En ensam vecka


I morse gick Anna och My upp tidigt. Jag hade som vanligt sovit ganska dåligt så jag var vaken. Men jag orkade inte gå ut och säga hej då till dem. Till Finland gick planet. Flygrädd som jag var satt jag under hela förmiddagen och uppdaterade aftonbladets sida för att se om något plan hade störtat. Det hade det som tur inte utan jag fick ett sms med härliga bilder på bland annat My. Sedan kunde jag slappna av. Skönt.

Jag och Alve ska klara oss helt själva hela veckan. Jag är lite osäker på hur detta ska gå. Men än så länge har det gått riktigt bra tycker jag. Först besökte vi Torps köpcentrum för att inhandla en 12v -> 220 som vi ska använda för att ladda mobiler, datorer, plattor, kameror osv på vår bilresa norrut om ett par veckor. Därefter käkade vi middag i nästan tre timmar. Alve älskar middagar.

Det blev inte någon övernattning i sommarstugan i natt, men både jag och Alve är lite sugna på att åka ut imorgon. Men det är inget som vi bestämmer i dag, utan vi tar dagen som den kommer.


  Kategorier:
Bilder


  I golfens tecken


I dag var det då dags igen. Det var dags för årets första golfrunda. Jag hoppas att det inte blir den sista golfrundan. Vi tog oss ut till Näreby golfbana som ligger vid infarten till Grundsund. Här spelade jag för exakt 3 år sedan senast. Därefter hade jag inte rört en golfklubba. Ja mer än när jag flyttar runt den lite på vinden ibland. Vi hittade även ett gammalt poängkort från den här tiden. Trettiosex slag hade jag behövt för att gå runt den rundan då. Kändes ju ändå inte helt ouppnåeligt tänkte jag innan jag slog ut första slaget. Därefter tänkte jag att jag ska nog vara nöjd om jag lyckas komma runt på under 50 slag. 48 slag senare var jag helt slut och trött och sleten, men ändå lycklig att ha kommit ut på golfbanan igen. Ändå nöjd av att bara ha slagit bort en boll. Men det finns en stor utvecklingspotential här känner jag för att komma tillbaka i gammal god storform.


I övrigt så kändes det som att ljuset ute aldrig ville gå ner. Barnen verkade inte heller förstå att det kan vara ljust när det är kväll. Alve var vid 21.00-tiden helt inne på att det var morgon och att han skulle gå upp till farmor för att käka frukost. Jag försökte i vanlig god pedagogisk stil förklara att under sommarhalvåret så är det ljusare längre på kvällarna. Jag försökte även visa med två fotbollar som skulle representera solen och jorden och hur då solen lyser extra på jordens norra halvklot när jordaxeln lutar på ett visst sätt. Jag är dock lite osäker på om Alve köpte förklaringen. Till slut kom vi överens om att han skulle gå och kvällskissa istället för att käka frukost. Bilden ovan är tagen typ 23.00 så jag förstår hans förvirring.


När barnen väl hade somnat så gick jag ut med kameran i högsta hugg för att försöka få tag på några vackra solnedgångsbilder. Så som tidigare i veckan hade dock solen redan gått ned och jag fick nöja mig med lite mörka bilder över vattnet.

Tycker ändå att det är ganska häftigt att beroende på vilket håll man vänder sig med kameran så kan man få så otroligt olika färger på bilderna. På bilden ovan och bilden nedan så står jag i princip på samma plats på bryggan men tittar åt två olika håll. Månen var också otroligt stor i kväll. Tyvärr hade jag inte med mig något direkt zoomobjektiv att prata om så ni får helt enkelt jämföra de mörka trädens storlek med månens storlek här nedan för att få en liten insikt i hur stor den verkligen var.


  Kategorier:
Bilder


  En blöt dag

I dag tog vi vandring bort till stenen. Vi tog samma väg som jag och Anna nervösa tog ner till stenen där allihopa stod och väntade på oss för ungefär 11 år sedan. I dag var det inga nervösa steg ned för den lilla backen utan barnen sprang i full fart ner för att komma till vattnet. My först. Alve sedan. Det var otroligt varmt i dag så att svalka sig på ett eller annat sätt var ett måste.

