Hemsedal
En vecka kan gå snabbt när man har roligt. När man är sjuk och ligger inne och tittar ut på alla som åker skidor utanför så går tiden inte speciellt snabbt. För roligt är det inte. Och det är väl ganska typiskt att man skulle bli sjuk inför just den här resan. När jag lite kommer hem igen. För det är i Hemsedal som jag har åkt mest skidor. Det är här vi åkte oftast när jag var liten för att åka skidor. Så det känns lite som att komma hem. Men nu har jag inte varit här på vintern på 21 år. Och det är lång tid att vara ifrån sitt favoritställe.
För det har hänt en hel del i backarna sedan dess. Det har försvunnit liftar, vissa har flyttats och vissa är nya. Backarna har förbättrats på många sätt, dragningen av backarna känns smartare än tidigare. Ett par nya backar har tillkommit, och det är kul att få testa lite nya backar bland alla gamla välkända som man kan åka med mössan nedragen över sina ögon.
Något som slår mig varje gång jag är här uppe, så är det hur galet vackert det är oavsett vilket håll man än tittar. Att det är riktigt kallt, och ganska blåsigt gör det ännu mer magiskt. Naturen är kraftfull och man känner sig mycket liten när man står och tittar ut över fjällvärlden. Nu längtar jag tillbaka hit och en full vecka där jag får vara frisk.
Och eftersom barnen inte har några nationella prov nästa år så hoppas jag att kunna åka hit redan nästa år, och då under en vanlig vecka och inte sportlovet som typ är dubbelt så dyrt. Jag var även rädd att det skulle vara fullt med folk här denna vecka, men det har det inte varit. Eller ja, det har varit mycket folk, men eftersom det är ett så otroligt stort liftsystem här så har folket spridits ut väldigt bra, och det var aldrig att man riktigt stod i kö för länge. Avslutar med en bild från i går, det var vackert, blåsigt och alldeles underbart kallt!
Kategorier: Bilder, Resa
Roguecraft DX
Det är inte varje dag det släpps nya spel till en över 40 år gammal dator. Men om det är någon dator som får nya spel och program så är det datorer som skapades av företaget Commodore. Det släppts nya spel till både deras gamla C64 från 1982, likt deras Amigor från 1985-1994. För år 1994 så gick företaget i konkurs och inga nya datorer har släppts sedan dess. (sanning med viss modifikation då Commodore nyss blev uppköpta och släppte en uppdaterad C64). Men det här inlägget ska inte handla om gamla datorer, utan om det spelet jag köpte för en vecka sedan. Det släpptes den 2 februari 2026, och heter Roguecraft DX.
Det hela går att spela på en Amiga 500 med extraminne. Ja, inte 16 gigabyte RAM som man kanske är van vid idag, utan 2 megabyte RAM. Har man inte det så finns Roguecraft utan tillägget DX som du kan köra på en enklare dator. Men vad som är viktigt är att det flyter på bra på den maskinen man kör det hela på. Jag har spelat det på min Amiga 1200 med en 68030 cpu och 128mb RAM. Så att det flyter är det inget snack om.
Det hela börjar med att du får välja en hjälte som du vill spela med. Jag valde warrior då den var bäst och enklast att börja med. Annars gillar jag mest att spela som wizard. Men då den är den svåraste klassen att spela med och jag är ny i detta spel så fick valet gå på warriorn.
Det hela går ut på att man utforskar olika våningar i ett djupt grottkomplex. Tänk Diablo 1 där man startar på ytan och går ner i underjorden. Allt sker turordningsbaserat. Vilket ger en mindre stress när man försöker tänka ut sitt nästa drag. Likt Diablo 1 så skapar varje spel en ny upplevelse åt dig eftersom det finns massor färdiga rum, men hur dom sätts ihop är nytt varje gång du spelar. Vilket ger att ingen genomspelning är den andre lik.
Du kan samla på livpotions för att klara av de svårare partierna. Och du går även upp i styrka desto fler fiender som du har ihjäl. Så även om man kan speedrunna igenom spelet, så kommer man tillslut stöta på patrull när det blir alldeles för svårt i slutet, om man inte haft ihjäl tillräckligt många monster för att gå upp i level.
Något som gör det hela lite extra häftigt är att musiken är delvis komponerad av min gamla mod-favorit-artist Jogeir Liljedahl. Det ger spelet den där klassiska 80-90-talskänslan som ett nytt spel på den tiden kunde ge. Klicka gärna på hans namn här och lyssna igenom hans alster från tiden då spel och musik var på riktigt.
