Duck Tales avklarat
Det var väl tvunget att bli en genomspelning av den här klassikern också. Jag minns än idag känslan när jag första gången höll i kassetten. Min kusin hade fått ett likadant spel. Också Duck Tales. För självklart hade vi båda önskat samma utan att tänka på att vi kan önska olika och sedan låna. Men jag tror det var speciellt med Duck Tales. Det här ville vi bara ha. Och det är jag glad för nu. Att jag har kvar min kassett i hyllan.
Till det här spelet så använde jag mig av en ny leksak att spela det på. Tidigare har jag kört på min Retroid Pocket 2 vilket har en perfekt 4:3-skärm för bästa återgivning av dessa gamla spel. Men nu valde jag faktiskt att köra igenom det på en Anbernic RG351P i härlig Gamecube-lila färg. Den har en aspekt på 3:2 vilket ger en lite bredare bild. Men va bra tänker du, då har den ju rätt förhållande om man spelar Gameboy Advanced-spel. Och japp, visst är det så.
Men jag tycker inte att det är så farligt att spela med en liten utsträckt bild när man får smidigheten i den här enheten som överglänser den i Retroid Pocket 2. Fördelen med ett snabbt och smidigt gränssnitt och mer kvalitativa knappar går före den lite bredare bilden. Men, nu var det ju inte apparaterna jag skulle prata om. Dom får jag ta i ett annat inlägg. Kanske. Just Duck Tales är ju frågan om det gamla spelet håller än idag. För det fick ju en remake för ett par år sedan som gjorde om spelet så att man knappt kände igen det. Tyckte det var kul en stund men det slår inte originalet ens i närheten. Känslan när man styr farbror Joakim med sin käpp är total överlägsen här.
Att springa runt på de här fem olika nivåerna i den ordning man vill. Ibland får man åka tillbaka igen till ett ställe då det saknas nycklar för att komma åt vissa delar av andra banor. Men man hinner aldrig bli riktigt trött på det. För banorna är riktigt varierande. Och så har det här spelet en stor fördel som många andra på den här tiden. Det är kort. Jag skulle uppskatta den effektiva tiden jag spelade det till ungefär 60-70 minuter. Dessa var givetvis uppdelade under flera dagar då jag drog fram det och körde en nivå lite här och lite där. Detta är den största fördelen med bärbart retrospelande.
Jag klarade aldrig remaken. Om det berodde på att det var tråkigare eller svårare låter jag vara osagt. Men Duck Tales är verkligen inte ett svårt spel. Inte om man som mig alltid väljer att spela på lättaste svårighetsgraden pga att jag inte orkar eller har tid att nöta. Och jag spelar ju mest för nöjes skull. Och jag har inget nöje av att något är svårt. Tänk er själva att ni vill se på en film. Men för att kunna njuta av den måste ni lyckas trassla in hela magnetremsan på ett VHS-band innan ni kan få se det. Det är lite så jag känner det med svårighetsgrader i spel. Jag förstår verkligen inte njutningen av att självplåga sig. Med all respekt för er som gillar det. Jag gör det inte.
Och där var spelet slut och jag har inte ens nämnt den fantastiska musiken. Ikoniska startskärmen med den underbara titellåten. Den får mig att egentligen inte vilja spela, utan stanna på titelskärmen. Lite samma magi som Civilization 4 och 6 hade med mig. Man ville bara sitta och lyssna.
Kategorier: Nintendo, Retro
Old World – En snabbtitt
Jag har sett framemot Soren Johnsons Old World sedan det utannonserades för ett bra tag tillbaka. Soren var ju lead designer på Civilization 4 som jag tyckte var en riktigt välpolerad pärla. Offworld Trading Company var det första spelet han släppte efter Civilization 4 under sin egna flagg Mohawk Games. Även det var ett otroligt välpolerat strategispel som handlade om att bosätta sig på en annan planet som ett företag och sedan sälja resurser, köpa billigt och sälja dyrt.
Old World är mer likt Civilization än vad något annat spel jag spelat som försöker likna det. Om man bortser från Call to Power 1 och 2. Jag har bara hunnit spela det 1-2 timmar än så har inte kunnat se hela spelet än. Men jag ska försöka beta ut de skillnader jag hittills har hittat. Den första skillnaden jag upptäckte var att sina arbetare inte bara bygger väger, planeringar och annat utan även underverk, och andra byggnader som hör till staden. Detta gör man alltså i rutorna runtom staden, och inte som i Civilization i en lista inuti staden. Detta gör ju vad jag gissar att man inte kan bygga allt i alla städer utan måste tänka mer strategiskt i vad man bygger var.
En annan stor skillnad som jag märkt är att dom tagit idén från Paradox många strategispel med att ens ledare någon gång kommer att dö och dess arvingar kommer att ärva tronen. Detta innebär att man får syssla lite med att gifta bort ledare och tänka strategiskt kring vem man ska skaffa en ny tronarvinge med. Och alla fördelar och nackdelar det kan komma att ge i framtiden. Varje drag är alltså ett år.
Det finns ett stort träd av från olika saker man kan forska fram precis som i Civilization. Men en sak jag lade märke till är att vissa av dem är tidsbestämda om jag förstod det rätt. Alltså, forskar jag inte kring en viss sak just nu kommer den saken att vara försvunnen i min historia för alltid. Har inte spelat tillräckligt länge för att se dess konsekvenser men det känns ju verkligen som ett friskt tillskott i genren.
Om jag skulle beskriva det så är det verkligen närmare Civilization än något annat spel. Men det vågar lite mer än den ganska strama Civilizationserien vågar. Det är ännu i early access men det känns så sjukt välpolerat att det skulle kunna vara ett färdigt spel. I alla fall så långt jag har kommit. Kan ju hända att det tar stopp efter X antal drag men så långt har jag inte kommit än. Rekommenderas starkt till alla som älskar Civilization!
Kategorier: PC
