mer om man lägger lite tid på dom. Civ 6 har fått alldeles för lite kärlek av mig trots det är ett sjukt bra spel. Tror jag har 52 timmar totalt på Steam. Galet lite! Sen har jag nog ett par timmar på mobil och Switch oxå, men det är absolut värt mer.
Så varför skriver jag ens det här inlägget? Jo, för att Baldurs Gate 3 nyss har släppts och att jag är så lockad av att inhandla detta, antagligen helt fantastiska spel. Men då missar jag ju andra bra spel som jag inte är färdig med. Så nu spelar jag Civ 6 så mycket jag kan och försöker undvika att Baldurs Gate 3 finns. För annars vet jag att jag antagligen bara kommer ge 5-6 timmar i det och sen överge det för nästa kick. Och det blir i så fall en dyr kick. Bättre att köpa det när jag känner att jag är färdig med de spelen jag har för att sen kanske till och med spara lite pengar på någon rea eller så.
Kategorier: PC
Duck Tales avklarat
Det var väl tvunget att bli en genomspelning av den här klassikern också. Jag minns än idag känslan när jag första gången höll i kassetten. Min kusin hade fått ett likadant spel. Också Duck Tales. För självklart hade vi båda önskat samma utan att tänka på att vi kan önska olika och sedan låna. Men jag tror det var speciellt med Duck Tales. Det här ville vi bara ha. Och det är jag glad för nu. Att jag har kvar min kassett i hyllan.
Till det här spelet så använde jag mig av en ny leksak att spela det på. Tidigare har jag kört på min Retroid Pocket 2 vilket har en perfekt 4:3-skärm för bästa återgivning av dessa gamla spel. Men nu valde jag faktiskt att köra igenom det på en Anbernic RG351P i härlig Gamecube-lila färg. Den har en aspekt på 3:2 vilket ger en lite bredare bild. Men va bra tänker du, då har den ju rätt förhållande om man spelar Gameboy Advanced-spel. Och japp, visst är det så.
Men jag tycker inte att det är så farligt att spela med en liten utsträckt bild när man får smidigheten i den här enheten som överglänser den i Retroid Pocket 2. Fördelen med ett snabbt och smidigt gränssnitt och mer kvalitativa knappar går före den lite bredare bilden. Men, nu var det ju inte apparaterna jag skulle prata om. Dom får jag ta i ett annat inlägg. Kanske. Just Duck Tales är ju frågan om det gamla spelet håller än idag. För det fick ju en remake för ett par år sedan som gjorde om spelet så att man knappt kände igen det. Tyckte det var kul en stund men det slår inte originalet ens i närheten. Känslan när man styr farbror Joakim med sin käpp är total överlägsen här.
Att springa runt på de här fem olika nivåerna i den ordning man vill. Ibland får man åka tillbaka igen till ett ställe då det saknas nycklar för att komma åt vissa delar av andra banor. Men man hinner aldrig bli riktigt trött på det. För banorna är riktigt varierande. Och så har det här spelet en stor fördel som många andra på den här tiden. Det är kort. Jag skulle uppskatta den effektiva tiden jag spelade det till ungefär 60-70 minuter. Dessa var givetvis uppdelade under flera dagar då jag drog fram det och körde en nivå lite här och lite där. Detta är den största fördelen med bärbart retrospelande.
Jag klarade aldrig remaken. Om det berodde på att det var tråkigare eller svårare låter jag vara osagt. Men Duck Tales är verkligen inte ett svårt spel. Inte om man som mig alltid väljer att spela på lättaste svårighetsgraden pga att jag inte orkar eller har tid att nöta. Och jag spelar ju mest för nöjes skull. Och jag har inget nöje av att något är svårt. Tänk er själva att ni vill se på en film. Men för att kunna njuta av den måste ni lyckas trassla in hela magnetremsan på ett VHS-band innan ni kan få se det. Det är lite så jag känner det med svårighetsgrader i spel. Jag förstår verkligen inte njutningen av att självplåga sig. Med all respekt för er som gillar det. Jag gör det inte.
Och där var spelet slut och jag har inte ens nämnt den fantastiska musiken. Ikoniska startskärmen med den underbara titellåten. Den får mig att egentligen inte vilja spela, utan stanna på titelskärmen. Lite samma magi som Civilization 4 och 6 hade med mig. Man ville bara sitta och lyssna.
Kategorier: Nintendo, Retro