My är inte lika rädd för vatten som jag är. Så hon slängde sig nästan i och började tokskvätta vatten runt omkring sig. Tanken var nog att det skulle träffa mig men jag höll mig på säkert avstånd med vattensäker kamera.

T-bryggan som en gång i tiden såg ut som ett T ovanifrån. Därefter såg det ut som ett uppochnedvänt L. Nu bara ett stort I. Frågan är om den ens heter T-bryggan längre?

My slängde av sig sin hatt, mot sin faders rekommendation, sprang i från sina foppatofflorkopior och ut i vattnet så snabbt som hon kunde. Till höger i bild ser ni stenen som vi gifte oss vid. Det är en av de vackraste platserna jag vet, och det får den här bilden av min älskade dotter representera.

Väl tillbaka vid stugan igen så hade vi satt upp vattenrutschkanan. My var den som var helt klarast sugen på att åka. Alve åkte bara ett par åk, varav detta var ett utav dem. Från en början så var det inte något direkt bra glid i kanan trots att lutningen på backen är ganska skarp. Men med lite diskmedel på kanan och det blev en rejäl fartökning i backen.

Något som också fortfarande är riktigt populärt bland barnen är trädgungan. Till den milda grad att vi här har det vanligaste stället här ute som konflikthantering sker. Det är här och vid en mjuk stol som den är som intensivast.

I slutet av dagen tog vi en båttur som jag hängde med på. Jag hoppade dock i land på Stegelholmen där jag tog mig en promenad från ena sidan till andre. Promenad och promenad, det var mer en terränglöpning bland snår och bergsväggar. Men det är alltid lika vackert att komma upp lite och kunna blicka ut över Koljöfjorden.

I morgon blir det ytterligare en varm och härlig dag. Då ska jag lämna barnen kvar här en liten stund då jag ska ge mig ut på golfbanan för första gången på 2-3 år. Det blir en tur ut till Skaftö. Jag tar med mig 4 stycken klubbor som vanligt. Det bli järn-7an, järn-9an, pitchen och puttern. Jag återkommer kanske om hur det gick.


  Kategorier:
Bilder


  När barnen sover

Nu ligger äntligen barnen och sover. Det är första dagen på riktigt som jag känner att sommarlovet verkligen är här. Temperaturen är rätt i luften, jag kommer inte riktigt ihåg hur måndagens schema i skolan såg ut, jag somnar och vaknar ute i sommarstugan. Men det var en tuff första nattning av bägge barnen. Jag försökte så pedagogiskt som jag bara förmådde att förklara om lämpligheten för fyraåringen att hålla sig vaken till 22.30. Jag tror aldrig att vi riktigt möttes vid en förståelse kring detta ämne. Men jag tänker att någon gång i framtiden så kanske han råkar snubbla in på den här gamla webbsidan och se vad hans pappa en gång i tiden tänkte och tyckte. Kanske sitter han just nu då och själv försöker natta sin fyraåring sent på kvällen.

Men med det sagt så kände jag mig tvungen att ta en liten promenad ner till vattnet när dom väl hade somnat. Om än för några få minuter få känna tystnaden, ensligheten och naturen så nära och vacker inpå. Jag funderade på om jag skulle ta de 100 metrarna bort till stenen där vi gifte oss för lite dryg 11 år sedan nu. Den är så skön att ha nära. Stenen. Minnena likaså. Jag kände dock att sömnen blev viktigare just där och just då. Jag får promenera till stenen en annan dag. Sommaren är lång.Nu sitter jag här lite snabbt i sängen bredvid min största lilla älskling och hör henne snarka. Det har hon inte ärvt utav mig. Den lille har jag sedan tidigare lyft ned i sin säng. Jag sover bäst så, med lite space för mig själv. Det var en vacker solnedgång i kväll. Jag missade den dock. Men himlen är ganska vacker även när solen har gått ned. I morgon ska vi ta fram vattenrutschkanan för att åka på. Jag ska inte åka, men jag hoppas att mina små hjärtan vill.


