Läckström

Årets bästa mobila spel

PocketLeageStory-1

Årets bärbara är ett mobilt spel som heter Pocket League Story! Det är ett litet fotbollsmanagerspel till Androidlurar. Jag tror inte det finns på iOS ännu, men jag kan ha fel. I vilket fall som helst, här snackar vi det perfekta managerspelet för den som inte vill gräva ner sig i sjukt massa statistik.

Har man bara ett par minuter att spela, visst, kör igång. Det du förlorar i djup, vinner du i spelglädje. Jag vet inte hur många det är som kommer ihåg The Manager på Amigan? I vilket fall som helst så var det ett spel som var underbart kul, inte speciellt realistiskt. Och jag känner att den glädjen jag hade för 20 år sedan med det, har jag med Pocket League Story.

Jag har skrivit lite mer om det här spelet i ett tidigare inlägg som du hittar om du klickar här.

Årets bästa musik

vox-2011-11-02-21-02-18-39

Årets bästa musik är alltid en svår kategori. Personligen finns det inga spel i modern tid som har kommit upp till storheterna Pinball Fantasies och Lotus Turbo Challenge 2 bara för att nämna några få från Amigatiden. Jo, ett spel är det ju faktiskt som spelar i samma division, och det är givetvis Civilization 4 med dess titelmelodi Baba Yetu. Men, nog med nostalgi, dags för årets bästa musik!

I år utser jag spelet Voxatron till att ha årets bästa musik. Det motiverar jag med att spelet innehar en sådan härlig retrodoftande musikstil som endast fanns på den gamla goda tiden, men som börjar komma tillbaka mer och mer. Senast jag blev exalterad var när jag spelade spelet VvVVVvvvvVV (eller hur det nu stavas :P).

På något sätt ger den här musiken mig allt det jag förknippar med spel, nämligen spelglädje. Där många speltillverkare i dag försöker att bli mer och mer likt en interaktiv film är det fortfarande många som kämpar för att bevara spelglädjen i dess renaste form. Visst kan det vara storslaget med pampig stråkmusik när jag rider över bergen i till exempel Skyrim. Men, det ger mig bara samma känsla som när jag tittar på en film i liknande miljöer. Jag säger inte att Voxatrons musik skulle passa i Skyrim, för det gör den inte. Den passar enbart i spel som bara är spel och inte försöker vara något annat heller.

För er som vill lyssna lite på musiken kan göra det på följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=_q-xqI8Cm5A

Jag har ingen runner-up till den här kategorin i år. Jag har även valt att inte nämna något spel för årets ljud. Ett pang-pang-gevär låter pang och så är det inte mycket mer med det anser jag. Det finns ingen som står ut över någon annan här direkt tycker jag. Alla gör det jobbet de behöver göra. Sedan finns det säkert bottennapp, men dom försöker jag undvika.

Årets story

mumin-tecknad-460_144670980

Årets story är en kategori som jag brinner lite extra för. Nu när jag skriver så här kanske de som känner mig lite tappar hakorna. Men, jo, så är det faktiskt och jag ska försöka förklara lite hur det ligger till. Om vi tar ordet story och analyserar det lite. Vad betyder story? För mig är story en berättelse om något. Tar vi en titt på dess betydelse på Wikipedia finner vi att läsa att story är detsamma som ett gäng sekvenser som hänger samman för att bygga ett sammanhang.

Så i spel är det alltså det som håller samman spelet för att berätta historien bakom spelet. I olika spel så presenteras den här storyn på olika vis. Jag använder ordet presenteras som ett snällt ordval då jag egentligen hade velat uttrycka mig "trycks upp i ansiktet på mig". För det är vad jag tycker att story i spel gör. Den trycks upp i ansiktet på mig som om jag skulle vara den mest fantasilöse personen i denna värld. Jag blir tvingad att läsa eller lyssna på en massa dravel om hur ett gäng pixlar på min datorskärm har en massa sjuka problem, allt från att deras husdjur är döende och måste ha medicin, till att världen snart går under och att jag är den enda som kan rädda den.

