Årets kärleksförklaring till PCn
Jag har vänt och vridit ett bra tag på den här kategorin. Skulle jag skriva ett inlägg om spel som fanns på konsol och hur mycket bättre de skulle bli på Pc? Nej, det hade varit för mycket konsol vs Pc-krig i det inlägget. Så istället för att skriva något om varför Pc’n är bättre än konsoler så tänkte jag skriva varför jag gillar Pc’n utan att blanda in konsoler överhuvudtaget. Det här inlägget är min kärleksförklaring till Pcn som spelmaskin. Och det är det enda inlägget i år som behandlar kärleken utan att slå ned på eventuella konkurrenter.
Jag började min spelkarriär som så många andra i min ålder med en NES som jag fick en julafton någon gång under 80-talet. Till den maskinen införskaffade jag mig hela 19 spel vilket var sjukt många i min bekantskapskrets. Mina kompisar var gröna av avund när de kom hem till mig för att testa det senaste häftigaste spelet till mitt NES. Därefter köpte jag min första dator, en Amiga 500+ som jag nu så här i efterhand hyllar som världens bästa spelmaskin genom tiderna. Men jag var fortfarande sugen på att spela Mario så det fick bli en SNES för att fylla det tomrummet.
Därefter kom dagen som ändrade mitt liv för alltid. Jag var hemma hos en kompis som nyligen hade köpt en PC. En Compaq Presario hette datorn och var nog det häftigaste jag hade sett. Det var en inbyggd maskin som inte är helt olik Apples iMac. Den hade en 486 processor som snurrade i hutlösa 33 mhz. Min kompis visade mig ett sharewarespel som hette Doom. Efter det var aldrig min Amiga som den en gång var. Så i en svag stund (så här i efterhand) så sålde 
jag min älskade Amiga med skärm och massa tillbehör så att jag kunde få råd att köpa en PC. Min första PC som Ni ser på bild här var en Packard Bell med 50 mhz (jag var ju tvungen att bräcka polaren). Den hade varken ljudkort eller cd-läsare (bilden är tagen något år senare då jag köpte en cdläsare för 2500 kr) men kostade ändå 13000 kronor. Jag kunde nu spela Doom på den och lyckan var gjord!
Men åren gick och min kusin hade införskaffat en Pentium 75 mhz som utklassade min sega dator med 4 mb RAM som jag trots det lyckades köra Windows 95 på. Jag var tvungen att göra något, så jag åkte och köpte en Pentium 150 som bräckte kusinens dator rejält. Nu kunde jag äntligen spela Fifa 96 som jag hade köpt ett par månader innan jag ens kunde spela det. Det hade legat och retat mig i hyllan så länge nu.
Nu hade min granne som då arbetade i en datorbutik fått hem något helt fantastiskt som jag bara var tvungen att komma över för att se. I hans burk körde han något som hette Voodoo och som skulle göra grafiken helt sjukt snyggt. Jag från att ha spelat Doom 2 och Duke Nukem 3D till att se hans dator spela upp introsekvensen i Unreal och jag var än en gång helt såld över hur det var möjligt att skapa något så glänsande vackert. Han fick hjälpa mig bygga ihop en dator som den här gången blev en Pentium 2 450 mhz med ett voodoo 2 kort i. Nu var lyckan ännu en gång gjord. Ja, varje gång en sådan här övergång skedde så kändes det som att man inte kunde göra något som var snyggare.
Jag kan väl ärligt talat säga att efter jag fick uppleva Voodoo 2 kortet i min dator har jag inte varit med om den otroliga revolution i grafisk framställning på en dator. Jag syftar på skillnaden före och efter. Därefter har det bara gradvis blivit snyggare och snyggare. Men den stora chocken kom aldrig igen. Därefter har jag kört Pentium 3, Pentium 4, Amd 64, Core2duo och dagens i7a.
Men jag har aldrig slutat älska det jag älskar med PCn. Nämligen att den är min och jag har byggt ihop den helt själv. Visst byggde jag inte min första 486a själv men jag satte in ljudkortet och Cd-läsaren själv och det var stort för en 13 åring att lyckas med (tyckte jag då iaf). Den känslan när man byggt ihop och första gången sätter på den och bara hör hur fläktarna går i gång ger mig gåshud.