  Kategorier:
Bilder


  En måndag i Stockholm

Den allra sista arbetsdagen innan sommarlovet spenderade jag i Stockholm. Det var en underbar dag där jag anlände till hotellet precis i tid till Sverige-Sydkorea. Tänkte först att jag skulle se matchen på någon lokal krog men valde istället att bädda ned mig i sängen och njuta av matchen i all min ensamhet. Det var verkligen det bästa på hela dagen.

Därefter fick jag för mig att ta en promenad på stan. Jag bodde i Hammarby Sjöstad så promenaden till Djurgården var kanske inte helt given. Men då vädret var så sjukt underbart så sprang benen bara iväg under mig. Att bara helt ensam få strosa runt på Djurgården utan något mål eller mening var precis vad jag behövde den här dagen. Kändes lite som att jag hade all tid i världen. Precis som på den gamla tiden då jag bara kunde åka ut mitt i skogen med kameran och bara ta bilder på kottar. Helt utan någon djupare mening, men ack så underbart.

Tanken var senare att jag skulle ta tunnelbanan tillbaka till Hammarby Sjöstad. Men ekonomiska jag tänkte att det kanske inte var värt 44 kronor att få svettas tillsammans med andra stressade stockholmare. Så jag gick. Och jag gick inte närmaste vägen direkt. Någonstans efter Djurgårdsbron fick jag känning på mitt rekord på 44000 steg på en dag. Så jag gick en massa omvägar. Runt hus som jag egentligen inte behövde gå runt. Snurrade två varv i rondellen och så vidare.

Detta höll på att gå riktigt bra. Ändå tills jag passerade 28000 steg. Då tokdog mina begränsade, men ändå rejält kraftfulla benmuskler. Det var som att gå in i en vägg. En vägg med en vallgraven av tjära runt sig. Det tog bara totalt stopp. Men eftersom jag älskar siffror så plågade jag mig runt kvarteret vid hotellet så att jag i alla fall kom över 30000 steg. Så nära 44000, men ändå så sjukt långt borta.

Överlag så var det dock en underbar jobbresa. Jag hann även bli lite halvt starstrucked då jag fick åka hiss med Arrowhead-anställda. Iis har samma uppgång som Arrowhead, men det upptäckte jag först efteråt. Har ju sett bilder från terrassen högst upp i huset och det verkar verkligen vara en sjukt nice arbetsplats. Så med lite blodad tand lämnar jag nu Stockholm. I skrivande stund har jag precis passerat Katrineholm. Om några veckor ska vi ut på bilsemester i Sverige. Ska verkligen hem nu och försöka arbeta in tanken hos övriga familjemedlemmar att åter igen besöka Sveriges huvudstad.


  Kategorier:
Bilder


  En första tur till stugan

Den 11 maj så åkte vi hela familjen ut till stugan för första gången i år för att sova över. Detta var nästan över en månad sedan och då visste vi inte att högsommarvärmen som vi lånat för tillfället skulle vara hela maj ut. Men så blev det och visst har det varit skönt? Nu sitter jag här en bit in i juni och har inte varit i stugan sedan dess. Helgerna har varit fullproppade med saker att göra så det har liksom inte blivit av. Visst kan man önskat att det varit annorlunda, men samtidigt är det ganska olidligt varmt inne i vår stuga på sommaren. Och då snackar vi en precis helt vanlig sommar. Maj har inte varit en helt vanlig sommar så vi hade nog inte kunnat vara där ute ändå.


Det är ju alltid populärt att prata om väder när man ändå inte har något vettigt att säga, så jag ska försöka sluta med det. För jag tänker att något vettigt kanske jag ändå har att säga. Jag vann tex överlägset över My på Fia med knuff. Jag tror nästan att jag aldrig vunnit så överlägset någon gång. Varje gång som hon lyckades slå ut en av sina pjäser så var jag där och plockade in henne igen. Sådan underbar seger!


  Kategorier:
Bilder


  Descent 4 eller Overload?