Inget spel med ordet rogue i sin titel hade varit värdig just den titeln om man inte dog om och om igen. Det gör man ofta, och även om det inte handlar om en roguelike, så dör man likt förbannat ändå. Men man tar nya tag, höjer volymen på spelmusiken lite till och kör ett varv till. Såpass beroendeframkallande är detta. Och de 6 dollarna som dom vill ha för spelet är kanske de bäst spenderade pengarna du någonsin kommer att spendera.
Kategorier: Amiga
Herald of Havoc
Jag älskar ju gamla spel som ni säkert känner till. Ett av mina favoritspel genom alla tider är Quake 1. Jag minns när jag gick ner till min lokala spelbutik och köpte originalet. Vilket jag trodde var originalet. Men när jag kom hem och installerade det så upptäckte jag att det fanns ett 20-tal andra spel på skivan. På något sätt hade denna presasde, originalskivan gått igenom någonsalgs piratifiering, vilket gav mig 20 spel istället för ett. Men eftersom jag vill göra rätt för mig gick jag ner till stan igen för att byta mot ett äkta Quake 1. Vilket jag inte ångrar idag. Givetvis kopierade jag det andra spelen till en annan skiva innan jag lämande tillbaka den. Men det hör inte hit.
Åren gick, jag spelar fortfarande igenom Quake 1, minst en gång om året. Men så kom detta spelet in på min radar. Herald Of Havoc hette det. Det såg ut precis som Quake. När jag spelade det det så kändes det nästan som Quake 1. Jag kunde till och med flytta vapnena till mitten av skärmen, vilket syns tydligt på mina screenshots. Det om nått gav mig den rätta känslan.
Vapnena man kan välja på liknar även de samma som i Quake 1. Fast men en ny twist. Vid varje ny bana börjar man på noll igen. Jag vet egentlige inte riktigt vad jag tycker om det, men jag är inte helt 100 på att det är en bra idé. Men det funkar, varje bara är designad efter denna filosofin, så det funkar ganska bra.
Det är en 2-300 fiender på varje bana, så det är mycket action. Skjuta, skjuta och spring. Om och om igen. Det finns nog en story där någonstans, men likt gamla spel, så bryr man sig inte om den, utan det är spelkänslan man är ute efter. Och den sitter som en smäck!
Fienderna är lite smått tråkigt designade. Knappt så att dom är texturerade alls. Känns lite som place holders, men det funkar. Hadde utvecklaren lagt 2 timmar till på fiendedesignen hade det inte gjort något. Man ser ändå 300 stycken på varje bana så det borde kunnat läggas lite lite mer tid på det. Men aja, man skjuter på dom, dom dör. Dom är borta.
Miljöerna är inte jättevarierade, men ändå tillräckligt för att man ska vara nöjd. Hela spelet är över efter 2-3 timmar. Och det är lagom. Man behöver inte mer än så här. Man får ändå en bra valuta för pengen man lägger ner på det.
För er som ändå tvekar om ni ska köpa det eller inte, så finns det ett demo att tanka hem gratis på Steam. Och köper ni det, så får ni uppleva 3 episoder(som det ska vara) underbart skjutande i Quakes fotspår. Ni kommer inte att ångra erat köp, var så säkra!
Kategorier: PC, Retro
Dead But Dreaming
Ytterligare en fantastisk bana till Quake är genomlirad. Den här banan tyckte jag var ganska svår. Jag dog en himla massa gånger och fick använda sparfunktionen flitigt för att jag inte skulle behöva köra om stora delar av kartan.
Banan tog mig nästan en halvtimme att klara och är precis lagom i längd för dagens spelande. Den är vacker med gröna växter hängandes ner över hela banan. Den är uppbyggd i ett antal nivåer som man passerar över och under beroende på hur långt man har kommit. Jag fullkomligt älskar den här typen av upplägg.
Nivån består av totalt 107 fiender och det är verkligen fullt ös hela tiden. Jag gillar de delar som när man kommer till ett ställe så blir man likt Unreals klassiska nivå, liksom instängd bakom galler och sen väller det ut fiender. Visst, kanske inte lika nyskapande som när Cliffy B gjorde det första gången 1998, men ändå en fin effekt.
Kartan är skapad av Fairweather som också ligger bakom en hel hög av banor som jag också ser framemot att testa någon gång. Så, vad väntar du på?
Kategorier: Bantestande, PC, Quake
Blood Colored Rust
Blood Colored Rust är ytterligare en karta till Quake 1. Den är sprillans ny och släpptes så sent som 30 augusti 2020. Det är en välgjord bana i militärstil. Den kräver addonen Quoth vilket Quake Injector installerar automatiskt åt dig om du kör via det systemet.
