Läckström

Cannon Fodder 3–testat

Cannon-Fodder-3-platoon1

Cannon Fodder 1 och 2 tillhör ett av mina absoluta favoritspel från Amigatiden. Ni minns den där tiden då alla spel som kom ut var världens bästa spel. Men för att göra den tredje delen någorlunda rättvisa körde jag först någon timme de gamla spelen på min underbara Amiga 1200. Ja, bara för att få in känslan lite med temalåten och allt.

Ja, för just den låten finns ju inte kvar längre. Men om man bortser från den så är faktiskt sig väldigt mycket likt. Känslan när man klickar runt sig med gubbarna är nästan oförändrad. Och det är givetvis både positivt och negativt. Förväntar man sig ett spel som känns 2012, så ska man inte spela Cannon Fodder 3. Om du däremot förväntar dig ett spel från tidigt nittiotal med grafik från tidigt 2000-tal så har du kommit rätt.

Varje nivå börjar med den numera klassiska helekopterscenen där man flyger ut till platsen. Därefter går det som vanligt oftast ut på att döda de allra flesta av fiendesoldaterna. Självklart finns det en mängd tunnor utplacerade på banan som mer än gärna vill bli sprängda i luften.

Det kommer inte upp i originalens glans, men då mina förhoppningar på trean var bottenlåga så kommer det ändå undan med att vara ett helt ok spel. Helt klart värt att köra igenom en vår som denna när det ändå bara släpps skit. Och för knappa 200 kronor får jag ändå tycka att det är ett ok köp.

Xboxen förstörde spelen

Xbox_1

Jag har suttit ner och funderat riktigt länge på den här saken. Det har tagit mig ungefär en månad för att komma till skott och skriva ner mina tankar. Det hela började med när jag i november skulle fundera på vilka spel som var bäst under året. Jag hittade ett gäng som jag hade riktigt kul med och som jag kunde stolt visa upp på min lista. Men det var något som slog mig samtidigt. Något kändes väldigt fel. Det var först ganska svårt att sätta fingret på vad det hela handlade om. Enda tills Firaxis utannonserade deras version av Xcom. Då slog det mig att inget av spelen som kom under 2011 har levt upp till Xcoms kvaliteter. Jag drog det lite längre och funderade och funderade tills jag kom fram till.

Inget spel sedan den första Xboxen släpptes har kommit upp i den kvaliteten som Xcom hade 1994. Jag fortsatte och tänka och gjorde upp en liten lista på spel före och efter Xboxen. Jag tycker den talar ganska bra för sig själv.

Före Xboxen

  • Xcom/UFO - Enemy Unknown
  • Syndicate
  • Railroad Tycoon
  • Sid Meiers Pirates
  • Command & Conquer
  • Red Alert
  • Starcraft 1
  • Dune 2
  • Sensible Soccer
  • Sacrifice
  • Lemmings
  • Duke Nukem 3D
  • Descent 1, 2
  • Grand Theft Auto 1, 2, 3
  • Another World
  • Flashback
  • Little Big Adventure 1, 2
  • The Settlers 1, 2, 3, 4
  • Death Rally
  • Heroes of Might and magic 1, 2, 3, 4
  • Diablo 1, 2
  • Warcraft 2
  • Baldurs Gate 1, 2
  • Speedball 2
  • Super Mario Bros 1, 2, 3, World
  • Zelda - A link to the past
  • Kid Icarus
  • Sonic 1, 2
  • X-Wing vs Tie-fighter
  • Dark Forces
  • Doom 1, 2
  • Heretic 1, 2
  • Hexen
  • Quake 1, 2, 3
  • Delta Force 1, 2
  • Unreal/Unreal Tournament
  • Theme Park/Hospital
  • Dungeon Keeper
  • Day of the Tentacle/Monkey Island
  • Civilization 2
  • Final Fantasy 6, 7
  • Return to Castle Wolfenstein
  • Gamla Medal of Honor
  • Call of Duty 1
  • DRM i form av manualer som man skulle leta ord i