Som ni säkert vid det här laget känner till så är jag en riktig sucker för gamla spel. Och då menar jag inte gamla som inte håller än idag, utan gamla som slår dagens spel på fingrarna rejält. Doom är ju givetvis ett av dem. Tillsammans med Doom kom ett gäng andra spel, tex Heretic, Hexen och Descent. Dessa spel ägde FPS-genren under mitten av 90-talet. Descent beskrev jag då som ett Doom som man kan flyga i. Givetvis ganska förenklat, men på den tiden då även tidningar pratade om Doomkloner så var det ganska naturligt. Det kom två stycken riktigt bra Descent-spel, nämligen Descent 1 och Descent 2. Därefter kom även en 3a men den tyckte jag tappade sin charm när så mycket av spelet utspelade sig utomhus. För charmen i de två första titlarna var att man var instängd i små korridorer och efter någon sväng inte längre visste vad som var upp och ned.

Parallax Software var företaget bakom de två första Descent-spelen. Därefter splittrades företaget upp i två andra företag, Outrage Games och Volition. Där Outrage Games var de som gjorde den undermåliga trean och var väl sedan inte direkt känt för något annat. Volition däremot har skapat guldklimparna Descent Freespace och Freespace 2 samt de otroligt bra spelen Red Faction 1 och 2. Sedan tyckte jag det gick lite utför med de senare utgåvorna av Red Faction och även den kända serien Saints Row. Nu är de två grundarna av Parallax Software tillbaka med sitt nya företag Revival Productions och efter en lyckad Kickstarterkampanj har dom lyckats ro i hamn det det Descent 3 aldrig blev, nämligen Overload.


Likt i de två första spelen ska du ta dig genom massor av små trånga korridorer för att ta dig till slutet av banan. Vissa dörrar är låsta och du måste låsa upp dem först innan du kommer igenom dem. Du rör dig helt fritt åt alla håll och kanter och det är mycket lätt att komma vilsen, precis som det var i de två första spelen. Till din hjälp har du en tydlig men ändå ibland svårnavigerad 3D-karta som berättar åt vilket håll du skall fara.

Mellan nivåerna så kan du uppgradera ditt skepp genom att använda uppgraderingspoäng som du hittar utmed banorna. Det gör att ditt skepp blir starkare och dina vapen mer utvecklade. Det finns i kampanjen 15 nivåer och 3 bossar. Jag har ännu inte klarat samtliga banor men är i sådan eufori efter ett gäng av dem så jag var bara tvungen att skriva ner detta så snabbt som jag bara kunde.


Det här är inget modernt spel på något sätt egentligen. Detta är Descent 3 om det hade släppts 1998. Det är givetvis något snyggare grafik, men spelkänslan, spelmomenten och allt därtill är precis som det var under spelens guldålder. Med detta, Dusk, Ion Maiden, Amid Evil osv så närmar vi oss kanske en ny guldålder. För vem behöver nya och krångliga ideér på spel som bara känns krystade, vem behöver öppna världar som säger att det inte ska vara något klättrande i torn och så är det precis vad man gör under hela spelet. Det här spelet har något som väldigt få spel har idag, nämligen själ. Och då är jag inte alls troende på det viset, men troende på spels själar, det kan jag däremot skriva under på!


  Kategorier:
PC, Retro


  Ofrivilligt dygnat

Jag har egentligen redan sedan 15 år tillbaka eller något liknande haft rejält problem med sömnen. Jag sover helt enkelt inte mycket mer än 4-5 timmar i snitt per natt. I vintras hade jag en period där jag sov typ 3 timmar per natt under 3-4 veckor vilket gjorde att jag hade typ konstant huvudvärk. Efter jobbet gick jag och lade mig direkt i sängen och låg där och plågades tills jag somnade 6-7 timmar senare, bara för att vakna mitt i natten med huvudvärk och en ny jobbdag tog vid. Sedan dess har det gått bättre och jag varit uppe på 4-5 timmar igen så att jag funkat någorlunda normalt i alla fall. Tills för bara för någon vecka sedan då jag var nere på ca 3 timmar per natt igen. Detta nådde dock sin peak nu förra natten då jag inte sov alls. Jag har med andra ord dygnat helt ofrivilligt för typ tredje eller fjärde gången i mitt liv. Att jag inte ens sover en liten snutt är riktigt ovanligt. Så just nu sitter jag här och räknar in 42ndre timmen vaken och funderar när jag ska gå och lägga mig. Känns lite som att jag är inne på andra andningen och verkligen inte kommer till ro.

