Läckström

Mina tankar om Rymdkapsel

Skärmavbild 2013-08-08 kl. 14.03.07

När det skrivs mycket positivt om ett spel på bland annat (oftast) Twitter så får jag ett otroligt habegär av spelet i fråga. Självklart beror det ju på vem det är som skriver det också. Vissa har man ju med tiden lärt sig att de har totalt motsatt spelsmak. Men det är ju lite det som är charmen med Twitter. Man lär sig känna folk och vad folk tycker, på gott och ont.

Ett spel som Rymdkapsel hade jag nog aldrig införskaffat om det vore så att jag bara sett det på Play Market. Jag som älskar grafiska spel, även på mobila enheter ser inte riktigt charmen i ett spel med Windows Metro-liknande grafisk stil. Men så fel jag kunde ha.

Spelet går ut på att bygga en bas som du ska skydda från utomjordingar som kommer i sina attackskepp och attackerar dig med jämna mellanrum. Jag har läst liknelser med bland annat Tetris, och det är väl en ganska vag liknelse. Det enda som är lånat därifrån är just att rummen man kan bygga har den formen. Jag ser ingen större strategisk fördel i övrigt. Vad är förlusten av att sätta två rum med ett litet mellanrum mellan dem bara för att bitarna inte passade? Med andra ord, det får inte så ödesdigra konsekvenser som i Tetris om du misslyckas att matcha bitarna.

Något som jag dock har väldigt svårt att köpa är den urusla AI'n i spelet. När jag vill bygga ett visst rum så kanske jag behöver 3 stycken lila resurser. Problemet är att de här karaktärerna som bär runt resurserna har absolut inte någon dialog whatsoever mellan varandra utan kör bara på sitt eget race. Det innebär att mina 10 byggare kan bära var sin resurs till ett rum som bara behöver 3 resurser och när de kommer fram till rummet och upptäcker att någon annan redan varit där och lämnat den lila resursen så släpper figuren bara resursen på marken och den ploppar tillbaka därifrån den kom. Och detta är ett otroligt slöseri med viktig tid.

För om det är något som är extremt viktigt i det här spelet så är det tid och tajming. Dina karaktärer är inte bara IQ-fiskmåsarbetare utan tjänstgör även som dina soldater som försvarar din bas. Du måste här ta beslutet när du ska föra över de här karaktärerna från bärarjobbet till soldatjobbet. Missar du med några sekunder kan din bas vara förstörd.

Och här skulle jag som skrivbordsgeneral vilja ha lite mer att säga till om. De två soldater som har en utpost längst ut på min bas tycker jag gott kan tjänstgöra där hela tiden istället för att springa in i basen för att bära lite mat. Det känns mer logiskt att de soldater som har sin utpost precis bredvid matlagret bär runt lite mat. Men nej, här ska soldaterna från andra sidan basen ta sig runt och bära maten till ställen som är utplacerade precis bredvid de närmaste soldaterna. Och som sagt, tid är din värsta fiende i Rymdkapsel.

Men visst har jag haft kul i ett par timmar. För varje genomkörning tar ungefär en timme lite drygt. Beroende på hur länge du överlever. Så saknar du liknande spel på din platta så tveka inte att slå till. Är du ute efter något att ha på en 12-timmarsflight till Bangkok, leta efter något annat.

Det var mycket bättre förr

Skärmavbild 2013-08-07 kl. 22.21.55

Om jag lutar mig tillbaka i min måttligt bekväma stol och bara gluttar igenom de spel som släppts de senaste åren så ser jag en tydlig trend. Jag skulle vilja säga att det jag ser ger mig ett antal glädjeskutt i mitt hjärta. Det är nämligen så att spelens guldålder är på tillbakagång!

Titel efter titel får tillägget remastered, new, anniversary edition etc. Listan kan göras lång på titeltillägg som är en klar bild av att spelen som släpps idag är de spelen vi spelade på 90-talet fast med polerad grafik. Frågan är bara varför det har blivit såhär? Om vi tittar på filmbranschen så skulle jag tänka att de gör nyversioner gör det bara för att det är enkla pengar och att ideerna börjar sina.