Jag var aldrig den populära personen i klassen under min uppväxt. Jag hade aldrig jättemånga kompisar utan min kompis var ofta min dator. I bland kanske jag umgicks lite för ofta med den och på så vis försummade eventuella kompisar och kärlekar. Ja, jag hade på min 20-års dag aldrig ens kramat en jämnårig person av motsatt kön, kyssar och annat var inte ens med i bilden. Jag var för innesluten i mig själv och mitt datorspelande som jag älskade. Nu såhär i efterhand när jag är lyckligt gift och med världens underbaraste dotter kan jag erkänna att det var så här för mig. Men trots det så minns jag tillbaka på den här tiden som den bästa i mitt liv. Men det bästa är att PCn och mitt lyckliga nutida liv är inget jag behöver längta tillbaka till, utan jag har det ständigt runt omkring mig, och jag älskar varje dag utav det.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Åsikt, Bloggserie, PCKommentarer
11 kommentarer to “Årets kärleksförklaring till PCn”
Fin kärleksförklaring. För mig har PC:n aldrig legat så varmt om hjärtat, utan det har istället varit konsol ända sedan jag var liten och började med NES/SNES, gillar att slippa behöva uppdatera min dator stup i kvarten för att kunna spela de senaste spelen, även om det har sina fördelar också såklart. Men jag har alltid varit en konsolmänniska och kommer nog förbli det. ^_^
Säg aldrig aldrig! Det är aldrig för sent att lämna the dark side 😛
Själv hade jag en lång PC period mellan 94 och 06, det hela började med en AST Advantage 486/33 mhz som jag spelade Starcraft på, gick helt galet segt! Jag har bara tröttnat på de ständiga problemen med komponenter, att man måste uppgradera både hårdvara och mjukvara ständigt.. Nej det är inte så enkelt som med konsol och med barn och dåligt med tid är det enkelhet jag vill ha 😀
Fast visst har det blivit mycket enklare att bygga en dator i dag än då 😉 Min dotter sover ju mest så det där med tiden vet jag inte än, det lär väl visa sig om några månader 😉
Har heller aldrig varit en PC-människa men jag håller fullständigt med dig om en sak i din berättelse. Amiga 500 ÄR tidernas bästa spelmaskin genom tiderna 🙂
Då hoppas vi på en satsning mellan spelbloggarna för att utse världens bästa spel och maskin någonsin så att Amigan återigen får glänsa 😉
Ahhh…. fantastiskt inlägg.
Min första PC var en IBM 8086 med MS-DOS 3.3. 10 meg hårddisk, 640KB internminne och CGA grafik. Ett riktigt kraftpaket!
Min andra var en 386:a med 25Mhz processor, SVGA grafik och 320 meg hårddisk. Det var på den jag spelade alla de titlar som gjorde mig till en gamer for life.
Jag har egentligen bara spelat konsoll de senaste fyra/fem åren. Innan dess var det PC för hela slanten. Så jag kan bara instämma.
Mer kärlek! Mer PC!
Tack! 😉
Oj va härligt det låter med de gamla härliga datorerna! Jag vet att jag satt på en 8086a på mammas jobb och spelade massa spel som fanns på den som hon inte visste fanns! 😉 Det var typ pong-spel och liknande!
Mina kompisar satt på 386:or när jag hade min Amigatid så då var jag inte jätteavundsjuk på dem 😛 Däremot i skolan hade datorläraren en 386a inne på sitt rum med Links 386 installerat på, den fick vi sitta på väldigt sällan, men ibland så! 😉 Lycka!
Jag lirade Flipper, Digger o Co, Snakes, Stugan, Pacman, Kings Quest 1, och en massa andra roliga små spel på vår gamla 8086:a. Det var verkligen fantastiska tider. 🙂
Sedan hade jag kompisar som ägde både C64 och senare Amiga och Atari. Så jag spelade väldigt mycket på de också. Men sen när 386:an dök upp och man kunde spela spel som Wing Commander 2, Warcraft 2, Ultima Underworld, Space Quest 4, Quest for Glory, Monkey Island, DOOM 2 m.fl.
Det ändrade liksom allt.
Så mer kärlek till PCn!
Nostalgitripp som heter duga det där.. och mycket man känner igen sig i. En skillnad för mig dock var att jag aldrig trampade snett in i konsolträsket förräns jag köpte en xbox (orginal) ungefär i samma veva som 360n kom ut så dom förra blev billiga 🙂
Datorresan började dock tidigt… Farsan köpte en ZX81 (1kb RAM) när jag var i 4-årsåldern som vi sen uppgraderade till 16kb så det gick att göra spel på den. Spel o spel.. tror inte den hade klarat ett monokromt tetris en sen gång men någon form av spel på en dator var det iaf.
Därefter blev den en MSX spectravideo 128 med såklart 128kb RAM vilket sved i ögonen på alla kompisar som på den tiden harvade C64.
Efter det tog jag mina besparingar och köpte världen bästa spelmaskin. dvs en Atari 520stfm… (Köpte en amiga några år senare.. jisses vilket nerköp 🙂
jag fyllde ut med lite fler ataris och någon c64 under åren med men sen togs steget in i PC-världen och har inte hittat något bättre sen dess även om 360n funkar till slöspelande.
Men ibland gillar man inte PC.. som den här helgen tex… igår blev laptopen stulen och när jag kom hem på kvällen så hade grabbens Steamkonto stängts av efter att blivit hijackat. Idag fick han en ny dator så nu har jag suttit några timmar och bråkat med virusprogram och uppdateringar av spel o drivrutiner…. men tja.. det är ju värt det ändå.
Tycker du hade ett bra inlägg.. PC behöver en kärleksförklaring i dagsläget.
Tackar!
Och vilken resa du har fått vara med om då! De där maskinerna fick jag bara uppleva via kompisar som var tidigt ute med datorer. Sedan kan jag omöjligt hålla med om att Atarin var bättre än Amigan men att Atarin slår många spelmaskiner än i dag dock! 😉
Och som du säger så är det jobbigt när PCn inte fungerar och det strular, men samtidigt är det något du själv kan fixa och inte behöver skicka datorn till tyskland för att få den utbytt eller vad dom nu gör där nere med maskinerna 😉