Missförstå mig nu dock inte, jag har inget emot en sådan fjantig uppgift som att rädda jorden. Ta som exempel ett av mina absoluta favoritspel, Doom 2. Där presenteras en liten text ungefär vid var nionde bana där det står något man måste rädda världen. Givetvis är den enkel att bara klicka sig förbi om man inte vill läsa den. Självklart är detta något jag gjort, för jag vet ärligt talat inte vad det står där. Speltiteln Doom 2 - Hell on earth räcker gott för mig så jag kan bygga upp en egen story i mitt huvud om vad det handlar om. Därefter kan jag vara vem jag vill, heta vad jag vill, bete mig precis som jag vill.

Den här storyn (läs: skiten) är i mina ögon i vägen för min spelupplevelse. Den förstör den utan att skämmas. Jag kan sitta på min stol och spela ett riktigt bra spel när det helt plötsligt, från ingenstans, dyker upp en pixelhög som bara måste berätta sitt livs historia för mig. Alltså, jag skiter i dina pixelbarn och om de har blivit bortrövade av andra pixelmonster. Och allra minst vill jag ha upp ett hjul med olika svarsalternativ om huruvida jag tycker om hans/hennes historia. Låt mig spela mina spel i fred!

Så årets bästa story utnämner jag alla de spelen som vägrar dölja dess spelglädje i en story, som är skriven av alla de författarna som har stora svårigheter att få till ett bokkontrakt. Inga spel nämnda, inga glömda...

Årets bästa grafik

witcher2201105311711370

Den här kategorin är egentligen ganska orättvis mot alla andra spel än The Witcher 2. Som jag ser det så finns det The Witcher 2 absolut längst upp på grafiktronen, inte bara i år, utan samtliga år, någonsin! Därefter finns det absolut ingenting, och efter det är det ett sjukt långt hopp innan det kommer ingenting igen. Sedan efter det börjar “tvåan” sega sig in och se lite sådär halvdant ut. Allt är givetvis relativt. Har man inte upplevt The Witcher 2 i dess fulla grafikexplosion så är man lyckligt ovetande och tycker att spel som Crysis 2, Bulletstorm osv är snygga. Och kanske skulle det vara bäst för mig också?

Jag är ju en riktig sucker för snygg grafik, och genom att ha spelat det här spelet blir alla andra spel bara som en axelryckning. Jag hade nog helst varit ovetande om att det gick att göra spel som såg ut så här. Men, så tänker jag att nä, jag kan ju bara gå in och spela det igen. För det finns ju så sjukt mycket att göra i det här spelet att det känns som nytt varje gång man spelar det.

Jag brukar dela upp grafik i två delar. Dels är det den tekniska biten, dels är det den estetiska biten. Det är bland annat därför jag fortfarande värderar World of Warcraft som ett av de snyggare spelen någonsin, rent estetiskt. Men mot The Witcher 2 har inget annat spel en chans även om de så bara ställer upp en en av mina två små delar.

Du har den lummiga skogen där träden riktigt vrider sig i vinden, du har de stora vidderna där du kan kika ut över landskapet och bara tappa hakan av allt läckert som målas upp framför dina ögon.

Det var ju snack om att det skulle komma en konsolportning av det här spelet också. Jag hoppas dock att dom väntar kanske två generationer så att de stackars konsolerna orkar med. För visst är det ett sjukt bra spel även om det bara skulle se ut som typ Skyrim. Men, njae, det kanske i och för sig bara är jag som är så när det gäller snygg grafik. Så är det nog, glöm det här stycket!

Och så var det då det här med en andra plats. Alltså, som ni förstår av min text här ovan så finns det ingen andraplats i den här genren i år. Det finns heller ingen tredjeplats. Så, vem försöker jag egentligen lura? Ni får helt enkelt leta vidare på någon av de här andra bloggarna nedanför för att hitta de spelen som skulle kanske skulle kunna platsa på plats… 12, 13?

Årets överraskning

TheBookOUT_obzor1

Om jag ska försöka att sammanfatta spelåret 2011 så måste det ske i meningar som ett väldigt förutsebart år. Det är på ytterst få ställen som det verkligen har glimmat till där jag inte redan på förhand visste att det skulle bli fantastiskt. Men jag vet faktiskt två spel som på riktigt glimmade till, och båda spelen kom verkligen från ingenstans.