Men när det gäller spelbranschen så tror jag verkligen inte att det är enkla pengar. Enkla pengar när det gäller spelbranschen idag är Call of Duty 12 och liknande spel tillsammans med DLC. Men trots det kommer dessa återutgivningar av gamla spel. Vi kan ta som exempel Firaxis nytolkning av UFO - Enemy Unknown som släpptes förra året. Det är ett utmärkt exempel på att ta ett gammalt utdött koncept och applicera ny grafik på det. Givetvis ligger det mer bakom det än bara lite ny grafik. Men jag gillar helt klart vad jag ser.

Nu tar jag och gör en rejäl gissning när jag gissar att dessa nyutgivningar av spel har som målgrupp 30 år och upp. Detta vet jag givetvis inte, men det känns för mig rimligt att så är fallet. Detta är ju då ett sätt att erkänna att spelare inte bara är tonåringar som fortfarande bor hemma. Och det är riktigt skönt att se den här utvecklingen för en som snart fyller 34 och har spel som ett av hans största intressen.

Jag tittar lite framåt och funderar på vilka spel som jag ser mest framemot under den närmaste tiden. Spel som Godus, Diablo 3-expansionen och Duck Tales - Remastered står högst på listan. Samtliga har gameplay som härstammar från 90-talet och tilltalar mig personligen betydligt mer än Halo 5. Trots detta vet jag ju att Halo 5 kommer att sälja betydligt mer än Godus. Men jag tror att vi är på väg åt rätt håll.

Nu när jag kikar upp lite på mitt inlägg får jag nästan lite åldersnoja när jag inser att jag snart fyller 34! För tjugo år sedan var jag den här målgruppen som idag spelar Call of Duty 32 och såg på de som var 34 som gamla gubbar som spelar bingo. Skönt att det har hänt lite sedan dess och att jag numera stolt kan säga att jag är en datorspelare. En datorspelare som har en ljuv framtid med många härliga återutgivningar av riktiga spel!

Vem är egentligen speljournalist?

Skärmavbild 2013-08-08 kl. 08.52.47

Jag har länge funderat på vad det är som gör att man kan titulera sig journalist. Och nu då främst hur man ska vara för att kunna titulera sig speljournalist. Vad gör en speljournalist egentligen? Min autorättning säger åt mig att ordet speljournalist är något okänt och föreslår istället sportjournalist. Redan där förstår jag att det inte är så vanligt att man är journalist och skriver om spel.

Ur journalisternas yrkesetik går det att läsa:

Är försiktig med att avge konfidentialitetslöften åt källor.

Vad är det då man gör när man lovar att inte publicera en recension innan ett visst datum? Visst det handlar om en kort tid och inte helt, men än dock är det uppdagat av den som journalisten granskar. Det här känns inte alls rätt och borde inte existera. Jag tycker att trovärdigheten här blir lidande.

När man sedan under åren har läst liknande som att recensenter inte får lov om att skriva om hur långa filmsekvenserna är i Metal Gear 4 känns det som att trovärdigheten når sin bott. Och det är spelföretagen och inte recensenternas fel att det ser ut såhär. Men i dessa fall tycker jag att det är god journalistik att man redogör för vilka krav som ställs inför recensionen av det här spelet.

I journalisternas yrkesetik går följande att läsa:

Hittar och rapporterar om alla sidor av historien.

Att för journalisten hitta sidan där det uttryckligen står att det här och det här får du inte skriva om är inte speciellt svårt då den oftast bifogas från spelföretaget. Men jag ser inte speciellt ofta att den sidan av historien rapporteras om. Visst finns det undantag som ovanstående exempel med Metal Gear Solid 4. Men jag tror att det finns så mycket mer som vi inte vet någonting om.

Sedan tänker jag även på alla de som rapporterar om nyheter i spelbranschen. Är de också journalister när de rapporterar vad som finns att läsa från spelföretagens nyhetsutskick? Vad krävs egentligen för att få kallas journalist, och vad är skillnaden mellan en speljournalist och en spelskribent?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Journalist är ingen skyddad titel så vem som helst kan kalla sig journalist oavsett om man gått journalisthögskola eller inte. Just speljournalistik faller under genren kulturjournalistik och innehåller bland annat recensioner, kåserier och krönikor.