Ska nog försöka att sova i Alves rum i natt då det är lite svalare där. Kanske se sista avsnittet för säsongen på The Siren som jag har fastnat för. Hur ska det gå, hur ska det gå 😉 Bilden jag bifogar är ifrån Mys disco med sina fotbollskompisar. Jag körde ut henne och en kompis till lokalen och släppte sedan av dem där. Eftersom jag är en mycket orolig pappa så väntade jag typ 45 minuter innan jag vågade mig hem därifrån. Men allt gick givetvis bra och My kom hem jätteglad och sprallig från sitt första riktiga disco. Dock på grund av värmen så var det mest hopp och lek utomhus, men det känns helt ok från min sida ändå!


  Kategorier:
My


  Mina tankar om 8Bitdo Gamepad

För ett litet tag sedan införskaffade jag en ny gamepad. Jag har tidigare köpt ett gäng Snes och Nes-kontroller från Ali Express och varit nöjd med dem. Så jag förstod inte riktigt varför jag skulle investera runt 400 kronor för något som jag nästan redan hade fast som kostade runt 20 kronor. Men efter att ha läst en mängd olika positiva omdömen så bestämde jag mig ändå för att införskaffa en. Jag försökte få tag i den europeiska varianten med färgglada knappar men lyckades inte hitta någon som hade den på lager. Eftersom jag inte orkade vänta så fick det bli den amerikanska med lila knappar.

Kvalitén i själva gamepaden är riktigt bra. Känns som originalen från SNES. Så första intrycket är riktigt bra. När jag sedan börjar synka upp den mot min Mac där jag har installerat en Amigaemulator kommer den riktigt stora vinsten. Det är busenkelt att lira mina gamla favorit-lir helt trådlöst. Jag styr Ben E Factor på ett sätt som Tac-2an aldrig riktigt kom upp i. Denna insikt insåg jag dock aldrig då, men såhär i efterhand så är den här kontrollen mycket bättre lämpad att spela Amigaspel än Tac-2an.

Direkt efter att jag har lirat Benefactor på min Mac så med en enkel knapptryckning så synkar jag upp den till min gamla stationära dator som jag har kopplat till en CRT-skärm. Där drar jag igång en SNES-emulator och spelar Lost Vikings, lika smärtfritt som man mindes att det var att dra fram den gamla kassetten och trycka in den i SNES:en.

Den är inte bara bra på retrospel, utan efter Lost Vikings har fått gjort sitt på skärmen kopplar jag upp den mot min Switch och lirar lite Fifa 18 och vinner med mitt MFF mot Sirius med 4-1 i första matchen med 8bitdo’n. Det har faktiskt gått så långt så att jag inte längre använder den betydligt dyrare Pro controllern. 8bitdo’n har allt man vill ha av en kontroll idag. Så jag skulle lätt rekommendera alla som är ute efter en ny kontroll till valfri dator/konsol att införskaffa en. För även till Playstation går den att använda, fast då måste man dock köpa till en liten adapter.


  Kategorier:
Amiga, PC, Retro


  Gamla tidningar – PC Attack 1995

Jag och My stod framför alla mina tidningar igår och funderade på hur många tidningar jag egentligen hade. Som den pedagog jag är så räknade vi överslagsräkning och multiplikation för att komma fram till att jag har lite över 1000 tidningar. När vi sedan räknade att varje tidning i snitt kanske kostade 50 kronor blev det genast stora siffror att hålla koll på. Men jag tänkte i alla fall att börja med den första tidningen jag någonsin köpte som innehöll en CD-ROM-skiva! Detta var den brittiska tidningen PC Attack. Att på den här tiden(1995) få med en cd-skiva fanns inte ens på kartan för de svenska tidningsjättarna. Här var det på sin höjd en diskett som följde med. Sedan att cd-skivan som följde med här var 200 mb större än vad min dåvarande hårddisk var gjorde bara det hela ännu mer svindlande.