Efter Xboxen

  • Halo 1, 2, 3, Wars,
  • Civilization Revolution
  • Gears of War 1, 2, 3
  • God of War 1, 2, 3
  • Modern Warfare 1, 2, 3
  • Duke Nukem Forever
  • Grand Theft Auto 4
  • Nya Medal of Honor
  • The Settlers 5, 6, 7
  • Dragon Age 1, 2
  • Sonic and his friends * 15
  • Super Mario Sunshine, Galaxy
  • Zelda Windwaker
  • Portal
  • Command and conquer generals, 4
  • Red Alert 3
  • Wolfenstein
  • Final Fantasy 13
  • Warcraft 3
  • Heroes of might and magic 5, 6
  • Starcraft 2
  • The Witcher 2
  • Mass Effect 1, 2
  • Syndicate FPS
  • Xcom FPS
  • DRM i form av ständig onlineanslutning

Det är många spel som jag glömt i de här listorna. Men de här var de spelen jag kom på under de 5 minuter som jag la på att skapa dem. Visst hittar man ett och annat guldkorn i listan på spel som kom efter Xboxen lanserades. Men jag känner att ytterst få spel från den listan kan ersätta något av spelen på den tidigare listan.

Så av den här analysen kan jag med lite vilja dra min egen slutsats att det faktiskt var Xboxen som förstörde spelen. Beviset ligger framför er att läsa och begrunda, jämföra och testa.

Top 5 – 1993

1. The Settlers (Amiga)
43161261_0162a2e2de

Ett av världens absolut bästa spel någonsin som tyvärr inte gör sig speciellt bra i dag. Jag kommer ihåg det sjukt vackra introt på Amigan som bara det låg på en helt egen diskett. Fattar ni! 880 kilobyte ren och ram grafikporr! Man kunde om man ville hoppa direkt till nästa diskett, fast det ville man ju aldrig. Introt skapade den stämningen man ville ha inför varje spelomgång. Samtliga banor togs fram helt slumpmässigt. Man kunde dock skriva upp sina bästa banor med en 16-siffrig kod. Det var dessa koder som fans av serien skickade in till speltidningarna för att visa upp sina bästa banor. Det fanns 9 olika storlekar på banorna, från 1 som var minst, till 9 som var störst. På min Amiga 500+ hade jag “bara” 1 mb RAM. Det var iofs mycket ijämförelse med lillebror Amiga 500 och dess 512 kb. Men det räckte bara till att skapa banor upp till storlek 4. Självklart räckte inte det för 13-åriga mig, utan jag sparade helt enkelt ihop till ett helt megabyte extra RAM-minne för 999:- på Datic. Helt plötsligt kunde jag utforska oändligt stora banor på storleksgrad 9.

 2. Doom 1 (Pc)
doom4360

Doom 1 var spelet som fick mig att konvertera från min kära Amiga till Pc. Jag var hemma hos en kompis som nyss hade skaffat Pc. Jag var egentligen emot Pc, dels för att det var dyrt, men även dels för att de tidigare Pc-maskinerna jag varit i kontakt med hade bara visat upp bedrövligt ful grafik och tjutigt ljud. Jämför det med introt på Pinball Fantasies på Amigan. Det är 30 år i utveckling emellan de maskinerna på den tiden. Men det här var något annorlunda, det här var en Compaq Presario – allt i ett dator. Med något sådant häftigt som CD-Rom. Jag hade aldrig sett en sådan mackapär tidigare inmonterad i en dator. Med svindlande 24 mb RAM-minne och 25mhz 486 processor färdades jag igenom de mörka och helt sjukt snygga korridorerna i Doom. Jag var tvungen att kapitulera. Det fanns ingen annan utväg. Jag sålde det mesta jag kunde för att få råd med en Pc. Amiga-tidningar, Nes-spel, gamla leksaker och även min gamla trotjänare Amigan… Tillslut hade jag 13000:- och kunde få tag i en 486:a med 50mhz, dock utan varken ljudkort eller Cd-rom, men det sket jag i just nu. Det enda som behövdes var Doom!