Spelet som jag har valt som årets överraskning heter The Book of Unwritten Tales. Spelet är ett klassiskt peka-och-klicka-äventyr. Men, för att inte få er att tappa intresset redan nu. Det är inte som den nya skolans peka-och-klicka-spel som vi har lärt oss bli vana med i och med Telltales alla spel. Nej, det här är ett spel som jag närmast skulle vilja beskriva som ett modernt Day of the Tentacle med starka influenser av Simon the Sorcerer 1.

Vi snackar alltså en korsning mellan de två bästa spelen som genren någonsin har presterat. Humorn sitter där den ska, och inte på ett krystat modernt vis som många nya spel håller. Nä, det är på ett underhållande gammaldags vis, så som det enligt mig ska vara.

Jag recenserade spelet här på Eurogamer och gav det en solklar 9a av 10 i betyg.

Som en god tvåa till årets överraskning vill jag placera det underbara spelet Terraria! Och det spelet kom verkligen som en frisk fläkt i all Minecrafthysteri. Det var verkligen spelglädje i två dimensioner.

Som årets besvikelse har jag inte en direkt speltitel som kom ut i år att nominera. Däremot skulle jag vilja nominera alla spelserier som blivit förstörda i och med att dom ska göras om till FPS. Jag snackar om Xcom och Syndicate i synnerhet. Men jag läste även bara för någon dag sedan att Dead Space också ska göras om till FPS. Jag menar, varför!? Sedan ska sägas att jag inte bryr mig lika mycket om Dead Space som jag gör om mina favoritserier Xcom och Syndicate.

Det är en mycket tråkig utveckling att spelutvecklare känner sig “tvingade” till att göra allt till den genren som för närvarande säljer bäst. Alla kan inte vara Call of Duty. Och som tur är så vill inte alla heller vara det, vilket vi tydligt kan se i båda valda överraskningarna för i år.

Tyvärr tror jag att det här är en trend som kommer att fortsätta även nästa år. Risken är att ytterligare ett par gamla fina IPn kommer att bli förstörda nästa år. Svårt att sia om vilka det skulle kunna bli. Faktum är att jag nog inte ens, seriöst, vill sia i det.

Årets spel 2011

ARETS24

Än en gång är det dags för årets spel att utses av ett gäng svenska spelbloggar. Förra året vann, lite oförtjänt, Mass Effect 2 hela skiten. För mig var dock Settlers 7 den givna vinnaren och ni kan läsa min motivering av det valet här.

Förra året var det bloggen spel.malmer.nu som stod för för initiativet. I år är det dock den eminenta spelbloggen Spelkriget som har tagit över stafettpinnen. Eller ja, någonstans där bakom spakarna finns ändå samma Mr. Malmer.

Förra året tyckte jag det var ganska enkelt att förutspå den givna vinnaren, men i år känner jag att det är svårare. Eller egentligen, det borde inte vara det, jag har ju redan nu min givna vinnare klar, men som sig brukar, har inte alla andra samma smak som mig. Men jag tänker ändå ge mig på en gissning på den titeln som kommer att stå överst på de allra flesta bloggarnas lista den 23 december. Spelet jag tänker på är utan tvekan Portal 2. Som runner up skulle jag tippa på att Skyrim kommer.

Det återstår att se om jag har rätt eller fel och var i listan jag själv kommer placera dessa "säkra" kort.

Skyrim – Mina intryck

The-Elder-Scrolls-V-Skyrim-lake-vista

Jag spelade aldrig Arena eller Daggerfall. Nä, jag kom först in i serien med Morrowind. Men vilket debut det blev för mig, Morrowind är enligt mig och många andra den bästa delen i serien The Elders Scrolls (inte att förväxlas med Mojangs Scrolls). Häromdagen införskaffade jag mig senaste delen i serien för att se vad det gick för.

Jag hade hört mängder av ord om konsolportning och liknande innan jag körde igång spelet. Men jag tänkte att trots all skit spelet fått ge det en chans, Morrowinds uppföljare är värd det. Men de flesta av kritikerna hade rätt. Spelet är måhända ingen konsolport, men inte långt i från.