Så rent krasst kan jag själv egentligen titulera mig som speljournalist eftersom jag ibland skriver lite recensioner och kanske till och med någon krönika då och då. Men rent personligen kommer jag aldrig att göra det för jag har liksom många andra blivit inpräntad att en journalist lever och bor i krig och rapporterar med livet som insats varje dag. Vilket givetvis inte är sant och något som jag upplever "finkulturjournalister" försöker få oss som sysslar med "fulkultur" att tro.

Förutsätter ni att jag är dum i huvudet?

Skärmavbild 2013-08-07 kl. 20.15.17

Året är 2004 och Willys har nyligen tagit över Hemköpsbutiken där jag arbetade som mejeri- och frysansvarig. Alla tjänster söks om och jag gör en halvdan intervju och blir satt i kassan. Inför uppstarten kommer en expert som ska förklara för oss kassörer hur det fungerar att sitta i kassan på en snabbköpsbutik. Låt oss för enkelhetens skull kalla personen för Kim. Hen tar iaf upp en DVD-skiva och pekar övertydligt på EAN-koden och förklarar att det här är en streckkod. Den ska ni scanna i kassasystemets streckkodsscanner och vips registreras varan i kassamaskinens dator.

Exakt i det ögonblicket bestämde jag mig för att jag måste härifrån. Bort ifrån det här stället där de ansvariga förutsätter att vi som arbetar i deras affär är kompletta idioter. Tre månader senare hade jag ett nytt jobb.

Jag tänker mig att den här Kim inte bara var en engångsföretelse. Tvärtom verkar det finnas en Kim på nästan varje större spelföretag idag. Kim förutsätter att spelarna som spelar hens företags spel är dumma i huvudet. Därför måste Kim lägga in funktioner som förklarar hur man hoppar, hur man skjuter, hur man tittar åt vänster och höger.

Ibland är dock Kim normalbegåvad och kan nästla in sin agenda på ett relativt snyggt sätt så att spelaren nästan inte märker det, alternativt kan hoppa över det. För att dra ett exempel så lär det jobba en normalbegåvad Kim på Firaxis. Där kan man hoppa över tutorialen om man vill. Men vill man spela den så är den ändå en del av spelet som ändå ska spelas.

Det jobbar inte någon Kim på Paradox. Där får man lära sig spelet som på den gamla goda tiden(90-talet). De flesta indieutvecklare har inte råd att anställa Kim, utan man får lära sig spelet på egen hand. Och det är precis det här som är fördelen med att inte ha anställt Kim. Att lära sig spelet på egen hand är nog så god morot som att ha dödat spelets första boss. Det är minst lika bra som alla achivements i världen. För jag menar, tänk om spelaren faktiskt kunde lära sig att hoppa utan en idiotperson står och föklarar för dig vilken tangent/knapp du ska trycka på för att lyckas med den här svåra bedriften.

Jag må vara en bakåtsträvare av rang som föredrar att plöja manualer på 260 sidor för att hitta hur man nu startade den här flygmaskinen. Men jag gör hellre det än att Kim står på min flygplansvinge och skriker åt mig att jag ska trycka på den gröna knappen samtidigt som det blinkar en illgrön knapp på en tredjedel av skärmen med en förklarande text "Det är denna knappen som du ska trycka på nu!".

Men så länge som Kim tycker att spelare är dumma i huvudet kommer detta att fortgå. Vi spelare måste gå samman och gemensamt säga nej till Kim. Vi vill ha spel som förutsätter att spelare i dag smarta och utforskande människor. Spelare som vill ha ett intellektuellt utbyte av spelet. Så gör som jag, säg nej till Kim!

Retro om trettio år

Skärmavbild 2013-08-07 kl. 16.46.20

När jag för drygt ett år sedan flyttade till en ny stor lägenhet var en av de första sakerna jag gjorde att designa en retrohörna. I den har jag bland annat Segas och Nintendos 8-bitarsmaskiner. I dagsläget kan jag utan problem gå fram till NES:et och sätta igång spelet Golf. Detta trots att det har nästan trettio år på nacken! När jag gått sedan gått en en runda på golfbanan och vill slappna av lite framför min PS3a kör jag igång lite Flower och njuter lite.