3. Cannon Fodder (Amiga)
Cannon_Fodder_-_1994_-_Virgin_Games,_Ltd
Ännu ett Amigaspel där introt bygger upp hela stämningen för spelet. Än idag måste introlåten hålla till ett av spelvärldens bästa. Spelet själv var simpelt, men otroligt roligt. Man gick runt och skjöt fiendesoldater med en enkel musklickning. Ett av de roligaste momenten var helt klart när fienderna hade dödats, att än en gång skjuta på dem, och se dem flyga över skärmen. Sedan kunde man skjuta på dem igen, och igen, och igen…

4. Simon the Sorcerer (Amiga)
Simon_the_Sorcerer_II-_The_Lion,_the_Wizard_and_the_Wardrobe_-_2001_-_EPIC_Interactive_Entertainment
Tycker ni jag tjatar om jag tar upp introlåten i ännu ett Amigaspel? Givetvis inte! För med ett sådant sjukt bra musikchip kändes det som att speltillverkarna inte kunde misslyckas. Det bara låter så sjukt bra! Spelet då? Ja, i min skola slår det lätt Monkey Island. Det har verkligen allt. Men det bästa, och det som gör det lite likt The Book of Unwritten Tales är alla kopplingar till gamla sagor som man hela tiden känner igen sig i. Min favorit är helt klart scenen med trollet på bron, och de tre bockarna bruse. Jag ler än i dag när jag tänker på det.

5. Syndicate (Amiga)
synd_ingame_laser_carexplode_hq
Ok mina vänner. Så här såg det ut. Och så här ska det se ut när det görs på rätt sätt. Det här är Syndicate när det är som bäst. Jag tycker att övrig information om det här spelet är överflödigt. Ni som aldrig har spelat det kommer säkert ha kul med “uppföljaren” som endast delar titeln med originalet. Övriga som mig själv göre sig icke besvär.

Bubblare:

Star Wars – X-Wing (Pc)
Star%20Wars%20-%20X-Wing%20Collectors%20Edition_5
Jag har egentligen aldrig varit mycket för flygspel. Men när det kommer till Star Wars så brukar det gå lättare att smälta för mig. Nu är det inte bara ett Star Wars-thema över ett tomt skal vi har att göra med här, utan ett riktigt kompetent, och snyggt spel!

Årets spel–plats nr 1

1920x1200

Jag hade redan bestämt mig i april när jag fick möjlighet att spela en förhandsversion av spelet. Det jag hade framför mig var något helt unikt i spelväg. Det var som om Bioware aldrig hade funnits. Polska CD Project RED puttade hänsynslöst ner allt var Bioware, Bethesda och Obsidian hette från tronen. Och de gjorde det med ett rejält långt kast, för ingenstans i närheten finns de längre att finna. De får helt enkelt finna sig att synas någonstans i periferin av rollspelsgenren.

Spelet jag talar om är givetvis The Witcher 2 - Assassins of Kings. Det är inte bara ett sjukt bra spel, utan det visar verkligen vad en spelstudio kan göra med ett spel om de totalt skiter i begränsningarna som konsolerna, i deras sista timmar, sätter upp. Här krävs det en monsterdator utöver det vanliga för att få uppleva allt som erbjuds.

Men världens snyggaste spel både tekniskt och estetiskt har bara inte en vacker yta, utan ett djup och spelbarhet utöver det vanliga. Jag recenserade det här spelet på Eurogamer (klicka här för mer härlig läsning) i juni och jämförde det då med Dragon Age 2 som jag spelade samtidigt. Att växla mellan ett CD Project RED-spel och ett Bioware-spel är som att använda sig av funktionen "retrolook" i Monkey Island. Med ett litet knäpp så forslas man 20 år tillbaka i tiden.

Men där det enbart gäller grafiken i Monkey Island, gäller det här i varje enstaka detalj. Så du står där inte bara med ett mycket fulare spel, utan med en spelkänsla som lite har blivit standard nu för tiden från Bioware. Visst, en fördel är ju att man vet lite vad man får. En påklistrad historia på styltiga karaktärer utan djup och med usel känsla.