Vi snackar här ett spel som enbart stödjer DirectX 9! Varför? Självklart eftersom Xbox 360 enbart stödjer DirectX 9, eller rättare sagt 9.5 eller något åt det hållet. Det var kanske lite drygt ett år sedan PC-plattformen gick över till DirectX 11. Varför måste vi då dras med den här gamla skiten?

Men, när jag väl kommit över den grafiska missen som Bethesda givit mig såg jag ändå ett ganska bra spel. Inför spelet hade jag lyssnat på Radio Speltorsks specialavsnitt av Elders scrolls-serien och var riktigt sugen på spelet i fråga. Jag bestämde mig för att skita i huvudstoryn i spelet och istället uppleva spelet såsom det enligt Speltorskarna skulle upplevas.

Men, det fungerar inte. Det blir sjukt otroligt ointressant direkt. Jag springer runt och dödar någon gammal barnhemsföreståndare för att göra något barn glad, men jag blir inte direkt gladare för det. Spelet fångar mig inte oavsett hur det än försöker. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är att RPG i singleplayer inte är intressant nu efter man kört World of Warcraft.

För det jag känner är att det inte finns någon mening med att göra något i spelet. Varför ska jag levla upp mer än vad jag behöver för att klara sista bossen? Varför? Allt känns så otroligt omotiverade. Tyvärr kan jag inte riktigt sätta tummen på vad det är som gör det.

Världen är så otroligt tom och tråkig. Inget spännande alls att se eller röra sig runt. Bara helt sjukt dött. Jag kommer givetvis att spela klart spelet även om jag redan efter 8 timmar är sjukt uttråkad av det jag hittills sett.

Fable förstörde stjärnan

bw-003

Jag kan bara inte sluta tänka på vissa saker. I bland händer saker i livet som ändrar allt och det får mig att fundera på vad hade hänt om vissa saker inte hände? En av de sakerna jag tänker på mest, är vad som hade hänt om inte Microsoft värvat den mest kreativa spelskaparen som någonsin gått på våran jord. Mannen jag pratar om är givetvis Peter Molyneux.

Personligen tycker jag att han har fått ta oförtjänt mycket skit genom åren. Jag har hört argumenten att han bara snackar men levererar hälften av vad han snackar om. Om man sedan tittar på en del av spelen han ligger bakom så har vi till exempel Black & White, Dungeon Keeper, Theme Park, Theme Hospital, Populous och Syndicate. Det här är spel som är så sjukt nyskapande att deras recept aldrig någonsin har lyckats efterskapats till fullo. Så frågan är, vem är det egentligen som snackar skit här?

Eller ligger problemet att han har visioner så höga och är så duktig på att återberätta dem att spelen blir grå kopior av visionen? Det kan mycket väl vara så, men så länge spelen som han skapar är sjuhundra gånger mer nyskapande än random fps så tycker jag inte det spelar någon roll. Att sikta för högt och landa lite lägre, men ändå högre än motståndarna ser inte jag som något stort problem här.

Men sedan hände något, Peter tog sitt pick och pack och började jobba för Microsoft samtidigt som han och Lionhead Studios skapade ett litet spel som är känt som Fable. Givetvis till en början exklusivt till Microsofts spelkonsol Xbox. Och det var här som allt förstördes. Vad vet vi skulle hända om han aldrig hade börjat med spelet Fable? Det är ingen som vet, och troligen kommer vi aldrig att få veta det heller.

En kvalificerad gissning från min sida är dock att vi hade fått sett någon mer gudsimulator. Fast inte på det viset som vi känner dem i dag. Hade Peter jobbat vidare med sina skyhöga visioner hade vi antagligen fått sett något som vi aldrig tidigare sett. Jag skulle nästan våga sätta mina sista slantar på att han kanske skulle ha uppfunnit en helt ny genre.