Men vad händer om vi spolar fram ytterligare trettio år, ända fram till 2043? Mitt golfspel lär fortfarande fungera om maskinen inte lagt av. Har den gjort det kan jag köpa en begagnad eller spela spelet på en emulator. Och kanske till och med PS3an är intakt och fungerar som jag vill. Men vad händer om den gått sönder under åren? Det räcker inte med köpa en begagnad eftersom Sony sedan minst femton år tillbaka lagt ner servern som innehöll PS3-spel. Sonys DRM håller samtidigt Flower borta från eventuella emulatorer. Sedan att det bara släpptes digitalt på en låst plattform gör inte saken lättare.

Men vad vill jag då ha sagt? Vad har jag ännu inte tagit upp? Vilken plattform har jag missat? Vilken plattform kan jag idag spela fyrtio år gamla spel på befintlig maskinvara? Självklart snackar jag om PC(definitionen av PC som användes här är dator i allmänhet och inte IBM-kompatibel PC)!

Och på PC är digitalt att föredra då det alltid finns någon som har en extra kopia av något spel liggandes. Det finns en uppsjö av sidor på nätet där du kan ladda hem övergivna speltitlar ifrån. Jämför med PS4an där du inte ens kan köra dina nedladdade psn-spel som du köpte nya för ett år sedan. Arkitekturbyte säger du? På PC spelar det ingen roll. Jag spelar idag gamla i386-spel på min Amiga med Motorolas processor. DRM finns även på PC drar du till med. Inga problem, duktiga och hängivna programmerare har lösningar till de flesta spelen med ett par år på nacken och jag ser inte varför det skulle ändras i framtiden. Till och med onlinespel som World of Warcraft fungerar alldeles utmärkt att spela på en lokal dedikerad server som du kan ha i ditt sovrum.

Anledningen till att detta är möjligt är dessa hängivna spelare med programmeringskunskap som mer än gärna portar gamla spel, oftast helt gratis, till nya plattformar. Detta är inte möjligt på en låst plattform. Det är därför du idag måste bestämma dig om du vill kunna återgå till dina gamla spel om trettio år. Idag finns bara ett alternativ som möjliggör detta. Kom inte till mig år 2043 och säg att jag inte varnade dig när du inte kan visa dina barnbarn vad du ägnade dig åt på den gamla goda tiden.

Brutal Doom är brutalt bra

maxresdefault

Får be om ursäkt för den riktigt usla rubriken, men till mitt försvar så är den helt sann. Jag må vara sist på bollen med att spela Brutal Doom. Men oavsett så är jag i extas när den här texten textas ned.

Doom är en spelserie som inte behöver någon närmare beskrivning. Jag personligen har skrivit om den vid ett flertal tillfällen här på min blogg. Jag har tipsat om en mängd olika moddar som kan förlänga och förgylla spelet i fråga. Och det är ju här som PC som plattform totalt utklassar samtliga konsoler. Visst kan jag spela Super Mario World från ungefär samma tid och njuta av det. Men det är exakt samma spel som det var för 20 år sedan. Det moddar kan göra med spel på en öppen plattform är så mycket mer än att bara ge en möjlighet att spela samma spel 20 år senare(Virtual Console på Wii).

Brutal Doom tar originalspelet och gör det brutalt. Piffar upp vapnen och lägger till en hel del blod. Men det stora är att det även lägger till ett gäng nya förmågor. Vi snackar tex finishmoves när du använder händerna för att ha ihjäl en motståndare. Vi snackar att man kan rulla i sidled för att undvika attacker. Vi snackar brutala svårighetsgrader och en flod av monster som bara strömmar ut från vinklar som du aldrig tidigare har upplevt. Och detta i exakt samma spel som du spelade på din 486:a 33mhz för 20 år sedan. Fantastiskt!

Men det stannar inte här! När du installerat modden Brutal Doom kan du därefter installera texturepack så att du kan köra i 1080p med högupplösta texturer. Är du inte nöjd med originalmusiken finns gott om moddar för att installera ny musik. Allt detta gör att du kommer att få en ny upplevelse varje gång du installerar en ny mod.

Men, om det inte vore att gameplayet fortfarande höll så vore allt detta grafiska och audiovisuella lullullet ingenting! Och det är ju här som ID Software brilljerar återigen! Gameplayet inte bara håller, utan utklassar de flesta FPS som släpps idag. Känslan av att skjuta en imp med den dubbelpipiga hagelbössan slår det mesta än idag.