The Witcher 2 innehåller en hel del naken hud och en hel del sexscener. Men där det i andra spel känns påklistrat och krystat, (jag tittar på dig Mass Effect) känns det här moget och vuxet. Och framför allt, det flashas inte totalt nakna kroppar här bara för att. Det flashas nakna kroppar här för att det förstärker känslan av spelet, det förstärker trovärdigheten i spelet. Jag skulle lätt kunna säga att det är i och med The Witcher 2 som spelmediet har vuxit upp. Det här är ett vuxet spel, ett moget spel.

När jag skriver de här avslutande raderna av årets bästa spel, kan jag konstatera att min lista inte bara innehåller årets fem bästa spel. Spelen de innehåller är totalt överlägsen i deras respektive genrar de senaste åren. Vi har i år fått se en kavalkad av underbart bra spel. Jag har blivit tvungen att utelämna spel som Minecraft och Terraria trots att dessa har varit helt överlägsen i dess spelglädje. Jag tror inte vi har haft ett sådant här spelår sedan 1998.

Året 2011 kommer att bli ihågkommet som vändpunkten där de bästa spelen återigen fanns på spelens hemmaplan PCn. Där det en gång startade, och där det en gång kommer att sluta. Den nuvarande "generationens" konsoler står där orörda under min TV. De berörs endast en gång i veckan när jag dammar av dem, som en del av hushållets veckostädning. Hur var det nu igen, var konsoler bara en fluga?

Årets spel–plats nr 2

un6

The book of unwritten tales kom från absolut ingenstans och gjorde mig helt hänförd. Jag har redan fått slut på superlativ för att kunna beskriva det här spelet rättvist. Det finns ingen text, ingen bild, ingenting som kan göra det här spelet rättvisa, annat än att själv spela det. Och det finns verkligen ingen ursäkt att inte spela det heller.

För oavsett om du är konsolförespråkare nummer ett så har du antagligen någon gammal PC eller Mac liggandes, undanstoppad för att du skäms för den. Ta fram den med en gång och köp bara! Bara köp! Det kräver ingen monsterdator alls.

Jag har tidigare nämnt likheterna med världens bästa äventyrsspel, Day of the tentacle och säger det bara en gång till. The book of unwritten tales tangerar allt som det nu nästan 20-år gamla Lucas Arts-spelet gjorde.

Och det bästa av allt är ju att det ändå är anpassat för oss som lever och spelar nu. Vi snackar inga ologiska pussel som man fastnar på i veckor. Här är det logiken själv som råder. Ja, något tokigt finns det ju givetvis kvar. Det blir heller aldrig den där musjakten efter objekt att integrera med. Med en enkel knapptryckning markeras alla objekt som du kan leka med.

Jag har så mycket mer att säga om det här spelet, men jag känner att oavsett vad jag säger kommer tyvärr inte ens 1 % av er som läser det att ge det en chans. Och då tror jag ändå att ni som bemödar er med att läsa den här “pc-bloggen” har större potential än gemene konsolgamer att verkligen ta till er ett sådant här fantastiskt spel. Jag hoppas och håller tummarna! För bättre än så här blir det inte i den här genren!

Årets spel–Plats nr 3

Might-Magic-Heroes-VIjpg

Årets tredje bästa spel är spelseriens sjätte del. Vi snackar här om Might and Magic – Heroes 6! Lite som förra årets vinnare The Settlers 7 har det här spelet haft sina turer upp och ner i en bergochdalbana. De tre första spelen var helt fantastiska och jag fångades in och kunde sitta 16 timmar per dag i flera dagar i sträck och spela.

Därefter kom del nummer 4 som egentligen inte var jättedåligt, men det var bara sämre än de tidigare spelen. Femman kändes bara ihopslängd och utskickad för att sälja på dess namn. Inte lika illa som Xcom och Syndicate är tänkt att säljas som, men ändock inget som jag personligen längtade till för att spela.

Mem så kom då vändningen i och med Might and Magic – Heroes 6. Kanske kan det ha varit namnändringen som gjorde det hela. Men helt plötsligt var jag 14 år igen och satt och sträckspelade ett av de mysigaste spelen man kan tänka sig. Det här var som ett snyggare Heroes of Might and Magic 2.