Quoth är en addon som är till för att underlätta för de som skapar maps. Den är designad så att det ska vara troget Quake 1, så förvänta dig inga mängder av nya fiender eller funktioner här som spelare. Vissa nya fiender finns det, eller rättare sagt så är dom omarbetade från originalet. Förutom den hemska eldkastande fienden som eldar upp en rejält om man kommer för nära.
Nivån är riktigt väldesignad och man har hela tiden ett flyt(momentum) genom hela kartan. Det är aldrig så att man liksom stannar upp och funderar på vart man ska ta vägen här näst.
Var beredd i slutet på nivån då det riktigt brakar loss i en riktigt skjutarfest på det sättet Quake 1 bara kan. Doom Eternal kan se sig omsprungen med hästvägar. Så vad väntar du på?
Kategorier: Bantestande, Quake
Fixat länkfärger
Jag har uppdaterat sidan lite så att länkar syns i inlägg på detta viset. Och när du rör muspekaren över länken så ändrar den färg till den snygga orangea färgen som jag kör över hela sidan. Riktigt snyggt! Men jag måste verkligen komma på något sätt att lösa mobilsurfandet som ju står för den stora delen av besökarna här. Men jag vill samtidigt inte ge upp den här designen som ska osa 90-tal. Men man kanske helt enkelt inte kan få allt? En design på 90-talet borde ju i så fall utmynna i någonslags wap-sida. Och så roligt var ju inte de sidorna att surfa på med sin Nokia 3220.
Kategorier: Hemsidan
Vad är old school gaming?
Med spel som Wolfenstein och nya Doom så har nätet blivit väldigt vurmande för den gamla spelstilen. Spelstilen som fanns innan Gears of War lärde dig att du kunde gömma dig bakom en trälåda och få nytt liv på 5 sekunder. Det har har sedan dess(eller tidigare?) blivit något utav en branschstandard. Personligen tycker jag det är otroligt tråkigt och att det ska räcka att gömma sig för att sedan komma tillbaka i full karriär mot fienderna.
Det är på inget sätt mer realistiskt att det ligger healthpacks flygande i luften runt om på banan, men det blir sjukt mycket mer intressant spelande. Det räcker liksom inte att bara satsa allt tills man har 5% liv kvar för att sedan vila i fem sekunder och sen hamna på 100% igen. Nu när nya Doom nyligen har visats upp fick vi reda på att det skulle vara old school till det sättet med medpacks.
Dock blev jag lite orolig när jag hörde att banorna skulle vara linjära. Missförstå mig rätt nu, jag är verkligen inget fan av open world-spel. Eller jo, när Delta Force visade vägen älskade jag det. Men någonstans efter det första Far Cry så dog det lite och det spännande med att kunna göra vad man ville blev mest jobbigt och tidsödande. Men det finns faktiskt något där mitt emellan. Jag tänker på Doom 1 och Doom 2 där banorna var stora men inte öppna. De var samtidigt inte linjära.
Det bästa exemplet är nog ändå Hexen där banorna var typ som de i Doom men man kunde gå tillbaka och fram i dem lite hursom. Quake 2 var även inne lite på det spåret. Men därefter dog det helt. Jag hoppas att ID Software verkligen levererar oavsett. Men tills dess har jag mängder av moddar och förbättringar till de ursprungliga spelen att spela. Och oavsett om det blir en riktig flopp så vad gör det. Doom 1 och Doom 2 blir knappast sämre med åren tack vare dess öppna källkod som entusiaster förbättrar för var dag som går. Det Doom 1 är i dag kommer knappast Battlefield 4 vara om 20 år.
Kategorier: PC, Retro
Dungeon Keeper är här igen!
Och som vi har väntat på att få lägga labbarna på ett nytt spel i Dungeon Keeper-världen. I går när nyheten damp ner som en atombomb på Twitter kunde jag inte längre hålla mig. Trots jag var mitt i en Fifa-match så låtsades jag byta spelare medan jag trixade med mobilen för att ladda ner spelet. I halvtid var spelet nedladdat och jag startade upp det bara för att få vänta ytterligare på en uppdatering. När sedan Fifa-matchen var vunnen och slutkörd satte jag mig skönt i soffan för att kunna få avnjuta Dungeon Keeper, ett av de bästa spelen någonsin när det släpptes på PC.
Det första jag möts av är en otroligt tjötig Horny som babblar en massa skit om hur spelet fungerar. Ok, bra tänker jag för dem som aldrig har spelat Dungeon Keeper. Men han slutar ju aldrig… Jo, tillslut slutar han, när jag inte rör spelet. Direkt när jag byggt något eller rört något är han där igen och berättar hur man ska gå vidare, hur man använder det jag nyss har byggt osv. Ok, jag försöker att ignorera detta och se om det ändå är ett härligt gammalt Dungeon Keeper.
