Läckström

Nu blev det ena lite kallt ute

Skogenvidoss

För första gången sedan vi flyttade hit så har jag tyckt det har varit lite jobbigt att gå och lämna My på förskolan. Och det beror knappast på de 230 långa meterna som det är bort till förskolehuset. Nä, det beror på de där låga siffrorna med inbillat minustecken inbakat i sig på termometern. Jag mindes förra vintern som att det var ganska gott att dra på sig varma jeans och gå ut i kylan. Men nu har jag kommit på att jeans inte alls är speciellt varma. Alltså, det är nästan så att man får frostskador på knäskålarna och låren när man går ut. Och då tar det bara fyra minuter att gå till förskolan om My är på gott humör. Annars kanske dryga sex minuter.

En sak till som jag är lite ledsen över är att jag nästan har missat att ta fina höstbilder. Det går alltid så sjukt snabbt från dess att första lövet faller till det bara ligger en brun slemmig lövmassa på marken. Och är man då som jag, lite halvt hypokondriker, och råkar tajma in någon upplevd feberdos precis i fel tillfälle så är hela hösten körd. Då är det bara att vänta tills det snöar och snön ligger så där vackert på grenar och mossar. Men som halvt hypokondriker på vintern också så har vi även här samma problem. En liten upplevd hostning vid fel tillfälle och snön töar bort innan jag kunnat utnyttja den.

Ovan bild är i alla fall ett försök till höstbild som är tagen i vår skog bakom huset. Det finns egentligen ingenting som är bra med den. Alla löv på backen är ihopgyttjade i en lövig slempropp som geggar fast på stövlarna när man går. Vissa träd har några löv kvar och den fina sommargröna gräsmattan i bakgrunden förstör den usla höststämningen av dyster regnhöst.