Så, det är bara att tanka Brutal Doom här: http://www.moddb.com/mods/brutal-doom

Uddevallas två sidor del 2

Tänkte uppdatera sidan med ytterligare två bilder som visar Uddevallas två sidor. Första bilden föreställer polishuset och har förgyllts med ett par smutsvita men ack så vackra valv som välkomnar besökarna. Om min syn inte är helt sned så står även flaggstängerna något snett, men det lär knappast synas när ögonen har så mycket annat att vila på.

Inte långt från polishuset så finns att avnjuta ett annat hus, om möjligt, med än vackrare arkitektur.

uddevallastvasidor2-1

uddevallastvasidor2-2

Uddevallas två sidor del 1

Om du tar och söker efter Uddevalla på twitter kommer du snart att få upp en hel del intressanta saker som skrivs om vår stad. En återkommande sak som jag har reagerat på är dock hur ofta det skrivs att Uddevalla är både ful och tråkig. Själv har jag aldrig tyckt Uddevalla varit så ful och tråkig att jag tvunget måste skriva ner det någonstans. Tvärtom har jag lärt mig uppskatta det jag har i min närhet och inte längtat bort som så många på twitter som skriver om Uddevalla verkar göra. För det verkar verkligen som att antingen bor man i Uddevalla och längtar därifrån eller så har man redan flyttat härifrån och vill redogöra öppet för hur illa man tycker om sin tidigare stad och vad skönt att man slipper skiten nu.

Nog sagt, jag tänkte jag tar kameran under armen och går ut en sväng i staden som många har delade uppfattningar kring och letar reda på de, enligt mig, fulaste och vackraste ställena och fotar dem. Tänkte att detta kunde bli en liten bloggserie dels för att visa på Uddevallas två sidor samt även för att försöka väcka mitt fotointresse igen. Det har som Ni säkert märkt somnat in lite på sistone. Vi får se hur länge det här räcker! Här har Ni två bilder iaf av det Uddevalla som jag älskar!

uddevallastvasidor1-2

uddevallastvasidor1-1

Att göra en klänning

Jag berättade ju tidigare hur My hade fått en påse i sin åsneväska och hur jag tänkte förvandla den till en fin klänning. Här är en kort steg för steg guide på hur du kan skapa en egen klänning av en påse.

image

Så här ser så själva påsen ut. Redan nu kan det tränade ögat se en stor potential hos den här påsen.

image

Saxen vi hade med oss ner till Grekland var den här. Kanske inte helt optimal för raka klippningar. Men själv känner jag bara att den kan ge en lite mer unik look av att inte vara helt perfekt rak i kanterna.

image

Därefter tar man saxen i den stabilaste handen man har och klipper bort själva botten på påsen. Det är den här delen som liksom blir den nedre delen av klänningen.

image

Sen klipper jag små flikar typ på nedre delen av klänningen för att ytterligare förstärka den exklusiva känslan i plagget. Nu är klänningen i princip klart och återstår är bara att prova den på en modell. För er som vill göra lite till går det utmärkt att limma på diverse små figurer runt omkring på klänningen. Men eftersom jag av kvalitetstänk samt materialbrist alltid tänker att less is more så nöjer jag mig så här.

image

Resultatet ser ni ovan. My blev riktigt glad och ville genast springa in till mamma för att visa. Själv är jag också ganska stolt att ha kunnat återanvända material som annars skulle gå till spillo.

Bränt var det här

image

I dag när jag låg som vanligt vid poolen hände det något oväntat. Solen lös helt plötsligt lite starkare än vad den brukar göra. Så mitt outtröttliga påsmetande av solkräm 20 hjälpte icke och min mage fick sig en röd smäll.

I dag badade My vidare för fullt i poolen. Vi frågade henne också vad som var roligaste under dagen. Det var självklart poolbadandet.

I kväll fick hon välja egen leksak att få med sig hem. Hon valde två grekiska dockor. Men fick på köpet en åsneväska och en klänning. Eller ja, jag lovade att göra en klänning av det som visade sig vara en påse som låg i åsneväskan som utfyllnad. Jag är dock övertygad om att den kan bli riktigt fin. Anna verkade tyvärr mycket skeptisk vilket drog ner mitt självförtroende en hel del.

Samtidigt känner jag stor revanschlusta och ska minsann visa att där bor en stor designer inom mig. Påse och nagelsax är allt jag behöver och iofs också allt som jag har.