Jag tänkte också att det skulle vara kul att göra några sådana här inlägg lite då och då. Det är ju oftast så att jag tycker att det är roligare att läsa om gamla spel än att spela nya. Jag får mycket mer nöje av det samt att jag inte behöver lägga 20 timmar på att följa en pil som visar mig exakt var jag skall gå. Här behöver jag i alla fall kunna läsa för att förstå vad som står i tidningarna samt att minnas spelens guldålder som börjar sakta komma tillbaka med allt vad indiespel heter.

Jag kom ganska nyligen från Amigans värld och hade länge saknat ett spel att ersätta Sensible Soccer med. Här på skivan fick jag äntligen det som nästan nådde upp till Senible soccers nivåer, nämligen Football Glory. Bara det att det kallas football och inte soccer gav ju pluspoäng redan då. Två versioner fick det till och med plats med, en med ljud och en utan. Otroligt! Den största skillnaden på detta och Sensible Soccer minns jag var att alla glidspår liksom låg kvar. Så efter en halvlek glidande så var gräsmattan inte jättegrön längre. För glidtacklades var ju det mesta man gjorde i detta spel 😉

Lost Eden från det franska utvecklarteamet Cryo! Jag hade bara sett deras logga på en kompis Compaq Presario och det var nog bland det snyggaste jag hade sett då(efter Doom). Så att jag både spelade demot och köpte det kompletta spelet sedan var inte någon högoddsare. Spelet i sig var väl aldrig så där bra egentligen, men grafiken var det som fick mig att spela i timmar.

Jag spelade typ hur mycket Lemmings som helst på min gamla Amiga 500+ och min Commodore 1084S-skärm! Så när jag hade bytt till PC och fick se att det nu skulle komma i 3D så blev jag ju så glad att jag sålde min Amiga och skärm. Något som jag ångrat bedrövligt mycket senare, men som jag åtgärdat med att köpt in 3 nygamla Amigor.

Lemmings 3D tycker jag har fått oförtjänt mycket kritik genom åren. Jag tyckte riktigt mycket om det. Men kanske lite som med Lost Eden så var det antagligen mest för grafiken. För när jag har testat det på senare år så är ju kontrollen över kameran helt bedrövlig.Vi bläddrar vidare i tidningen. Z står det. Detta var alltså innan Z hade släppts. Helt sjukt vad historiens vingslag slår emot mig för här är ett spel jag lagt många hundra timmar på. Och det håller faktiskt riktigt bra även idag. Har ju släppts några uppföljare också som är helt ok. Har ni inte spelat det så är det bara att sätta igång 😉

Tänk att dom hade rätt redan då! Att Doom är världens bästa spel behöver vi väl inte orda om längre? Det är ju fortfarande sant menar jag. Och idén här i tidningen att ha med ett gäng banor varje månad är ju helt fantastisk. Jag minns trixandet när man skulle få igång spelet med banorna och vilken hacker man kände sig som när man lyckades.

Fler ikoniska spel recenseras i tidningen. Tänk att man inte visste vad c&c var innan det här året. Det fick 93% i betyg och dom skrev om hur våldsamt det var. Jag minns att jag tyckte det var häftigt att i spelet så kunde man se rörliga filmer med riktigt ljud där folk pratade. Nu får man tänka på att det var bara något år sedan jag skaffade min 486a utan varken cd-läsare eller ljudkort. Så utveckligen var rasande snabb från blippandet i Doom till ljudmattan i c&c.

Nu tänkte jag avsluta det här inlägget här i soffan för att gå ut lite i solen och vila upp mig lite.


  Kategorier:
Retro, Tidningar


« Föregående sidaNästa sida »