Många spel i dag görs ju enklare, om det är för att vi har blivit dummare med tiden eller om det är av en annan anledning låter jag dock vara osagt. Även i Heroes 6 är mycket enklare. Men tillskillnad från alla andra spel som fördummar spelaren så är det här bara av godo. Jag känner att, så här borde man ju ha gjort det redan i det första spelet.

Förr när man tog över gruvor och liknande ställen så var man tvungen att springa runt som en galning med flera olika hjältar för att skydda dessa. Nu räcker det att ha kontroll den borgen som de närliggande gruvorna tillhör. Det här draget kände jag innan jag spelat spelet kunde vara en fördumning som jag skulle rata. Men efter att ha spelat ett par timmar och vant mig så skulle jag aldrig kunna gå tillbaka till det gamla systemet.

Jag säger bara, det här skulle lätt kunna vara årets bästa spel! Om det inte hade varit för att det kom två spel till som var helt sjukt grymt bra… Jag blir svettig när jag tänker på spelåret 2011. Så många bra spel som jag älskar som jag var tvungen att lägga utanför listan. Spel som jag tjatat om både på bloggen och på twitter. Känns lite orättvist mot dem, men men, det är ju ett i-landsproblem som är att föredra om man jämför mot speltorkan 2010.

Årets spel–Plats nr 4

Star-Wars-The-Old-Republic

Det släpps I dag, så vad vore mer passande än att placera Star Wars – The Old Republic på plats nummer fyra över årets bästa spel? Jag har nog hunnit spela det lite drygt 20 timmar vilket är längre än många andra spel som släpps och tar slut någonstans vid 8 timmar.

The Old Republic är precis det spelet som jag kände att jag behövde efter att ha dragit runt I Skyrims tomma landskap i nästan 30 timmar. Jag behövde ett spel där det fanns liv, där sakerna jag utförde betydde något. Av någon anledning fick jag aldrig den känslan i Skyrim.

Jag spelar som en Jedi Consular och använder mig av både lightsabers och magi för att ta sönder mina fiender. Jag älskar det! Det riktigt fina med The Old Republic är att det egentligen känns som ett singleplayerspel fast det ändå är ett Massivt onlinespel. Jag har sedan min dotter kom till världen inte riktigt haft den tiden jag en gång hade när man satt och raidade i World of Warcraft. Men jag har ändå saknat känslan av att få vara med om något större. Något som jag inte känner mig instängd i.

Hela spelet andas atmosfär. Det spelas klassisk Star Wars-musik I mina hörlurar när jag går till anfall. Och världarna som målas upp framför mina ögon är estetiskt mycket tilltalande. Jag vet dock inte hur länge jag kommer att spela det här spelet, men om jag bara så kör det I typ tre månader och hinner få lite drygt 100 timmar i det så har det lätt gjort sig värt de pengarna månadskostnaden kostar. För det är väl ändå så man räknar? Spelad timme per krona? Ja, för då är de allra flesta MMORPG’n de absolut bästa för din ekonomi! Så har du bara en dator där hemma, testa, njut, och förlora dig i den magiska Star Wars-världen, eller, var det inte Stjärnornas Krig det hette?

Årets spel–Plats nr 5

orcs-must-die-revealed-20110223052014234

Då var det äntligen dags att sammanfatta 2011 års bästa spel. Och vilket år det har varit! Klart mycket bättre än vad 2010 hade att erbjuda oss. Det är till och med så att de spelen som hamnar utanför årets lista var mycket bättre än föregående års spel. Ja, bortsett från Settlers 7 som höll 2011-års kvalitet.

Spelet jag placerar på plats nummer fem är Orcs Must Die! Det är egentligen ett vanligt Tower Defense-spel men ändå inte. Det är egenligen det spelet jag hade förväntat mig att Dungeon Defenders skulle bli, när det skulle släppas för ett år sedan men därefter blev försenade pga konsolversionen inte var färdig i tid.