Man kan starta olika uppdrag genom att klicka på en lista vad som kommer att hända. Tex att nu vill jag att någon ska attackera min grotta. Ok, kul tänker jag, men borde inte den som attackerar mig få bestämma det istället för jag?
Droppen är dock när Horny annonserar ut att det kanske vore bra att jag betalade lite för att det skulle gå snabbare att bygga upp rummen då. Det här är inget annat än ett ruskigt dåligt pay2win-spel som jag inte tror kommer fungera. För vem är det spelet vänder sig till egentligen? Jag tror inte att de är Candy Crush-spelarna som är vana med att betala hela tiden. Jag tror att namnet Dungeon Keeper vänder sig till de som var med på den gamla goda tiden och bara vill ha ett bra spel, fritt från DLC, pengatransaktioner, achivements och annan skit som på senare år har förstört spelen.
Personligen anser jag det här spelet vara det sämsta jag spelat på år och dar. Och då recenserade jag ändå några 1/10-spel på Eurogamer som var bedrövligt dåliga. Ge mig ett riktigt Dungeon Keeper istället och låt mig betala 400 spänn för det, på PC! Alternativt 100 spänn på mobil/tablet. Men att ge mig detta är bara ren och skär elakhet! Jag fortsätter att sätta mitt hopp till det kickstartade projektet War for the Overworld.
Kategorier: Mobilspel
Estranged: Act 1 – Gratisspel i sourcemotorn
Jag brukar ganska ofta testa små gratisspel som släpps lite då och då. I går såg jag att det hade kommit ett nytt till sourcemotorn. Det är alltså den gamla hederliga motorn som driver Half-Life 2. Men det har aldrig tidigare varit ett problem och är det inte heller nu. Estranged: Act 1 ska vara ett spel som anspelar lite på skräck om jag förstår det hela rätt. Jag kan inte säga att jag direkt blev rädd någon gång. Så bortser man från skräckmomenten så är det ett helt ok FPS-pangare med några små pusselproblem längs vägen.
Av namnet och slutet på spelet att förstå är detta alltså första delen av ett par delar. Jag kommer definitivt att spela vidare när nästa akt släpps. Om jag ska ge det ett antal ”Ben E Factors” så är det 3/5.
Spelet tog ungefär 1.5 timme från början till slut. Ganska lagom om du frågar mig. Och för att vara helt gratis så är det ju ingen tvekan att du ska testa det i alla fall. Dock gäller det att du inte är bortskämd med ny grafik, för det ser ut som ett spel från 2005 ungefär. På både gott och ont.
Kategorier: PC
Årets första spel avklarat
Och det kanske inte är ett spel som nödvändigtvis släppts i år. För är det något som jag ganska ofta gör så är det att spela gamla spel. Mitt årliga spelande av Doom/Quake är ju ett sådant lysande exempel. Men nu är det ändå ett relativt nytt spel som jag har dragit igenom, nämligen Tomb Raider.
Första gången jag spelade Tomb Raider så var titeln exakt detsamma som det är nu. Bara Tomb Raider. På den tiden så satt jag och pillade ganska mycket med mitt Voodoo 2-kort och försökte patcha in 3DFX-patchar på alla spel jag hade. När jag väl hade fått in det på Tomb Raider såg det helt sjukt vackert ut. Så mjukt och flytande. Därefter blev det Tomb Raider 2 på Playstation vilket var ett ännu bättre spel än ettan. Nu har det gått ett antal år och ett antal Tomb Raider har kommit och gått. Inget har dock levt upp till tvåans tighta kontroller och spänning. Inte förrän förra året.
Dagens Tomb Raider har verkligen allt som krävs för att jag ska gilla ett spel. Bra grafik och bra spelkänsla. Det är någon story här också där man har fastnat på en ö och försöker komma därifrån. Men den är som vanligt i spel helt överflödig och onödig. Samtidigt är den inte i vägen och förstör, så det är helt ok att den finns där.
Jag gillar det linjära upplägget som spelet innehar. Man slipper att springa runt och göra en massa uppdrag och samla på fjärilar och gud vet allt vad det är i dagens openworld-spel. Charmen med att springa runt fritt på en stor karta försvann någonstans mellan Delta Force och Crysis. Far Cry kan ha varit det sista spelet där det gjordes värdigt.
För er som gillar äventyrsspel kan jag inte annat än att rekommendera det här spelet. Köpte ni det på Steamrean fanns det för dryga 70 kronor så då är det bara att slå till när det kommer under nästa rea.
Kategorier: PC