Det här är givetvis bara spekulationer. Men jag tror att spelpressen var något för hård mot vår största spelvisionär någonsin. Kanske tog visionerna helt slut när oavsett vad han sa så snackades det skit om det. Spekulationer från min sida givetvis, men jag kan inte sluta tänka på det. Även om han inte skulle skapat en helt ny genre så hade jag verkligen inte haft något emot en ny del i Dungeon Keeper-serien, eller vilket av hans spel som helst. Sådana spel skapas inte längre och kommer nog aldrig heller att göra det.

Bästa från Kairosoft

pocket-league-story-android-1

Pocket League Story är ett spel från företaget som gav oss Game Dev Story. Spelet är i samma andra som speltillverkarspelet men ändå inte. Jag fastnade aldrig för Game Dev Story på grund av att det inte hände något. Det enda som presenterades för mig var tabeller över hur bra ett spel gick. I Pocket League Story får jag inte bara resultatet för hur det går för mig, utan jag ser det även framför mig när mina spelare spelar en match.

Men för att vara riktigt rättvis så måste jag ändå tillägga att jag verkligen älskar fotboll. Så för er som inte gillar fotboll så kanske det här går bort lika mycket som ett rugbyspel går bort för mig? När det kommer till Managerspel i övrigt så är jag inte så mycket för dem. De har blivit allt för avancerade och på samma gång, ointressanta. Jag minns med glädje spelet The Manager som släpptes på Amiga någon gång under tidigt 90-tal. Det var enkelt och roligt. Precis på samma sätt som Pocket League Story är. Det är enkelt och roligt.

Det hela handlar egentligen bara om en sak, att skapa det perfekta laget. Man får köpa och sälja spelare så som sig bör i liknande spel. Men man ska även se till att ens träningsanläggningar håller högsta klass. Vi snackar om uppgraderingar, sponsorskontrakt och allmänt skoj pillande i sann Kairosoftanda, eller får jag säga The Manageranda?

Jag tänker inte sätta något slags betyg på spelet men än att jag säger att det är sjukt bra för den fotbollsälskande androidmänniskan. Ja precis, jag tror inte att det har släppts på iphone ännu, men jag kan ju ha fel. Har vart utan iphone i ungefär en månad nu, så man blir ju lite oinformerad av vad som händer på den marknaden. Bara köp!

Snälla, förstör även dessa

Combat_Arms_-_Online_FPS_Action

Nu för tiden skall alla gamla spel göras om för att dagens spelare skall kunna spela dem. Detta innebär i praktiken att man tar en gammal spelidé och gör FPS utav den. Den första gången man gjorde detta av en större spelserie var med Westwoods Command & Conquer. Men detta var alldeles för tidigt. Command & Conquer: Renegade sålde uselt och man återgick till seriens klassiska RTS-läge istället.

Men tiderna ändras som sagt. En ny skara spelare har växt upp sedan Renegade stod i butikshyllorna. Och den nya skaran älskar FPS:er (jag tolkar försäljningsiffrorna för FPS:er på detta vis iaf). Skulle Renegade ha släppts i dag så kanske vi aldrig hade fått sett ett enda RTS till av Command & Conquer-serien?

Ett annat känt exempel på spel som, enligt mig, kommer att bli förstört är den klassiska Xcom-serien. Ett turordningsbaserat strategi-action-spel som gått och blivit FPS.

Det har fått mig att fundera på om jag inte skall komponera en liten lista på önskespel som speltillverkarna också gärna kan få förstöra. Så här kommer ett par tips till alla speltillverkare!

Civilization - Action Figher. Du spelar som en soldat som på egen hand tar över världen med din UZI.

Settlers - Pig Wars. Du vaknar upp i en urgullig by utan att veta vem du är. Nu måste du döda alla för att få reda på ditt ursprung.

Theme Park - Ultra Hard Weapons. Du ramlar av en karusell och måste nu döda alla som jobbar på en nöjespark för att hämnas din huvudvärk.

Transport Tycoon - As It Was Meant To Be. Som vapenexpert ska du infiltrera tågbyggande kommunalarbetare och döda deras chefer för en friare värld.

Pizza Syndicate - The Italian Revenge. Som pizzabagare infiltrerar du stadens finaste pizzarestaurang och avrättar samtliga kunder som beställer en pizza med bearnaisesås på.