Det här är för Tower Defense-spelen vad BattleZone 2 var för RTS-spelen. Alltså ett strategispel där jag får vara med inne i spelet. Alla fällor sätter man ut i tredjeperson, och efter varje avklarad bana får man nya fällor att leka med. Men inte nog med det, man får även nöjet att själv springa runt och skjuta och slå på alla anfallande orcer.

Fällorna man får är sjukt fantasifulla och roliga att sätta ut. Man riktigt springer runt på banorna och planerar hur man ska sätta ut fällor som katapulterar orcer rakt ut I ett lavahav. Och det är minst lika roligt att ställa sig på en avsats lite längre bort och därefter begrunda hur de stackarna helt handfallet flyger rakt ner i lavan!

Det här är inte bara årets bästa tower defense-spel, det här är tidernas bästa tower defense-spel. Och då räknar jag även med det fantastiska spelet, med den fantasifulla titeln “Tower Defense” som finns att spela gratis på Kongregate. Bara köp!

Årets boss

Megaman Boss

Jag satt länge och tänkte på det här med bossar och vad jag tycker om själva fenomenet bossar. Det jag kom fram till är att jag verkligen hatar bossar. För vad är det som så ofta står emellan mig och en spelupplevelse? Jo, bossar. Senast i Final Fantasy 13 var det en sjukt svår boss efter typ 25 timmar som stoppade mig från att få fortsätta att uppleva det spelet som jag, tillskillnad från många andra, faktiskt älskade.

I The Witcher 2 fick jag nöta de få bossarna i timtal för att komma vidare. I förra årets Batman höll jag också på att ge upp. I Twilight Princess höll jag på att bli vansinnig att jag inte fick spela vidare, trots att jag efter många dagars nötande klarade skiten ändå. Men det hela slutar i att jag verkligen inte tycker att bossar tillför något överhuvudtaget. De bara förstör.

Som argument för bossar kan man givetvis föra fram åsikten om att det ska vara en liten svårighetsgrad lite här och där i spelet. Men jag känner, varför inte öka på svårighetsgraden i hela spelet då istället? Eller, varför kan man inte få välja bort bossar så som man kan få välja Easy om man vill? En liten bockruta och problemet skulle vara löst.

Jag tycker att modellen med en boss i slutet av varje bana, värld, är förlegad speldesign. Och trots att jag föredrar healthpacks och annan gammal speldesign så anser jag att det är en bra speldesign, bara gammal, men verkligen inte förlegad. Bossar däremot är både gammalt, förlegat, och har aldrig varit bra eller speciellt roligt. Nä, årets bästa boss är de bossarna som stannade kvar på ritbordet hos speldesignerna.

Årets Speluniversum

swtor_1920

Det finns ett gäng spelvärldar att välja på i år. Men när jag tänker på att dagens tema är årets spelvärld eller speluniversum så känner jag spontant att universum smäller betydligt högre än en värld. Och vilket av årets spel har det häftigaste och mest spännande universum man kan någonsin uppleva i en kulturell skildring om inte Star Wars – The Old Republic?

Min vinnare är alltså ett spel som ännu inte släppts, men som jag ändå har kunnat spela i typ 10 timmar. Att få möjlighet att åka runt till en massa kända platser från filmerna och vara med i storslagna slag är för mig något helt fantastiskt. Visst, jag gillar inte story speciellt mycket och då kan man ju undra hur jag kan tycka om det här spelet? Men faktum är att det går ganska bra att bara klicka sig förbi allt tjaffs och bara kunna insupa atmosfären som byggs upp av alla vackra miljöer, och inte att förglömma, den underbara spelmusiken som ger mig rysningar när den går i gång.

Som en mycket god tvåa hamnar The Book of Unwritten Tales på som med sin underbara atmosfär får mig att bara vilja spela det om och om igen. Synd att man inte har all tid i världen bara. Men då det inte lär åldras så mycket kommer jag lätt att kunna gå tillbaka till Wilbur och gänget om sisådär 10 år och uppleva samma härliga upplevelse som jag i dag gör med Day of the Tentacle.